Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Månad: december 2012 (sida 2 av 3)

Kontrollbehovets försvinnande

Det finns mängder av böcker kring tips på att skriva bra, vad nu bra innebär, och för vem. Den viktigaste hjälpen jag känner man kan få är tipset att överge kontrollbehovet, att s.a.s. ställa sig i vägen för de miljoner impulser man får i huvudet. Ofta börjar man redan i det stadiet värdera innehållet – innan man ens har fått det ur sig! Jag vill mena att det viktigaste rådet man kan få är att skriva mycket. Att skriva allt som dyker upp i huvudet under den tid man bestämmer sig för att skriva. Det ska inte finnas en blockering mellan infall till nedklottring. Tänker jag “potatismos” måste jag därför plikttroget skriva det, utan att värdera. Det är ur detta ocensurerade innehåll jag själv upplevt mig komma längre och djupare än jag tidigare gjort kring textens ärlighet. En bra text för mig är en uppriktig text. Med uppriktig menar jag inte att texten ska vara självbiografisk, utan att känslorna som cirkulerar i texten har en sann botten. Man kan på det sättet översätta känslan till andra förutsättningar och omständigheter än de man själv haft i verkligheten. På det sättet blir inte texten obehagligt privat.

Jag sorterade idag min dator och fann ett dokument jag skrev den 30 mars 2008. Hela dokumentet på sju sidor är skrivet utan paus. Jag känner själv att det förmodligen är den ärligaste texten jag någonsin skrivit. Och återigen handlar det inte om de faktiska händelserna som är sanna utan känslorna. Jag släckte allt ljus i rummet, stängde av skärmen på datorn och skrev ett dokument utan hänsyn till en mottagare. Jag tänkte kanske till och med att texten aldrig kommer att få läsas av någon. Med denna tanke lösgjordes behovet att uttrycka mig så ocensurerat som möjligt. Jag satte igång att smattra på tangenterna. Allt var mörkt. Synen lärde sig sakta vänja sig vid mörkret, men inte helt. Jag befann mig i ett meditativt tillstånd där tankarna flödade, men jag kunde för en tid inte känna någon som helst kontroll över vare sig mina tankar eller det jag skrev. Kroppen dikterade sig själv, och mitt medvetna försökta hänga med så gott det gick. Jag försökte fokusera blicken på en ljusstake framför mig, men jag upplevde att kroppen arbetade någon annanstans, med full kraft.

Situationen kan upplevas tillspetsad och romantiserad, men detta var vad jag upplevde. Efter att ämnet jag intuitivt kommit in på sedan kändes färdigbehandlat tände jag så datorskärmen och såg hur texten rusat ner till sidan sju. Hur kom detta sig?

Jag har flera gånger återvänt till detta sätt att skriva, och jag tycker fler borde prova det. Det var förlösande och skönt att faktiskt inte känna en distans mellan tanke och text. Kontrollbehovet hade därmed lösts upp under skrivandet! Detta är den starkaste upplevelsen i skrivandet jag någonsin nått.

P.S. Fungerar säkert lika bra att skriva förhand. Själv kör jag växelvis. Bilden ovan visar några av mina skrivböcker. D.S.

Krokiteckningens slut

Så har det tillslut blivit dags för den sista krokisessionen för den här terminen. Det har varit en innehållsrik kvällskurs med intressanta infallsvinklar på hur man kan teckna modell, för det är just var kroki handlar om, att göra relativt korta avbildningar av modell. Jag kommer garanterat att söka fler gånger, om tillfälle ges. Som avslutning av vi gjort ett urval av teckningar från kursen. Här är mina:

Hero

Har återupptäckt den kinesiska filmen Hero – en film jag fortfarande minns stark ifrån när den kom på bio för exakt tio år sedan.

Jag hängde inte med i handlingen, vare sig nu eller då, men det som än idag lockar mig är med den känslighet filmen berättas. Det finns en förhöjd närvaro, ett förfinat sätt att jobba med sinnelighet och poesi, och detta genom en sådan styrka att jag även om jag inte hängde med i handlingen ändå aldrig tappade intresset. Det visuella berättandet får enormt utrymme, med sprakande färger, rikt ljudregister och rytmiska bilder. Företeelserna gestaltas alltid såsom de upplevs ur sinnena, inte med objektiv, kall blick. Istället tillåts regn stanna upp i luften, och det klyvs itu av ett svärd som skär igenom landskapet. Jag förundras över hur filmskaparen Yimou Zhang låter ögonblicken dras ut, att sakta ner, låta det sjunka in. Låta saker landa innan man går vidare till nästa moment.

Kanske är det just poesin i bilder och ljud jag ser som starkast. Sällan skådat lika lyriskt lyhört arbete i svensk film. Det finns en rymd, rytmik och rörelse som känns alltför avlägset den svenska, klaustrofobiska diskbänksrealismen. Svenska filmare har generellt sätt – självklart med starka undantag! – en god känsla för story, men när det gället poesi och rymd står vi ofta och stampar. Då är det skönt att rikta blicken mot öst.

Skrikighetens arkitektur

I arkitekturen finns den typ av uttryck som en vän till mig kallar för shoppinggalleria, en byggnad som gärna gör sig bra i arkitekturtidskrifter, som är van att ta plats och vara flashig. Detta är den typ av arkitektur som skriker högst och syns mest! Utan att värdera denna gentemot övriga uttryck vill jag bara belysa den arkitektur som också är kreativt framskapad, men som ändå skulle få mer hjälp av den del av skapandet jag gärna söker, nämligen hävdandet. Men även den hävdande arkitekturen kan te sig lågmäld, nästan viskande.

Den japanske arkitekten Kengo Kuma jobbar med en lågmäldhet. Han vill osynliggöra arkitekturen, att motverka den överdesign och monumentalitet som pågår hos många arkitektkontor. Han arbetar utifrån material och stämningar. Han söker hellre stämningar och tillstånd än arkitekt. Han reagerar på och analyserar platsen han ska rita för, där han ur detta söker material som kan lyfta platsen. För mig känns detta hänga ihop med att känna in platsens stämningar och genom arkitekturen förhöja platsens kvaliteter. Att öppna ögonen för de triviala kvaliteterna. Likt konstens uppgift handlar det om att höja livskänslan, att få oss att se världen ur en annan dager, att vidga perspektivet.

Den franske bildkonstnären Jean-Baptiste-Siméon Chardin målade triviala motiv som dock framstod som sagolikt lockande och associationsrika. Hur han valde att blåsa liv i detta vardagliga var därför av avgörande betydelse för hur man upplevde motiven.

Kengo Kuma

Kengo Kuma

Detta är värt att tänka på när arkitekturen känner allt större behov att skrika högre och högre, när det uppstår en kattfight mellan de länder som bygger de högsta byggnaderna, osv. Mönstret kan möjligen pusha utvecklingen framåt, men det är inget jag kritiserar, snarare den mentalitet som ligger bakom. För när ingen orkar skrika längre skulle det vara intressant att skapa en arkitektur jobbar med att viska – viska tills någon hör.

Dock skulle viskandets arkitektur landa snett i dagens stessamhälle där intrycken bombarderar oss dagligen. Vi måste helt enkelt selektera bort det som inte genast uppenbarar sig närmast övertydligt. Denna syn har ingen tid till fördjupad reflektion och observation. Den jobbar med den snabba upplevelsen och tillfredsställelsen, för inom kort äter sig nästa intryck in på näthinnan som måste bearbetas. Denna utveckling är trist, men hopp finns om förbättring då man fortfarande har tid att njuta av Chardins målningar.

En lek med tiden

På det nyfunna guldfyndet Wikipaintings fann jag målningar av Carl Larsson – denna gigant vars akvareller av sommarstugsidyll jag länge återvänt till under barndomen.

En av dessa målningar är denna. I spegeln bakom pojken syns ett ansikte, en spegelbild av när Carl Larsson står och målar. Det finns en närvaro i bilden, en ögonblicksinsyn när pojken nyfiket kikar ut, lutande på stolen.

En tanke slår mig att pojken skulle kunna vara Larsson själv, i sin barndom.

Jag är inget större fan av s.k. flashbacks eller tillbakablickar i film, men ett underbart sätt att skildra dåtid är genom de personer man i presens möter. Denna målning skulle kunna leka med tiden på detta sätt. Ett filmiskt exempel på detta skulle kunna vara Ingmar Bergmans Smultronstället (1957).

Bergman har starkt influerats av bildkonsten, däribland Carl Larsson, vilket beskrivs i en nyskriven essä av Egil Törnqvist, ofta på mer eller mindre direkt vis. Läs essän från ingmarbergman.se.

Skarp avsikt och suddigt material

Läste en intressant tankegång från arkitekturtidningen 4arks nummer med temat tabu. Där stod det att det ur ett konstnärligt perspektiv ger ett mervärde att gå på känsla och inte medvetet kontrollera resultatet, vilket inom arkitekturen inte skulle gå. Att presentera sitt arkitekturprojekt med att säga; det bara hände, jag gick på känsla, det skulle enligt 4ark vara näst intill omöjligt.

För mig är det inte så enkelt att dela upp det konstnärliga och det arkitektoniska, då det finns en konstnärlighet i det arkitektoniska likväl som inom måleriet eller fotografier (som 4ark utgår från i sin jämförelse). Allt skapande är beroende av både medvetet och omedvetet, både av kaos och ordning.

För mig handlar det alltid om något som ska undersökas. Däremot hur man får in materialet till det undersökta ämnet, det kan ske på känsla, dvs. omedvetet. Den metod man använder kan vara av medvetet likväl som omedvetet slag. Den kan bestå av kaos likväl som disciplinerad ordning. Men hur man än gör kommer man alltid åt ett material. Det som jag däremot ändå vill tro är det gemensamma oavsett ämne/forskning är just den sista fasen i skapandeprocessen, nämligen urvalet, vad av materialet som ska med och vad som inte ska med. Här kan man gå på lusten, men man ställer ändå alltid allt material i förhållande till sin utgångspunkt, det man vill undersöka. Det som ska undersökas kan vara alltifrån en vag känsla, ett tema eller en fullständigt formulerad avgränsning. Men hur man än vänder och vrider på urvalet finns ändå en idé kring vad som funkar och vad som inte funkar, och den idén står alltid i relation till denna utgångspunkt. Även om man inte reflekterat över sitt urval under processen utan endast gick med lusten kan frågan varförman gjorde ett visst urval vara intressant för en själv. Man har en utgångspunkt, och man har minnet av en förnimmelse av ett material som ska passa in i denna utgångspunkt. Likväl inom arkitekturprocessen måste många av idéerna prövas praktiskt genom t.ex. skissmodeller för att man ska förstå idén. Den processen behöver heller inte ske medvetet, då det handlar om att känna, att röra, dra – att förstå med händerna! Var går gränsen här mellan det medvetna och det omedvetna?

Att återvända till processen i efterhand kan vara problematiskt oavsett tradition, då efterkonstruktionen lätt letar sig in där man inte känner sig ha tillräckligt med medveten täckning. Men jag vill tro att denna efterkonstruktion endast finns där om man fokuserar på hur materialet kom på bordet. Det jag ser som intressantare är istället vad som valdes med och vad som valdes bort, och varför. Den diskussion som kan uppstå huruvida det valda materialet är bäst lämpat för det undersökta eller ej, det är något jag själv vill sträva efter att fokusera på, inte huruvida mitt material är sprunget ur hjärnan eller hjärtat, dvs. ur känsla eller förnuft. Jag vill tro att bägge är aktiverade, oavsett medveten eller omedveten framställning. Här förstår ni själva att det kan uppstå konstruktioner, då man försöker placera in materialet i ett fack och påstå vart materialet kommer ifrån.

Mångdimensionell arkitektur

En symbol är aldrig en symbol om den bara betyder en sak, skriver Andrei Tarkovskij i sin bok Den förseglade tiden – reflektioner kring filmkonstens etiska och estetiska grunder (2009). Kring denna idé har jag själv fast uppfattning: När man kan definiera konsten blir den ointressant och likgiltig mig. Dvs. har konsten bara en betydelse så är den ointressant. Konst är något jag vill återkomma till och finna nya aspekter av, varför jag då aldrig heller har möjlighet att spika fast betydelsen helt klart. Den är alltid mångtydig.

  arkitektur, begrepp, konst, samtida, konst, Deus Ex, Human Revolution  2012

Idén går igen i många konstarter. Jag tänker mig själv tappa intresset för en arkitektur om jag ser vad den föreställer eller vad den betyder. Arkitektur som tydligt föreställer något och kämpar med att övertydligt berätta detta är trist och platt. Att däremot skapa något abstrakt där associationerna haglar över skapelsen, då uppstår något. Byggnaden ska då nå en balans av att vare sig vara för förutsägbar eller för förvirrande. Den ska ge mig tillräckligt med näring i form av referenser så jag kan spinna på associationer likt flödande vatten i mitt medvetna och undermedvetna. För mig blir en byggnad starkast om jag inte medvetandegörs associationerna, utan där jag, när jag tågar ut ur byggnaden ändå känner mig ha nått ett vägskäl i tankerummet, då jag liksom stannar upp i ilfärden och tittar på den labyrint av tanketrådar som nystats upp i mötet med miljön. Ett tankerum har uppstått där jag börjat röra mig kring en problematik ur flera olika håll. Vänt och vridit på den till dess att jag fastnat. Då kommer reaktionen: Hur hamnade jag här?

Stark skärpa i grov avgränsning

Arkitekter klagar över byggbolagens stränga regelverk, att fingervisa in på millimeternivå hur bostaden ska utformas, och hur arkitekten snällt försöker sicksacka mellan staplarna och göra det bästa av situationen. För mig var första tanken att byggbolagen dödar den lilla kreativitet som finns kvar till övers i den produktionsanpassade projekteringen. Bostäder behövs, men det behövs en rationell plan för hur kostnaderna kan hållas låga.

Samtidigt kan jag inte komma ifrån föreställningen om det motsatta, ett skapande ur intet. Detta skulle ju vara hämmande av något, att liksom ha möjlighet att ta in allt, och detta allt är suddigt. Ett ok som tynger. Vad är allt? Allt utifrån vad? Den konstnärliga arkitekten skickar iväg spjutet, men träffen är oprecis – kastat i blindo. När många ser skönheten, kreativiteten och det fria skapandet som motpol och fiende till den produktionsanpassade projekteringen ser jag istället hur dessa två fält är starkt beroende av varandra, hur behovet kräver en skönhet för att skapa finess i behovet, där en slags växelverkan uppstår, då skönheten behöver behovets ramar och behovet behöver skönhetens sätt att vända och vrida på problematiken. För en sak är klar: skönheten tar sig överraskande uttryck genom just avgränsning och begränsning. Jag vill dessutom tro på paradoxen att ju smala avgränsning man strävar efter, desto friare blir man. Med en tydligt definierad avgränsning uppstår en större skärpa i vad man undersöker, då frigörs impulser lättare. Är avgränsningen för vid blir den vagare och suddigare.

Med denna inställningen blir inte byggbolagens regelverk lika svettiga att ha att göra med, just därför att attityden gentemot dem är förändrade redan ifrån i början av skapandeprocessen. Då gäller det i researcharbetet att tidigt lära sig sitt ämne och sin avgränsning. Kanske, vill jag då mena, kan den stora kreativiteten med de riktigt innovativa lösningarna frigöras och utnyttjas, då man lärt sig bli bekväm i det smala rum man så länge trott sig vara blind i. Skärpan närmar sig.

Den spruckna staden

I ledaren av senaste numret av Arkitektur (7-2012) beskrivs hur stadens baksida, den del av staden som prioriterats bort i stadsplaneringen och hamnat i förfall, kan vara en språngbräda för ungdomskulturer. Bristerna i stadsbilden ledde till punkens genombrott och fortlevnad. Samma med skatekulturen, som föddes ur groparna av de övergivna amerikanska villakvarterens pooler, som bara var mjukformade betonghål i marken. Det intressanta är att se var i miljön som driver den unge att finna något nytt, men det lär ju handla om att finna en plats utanför etablissemanget. Som en underdog som försöker pinka revir, att finna en plattform att utvecklas på. Jag kan också tänka att det handlar om att nå en egen, ny miljö, ett eget koncept, detta genom att finna platser där samhällets logik spruckit, såsom vid de övergivna poolerna. Genast kunde dessa användas till något stärkande för ungdomar istället för att de bara skulle rivas och kosta ännu mer pengar. Då gäller det att stärka och ta vara på ungdomarnas kreativa energi, då det på många sätt är en samhällsnytta.

En annan aspekt av de övergivna miljöerna i samhället är ju den sorg som uppstår i den dröm man haft som gått i kras. Ibland har inte kaffekopparna hunnit tömmas innan de lämnats där på bordet för trettio år sedan, och att de nu ligger kvar där, fast begravda i damm och smuts. Som en inblick i någons liv, någons ambitioner, men också någons mentala fall, för tanken slår ju en vid anblicken av dessa kaffekoppar: Vad gick snett? Att se alla dessa hundratals övergivna pooler: Vad gick snett? Att se alla dessa övergivna fabrikslokaler: Vad gick snett?

Storyboardande som redskap i skrivprocessen

Jag har insett vikten av storyboardarbetet (storyboard = bildmanus) under en filmprocess även som del i skrivprocessen, detta efter att själv ha prövat hur en enkel story faktiskt på ett tydligt sätt blev konkretare att behandla när jag faktiskt tvingade mig själv att beskriva handlingen genom en serie bilder, och då med en sporrande utmaning att använda ett begränsat antal bilder. En övning jag gav mig själv var att först berätta ett visst tema utifrån max 6 bilder. Därefter plockade jag ut avsnitt från en roman som jag skulle gestalta genom, återigen, max 6 bilder. Eftersom film i första hand är ett visuellt medium blev det tydligt att jag i denna process, gentemot att göra motsvarande övningar genom skrivandet, kände det som mer gestaltande genom tecknandet. Tecknandet var ett letande efter uttryck, som vid skrivandet ofta förenklas till fina formuleringar som i realiteten blir svåra att verkligen gestalta. Känsloord och lyriska passager blir här en visuell utmaning. Vad är det vi faktiskt ser i bildrutan? Jag kommer därför att fortsätta mitt skrivande med parallellt storyboardande, i en växelverkan. Häftig insikt, godnatt!

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2018 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑