Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Månad: februari 2013 (sida 1 av 3)

Att läsa sig till inspiration för skrivande

Författaren Nathalie Goldberg, mest känd för sina texter kring att skriva.

Författaren Nathalie Goldberg, mest känd för sina texter kring att skriva.

Jag har funnit intresse i mängder av böcker om att skriva, och det har kretsat kring alltifrån struktur, att sälja in sin idé, psykologi och inte minst att komma igång med skrivandet. Den sistnämnda är en kick att läsa då den verkligen tenderar att inspirera till att fatta pennan. Exempel på denna fann jag på en bokblogg igår, där Jonna Lindberg tipsar om Skrivarbok – om konsten att skriva prosa, poesi och journalistik (2010) av Siewert Carlsson. Här kommer ett utdrag:

Beskriv…
– En apelsin. Hur känns det att skala den, att dofta på den, att äta den?
– Ett minne. Minnet av en doft, en smak, en god måltid, ett sorgligt avsked, en god människa.
– Din omgivning. Gör en skiss i ord som beskriver ett rum, eller annan lokal med detaljer, som berättar om atmosfären i lokalen.
– Naturen runtomkring dig. Berätta om vad som sker, bladen som tyngs av insekternas klängande, den tungt doftande myllan.
– Stämningar och känslor du upplevt. Beskriv sorg, hat, upprymdhet, fridfullhet. Vad tänker du? Berätta.
– När du skulle börja skolan. Berätta fritt utan krav på “sanning” om upplevelser i din barndom, fantisera om hur det kändes, hur det var att vara barn.

För mig föds idéer för skrivandet just ur små iakttagelser, och då är det alltså inte bara tal om iakttagelser via ögonen. Den omfångsrika skildringen av ett föremål, en företeelse, en person eller en miljö uppkommer ur lyssnandet av flera sinnens perception av motivet. Här är böcker som Skriv med kropp och själ av Nathalie Goldberg (2007) värd att nämna, som också belyser vikten av avlyssning av den sinnliga perceptionen.

En oupplöst konflikt mellan form och funktion

Inom arkitekturen är konflikten mellan form och funktion inget nytt fenomen. SVT visade för ett tag sedan en dokumentär om en villa i Bordeaux som den världsberömde arkitekten Rem Koolhaas ritat. (Dock har avsnittet försvunnit från SVT Play.) Här kunde vi se huset utifrån städerskans perspektiv, hur hon under varje nederbörd fick springa med spänner och trasor då den store arkitekten tyvärr missat att bygga ett hus som klarar regn.

Arkitekturen är sprungen ur praktiska syften, att få härbärge på ett torrt och tryggt ställe. När sedan de grundläggande funktionerna var tillfredsställda kunde estetiken ta sitt uttryck. Med tiden har också form och funktion separerats, och ett tag bestod motparterna av arkitekten och ingenjören. Kanske lever konflikten och det tysta föraktet kvar på sina håll.

Ett intressant idé för att motverka den konflikt och förakt mellan dessa läger är att genom sin inlevelseförmåga som arkitekt sätta sig in i den boendes situation för  att se till att höja dennas livskvalitet så mycket som möjligt – och denna kvalitet består både av komfort och poesi. Det handlar helt enkelt om att öka välbefinnandet hos den boende. Att arkitektens ansvar inte är större då det verkligen blir fel, det är dock märkligt, då även storheter som Frank Lloyd Wright ritat hus som Falling water (se bild) där öppna terrasser blir effektiva kärl för nederbörd, som senare sipprar in i vardagsrummet.

Människans rum

Streijfferts rum

Har börjat följa Oklar – en podcast om arkitektur. I första avsnittet intervjuas inredningsarkitekten Carouschka Streijffert som genom att en bred yrkesbana som inredningsarkitekt, konstnär, scenograf och pedagog ändå följer den röda tråden att skapa rum.

Hon pratar i podcasten om att det yttre rummet är till för förpliktelser medans det inre rummet är till för kreativiteten. Hon konkretiserar idén med att förpliktelserna är de praktiska delarna, att t.ex. skapa en så billig, enkelt och effektiv skola som möjligt. Det inre rummet är i det rum där människan finns, kan verka och vara kreativ. I detta rum kan man födas och dö. Samtidigt kan detta inre rum också vara det mentala rummet.

Jag kan tänka att man på ett sätt kan säga att det inre rummet och det yttre, fysiska rummet man som arkitekt skapar är samma rum eftersom detta fysiska rum faktiskt är en del av det inre rummet, likt barnet som fysiskt rum ur livmodern som mentalt rum. Dessutom sker ju växelverkningar hela tiden, mellan att i en skapandeprocess bolla referenser observerade ur yttre, fysiska rum och bearbetning i det inre. En insikt sprungen ur något man observerat leder en in till att besöka ett annat rum.

Och hela tiden i denna skapandeprocess handlar det om, som Streijffert också menar, det som händer hos människorna då de vistas i rummen. Hur människan tänker och beter sig står i fokus för hennes skapande, och flera gånger i podcasten betonar hon vikten av att skapa rum för människor.

Mycket riktigt sätter hon därför värde i det hon kallar för den fjärde dimensionen inom arkitekturen, nämligen psykologin. Även om psykologi inte ingår i arkitekturutbildningarna ser hon ändå en stor vikt i att applicera detta i arkitekturen, just eftersom skapandeprocessen annars ofta bara kan tendera att handla om trendiga material och snygga lampor, dvs. där rummens användbarhet inte diskuteras.

För mig är ens inre rum så starkt förknippat med den inre dialog man håller med sig själv, dvs. det tankerum som uppstår. Med rätt yttre rum kan man hamna i vibration eller eftertanke. Ur rätt miljö slås rätt klanger igång inom en som länkar samman det yttre och inre rummet, där det faktiskt finns en kommunikation. Exempel på detta kan vara religiösa byggnader, som verkligen är ämnade för reflektion och eftertanke. Att då tydliggöra för sig själv sambandet mellan dessa olika rum tror jag underlättar hur arkitekturen ska utformas för att bäst skapa möte mellan de olika rummen.

Då uppstår en resonans i mellanrummen.

Framtidens lägenheter är forskningslabb

Riksbyggens

Riksbyggens “Positive Footprint Housing”.

Just nu pågår projekt med research kring beteendemönster för att ur detta skapa lägenheter anpassade för en hållbar livsstil. Boplats Göteborg skriver i dagarna om att HSB Living Lab ska bygga 25 studentlägenheter på Chalmers campus som är både boende och forskningslabb, ämnade för att ta reda på hur folk beter sig för att utifrån detta utveckla ett hållbart system med lösningar skapade ur ett naturligt beteendemönster, där man inte behöver uppoffra sig i vardagen. Här ska tekniskt hållbara lösningar hjälpa människan. Exempel på detta är en dusch som förbrukar mindre vatten utan att för den sakens skull försämra duschkomforten.

Men HSB är inte ensamma om en sådan blandning av boende och forskning. Riksbyggen ska bygga 100 lägenheter år 2016 ämnade för en bredare målgrupp, såsom barnfamiljer, ungdomar och äldre. Här ska forskare och doktorander från Chalmers samt Socialt arbete från Göteborgs universitet samla information om de boendes beteendemönster. Målet med forskningen är att skapa en social hållbarhet, energieffektivitet och minskad miljöpåverkan.

Jag ser fördel i forskningsformen, att verkligen likt dokumentärstilen flugan på väggen låta forskningsobjektet röra sig naturligt och opåverkat av studiens syften. Jag antar att det inte rör sig om dolda kameror utan snarare information kring användning av maskiner och elektronik, för att ur detta bygga upp en schema. Självklart finns en balansgång mellan integritetskränk och  behovet av att komma nära de boendes vanor. Dessutom anser jag att det krävs alltmer noggrann research för byggande generellt, för att verkligen skapa kreativa lösningar ämnade för de boende, inte för arkitekturen i sig.

(Bilden hämtad från Boplats Göteborg, via länken ovan.)

TV-serien Girls

Jag har inte känt intresse för TV-serier tidigare. Jag har inte ägnat större försök att närma mig dem heller, om jag ska vara ärlig. Jag har under en TV-dramatikskurs hunnit se några pilotavsnitt ur en blandning amerikanska sitcoms och 1-hour dramas, plus läst deras manus. Men det har inte varit något som riktigt fastnat hos mig.

Förrän nu.

Jag har börjat se serien Girls via SVT och har sakta men säkert börjat inse dess storhet. Historien kretsar kring fyra vita, medelålders tjejer i 20-25-årsåldern i New York. Vi följer deras liv genom deras inbördes vänskapsrelation samt deras kärleksrelationer. Det är en karaktärsdriven och originell historia, ett sätt som karaktärer tidigare inte gestaltats på. Hur en pojkvän kissar på sin flickvän i duschen för att få henne att reagera kring en problematik. Också eloge till skaparna bakom serien, Jody Lee Lipes, Lena Dunham och Dan Sterling, och deras förmåga att med få och omärkbara medel beskriva en karaktär så att vi som publik snabbt är på banan.

Serien klassas som en komediserie och placeras in under formatet sitcom, dvs. 30 minuter per avsnitt. Här delar den plats med andra skrattlådeserier som Two and a half men. Men Girls är så långt ifrån detta. Girls är dock en serien som jobbar med identifikation och stannar vid svåra ögonblick. Skaparen av serien låter modigt publiken landa i ögonblicken, istället för att vara orolig att tappa publik och pressa fram punchlines tre gånger i minuten. Detta är något annat. Det första jag tänker är att det är fel format; det borde vara 1-hour drama. Dock märker jag hur törsten efter serien ter sig starkare med kortare format, som att serveras aptitretare efter aptitretare varje vecka. Kärlet blir aldrig tomt, och så är det med bra manus. Det ter sig outtömligt och lockande.

Karaktärerna är trovärdiga genom att vara ambivalenta, ologiska, ärliga, förljugna, förvirrade, besvikna och livsnjutande. Publiken släpps nära in på karaktärerna, därför sker karaktärernas känslolägen naturligt på varandra; förvånande men förståeligt. En serie i ständig förändring, där ingen är låst i en roll. Föräldrarna till huvudpersonen har olika åsikt, och de ändrar också åsikt inom några avsnitt kring att ge dottern pengar medan hon söker arbete.

Jag ser ingen nackdel i att serien är avgränsad till att skildra den vita medelklassen, för den ger inte anspråk på att berätta om alla i sin generation. Den serie som har som ambition att berätta om en hel generation, att försöka vara så omfångsrik som möjligt tenderar ofta att falla i allt. Den stora nyckeln till det breda berättande uppstår genom en bred berättarkår, dvs. en mångfald av produktioner. Distribution är enkelt via digitala medier idag, så därför bör det vara enklare än någonsin att skapa ett brett utbud av skildringar.

Det viktigaste är att jag aldrig kan låsa fast en karaktär i ett fack, för hon byter ständigt skepnad, visar nya sidor, precis som vi undan för undan i verkliga livet kommer närmare personer. Att jag nu har förmånen att kunna leva och följa karaktärerna under lång tid förstärker denna liknelse med relationer i vanliga livet. De karaktärer som beter sig egocentriskt och ofömögna att känna in andra människor kan genom en reaktion från någon annan börja bete sig empatiskt och närvarande.

TV-seriens potential ligger just i utvecklandet och fördjupandet av karaktärerna. Jag upplever dessutom TV-serien mer lämpad som karaktärsdriven än plotdriven eftersom ploten må vara så otroligt svårartad och komplex ifall den avsnitt efter avsnitt aldrig får en upplösning. Att utforska karaktärer är dock en annan sak, ty inom dem öppnar sig valv efter valv, som Tranströmer skulle uttryckt det.

Hoppas att källan aldrig torkar ut.

I mötet mellan offentligt och privat

I senaste numret av Arkitektur (1-2013) visas hur trenden inom arkitekturen pekar mot att det privata intar mer offentliga miljöers uttrycksformer medan det offentliga rummet snarare går mot det hemtrevliga, privata.

Jag tror alltid att man kommer behöva dela upp dessa begrepp, det avskilda och det öppna. För några dagar sedan skrev jag om dagens arkitekturs vilja att vara transparent och öppen, där nackdelen låg i att ingenting var avskilt. Denna egna plats, en privat yta, tror jag är nödvändig.

Jag har alltid sökt intresse i städerna, och det har fascinerat mig att ha en lägenhet så nära stadens kärna som möjligt, dess tydligaste offentliga rum, med liv och rörelse natt som dag. Där hade jag velat bo några våningar upp. Kanske är detta en strävan efter att leva med så höga kontrasterade motsatspar av offentligt och privat som möjligt. Samma med vädret: Har alltid gillat hösten där vinden tagit tag om fönstret och fått det att skallra och sätta ett brinnande stearinljus i darrning.  Fönstret blir det tunna membranet mellan dessa motsatspar – det varma och det kalla – precis som fönstret skulle kunna fungera som ett sådant skört membran mellan offentligt och privat.

Utveckling kring glas går i rasande fart. Nya rön kring detta material sker ständigt. En ny typ av toalett har bl.a. installerats i det danska utställningskomplexet Louisiana (bilden ej tagen på Louisiana), där exteriören är en högblank svart yta av glas. Men på insidan är den, som bilden visar, som ett skyltfönster ut mot det offentliga rummet. Denna typ av toalett blir exempel på det tydligaste mötet mellan det mest privata utrymmet i nära möte med det offentliga. Idén med offentlig toalett når sin spets. Många vänder i toalettkön just som de ska gå in, så möjligen är det inget som lockar. Dessutom förloras effekten nattetid, då istället toaletten verkligen blir ett skyltfönster av det privata för det offentliga, då ljuset från toaletten lyser ut på gatan.  Ut och in, in och ut. Här växlar iakttagarna plats med varandra.

Fenomenet kan jämföras med den fikarumsmentalitet som försiggår på Facebook, fast med ett fikarum med läktare för flera hundra personer som iakttar och ibland deltar.

Det förlorade innehållet

Minns hur jag för ett bra tag sedan fick projektion av en inre bild hos mig som jag var tvungen att teckna ner. Men jag märkte att jag inte kom närmare bilden för att teckna ner den så naturalistiskt korrekt som möjligt. Jag ville testa att med disciplinerad metod komma åt vad jag ville. Metoden löd: Gör om skissen flera gånger, inte för att nå en bättre hantverkskicklighet, utan för att komma närmare ursprungsbilden som driver mig att teckna just ikväll, att forska närmare på bildens olika element. Experimentera och laborera med uttrycket för att få syn på något nytt, något jag med förnuftig studie av ljus och form möjligen skymmer eller i värsta fall låter gå förlorad.

Att sedan tolka detta utifrån naivistisk referensram, eller vilken ism man nu må vilja applicera teckningarna i, hör inte hit. Det viktiga för mig är att komma närmare, och det vet bara jag när jag gör. Men det skedde något i de olika teckningar, olika sätt att hantera motivet. Att reducera, att överdriva, att forma om. Resultaten gav mig nya associationer som jag kunde spinna på, men någonting sade mig att sista bilden i bildserien var den slutgiltiga, så jag stannade där för kvällen.

I drömmar upplever man bilder och miljöer som åtminstone jag sällan har möjlighet att kunna sätta ord på, då reduceras styrkan i bilderna. Sökandet med skissen blotta aspekter av dessa bilder och vidder, att på något sätt hitta en metod för att artikulera det som tidigare inte gick att artikulera. Kanske vidareutvecklat: Laborera med och förenkla uttrycket för att komma närmare innehållet. Vet inte alls om detta är skitsnack eller om jag möjligen kan plocka något av detta. Möjligen även kunna använda i arkitektursammanhang för skapandeprocessen.

byraserie

Spåret efter myggan och flickan

antikvariatJag kan inte annat än att förundras över den extrema fysiska (och därav psykiska) närhet som finns bevarad i handskrivna texter. Författarinnan Kerstin Strandberg skriver i sin roman En obeskrivlig människa (2005) hur hon en gång köpte en handskriven dagbok från ett dunkelt antikvariat. Boken var skriven av en 11-årig flicka som levde för sådär 100 år sedan. I dagboken hade flickan dragit en pil och skrivit ”Här dödade jag en mygga”. Ovanför pilen låg en brunröd fläck fastklibbad i det sträva men fint grängade arket. (s. 19)

Jag läste en gång en bok vari en liten lapp låg fastklistrad på insidan bokbandet. Boken var tryck runt 1870, och på lappen stod regler för hur boken ska användas … och inte användas. Exempel, dock utan citat: Om sjukdom förekommer i släkten, var god ge genast tillbaka boken till det bibliotek där boken lånats ifrån.

Vad är det som känns så lockande med historiska föremål? Kanske är det just viljan att förnimma en svunnen tid, att genom känsel likväl som lukt nå något bakåt i tiden. Men detta bakåt i tiden tror jag bara är ett fantasisprång in i oss själva, att komma i kontakt med sidor av oss själva som hamnat i slummer. Att söka upp något i oss själva med de föremål vi lockas av, där en till synes ny sida av oss själva öppnas. Detta påminner om något jag läst ur Låt Proust förändra ditt liv (1997) av Alain de Bottom: ”På samma sätt tror vi [intellektuellt sätt] att vi inte längre älskar de döda, men om vi råkar hitta en gammal handske brister vi i gråt.” (ss. 162-163)

Det frivilliga minnet är inte lika skarpt som det ofrivilliga, som kommer av plötsliga erinringar. Genom plötslig förnimmelse kommer vi i kontakt med sidor som behöver bearbetas – vissa med mer akut behov än andra, vilket styrkan i känsloreaktionen vittnar om.

Vi lockas så in genom klädskåpet för att kliva in i vår egen Narniavärld.

Att skriva för musikvideo

InkadonJag har ingen tidigare erfarenhet av att skriva för musikvideo, men eftersom jag idag ska spela in en låt i bandet Inkadon och eftersom jag är utbildad inom filmmanus söker jag något nytt i formen musikvideo. Vad skiljer en musikvideo från en film. Eller också: Vad tillför musikvideon själva musiken?

Det som varit enormt njutbart i arbetet i skrivandet har varit att utgå från sångtexten i låten för att komplettera dess associationer och förnimmelser visuellt. Något jag aktivt undvikit är att berätta samma sak visuellt som berättas i sångtexten – att t.ex. visa en bild på en strand bara för att stranden finns med i sångtexten. Här har jag associerat fritt kring vad sångtexten väcker hos mig, för ur detta har jag vidgat mina associationer kring innehållet och skrivit ner dessa nya associationer som blivit ledmotiv i byggandet av musikvideo.

Och det handlar inte lika mycket om att berätta en historia som att förmedla stämningar, känslolägen, tonfall, rörelser, förnimmelser som smaker, dofter och beröring. Ofta känns dessa associationer fel i förhållande till sångtexten, men de kommer intuitivt, och det är en metod jag renderar material ur. När jag sedan gör ett urval av alla associationer, slår ihop dem och sorterar om dem, då kan jag stryka de som verkligen inte passar in. Eller att de byter skepnad men ändå bär med samma stämning eller förnimmelser.

Formen kan liknas vid konstfilmen, dvs. en mycket friare gestaltning, bort från förnuft och genomgående handling, men så lätt skulle jag inte kalla det. Ty för mig finns en genomgående handlingslinje av förnimmelser, en smak av längtan och en insikt om förgänglighet. För att skildra detta följer vi en serie bilder kopplade till musik, samt instick av bilder från temperament med instrument som trappas upp mot ett crescendo. Tydlig efterklang. Sen är det flyktiga totalt vakuumtryckt och förgängligt.

Att återskapa historien

Det är synd att de historiska skeenden vi bevittnar via film ofta rör sig kring de stora krigen, med de mäktiga aktörerna. Inte sällan med moralisk övertydlighet genom onda och goda makter i strid. Vad händer med publiken som nästa gång associerar med sin historia? Vad händer med publikens syn på sina medmänniskor från den ”onda” sidan? Vad händer med den vanliga människans nakna erfarenhet? Enda sedan 1800-talets storslagna melodram med enorma slag på teaterscenen där stråkorkestern klämde i, har filmen vid historiska återskapelser, varit bunden till denna romantisering, idealisering och förhöjning.

Är filmskaparna så rädda att tappa publikens intresse om den vanliga människans erfarenheter ageras ut, att de istället måste pressa sig blåa för att berätta? Eller handlar det om publikens begär efter spektakulära effekter på scen och film? Hur våra förfäder porträtteras på film ger åtminstone för mig en förljugenhet och en förvriden uppfattning om ett skeende. Här har filmskaparna en balansgång mellan konstnärlig frihet men också ett ansvar att fånga personers handlingar under en viss tidsepok.

För vissa målgrupper i samhället får historieböckerna ge vika för Hollywoodfilmerna, för byggandet av uppfattningen av en viss tid. Då krävs att man tar detta berättande på allvar.

Ska man dessutom tala om ett kulturarv är det för mig viktigt att känna att detta är betydande och levande, varför ska det annars skyddas?

Äldre inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑