Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Månad: december 2012 (sida 1 av 3)

Moralen i arkitekturen

OmklädningsrumArkitektur är moral, det är något jag mer och mer börjat inse när en vän till mig nu försöker inkorporera genusperspektiv mer markant i utbildningen på arkitektur. Att leda besökaren genom olika rum innebär att man försätter denna inför olika val, där det krävs moraliskt beslut. Ta omklädningsrum till exempel. Arkitekten ritar upp ett kapprum där man tar av sig skor och jacka, sen uppstår ett val, att antingen gå in genom den högra eller vänstra dörren, som leder in till två separata omklädningsrum. Något tredje alternativ ges ej möjlighet. Fenomenet går att läsa av enda bak i antikens arkitektur, i de offentliga badanläggningarna, fast med skillnaden att kvinnorna hänvisades till en separat del, gravt nedförminskad och undanknuffad i relation till männens gedigna ytor.

Jag vill med detta exempel inte slå fast att omklädning ska ske i samma rum – ett slags henrum, istället vill jag fokusera på själva valet, att man tvingar in personen i den ena eller andra fållan, för att genom uppdelningen betona åtskillnad mellan folk och folk. I det fall personen känner sig vilja ha avskildhet mot andra bör inte en arkitekten ta för givet i vilken grupp man ska förvisas till. Det bör alltså ges större respekt och givmildhet i alternativa möjligheter hos den som använder anläggningen.

Förslagsvis kan alla få ett eget avskilt bås. Förslagsvis kan gruppuppdelning ske, fast med mer eller mindre öppen plan där ändå möjlighet för möte kan ske – även, hemska tanke, mellan könen och åldrarna. Här får arkitekten helt enkelt balansera mellan integriteten, öppenheten och slutenheten. Kort sagt, det bör finnas fler alternativ att ta ställning till än att på slentrian bara slänga upp två omklädningsrum.

Ty när arkitekten tar ställning, då öppnar det också ögonen för användaren att se nya möjligheter än vad de tidigare trodde var möjligt, något man förenklat kan kalla look outside the box.

Byggnaden som huskropp

Stephen King har en återkommande benägenhet att använda rum som inre, mentala rum hos sina karaktärer. I novellen 1408 (1999), som senare blivit film, och romanen The Shining (1977), också filmatiserad för både film och TV, visas hur karaktärer konfronteras sina olösta problem och smärtor genom rum – i första fallen som hotellrum och det andra som ett helt hotell. Jag minns även hur romanen Hannibal (1999) av Thomas Harris beskriver huvudkaraktärens inre slott som en plats att ordna starka upplevelser i, där rum och föremål symboliserar laddade minnen. Genom associationer kan huvudkaraktären därför styra sina minnen genom att medvetet träda in i de olika salarna.

Filosofen Slavoj Žižek har analyserat filmen Psycho (1960) utifrån rummets förhållande till karaktären. Karaktären Norman Bates är kluven mellan det moderna horisontella motellet och sin mammas vertikala nygotiska hus. Han beter sig dessutom olika beroende på vilket våningsplan han befinner sig på i moderns hus. Utifrån Sigmund Freuds delar i psyket: detet, jaget och överjaget, motsvaras dessa av de tre våningsplanen. På övervåningen bor mamman som representerar sonen Bates’ överjag, med sociala normer och driftkontroll. På markplan är han välanpassad och civiliserad, där jaget medlar mellan detets omedelbar behov av driftstillfredställelse och överjagets sociala normer. Nere i källaren härskar detet, det undre omedvetna dit Bates för att få frid flyttar ner moderns lik.

Denna spänning mellan detets underkuvade impulser och överjagets kontrollerade hand inom arkitekturen syns i Bart van der Straetens tolkning av projektet RoofTop Remodeling i Wien. En skelettkonstruktion som ser instabil ut växer ut från takvåningen i ett traditionellt hus. Van der Straeten ser hur byggnadens inälvor har vilja att fly från förtrycket av sina begränsande geometriska ramar.

Huset bär oändliga valv efter valv, som huskroppen, likt en dikt av Tranströmer – lika många rum och färger som människan har starkt laddade minnen. Det finns något intressant kring byggnadens potential att framhäva den omedvetna laddningen hos de personer som lever däri, och hur denna idé kan bli strävan under en arkitektonisk skapandeprocess.

 

 

Torr skräck utan att djuploda

TV har traditionsenligt valt att inför det nya året visa skräckfilm. Orsaken är oklar. Minns hur The Shining (1980) och När lammen tystnar (1991) gick på TV under denna period för några år sedan. När jag nu kasserat min TV har jag därför kringgått TV-tablån och sett film den tid det passar mig. Senast såg jag skräckfilmen 1408 (2007).

Det finns en lathet i skräckgenren, där monstren är stereotypa och allmänt tecknade. Det jag istället söker är inre monster hos karaktärerna som är ett resultat av deras mest dolda sidor – sidor de aldrig skulle kunna röja för andra. Att då utsättas för dessa monster blir logiskt i relation till den bakgrund karaktären upplevt. Kort sagt: Karaktären utsätts för det hen är mest rädd för.

1408 handlar om författaren Mike (John Cusack) som mist sin unga dotter. Han har påmints av denna genom sin fru, som han just separerat med, ty ångesten är för stark. Hans far försöker få honom att nå sin fru igen men Mike har en iskall distans och får därav även en svår relation med sin far. Mikes måste våga återvända till sin fru och pussla ihop sina oläkta sår. Han är en författare som skriver skräck, och han har ett omedvetet mål av att försöka få bukt på sina problem genom sitt skrivande. Men den litteratur han skriver är torr och stereotyp skräck som inte har koppling till karaktärerna. Då blir monster och vålnader räddningar för att inte behöva bli alltför personlig. En slags distansering alltså. Mike får reda på att det finns ett hotell i New York vari ett visst hotellrum drabbat folk till vansinne och självmord. Hotellföreståndaren Olin (Samuel L. Jackson) försöker att få bort Mike från hotellet eftersom han inte vill ”städa upp” resterna av honom efter ett besök i rum 1408. Sedan är det ju ingen fin PR att folk avlider på hotellet. Men Mike är benhård i viljan att komma dit, trots gåvor och vädjan till förnuft. Mike söker en så realistisk skräck som möjligt och tror sig här inte komma närmare realism.

Olin berättar att det inte finns några vålnader på hotellrummet; det är rummet i sig som gör folk vanvettiga. Men det är just denna del jag tycker filmen brister i. Filmen innehåller monstruösa zombies som på något sätt förenklar hela anslaget. Det jag hade velat se är mer av Mikes bakgrund. Även om dottern, frun och fadern kommer in i berättelsen är det viktigt att skräcken inte förenklas till en dammig gubbe som jagar Mike i ventilationssystemet. Jag vill veta mer om äktenskapet och tiden med fru och dotter. Därför tycker jag att man kan spara på monster och koncentrera sig på hur Mike utsätts för det han skräms av mest, nämligen den ouppgjorda sorgen. Rummet 1408 blir således inte skräckinjagande i sig, men det får folk att väcka sina mörkaste och mest dold upplevelse. Rummet blir en psykolog som blottar fördolda, smärtsamma rädslor hos huvudkaraktären.

Jag ska visserligen lovorda vissa avsnitt ur berättelsen, som när Mike står öga mot öga med sin förlorade dotter; den scenen gör ont! Men zombieinslagen låter faktiskt hela filmen brista eftersom jag har svårt att ta filmen på allvar när dessa löjliga element slängs in. Jag har svårt att våga känna med öppna sinnen när filmen är så dubbel, som om det finns tidsbrist i skapandeprocessen att hinna djuploda och gräva i karaktärerna.

Egentligen sammanfattar huvudpersonen Mike hela filmen som sådan: han har ouppklarade problem att hantera, men han väljer att skydda dessa genom att endast skriva om den tunna skräcken.

 

Dokumentären om Palme

Positivt överraskad av dokumentären om Palme som nu sänds på SVT. En bioversion har visats under hösten som uppmärksammats nationellt, där nu ett ännu omfångsrikare material sänds för TV, med tredje och sista delen som sänds dagarna in i det nya året.

Jag har ofta svårt för biografiska dokumentärer som ofta tenderar att bli endimensionella hyllningstal och romantiseringar av den porträtterade, just därför att man endast visar den goda sidan. Första avsnittet av Palme, som sändes den 26 december, hade dragning åt det hållet, men när idag andra avsnittet tog vid kände jag istället hur även en mindre attraktiv bild lyftes fram, vilket enligt min mening är en styrka hos dokumentären. För att ge en så mångbottnad bild som möjligt krävs därför en distans till den avbildade, just för att inte tendera att bli inställsam. Kanske har såret efter Palme behövt dessa 26 år innan det nu är dags för en kall blick på den, enligt många, skickligaste politikern under 1900-talet.

Vi traskar fram i Palmes liv, genom hans stora glädjen och sorger, på ett förvånansvärt personligt och lekfullt sätt. Dokumentären skildrar en ständigt växlande skepnad mellan den professionella och den privata Palmerollen. Vi närmar oss Palme ur arbetskollegor, hustrun och barnen, där också ett digert filmmaterial tycks ligga bakom de ofta precisa urvalen av klipp.

Kanske är det just tidsdistansen här som är avgörande för att överhuvudtaget kunna komma i närheten av en så mångfasetterad skildring. Många av de intervjuade kan därför vara frispråkiga och hoppeligen mer ärliga än om de ställts inför intervju 10 år tidigare.

Ingmar Bergman sätter så fint ord på en sådan mångbottnad och distanserad skildring under en intervju från 50-talet, då han menar att film inte i första hand ska skildra de spontana aj:en, som han jämförde sin film Fängelse (1949) med. Istället bör en bra film, som han själv säger, gestaltas ur det kalla skal som lyckats växa utanför detta spontana aj. (Jag letar febrilt efter videoklippet med utsagan, men förgäves.) Detta tyder på en slags bearbetningsprocess, där det kalla skalet tycks vittna om denna närmast hänsynslösa ärliga och nyanserade tolkning av det ursprungliga såret. Att skildra ett blödande sår allför nära det skedda tenderar dessutom, i min mening, att bli ett oartikulerat skrik. Man skriker och skriker, men utan tillräcklig brännvidd i perspektivet.

Väntar med spänning på tredje och sista delen.

Ett blödande sår utan fördjupad analys

Makode Lindes tårta

DN Kultur lyfter fram en trend av konstskandaler, som 2012 slog i taket i antal. Makode Lindes tårta, Fredrik Mattssons horkarlsmynt, Hanna Widerstedts Big brother-bimbo, för att nämna några. DN ser denna trend som nyttig i ett samhälle som mer och mer uppkopplat låter fragmentariska och subjektiva bilder överskölja oss dagligen. Då behövs bildkonsten där för att navigera och ta temperaturen på det politiska läget. Därför är konstreaktionerna också befogade och nödvändiga, menar DN.

Tyvärr tycker jag emellertid ofta att massmedias sätt att hantera konstskandaler är inkompetent, där flera skribenter tidigt börjar värdera konstverket innan de ens tagit del av konstnärens syfte och utgångspunkt med det skapade. Vilken forskare skulle till exempel kunna döma ut en avhandling utan att ställa den mot sin frågeställning? Det råder en brist på kunskap och fördjupad analys. Det som skulle kunna vara en språngbräda in i djupare diskussioner kring de luckor i samhället som varit i tabu, och varför!, där alltså konsten lägger in en stöt, där uppstår endast ett blödande sår av skrikiga löpsedlar. Konsten kommer alltid att vara radikal, och därför kommer den säkerligen heller aldrig bli riktigt rumsren. Den lever ju på att blotta tabubelagda områden. Men jag skulle hellre se konsten med större respekt, då den faktiskt har ett värde efter långt efter att det blödande konstskandalssåret väkt.

Det räcker nämligen inte bara att göra ett förband för att stoppa ett blödande sår, man måste också ställa sig frågan varför såret uppkom, dvs. vad som attackerade och vad som upplevdes attackerat. Det är inte en tårta i sig som är kontroversiellt. Det handlar snarare om hur en tårta landar i ett visst samhällsläge. Därför blir samhällsläget minst lika intressant att diskutera som tårtan i sig.

Arkitekturens värden

Jag gläds åt ett moget inlägg på Studentspalten i sista numret av Arkitekten (12.12). Skribenten Marta Dell’anna tar upp hur dagens individualiserings- och karriärstänk ställer sig i vägen för de egentliga värdena som arkitekturen bör sträva efter, nämligen att sluta rikta blicken mot sig själv och sitt eget välstånd för att istället fokusera på de man ritar för. Massmedia brer på bilden av framgångsidealet genom exemplifiera den perfekta familjen, den perfekta kroppen, en lyckad karriär, osv. Resultatet blir ofta en enorm självcentrering, att se till att i varje situation få uppskattning. Men vilka värden är det egentligen som bör styra designen, ställer Dell’anna frågan. I rädsla att göra fel går man inte på djupet med kreativa, innovativa lösningar, menar hon. Resultatet blir mainstream då målet är att få beröm. Man vågar inte gå utanför ramarna.

Teaterteoretikern Stranislavskij uppmanade att under repetitionerna inför ett teateruppträdande eliminera sina privata problem genom att alla helt sonika slutade att fokusera på sig själva, för att istället lägga all fokus och tid på de andra. Denna idé har länge följt och fascinerat mig. Att ge upp sig själv och på det sättet vinna sig själv. Och när arkitekturen anklagas för att bygga arkitektur för arkitekturens egen skull, där de boende i arkitekturen försvinner, då kan en tankeställare uppstå vilket syfte arkitekturen verkligen bör fylla. Med total fokus på människor runt sig, och därifrån samla fakta och intryck, bör designern satsa fullt ut på att bygga med förnuft och känsla – och samtidigt själv sätta sig in i den människa man ritar för. Jag vill tro att empatin för andra är nyckeln, ty genom ett fördomsfritt lyssnande åt sin omgivning blir ens insamlade material mer nyanserat och omfångsrikt.

Den omvärderade julen

Intressant debattartikel i DN igår kring jultraditioner, hur vi idag ser en klyfta i hur traditionen bör se ut – detta då Kalle Anka censurerats och pepparkaksgubbar tagits bort ur luciatåget. Många motreaktioner visar på idén att inte röra våra traditioner. Men hur pass väl har vi följt jultraditionerna hittills? Debattartikeln komplicerar detta genom att ta exempel på hysterin för hundra år sedan, då julbocken, julspöket, jultuppen och julgoppan fick ge vika för importerade nymodigheter som jultomte och julgran.

Mitt intresse för att återigen se Kalle Ankas bortklippta sekunder eller ej står inte i samma kaliber som den konsumtionshysteri som sätter staden i nervösa impulser dagarna innan julafton. Kanske fokuserar vi på fel saker kring att klippa bort ett och annat från TV. Kanske är det överdrivet och obefogat – eller kanske väcker det anstöt. Men hur det än är med den frågan tycker jag man bör rikta blicken mot det som verkligen just nu sker med årets största konsumsionsrusch, som bara brer på slit och släng-samhället. Billiga produkter från utlandet, med arbetare med slavlöner, som vi väljer att stödja genom att fortsätta köpa produkterna, istället för att skapa opinion genom att prioritera om. Långa transporter över hela jordklotet för triviala produkter, som dag ut och dag in förpestar miljön, en produkt som konsumenten använder några få gånger innan den gör sig redo för skräpkorgen. Folk behöver arbete och vi vill ha så billiga produkter som möjligt, utan att ta hänsyn till arbetsförhållanden och miljöaspekterna. Men ett dåligt arbete är bättre än inget, hör jag en grupp som säger. Visst är det så, men hur skulle världen någonsin kunna resa sig från någon terror om vi hela tiden försöker ha ett sånt förhållningssätt? Jag pratar om att nå humana former som verkligen sätter julhögtidens innebörd i centrum, inte den oro som pulserar över att inte ha hunnit konsumera tillräckligt många produkter åt alla.

När gjorde någon senast en egengjord julklapp till sina nära och kära? Kanske är det först här man verkligen börjar ta givmildhetens och hjärtlighetens högtid på allvar.

Orsaken till stadens segregation

Klas Rambergs avhandling

Klas Rambergs avhandling

En ny avhandling har kommit ut kring hur arkitekttävlingar leder till ett segregerat samhälle. Etnologen Klas Ramberg söker en bredare läsarkrets än forskare för sin avhandling och menar inte heller att skapa osämja med arkitekter med sin forskning.

I synnerhet handlar avhandlingen om hur att arkitekturtävlingar blundar för stadens och invånarnas problem och istället sätter fokus på estetik. Kommunens föreskrifter i tävlingarna står inte i relation till samhällsproblemen. Det finns en okunskap kring vilka arkitekten ritar för, där kvalitativa vetenskapligt belagda kunskaper om människors vardagsliv är frånvarande. Resultatet, menar Ramberg, blir att arkitekten går på intuition och skapar få rum för möten med främlingar och lokala engagemang och mer plats för kontemplerande under vandring vid åar.

Jag vill mena att arkitektens intuition inte står i frånvändhet från människosynen. Istället tycks problemet ligga i kommunens sätt att översätta samhällsproblemen och -behoven till tävlingsregler. Det bör därför finnas ansvariga för att denna process går till på rätt sätt, ty de personer som sätter ramarna, det är också dessa som styr framtidens samhälle. Kanske är faller till och med så, att kommunen inte “blundar” för problemen. De har kanske inte ens anställda som gör undersökningar i ämnet. Med en djupare research och analys som underlag kan kanske till och med reglerna bestämmas av arkitekter? Att det kanske handlar om en diskussion mellan kommun och arkitekt, att det inte är så mycket prestige i tävlingsmentaliteten, utan där ett kollektiv av förslag leder till lösningar som blir mer givande för framtidens stad.

Många frågor som föds ur ett intressant inlägg i debatten.

Avhandlingen finns presenterad i sista numret av Arkitekten (12.12).

Vilket samhälle vill vi skapa?

GP skriver idag hur var tredje person i Sverige någon gång valt bort tåget som alternativ i rädsla att bli försenad. Vem bryr sig, kan man tycka. Men för mig är problemet förankrat med hur det i många fall är lönsammare för konsumenten att flyga än att ta tåget. Tågrälsen är sliten och gammal, och jag hade gärna inte bara velat se ett statligt ekonomiskt tillskott i upprustning och underhåll utan kanske viktigare, en högre moral kring hur vi vill att ett hållbart samhälle verkligen ska se ut. Vi bygger framtiden, och med detta vill jag mena att vi ska bygga med ansvar och respekt för jordens resurser. Att tappa förtroendet för de gröna transportalternativen leder till att vi söker oss till bilen, som representerar en annan moral, nämligen den enskilda individen mot resten. Med tåget som medel bejakas ett kollektiv. Kan man dessutom lösa upp klasserna i vagnarna, som ändå bara skapar konflikter mellan de knökfulla 2:aklassvagnarna och de halvtomma 1:aklassvagnarna, kommer vi längre i ett hållbart samhälle. Överhuvudtaget ser jag en risk i allt samhällsbyggande som delar upp folk och folk. Vi får ett VI och DE ANDRA som bara slutar i konflikter. Jag vet att vi har en mognare syn på samhället som det gemensamma hjärta vi alla bidrar till att uppleva lika innerligt.

Monkelus i Delsjön

Fasad från sjön/söder

Fasad från Delsjön/söder

Efter intensivt arbete har jag äntligen avslutat projektet kring en bastu. Denna finns nu presenterad i min portfolio. Kan dock vara värt att komplettera beskrivningen där med den muntliga presentationen jag höll idag. Här kommer den i textform:

Jag heter Simon och mitt projekt heter Monkelus i Delsjön.

Byggnaden är uppdelad i omklädningsdel och bastudel, där omklädningsdelen har omklädningsbås och dusch till var och en – en yta man som besökare disponerar själv under sitt besök.

I omklädningsdelen förser takfönstret alla rum med ett behagligt dagsljus. Korridoren med omklädningsbåsen får därför ett rytmiskt ljus ifrån i taket, där solens rörelser skapar variation i styrka och uttryck. Taket och väggarna är buktat glasfiber som ger spänst i byggnaden. Glasfiberskalet omsluter byggnaden och står i starkt möte till gavlarnas barkväggar och bastuns jordgolv.

Avsikten har varit att jobba bort en fobi för insekter, i synnerhet gråsuggan. Att komma över den rädslan kan öppna ögonen för kvaliteten hos platser, varelser och människor man tidigare fördomsfullt föraktat.

Det djur som inte sticker upp huvudet över andra, ett som lågmält lever ett liv utan att förpesta luften för andra. Ett idealt liv. Ett ödmjukt liv.

I skapandet av byggnaden har jag kommit i kontakt med fundamentala material, nämligen material från platsen, som jord, sten och bark. Sen har jag associerat kring rädslan och jobbat fram byggnaden utifrån att skapa en meditativ guidning, där arkitekturen är guiden som leder personen runt i olika aktiviteter. Att jobba fram och förstärka sinneliga kvaliteter från miljön som man har tid att landa i.

Bastuns interiör

Bastuns interiör

Man ligger i kokonger, som i en utveckling mellan larv och insekt, hängande nära vattnet. Innesluten, men ändå nära naturen. Denna ska fungera även vintertid då kokongen är av ett flismaterial.

Att sitta naken i jord. Att vakna i en kokong i bländande gryningsdager. Först en tanke att bygga stora landbryggor runt byggnaden, men det skulle bli för iscensatt. Istället får mångfalden av stenar leda personen ut i vattnet.

Viktigt att låta personen komma ut i naturen innan man leds in i bastun, därför är dörren också frånvänd användaren när denna kommer ut från omklädningsrummen. Man uppmanas att upptäcka i landskapet.

Jag har undvikit att skapa en alltför figurativ byggnad, som en jättegråsugga. Det ska finnas antydningar, men ingen övertydligt. Man ska inte komma till platsen och tänka: Oj, en lekpark; nu blir det underhållning. Istället vill jag att man kommer i kontakt med ett tankerum, ett reflekterande och inkännande som man efteråt blir medveten om orsaken till. Det har med upplevelsen att göra. Inser man att det är iscensatt, då blir man medveten om manipulationen och intar en distans. Man blir en passiv betraktare snarare än en aktiv upptäckare.

Äldre inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑