Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Månad: januari 2013 (sida 1 av 3)

In your face på konsumtionssamhället

Jag har sett dokumentären Surplus: Terrorized Into Being Consumers (2003) av Erik Gandini och Johan Söderberg.

För mig står konflikt mellan konsumtionssamhället och hållbar utveckling. Vi kan inte leva i ett slit och slängsamhälle där vi inte ska laga gamla saker, utan där vi hela tiden känner behov av nya produkter. Vi måste börja finna värde i att återanvända, att göra oss kvitt de multinationella företagens propaganda, som står i syfte att till varje pris hålla marknaden vid liv. Köp, köp, köp – släng, släng, släng!

Rytmik av repetitiv, oändlig upprepning av produkttillverkning i tredje världen. TV-reklam är propaganda för konsumtionskultur. Västvärlden är 20 procent av jordens befolkning, och vi konsumerar 80 procent av jordens tillgångar.

Precis som företagen slår på trumman för sin vara skapar klipparen Johan Söderberg, med känsla för rytmik, en provokation genom att ställa ledande världspolitiker som språkrör för detta konsumtionssamhällets ifrågasättande – detta med växlande bilder av ändlös produktion i tredje världen och västerländsk TV-reklam, samt bilder på det enorma avfallet; skräpberg som bara växer. Filmen kretsar kring hur tillverkningen av detta samhälle, bestående av alla dessa produkter, förstör miljön på planeten.

Filmen fastnar lätt och blir en in your face. Dock kan jag tycka att filmen blir långdragen i och med att den repeterar. Den blir förutsägbar och övertydlig, men kanske är detta effekten, att verkligen slå in oron i oss, och lämna oss där. Söker kanske något mer, en mer nyanserad bit att väga. Vi följer citat mellan lägren som läggs på varandra som motståndspar, men citaten är utplockade, lösgjorda från sin kontext.

I avslutningen ser och hör vi dock G. W. Bush säga det rätta: Konsumera bara det du behöver. Leva ett enkelt, tillfredsställande liv.

Se utdrag från filmen:

Intimt nära sin historia

landshövdingehusFick kontakten med en tid som flytt genom att ha sett dokumentären Göteborg: staden i våra hjärtan (1999). Här är vi med om en resa av arkivbilder av såväl stad, kustbandet som landsbygden mellan åren 1911-1974. Vi följer bl.a. industrialiseringen. Följer livet i Majorna, där en kvinna går bland landshövdingahusen, tätt följt av höns som springer längs den dammiga grusvägen.

Ens närmiljös historia har alltid fascinerat mig, och extra tydligt blir detta möte då jag bor med min sambo i ett gammalt landshövdingehus som faktiskt också filmades i dokumentären, i synnerhet då de omgivande förfallna landshövdingahusen revs runt omkring på 60- och 70-talet. Vår lägenhet är en etta med kök, som var standardstorlek på lägenhet fram till en bra bit in på 1900-talet. Men i sin samtid var det inte ovanligt att den beboddes av ett 10-tal personer, enligt dokumentären. Alltid intressant och insiktsfullt att skapa nya infallsvinklar kring den miljö man trodde sig behärska och känna innan- och utantill.

Påminner om när jag i min förra lägenhet överraskades av en intressant detalj. På insidan garderoben, i dess trätak, stod det följande med pil ut i rummet:

Här bodde teknologen Bengt […] år 1960-61-62

Den påtagliga närheten (kanske intimiteten) och behovet av att synas/att sätta sitt avtryck levererar en historisk aspekt, men kanske är det snarare ett tecken på människans tidlöshet, för här blir jag påmind av en mentalitet, en lekfullhet och en hävdelse, som kanske inte ändrats så avsevärt. Precis 50 år efter hans inflyttning i studentrummet var det min tur.

Beträffande novellen

Har i tonåren vad gäller litteratur i synnerhet dragits till novellen, dels för min otåliga hållning till att läsa och dels för den precisa men samtidigt dunkla skildringen som ofta förekommer i novellformen. Denna idé tar även Sören Bondeson upp i sin uppdelning mellan roman och novell i Konsten att döda (2011) då han skriver att romanen jobbar med fördjupning i karaktären medan novellen jobbar med antydan; djupet finns genom hänvisningar och undertext. Noveller av Stephen King påverkade mig som ung medan jag några år senare fattade intresse för framförallt Anton Tjechov.

Det jag ser som storartat är att med koncis mening skapa balansen mellan förutsägbarhet och förvirring. Dramatikern Mats Ödeen belyser den koncisa formen genom att citera Tjechov i Dramatiskt berättande: Om konsten att strukturera ett drama (1993):

Du förstår genast när jag skriver: ’Mannen satt i gräset’. Du förstår det därför att det är klart och inte gör anspråk på din uppmärksamhet. Å andra sidan är det svårare att begripa och frestar på uppfattningsförmågan om jag skriver: ’En lång man, av medellängd och med insjunken bröstkorg samt ett rött skägg satt på det gröna gräset som trampats ner av förbipasserande, satt tyst medan han såg sig omkring blygt och skräckslaget’. Detta uppfattas inte ögonblickligen av hjärnan, medan det väl skrivna ska fattas genast, sekundsnabbt.

Peter Bichsel har i sin En bok om att läsa och berätta (1985) sekunderats av Tjechovs iakttagelser. Bichsel framför den paradoxala synpunkten att ju specifikare detaljer vi får veta om en person, ju mer abstrakt framstår hen.

Jag söker också ett förtätat uttryck, där en så kort men samtidigt så djuplodande skildring kan avhandlas som möjligt. Där ser jag en storhet i att koncentrera och avgränsa ett ämne så mycket som möjlighet, detta eftersom tiden man har ger en möjlighet att djuploda i schaktet mer än om ämnet är större. Man kan jämföra detta med att man på samma tid kan gräva ett djupare hål i marken med en liten diameter gentemot en med större. Man kan dessutom berätta om mycket genom lite. Genom att konkret titta på en individs beteende och miljö kan man berätta om ett samhälle och en tid, men bara om förtätningen i historien är sovrad noga, så bara det renaste guldet vaskats fram. Konkret handlar det om att genom nog så många berättelser från en tid göra en förtätning av alla dessa, där t.ex. temat och tonen fortfarande bibehålls.

Escape – platt underhållning

Göteborg International Film Festival är i full gång. Min inledningsfilm på festivalen blev Escape (2012). Den handlar om en fattig familj på 1300-talet som ger sig ut på en resa för att hitta en bättre boplats. I ett norskt bergspass attackeras familjen av en grupp skoningslösa mördare. Gruppen mördar alla utom 19-åriga Signe som tas som gisslan. Hon utstår förnedring och hot, men en liten flicka ur rövarbandet får empati för Signe och bestämmer sig att fly tillsammans med henne, men rövarbandet ligger hack i häl. Den lilla flickan har också mist sin familj en gång i tiden, och rövarbandets ledare Dagmar har blivit hennes nya mor. På en klippavsats står i slutet Signe med flickan, med rövarbandet och Dagmar spänt avvaktande. Dagmar har själv förlorat sitt riktiga barn och har en enorm kärlek till den lilla flickan. För att hon inte ska hoppa från klippan lovar Dagmar att även Signe kommer tas om hand väl. Allt ska bli bättre, men lovorden är bara lögn. Lillflickan springer till Dagmar då rövarna i samma stund siktar med armborst mot Signe som hoppar från klippan.

Jag har alltid förknippat uppdelningen mellan ond och god i tydliga kontrastpar med Hollywood, och det är med vemod jag märker hur denna jargong hamnat även i norsk film. Vi följer det tydliga offret Signe som ser sin familj slaktas, och hur hon också efter förnedring flyr de enormt platta karaktärerna i rövarbandet som bara tycks vilja slakta människor och ha sex, likt Freuds libido. Fler dimensioner än så får vi inte kännedom om, förutom hos ledaren Dagmar, som man genom en tillbakablick ser hur sorgen över att ha fått sitt eget barn torterat och mördat skapat en hämndlystnad. Oförmågan att visa kärlek till sitt förlorade barn har gjort att hon hyser sådan närhet till den lilla flickan. Men mer än så blir vi inte varse. Varför mördar rövarbandet oskyldiga? Varför väljer Dagmar att förnedra Signe inför den lilla flickan? Och varför vill Dagmar den lilla flickan att förnedra Signe?

Sedan har vi den rent historiska dimensionen på filmen om 1300-talets Norge. Problemet är att populärkulturens skildring av tidsepoker påverkar folks uppfattning om en viss tid, och här finns risken att verifierad forskningen i historieböckerna hamnar i bakgrunden till fördel för rent underhållningsvärde. Filmerna har nämligen andra avsikter än att berätta en sann skildring av en tid, och ringaktar djuplodande historieforskning. Det krävs ett ansvar som filmskapare då specifika tidsepoker ämnas att skildras. Min uppfattning av filmen var att den skildrade en blandform av flera århundraden runt 1300-talet. Att då precisera årtalet i textform inledningsvis skapar därför en förljugenhet och likgiltighet för historieberättande.

Trailer för filmen:

Min store tjocke far, en film som växer

Regi: Kjell-Åke Andersson

Manus: Kjell-Åke Andersson och Magnus Nilsson

Jag tycker om film där jag inte direkt förstår vad som hänt, utan där jag sakta minns tillbaka på filmen, och hur den allteftersom jag lämnar den bakom mig blir klarare och viktigare för mig, att filmen organiskt börjar växa inom mig.

Så är det med Min store tjocke far.

11-åriga Osvald (Nick Börjlind) ser upp till sin pappa, vill vara som sin pappa Tjaffo (Rolf Lassgård). Tjaffo är heroisk, charmig, impulsiv men samtidigt försupen, vänsterprasslare och svikare. Året är 1959. Mamman Viktoria (Ann Petrén) är trasig redan från början, men försöker ständigt vinna sonens tilltro, men han avvisar henne ständigt. Familjen ska spendera sin sommar i släktens sommarhus. Osvald försöker komma nära sin pappa, förstå sin pappa, men frustrationen över dennes svek går ut över Viktoria.

För mig handlar filmen mycket om avsaknad på tröst och närhet. En dimmig kväll beger sig pappa och son ut i landskapet. De går fram till en sovande häst. Tjaffo ber Osvald lägga sig och vila hos den om han grips av oro. Osvald börjar gråta.

Osvald vill verka kall, hård och tuff mot sin mor, men hans saknad och skuld över sitt avvisande beteende gör sig påmind genom att vara behövd då han ständigt kissar på sig. Dock försöker en barnflicka (Gunilla Röör) senare i filmen hjälpa av honom detta beteende, och dessa två blir snabbt kära vänner – ett vitalt spel som Osvald förmodligen inte vågar känna hos någon annan. Detta blir självklart ännu svårare för Viktoria att bära.

Tjaffo bestämmer tidigt att sätta upp en argentinsk mässa av bönder i närområdet. Den ska framföras på Osvalds 12-årsdag. Tjaffo har många idéer, och såväl Osvald som Viktoria vet att han sällan håller vad han lovar. Mycket riktigt strular det till sig. Tjaffo har heller inte ordnat present åt sin son vilket för Osvald är nog.

Den starkaste scenen förekommer mot slutet då Osvald och Viktoria konfronteras med varandra, och hur Viktoria jagar Osvald i skogen, både i lek och förkrossning. De faller, varpå Viktoria skräms av några fåglar. Osvald kramar om sin mor, tröstar. Han tröstas även själv, även om han inte vill erkänna detta.

Tjaffo har lovat Osvald att köpa ett hus av en greve ute i skogen, där de kan bygga en mur, stänga ute hela världen – ”inte behöva raka sig”, som Tjaffo säger. Skapa trygghet och tröst. I slutet av filmen kastar Tjaffo över dörrnyckeln till Osvald.

Filmen är gjort 1992. Tyvärr känner jag att de flesta svenska filmer idag är för tydliga med och alltför fokuserade på story så till den grad att poetiserandet försvinner. ”Min store tjocke far” är full av poesi och framför allt liv, kanske är det just därför den känns långt efter att jag sett den … och att den ständigt växer!

Musiken och tekniken

Glenn Gould

Glenn Gould

Pianisten Glenn Gould har länge inspirerat mig. Hans väntade länge innan han en dag visade prov på sin skicklighet, vilket ledde till att han genast fick kontrakt hos Colombia Records. Han blev konsertpianist, men endast några år, innan han tog beslutet som fick stora massan att dra på ögonbrynen: han lämnade konsertsalen för att helt uteslutande skapa musik genom studioinspelning.

Gould komponerade egen musik, men även i arrangemang av andra kompositörers verk (Bach, Beethoven, Mozart, Schönberg, Scriabin, m.fl.) blev hans engagemang och hans unika uttryckssätt så utstuderat att han blev en slags kompositör även där.

Kanske var just detta haken vad gäller hans avsky till konsertsalen; han ville jobba med millimeterprecision för varje verk och kände att konsertmiljön snarare gav publiken tjusning genom tankar på ifall pianisten skulle spela fel. Kanske blev pressen för hög, men hans starkaste argument var att musiken i hemmet enklare skulle öppna möjligheten för åskådaren att engageras. Jag tänker att detta argument handlar om att överge det representativa jaget, vilket möjligen publiken i konsertsalen måste hålla uppe för sina medmänniskor i lokalen.

Glenn Gould var banbrytande att genom tekniken skapa nya kanaler att nå sin publik med. Han använde sig av TV, skivinspelning och radio. Jag skulle starkare känna för hans argument för 30-50 år sedan, då han språkade för detta. Tyvärr känner jag att dagens överkonsumering och frosseri av media mot oss har gjort att jag stänger av denna öppenhet inför konsten. Den mask som tidigare fanns i konsertsalen sitter nu som spärr även i hemmet.

Det handlar om en slags sinnesnärvaro, en slags öppenhet. Att fritt ta till sig konsten utan att tänka på annat. Att stänga ute omvärldens rationella punkter om morgondagens göromål, etc. Dvs. att helt uppslukas av konsten. Försöker därför undvika all ”bakgrundsmusik” – den jag inte upptar all koncentration på – precis som jag koncentrat mig på musiken till fullo på en konsert. Allt för att undvika det intetsägande sorlet: mainstream.

Möjligheterna att nå konsten är fler idag än för 50 år sedan, men är vi då bättre på att ta till oss den?

Gröna städer

Jag presenterade för några dagar sedan Venedigbiennalens nya våg i hållbart byggande, att upprusta förfallna hus, för att med förhållandevis enkla inlägg öka byggnadens värde markant. Hållbar utveckling är ett aktuellt uttryck som många strävar efter idag, och det kretsar kring en hållbarhetssyn mellan sociala, ekologiska och ekonomiska aspekter.

Städerna idag växer och blir allt större. Höghuset är en symbol för modernitet och välfärd, stadens utveckling. Här ska finnas plats för shoppingcentrum – alla städers dröm.  Motorvägar som ett sätt att ta sig från en plats till en annan. Det tråkiga med höghusen är att de utestänger folk. Det är bara högutbildade som har möjlighet att befinna sig i dessa byggnader medan de övriga arbetsplatserna förvisas till en inte lika eftertraktad plats. Vi bygger samtidigt ett samhälle för bilar, med en arkitektur som ska upplevas i 70 km/timmen. Det blir en segregerad stad emedan vägarna kräver sådan enormt yta och anläggning att den klyver staden mitt itu. Vart finns gågator,  bort från oljud och trafik? Vart finns grönområden? Anledningarna till att de sistnämnda inte haft samma prioritet är för att dessa inte ger lika hög ekonomisk vinst.

Biomimicry är ett intressant inlägg i debatten kring hållbar utveckling, som handlar om studera och analysera mönster i naturen i byggandet av samhället. Att göra saker rätt genom att ställa sig frågan, hur skulle naturen ha gjort? Möjligen är vi idag i startgroparna för ett framtida samhälle som hämtar all energi från solen, kanske genom att imitera fotosyntesen. En arkitekt jag funnit inspiration ifrån är Ken Yeang, som aktivt jobbat med att imiterade ekosystemet. I naturen förloras ingenting i ekosystemet, det är det som driver Yeang att skapa inom hållbart byggande. Han tror inte på att bilar kommer att fungera. Det krävs andra sätt att hantera transport, och verkar snarare söka sina referenser för transport i kollektivtrafiken. Ett mänskligt skapat ekosystem där det inte bara finns gröna byggnader utan även gröna städer och därmed ett friskare samhälle.

Miljöer, ambitioner och förfall

Eftersom jag sedan liten ålder fascinerats av arkitektur och konstnärer är det med lust jag på biblioteket skådar boken med titeln Hemma hos författare, konstnärer, kompositörer i Norden. Tomma och privata miljöer av sekretärer, väggklockor, flyglar, trasmattor och gökur visar sig. Kanske säger författarens frånvaro lika mycket, om inte mer, om författaren än om denne hade poserat på sin hemmaplan. Nu var visserligen de flera, om inte samtliga, författare döda, vilka bokens miljöer skildrar, men effekten blir ändock påtaglig även med nu levande personer. Risken hade varit att författarens närvaro visar ett representativt och därför förställt ”jag”, gentemot att skildra denne genom föremål. Det handlar om att återge en sannare bild.

Likafullt ser jag intresse i öde hus, en vän till mig nyligen visade nöje i att ha införskaffat en bok om. Häri finns avbildat miljöer där människan skapat något, såsom ett hus, som på något märkligt sätt övergetts och förfallit. Ett foto visar hur kaffekopparnas innehåll inte ens hunnits tömmas innan huset skulle lämnas för gott. Nästa steg blev självklart att naturen själv fick ta hand om det, i form av växtligheten som äter sig in i skrymslen och vrår, vilka sätter rot och tar över.

Eller vilka är det egentligen som tar över, människan eller naturen?

Tänker på konstnären Karin Mamma Andersson som i sitt arbete dras till bilden av det förfallna, där människan ambitiöst skapat ur drömmen om lycka och liv, men där ambitionen och drömmen kvävs då huset mot slutet ändå står tomt och förfallet. Vad gick snett? Och hur?

Drömkåken (1993) med Björn Skifs och Lorrygänget är ett komiskt exempel.

Livserfarenhetens teater – Sarah Kane

CraveGenom Törst (Crave 1998) fick jag upp ögonen för dramatikern Sarah Kane. Det första som slår mig är formens säregenhet; huruvida det är fråga om fyra karaktärer eller fyra röster inom samma person är oklart. Här följer vi en nedbrytning av människans själsliv med oerhörd precision och närvaro. I utsatt situation följer vi karaktärens eller karaktärernas agerande, utan att Kane för den sakens skull moraliserar. Pjäsen är en chock!

Kanes idéer kring berättandet är lika intressant, i synnerhet då hon kallas sin teater för erfarenhetsteater, att det är tal om livserfarenheten snarare än intellektuella upplevelser. Hon vill chocka publiken med fysisk upplevelse för att därigenom rena den. Intressant är hennes syn på teaterns formspråk:

Much more important than the content of the play is the form. All good art is subversive, either in form or content. And the best art is subversive in form and content.

– Sarah Kane (Källa: Jacob Hirdwalls förord till Samlade pjäser av Sarah Kane, s. 10-11)

Pseudomodernistisk kultur

Alan Kirby skriver i sin artikel The Death of Postmodernism And Beyond  (2006), såsom titeln antyder, att Postmodernismen är utdöd. Kulturen, vars innehåll styrs eller enbart påverkas av lyssnaren/åhöraren, visar på en förändring från den postmodernistiska andan. Konsten kan så att säga inte bäras upp av sig själv, utan är beroende av yttre inverkan. Pseudomodernismen är det nya. Han menar på att bloggar, TV, radio och även film allt oftare bärs upp av dessa principer.

Han menar att konsumenten/lyssnaren/åhöraren tar för givet datorns sätt att låta oss fritt vara texten (som vi kan distribuera enkelt och brett), såsom genom bloggar, inlägg i TV-debatter via SMS, interaktiv konst och spel, etc. Sen hans artikel har vi även Twitter och kanske framförallt Facebook.

En tanke uppstår Twitter, men det är först efter ett tag som tanken blir tillräckligt komplex och fördjupad då andra gått in och startat diskussion kring fenomenet. På det sättet uppstår en sofistikerad metod att arbeta fram slagkraftiga reflektioner genom en kollektiv skapelse.

Men så kommer haken, som jag också undrar över: ifall denna kultur ska vara värd att ta på allvar, att denna konst, som är så svår att nå originalet av, ska vara värkbar och betydande även om sådär 50 till 100 år, hur ska då dessa strömmar av masskonst hanteras för eftervärlden? Precis som vi går tillbaka till Strindbergs texter idag, hur ska vi hantera kulturen från idag en mindre bestämd avsändare, såsom medlemmarna ur Kanal 5:s Färjan – eller för att inte tala om alla miljarder kommentarer på Internet!

“Internet pages are not ’authored’ in the sense that anyone knows who wrote them, or cares.”

Detta, menar Kirby, är anledningen till att vi bara är i Pseudomodernismens begynnelse, för mycket av dagens kultur bygger på endast ett ”nu”, där varken dåtid eller framtid spelar någon roll.

Och verkligen, hur ska allt detta hanteras? Alltfler institutioner och organisationer världen över har som uppdrag att lagra information på nätet, där kanske Google är den starkaste i högen. Har även hört för ett tag sen att en amerikanskt företag lagrar alla Twittermeddelanden.

Jag tycker inte att denna utveckling är fel. Det finns en enorm möjlighet att låta alla få sin röst distribuerad och hörd – att man känner att man kan påverka, men då fordras ett ansvar. Dessutom känner jag sällan de aktiviteter där jag som publik är involverad att påverka inte bär ambitionen att vara ett konstverk, vilket jag tycker borde finnas där, och i det läget bör materialet hanteras och struktureras. Men regeln är enkel: Är jag publicerad på Internet deltar jag i konstverket och kulturen.

Äldre inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑