Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Månad: januari 2013 (sida 2 av 3)

Askungens möss syr balklänning i Venedig

Vinnande japansk paviljongbidrag under namnet Home for all där Toyo Ito återvänder till de förstörda städerna efter tsunamin och jordbävningen 2011, med ett rikt antal varianter av enkla byggnader projekterats.

Vinnande japansk paviljongbidrag under namnet Home for all där Toyo Ito återvänder till de förstörda städerna efter tsunamin och jordbävningen 2011, med ett rikt antal varianter av enkla byggnader projekterats.

Istället för att riva förfallna 50-70-talsbyggnader finns en trend att återanvända dessa rivningsobjekt med tillägga av minimalistisk arkitektur. Ibland rör det sig om närmast obefintliga ingrepp för att öka värdet. Detta blir en lösning för ett ekologiskt och hållbart samhälle – att helt enkelt ta vara på resurserna maximalt, och kanske att kunna se rivningsobjekt som resurser, en tillgång.

Under årets Venedigbiennal samlas arkitekter från hela världen för att bl.a. se prov på denna sortens lösningar.

Denna rörelse är en motreaktion mot den exploaterade, storslagna, tävlingsdrivna och prestationsfyllda kampen om allt högre och större arkitektur, som ska skrika sig hes med allt ovanligare formspråk.

Kurator Sir David Chipperfeld menar att det i grund och botten handlar om att resultattänk och tävlingskonkurrens bör lösas upp till fördel för diskussion kring ett gemensamt sökande.

Det jag ser som storartat med denna nya våg är framförallt att den kräver en prestigelöshet, ett gemensamt, kollektivt strävande, som jag tror är en förutsättning för en hållbar utveckling, att inte alla står som isolerade individer i kamp om gunst och berömmelse. Här strävar alla istället mot en hållbare värld, dels miljömässigt och dels med en respektfullare, humanare syn på varandra.

Det är t.ex. miljövänligare att köpa en gammal bil och använda den än att köpa en ny s.k. miljövänlig bil, detta på grund av den enorma energiförbrukning som går åt i tillverkningen av nya bilar. Överkonsumtionen växer – detta slit och slängsamhälle där knappt använda produkter hamnar i skräpkorgen för att ge plats åt nya produkter i konsumentens ständiga vilja att få sin köptörst tillfredsställd. Och idén med att ta vara på den gamla arkitekturen är för mig därför genial, att börja titta på det gamla för att blåsa liv i det igen, likt askungens möss som syr balklänningen av en gammal och omodern klänning.

Däremot tenderar diskussionen kring framtidens arkitektur att separera innovativ formgivning och arkitektur som främjar hållbar utveckling. I konfliken står den skulpturala arkitekturen, som fått epiteten skrikig och tävlingsdriven arkitekturen,  och den smarta planlösningen. Min fråga är varför inte dessa två kan kombineras. Antingen är det en Zaha Hadid eller är det en smart, ergonomisk och funktionell planlösning. Med denna fantastiska rörelse finns större potential än att bara hamna i funktion, annars är risken att skönheten och estetiken söker en tillflyktsort från den produktionsanpassade projekteringen.

En bild i otakt

Annons

Jag attraheras av konst med starka möten, med bilder som ligger kvar. Ju större kollision som uppstår mellan komponenterna som ställer sig mot varandra, desto starkare blir det att ta det till sig.  Ofta är konsten oerhört enkel i sitt uttryck, samtidigt som den väcker en enorm mängd associationer som liksom naglar sig fast i en.

Såg nyss en reklam för Cancerfonden som gav mig en sådan effekt (se bilden ovan). Detta skickliga sätt att skapa oro kring en så utbredd aktivitet som att sola och ställa detta mot en likkista är i min mening fenomenal. Bilden är enkel, närmast banal. Men enkelheten gör att man snabbt är på banan om vad som händer. I västvärlden läser vi dessutom text från vänster till höger och ser därför också bilden som en övergång; före och efter.

Jag har alltmer börjar intressera mig för den här sortens starka bilder i filmmediet, att betona det visuella berättandet i filmen för att genom dessa kollisioner, dessa möten, skapa en berättelse. Vissa skulle kalla det konstfilm, men jag irriteras av att så snabbt kategorisera något. Kanske kan traditionell spelfilm möta denna sorts visuella, obalanserade och icke bekväma bilder.

För det är just det som är så intressant, bilder som är i otakt, som inte är bekväma och insmickrande. Bilder man minns och som bara leder till en sak: att agera.

Tyvärr måste man vara på sin vakt med den propaganda som arbetar under liknande principer. Det finns skräckexempel på hur effekterna söker sig från intellektet och endast talar till känslan, såsom nazitysklands propaganda. Den stora skillnaden är väl att denna sistnämnda propaganda jobbade med att passivisera det egna tänkandet och förnuftet, för att helt sys in i en förbestämd fålla och roll med sentimentaliteten, klichén och kitschen som medel för att inpränta ett inhumant förhållningssätt i folket.

En stunds koncentration och uppfyllelse

Jag tål inte att vara för länge på stora varuhus, och Gekås i Ullared är inget undantag. Minns hur jag under sista Ullaredbesöket, efter fyra timmars kringflackande i affären, hade samlat på mig en tillräcklig huvudvärk för att efter kassorna i väntan på mina vänner helt okontrollerat sjunka ihop över mina plastpåsar med varor i kvala.

Jag blundade för en stund. Alla ljud tycktes mig strukturlösa och överväldigande, förmodligen därav huvudvärken. Men i den stund jag nu för en stund bestämde mig för att ge mig hän åt endast hörseln då synen för en stund fick vila, märkte jag plötsligt något intressant:

De frekventa pipen från kassaavläsaren, diskant kling från köksbestick som rasslade genom kassan, huggande harklingar i mellanregistret, dova släpningar av plastkassar som föstes fram över klinkergolvet, och stamp och klamp som en basmatta, där jag kunde urskilja sulor och läder.

Ljudbilden fyllde mig med häpnad och rysning samtidigt som jag kände den pulserande huvudvärken gav med sig – kanske för att ljuden för en stund blev hanterbara för mig. Jag kunde härbärgera – och än bättre var att jag kunde njuta!

En flyktig tanke då vännerna som nu gått igenom kassorna och ville ut, var att jag faktiskt kunde tänka mig att betala för denna underhållning.

Så länge jag ger mig tid åt att koncentrera mig på det.

Att närvara i musiken

 Arnold Schöenberg (1874-1951), den tidigt drivande i utvecklandet av den atonala musiken.

Arnold Schönberg (1874-1951), den tidigt drivande i utvecklandet av den atonala musiken.

Många säger sig ha svårt att lyssna på den atonala musiken, seriella musiken och/eller expressionismens musik. Det finns en allmän uppfattning om planlöshet och kaos i uttrycket. För er som inte är bekant av denna musik kan man enkelt se det som att de svarta och vita tangenterna har samma värde i melodin och behöver därför inte hämmas att användas lika flitigt. Däremot kan melodin vara friare i formen än vad traditionella treklanger och ackord förmår uttrycka. Den atonala musiken har lösgjort sig från styrande strukturer och behöver således inte hitta tillbaka till en grundton eller inställa sig i ackordens strama hållning.

För mig kan bara uppfattning om musiken som kaos hänga ihop med en sak, och det är att lyssnandet av musik ser olika ut. De som aktivt lyssnar på musik och de som har musik som bakgrundsmoment har olika perception av musik, vilket inte är så märkligt egentligen. Jag har länge undvikit att döma ut musik innan jag lyssnat på det, och då menar jag verkligen lyssna, att verkligen stänga av all annan aktivitet, isolera allt annat ljud och ge hundra procent fokus åt verket. Samma gäller med bildkonst, litteratur och film. Det uppstår en närvaro med aktivt lyssnande. Med denna närvaro har jag lättare att hantera den atonala musiken.

Den stora skillnaden mellan den atonala och den tonala musiken är att den förstnämnda kräver så mycket mer av lyssnaren, men när man väl ger sig tid åt musiken, då har det åtminstone för mig varit så att jag njuter starkare av den atonala än den tonala musiken, likväl som den polyfona gentemot den monofona musiken.

Att tidigt döma ut den atonala musiken genom att endast ha lyssnat på musiken i bakgrunden till annan aktivitet är ett trist utlåtande som jag tror att man ångrar när man verkligen lägger energi åt förnimmelsen.

Exempel på atonal musik av Iannis Xenakis:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=GXzRcsfDzBQ?rel=0&w=640&h=360]

Den förseglade tiden

Har återvänt till Andrej Tarkovskijs Den förseglade tiden (Bonniers 2009). Jag läste den under sommaren 2010, men för mig blir återvändandet till en bok oftast en annan upplevelse då man är en annan människa, och därför sätter värde på olika saker ur en och samma text.

Tarkovskij reflekterar och visar upp de insikter han fått utifrån sitt filmskapande. En detalj jag tycker är oerhört laddad och intressant är det förhållningssätt Tarkovskij har till filmen som medium. För honom var det inte viktigt att förstå en historia, eller att som filmskapare försöka pressa på en idé, ett budskap. Istället handlade det för honom om att vara sann mot sina erfarenheter och det känsloliv han bar.

Han talade ofta om sanning, och min tolkning av den sanningen är att vara lyhörd och aktsam om den känslomässiga upplevelse man haft, och ju närmare den kärnan man kommer desto sannare är den bilden, bilden av skönhet. Han ifrågasätter ifall det linjära berättandet verkligen är det mest lämpade för filmmediet. Han förespråkade istället det associativa berättandet – att istället strukturera filmen utifrån ett slags inre logik. Då blir filmen inte så mycket en retorik utan snarare en uppenbarelse, vars katarsis man eventuellt upplever som betraktare absolut kan jämföras med religiös övertygelse.

Intuition inom konsten, liksom inom religionen, är likvärdig med övertygelse, tro. Det handlar om ett själstillstånd och inte om ett sätt att resonera.

Tarkovskij menade därför att den intellektuella idé som en film månne bära inte alls är betydelsefull eftersom detta resonemang känns överflödigt och möjligen störande i relation till den känslomässiga övertygelse verket kan bringa genom själva uppenbarelsen. (s. 52) ”Poeten för med andra ord inte bruk av ’beskrivningar’ av världen – han uppenbarar den för oss.”

Dessutom, som han uttryckte det, är det ju enfaldigt av ge anspråk på att filmskaparens intellekt, med det resonemang denne presenterar, ska vara högre och bättre än den betraktaren besitter.

Varför tycker jag då att boken är relevant i vår tid? Med så stark fokus på story i svensk film tror jag poetiserandet i filmmediet kan lyfta känsloupplevelsen kring en händelse. Tarkovskijs förtrogenhet för upplevelserna och erfarenheterna är anspråkslösa då det inte handlar om att kränga på betraktaren ett budskap eller ny världssyn. En skickligt skapad film gestaltar ett stycke känslomässigt upplevd verklighet som i sin tur speglar betraktaren. Eller som en kvinna från Novosibirsk skrev efter att ha sett Tarkovskijs film Spegeln (1975):

Jag har sett er film fyra gånger på en vecka. Och jag gick inte för att bara se den utan för att under ett par timmar få leva ett verkligt liv tillsammans med verkliga konstnärer och verkliga människor… Allt som plågar mig, allt som saknas mig och som jag längtar efter, allt som gör mig upprörd, som gör att jag mår dåligt eller känner mig instängd, allt som är ljust och värmer, som gör att jag lever, och som fördärvar mig – allt detta ser jag som i en spegel i er film. För första gången har en film blivit något verkligt för mig, och det är för att känna att jag lever som jag går och ser den och låter mig uppslukas av den.

En drunknande ambition

image Är på den nu öde Lisebergs station, en tunnelbanelik perrong under marken. Påtaglig, kompakt tystnad. Men varje ljud förstärks av den kalla betongen. Ekande röster och steg som närmar sig, högre och högre, men med enorma avstånd. Allt i blåtonad, pastellfärgad sten, betong, kakel och klinker. Passerande tåg gör sig tillkänna genom ett nalkande tjutande, rasslande och brummande läte som sätter kroppen i rörelse. Därefter möts man av vinddragets knuff. I allt detta kalla, förstärkta finns en ambition till lugn, när musik av Rachmaninoff förvisats till ett dovt och begränsat mellanregister, så svagt att den, om lokalen hade befolkats, skulle drunkna. En idé att dämpa ljuden hade inte skadat. Att dessutom inkorporera lugn i arkitekturen skulle hjälpa. Försöker innerligt förstå tanken bakom en sån här arkitektur.

Att diffusera för att se skarpare

En konstnär jag fascinerats av i flera år men aldrig riktigt kommit nära är Sophie Jodoin. Hennes konst är minimalistisk och rå. Det hugger till att se den. Lever kvar. Jag såg hennes konst 2006. Förra veckan ville jag se den igen. Man följer gärna vardagsmänniskor, och de står i position både som offer och förrädare i samma gestalt. Inget snyftande offer. Nyans. Brutal avskalning. Dunkel. Kyla.

Kanske är just redovisandet något jag försöker komma ifrån, och i hennes konst är allt avskalat. Det halv redovisade är än mer lockande och talande i många fall, och Jodoin lyckas verkligen minimalisera uttrycket, förenkla och förtäta. Sedan 2003 jobbar hon uteslutande med svartvitt. Att diffusera för att verkligen få syn på någonting. Och när hon är som bäst lyckas hon få en att få fysiskt ont av konsten.

Hennes konst är starka möten av motsatser. Kanske är det därför de är så otäcka och så starka, och därför också så svåra att vifta bort och glömma. En konst som är till för att fastna.

Arrangemangens mångfald

Congress-Orchestra, Conductor: Paolo Gatto, Crtomir Siskovich And Victor Kulesho – Tabula Rasa, Concerto For Two Violins Prepared Piano And String Orchestra: Silentium (Spotifylänk)

Congress-Orchestras version av Arvo Pärts Silentium har falska och sviktande tongångar, men dessa ”fel” är inte sämre. Istället uppstår något nytt i upplevelsen av verket. Varje stråke löper trådstunn och skör, men kraftig och bastant på samma gång. Tillsammans i gruppen blir dessa barnsligt osäkra men fria. Det är underbart att lyssna till.

Detta är väl exempel på att teknisk renhet och exakthet inte alltid levererar den starkaste upplevelsen. De är helt olika områden. Annan upplevelse än exempelvis Pärts eget eller Jouko Laivuoris arrangemang. Därav inte en värdering vad som är bättre eller sämre, men olika effekt uppstår i alla fall, och verket ger mig plötsligt fler dimension. Härligt att upptäcka samma stycke om och om igen genom arrangemangens mångfald.

Författarens digitala performancekonst

När jag nu börjat använda Googledokument, där jag kan dela ett dokument med andra och där vi simultant kan skriva i samma dokument, då slog det mig vilka möjligheter författare har att nå en ny arena genom en speciell typ av performancekonst.

Kanske har grävandet i skapelsens ursprung varit lite nördigt, men jag är beredd att ingå i den gruppen, som jag kan dra koppling till dadaisternas poesiskapelser, där man klippte ut ord på små lappar som man kastade omkring sig för att ur slumpen skapa konst. Detta blev inte bara en konstnärlig metod, det blev också ett uppträdande i sig.

Jag tänker mig att författare har möjlighet att utnyttja den digitala världen och sociala medier för att på vissa bestämda tider skriva i ett Googledokument som innan detta hunnit marknadsföra sig – dvs. långt innan verket ens hunnit påbörjas. Kort sagt, man kan sitta på åskådarplats hemma på sin egen dator och följa författaren skriva en roman i realtid. Här betonas process mer än verk, och när författaren skriver, gör ändringar, upprepas sig, osv., då uppstår denna alldeles säregna performancekonst som jag åtminstone tror skulle locka en visserligen smal krets, men ändock en krets av entusiaster.

Pianolärarinnan

Sedan föreställning Babel i Göteborgs Stadsteater 2010 har jag fått upp ögonen för Elfriede Jelinek. Elfriede Jelinek. Huggande ord, som liksom flödar på själv, utan att hon kontrollerar dem. Hon väljer ett ämne, och så spinner orden. I det här fallet väljer hon en person oerhört nära sig själv. Eller är det en självbiografi? Pianolärarinnan Erika hålls i järngrepp av sin överkontrollerade mor som stakar upp livet för henne. Modern egna misslyckade ambitioner blir ett outhärdligt fängelse för dottern, som nu måste ta på sig uppgiften att bli den framgångsrika pianisten. Men dottern har fyllt 40 år och sitter fortfarande och undervisar elever. Ur isoleringen lär Erika emellertid komma nära sin elev Walter, där en ömsesidig ömhet och närhet inte verkar vara det idealiska för lärarinnan i den nalkande kärleksrelationen. Det handlar om ett inre behov, då hennes sexuella drifter hållits igenbommade, ett behov kopplat till det järngrepp om makt hon hela livet tvingats underkuva sig.

HON sparkar en gammal kvinna på höga hälen. Varje fras kan hon koordinera med det på förhand bestämda stället. Bara HON kan flytta allt till dess rätta plats. Hon slår in okunnigheten hos dessa bräkande får i sitt förakt och straffar fåren med det. Hennes kropp är ett enda stort kylskåp, i vilket konsten håller sig frisk.

Pulsen känns, dvs. den rytm i vilket Jelinek lägger upp sina meningar. Hon har musiken med sig från barn- och ungdomen då hon fick en flygel som barn, övades in i dramatik, violin, piano och orgel. Men tillslut sa det stopp. Hon gick inte ut på ett år. Vägen ut blev genom skrivandet.

Ur teaterföreställningen från 2010 sades det att Jelinek inte gör genomskrivningar, åtminstone inte på senare tid. I detta färska flöde av ord, där rytmen finns med från början, skulle rättelser i efterhand te sig falskklingande. Varför rätta till något, då man ändå inte själv är den som styr texten? Hon säger själv att språket är fritt att uttrycks sig själv, där hon själv närmast släpas efter. Och vad är då detta ”släpas efter”? Förmodligen formeln för tankens hastighet genom skrivhastigheten, även om hon säger sig skriva i samma hastighet som hon tänker.

Och att låta språket få egen fart gör framförallt att censuren inte hinner med, dvs. självcensuren. Denna tror jag är den största fienden i dramat, om denna hela tiden lägger an på texten – girig nog att tro sig ha ensamrätt på innehållet. Men inte i Jelineks fall. Språket är rättframt, stramt, precist och skavande.

Mer Jelinek, helt klart!

Follow my blog with Bloglovin

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2018 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑