Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Månad: november 2012

Strävan efter effekter

Filmen Hobbit kommer visas i s.k. high frame rate, med dubbelt så  många bilder i sekunden som tidigare. Tekniken är nyinstallerad hos SF-biograferna som nu meddelat nyheten, efter att regissören Peter Jackson under lång tid strävat efter denna effekt. Jackson har alltid haft ambition att vara sensationell när det gäller teknik och effekter. Samma fokus låg ju på precisionen i skapandet av Gollum.

Frågan är, hur kommer 48 bilder i sekunden att upplevas annorlunda gentemot standarden 24? Kommer rörelsen att kännas mjukare och naturligare? Vill man hårddra det kan man ställa sig frågan, kommer filmen att bli bättre av detta pådrag att installera om biografer? Dvs. är denna effekt relevant att lägga sådan vikt på som Jackson ändå gjort? Hur mycket är marknadsföring och hur mycket är ren upplevelsemässig vinning för filmen? Detta återstår att se, och möjlighet finns från premiären den 12 december.

Tyvärr känns det alltför sorligt att marknadsföring för film i så hög grad kretsar just kring effekter, som om detta var starkast argument för att se en film. Upplägget kan ifrågasättas, men Jackson tycks onekligen fånga en stor publik.

Kreativa julkalendrar

DN berättar idag om hur alltfler alternativa julkalendrar produceras, dels för streamad video och dels som radiokalender.

Jag känner som första tanke att allt fler tycker sämre om den julkalender som SVT gör nu, till skillnad från tidigare år. Denna idé hänger ju också ihop med att SVT väljer att göra remake av Mysteriet på Greveholm istället för att skapa något nytt. Men en kanske viktigare aspekt är ju att det är enklare att distribuera sig idag, och att med förhållandevis billiga medel kunna göra något professionellt som kan nå en stor publik. Om sju procent av jordens befolkning har sett Charlie bita sin bror är det klart att en julkalender som landar hos folk snabbt kan spridas till en enorm publik. Dessutom är det viktigt med mångfald, att kunna hitta sin egen favoritkalender, istället för att monopol ska råda.

Jag vill också tro att amatörproduktioner kan ha större konstärlig frihet i sina verk än vad SVT, som etablerad kanal, med fler personer och mer pengar i rörelse, har att våga arbeta efter. De har mer att förlora, helt enkelt – dels PR-mässigt och dels ekonomiskt. På den nivån är det farligt med osäkra kort. Man kan som amatör ha en öppnare skapandeprocess än de etablerade kanalerna har möjlighet till, att kunna se outside the box.

Så därför ser jag ett stort plus i mångfalden och ett beröm till initiativtagare av alternativa kalendrar. Drömmen hade varit att fler tar sig an ett sådant projekt, som ändå rent kommersiellt är ett så hypat koncept. Kanske är det först nu vi kan börja se den verkliga kvalitén på julkalendrarna.

Villadrömmen ett minne blott

Arkitektkontoret MOS förslag Thoughts on a Walking City

Arkitektkontoret MOS förslag Thoughts on a Walking City

Hur vill vi bo i framtiden? Villadrömmen har varit en naturlig del i Sverige då 74% av alla svenska barnfamiljer bor i enfamiljshus. Men den storskaliga ytan för villor är ingen gångbar lösning. Martin Arfalk skriver i senaste numret av Arkitektur (7-2012) kring New Yorkutställningen på MoMA om just behovet av förtätning i bostadsbyggandet.

Dagens villaförorter är inte tillräckligt befolkningstäta för att offentlig service och kollektivtrafik ska vara möjlig. Arfalk skriver hur en femtedel av invånarna i Malmö bor i enfamiljshus med trädgård, vars yta upptar nästan hälften av den sammanlagda bebyggda ytan. Det sker en utglesning av städerna, där avståndet till staden och dess funktioner växer. Villadrömmen är stark i Sverige, men ännu starkare i USA. MoMA-utställningen ifrågasätter villadrömmen då det omöjliga i den storskaliga villaytan kräver nya boformer. Dock menar amerikanska forskare, presenterade i artikeln, att villaförorten och staden inte kan delas upp. Man måste lösa problemet på annat sätt, med nya rumsliga idéer, där även äganderättsförhållanden förändras i fördelningen av privat och offentligt.

En person ur en frigruppsteater sa en gång till mig att kreativitet för honom kommer ur hinder, och för mig väcker just problematiken med den omöjliga bostadsformen en sådan impuls att vilja laborera – finna lösningar. Hur vill jag själv bo? Kanske blir begreppet staden och förorten inte längre tydliga skillnader i framtiden, om staden bara växer sig allt tätare och med ökad befolkningsmängd. En stad i våningsplan?  Lek med tanken. Här kan alla vara med att sätta ribban!

Ett vidgat perspektiv

Jag ser generellt extra kvaliteter hos berättare som har förmågan att skildra någonting utifrån en vidare brännvidd än just karaktärernas, där man kan backa och se miljön vari de befinner sig. Då för jag tankarna till serietidningsvärlden, med min under barndomen stora idol Don Rosa, som ritade underbara reseskildringar, med ett rikt landskap med stora vidder.

Kalle Anka har alltid skildrats starkast av Don Rosa. Han levererade en större komplexitet i uttrycken, med ett vidare spektra av intryck hos mig. Förstorade serierutor med plats för ett mer mångdimensionellt berättande än de traditionellt små rutorna ämnade för nära dialog – som nästan är uteslutande i serier av t.ex. Carl Barks, som också är mer sparsmakad och återhållsam i sitt uttryck. Men Rosa hade något mer, en större rymd. En rikare skildring, helt enkelt. Rosa lade generellt en större omsorgsfull tungvikt vid detaljer, även i periferin. Kanske var det just min nyfikenhet som väcktes i att alltid kunna upptäcka något nytt, oväntat i Rosaserierutorna.

Kort sagt var det inte bara dialogen som drev berättelsen framåt. Bilderna kunde i stor grad bära berättelsen på egen hand.

Utdrag ur en Carl Barksserie, som exempel på ett mer sparsmakat uttryck:

Här har vi Don Rosa i ett bibliotek med en jordglob, som tecken på den världsomspännande berättare Rosa är:

Novemberljus

Satt och skrev och upptäckte plötsligt vilket ljus som fyllde rummet. Det nordiska ljuset. Påminner om boken Nightlands (1997) som handlar om den nordiska arkitekturens egenart. Arkitektur som behandlar ett plattare ljus med lättare skuggor, till skillnad från arkitektur som i sydligare breddgrader är byggd för starkt och direkt solljus. Frågan är bara hur man tillvaratar ljuset på bästa sätt.

Finstämdhetens linjer

image
Finstämdhetens linjer. Denna precisionens arbete. Ett slitsamt tålamod som fordrar ett ödmjukt lyssnande åt den bärande idén. Blyertsstrecken dras på frihand. Men också ett skört och kontemplativt lyssnande åt miljön, med den frodiga växtlighet som liksom äter sig in i alla utritade väggar. Terrasser med murgröna. Organisk skörhet mot stadigt och rakt murverk. Husen ritas på säker hand med närmast fotografisk precision. Här behandlas landskapet och naturen med samma respekt, ty det inte tal om generella avbildningar av träd och växter; på samtliga ritningar kan man se de individuella särarterna av växter. Man kan lätt se de olika växterna som med omsorg studerats i skapandet.

Jag har närmat mig Frank Lloyd Wrights arkitekturritningar ur två tunga A2-pärmar.

Rummet som hinder

Vår tids rädsla för allvar

Vår tids rädsla för allvar av Roy Andersson

Har under längre tid återkommit till en artikel regissören Roy Andersson skrev om rummets sanna skildring av människan. Artikeln publicerades i arkitekturtidskriften Forum Inredning Arkitektur Design och finns nu även med i Anderssons nya upplaga av boken Vår tids rädsla för allvar (Studio 24). Andersson jämför rummet med seriefiguren Li’l Joik som ständigt förföljs av ett regnmoln. Han verkar ha accepterat regnmolnet och berörs således inte av det, men vi som betraktar figuren kommer aldrig att kunna bortse från molnet. Det uppstår därför en dimension hos publiken som figuren själv inte är medveten om. På samma sätt fungerar rummet, menar Andersson. Man kan välja rum i viss mån, men det som syns är då ens ambitioner och drömmar genom rummet.

Att på detta sätt se rummet som gestaltning av människans drömmar kan ställas mot att vi fortfarande trampar i nyfunkisens fotspår. Var finns variationen i bostadsbyggandet? Var finns mångfalden? Var finns den jordnära värmen och hantverket i relation till den sterila likriktigheten?

Likväl vistas man i stor utsträckning i rum man inte själv haft kontroll över att påverka, fortsätter Andersson. Detta sista är intressant då jag kopplar detta till hur staten bygger ett samhälle långt ifrån människorna, även om det är gjort för människorna, finansierat av människorna. En segregerad stad som skapar klyftor. En arkitektur som bygger konflikter.

Jacques Tati lär ha sagt att filmen visar ett utsnitt av sanningen, men arkitekturen är sanningen. I filmen Playtime (1967) visade han en tragikomisk historia med en omänsklig arkitektur där det inte fanns en tydlig funktion vad byggnaden är till för. Han leker med ovissheten hos publiken i vilken interiör man månne ha kommit till. Allt är stort, sterilt vitt – som en uttrycksfull påminnelse om det känslomässigt karga landskap som byggs upp mellan människor, som ett hinder mellan människor.

Ur filmen Playtime:

Startskott

Nystartad sida kring mina projekt i olika gestaltningar. På bloggen kommer jag även att koncentrera mig på andras gestaltningar. Söker ett slags rum – ett inre mentalt rum att landa i. En sinnesnärvaro. Drivs av detta i flera av mina gestaltningsmedium. Nåväl, det är mycket man vill.

Men nu börjar simonhasselblom.com!

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑