Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Månad: februari 2013 (sida 2 av 3)

På spaning efter den tid som flytt: Combray

Återkommer i minnet av när jag lyssnade på ouvertyren av På spaning efter den tid som flytt, Combray (1913), av Marcel Proust. Även om strukturen skiljer sig från den traditionella romanen följer Proust en högre prioritet och vördnad för att beskriva minnen av förnimmelser och händelser, och minnet följer inte den traditionella strukturen.

Boken är därför inte bara gestaltad, utan också berättad, av Proust själv, eller av möjligen hans alter ego. Vi kastas in i hans sovrum som barn, när han innerligt efter middag gått tidigt upp till säng i väntan på att hans moder ska komma upp och ge honom en godnattkyss. Svek, gränslös sorg och längtan slås an när det under festlig tillställning blir svårt för modern att hinna med denna hans livsnödvändiga ritual, vilket ger honom dessa känsloreaktioner som sedan håller mig andan flera gånger under berättelsen, ty även då berättaren går vidare med att beskriva andra fragment av sitt förflutna är det ändå präglat av dessa tunga känslospel, som en ständig andnöd.

Berättaren har ett öga utåt, ett extremt närvarande spel på sin omgivning, att i detalj observera smaker, dofter, färgkulörer och röster, och har därigenom möjligheten att få större klarhet om sitt inre.

Den dunkla fragmentariska stämning som präglar bokens innehåll ter mig därför viktigare emedan jag själv blir en sökande, liksom berättaren själv. Därför är det med ett drömskt rus jag avslutar berättelsen, ett tillstånd ur vilket jag möjligen sakteligen kan skönja någonting – att ett frö satts i jorden, och att jag nu efter berättelsens slut väntar på att det ska gro.

En triumf för cyklister

cyklistDN skriver om en nyligen framtagen mjuk asfalt som ska minska cykelskador. Cyklister är den grupp som skadas mest i trafiken, så här kommer något nytt. Underbart att höra att äntligen cyklister kan gynnas i trafiken.

Hoppas bara att det i samband med nyläggning av cykelvägar även kan bli endast för cyklister. Det vanliga har varit att gångtrafikanter och cyklister har delat bana, vilket är vansinne då det är tal om helt olika hastigheter som ska mötas. Dessutom finns inga tydliga regelverk i uppdelningen, vilket göra att folk tar sig friheten att går i bredd. Överhuvudtaget rör det sig om en annan disciplin för regler hos cyklister och gångtrafikanter än för bilar, vilket jag uppfattar som respektlöst.

Att prioritera cyklister i samband med trängselskatt gör ju självklart att fler väljer cykel. Det vore underbart att se hur ett samhälle växer fram som inte ringaktar cykelvägar. Att ta sig in i Göteborg som cyklist idag medför snabba kast fram och tillbaka över vägen, detta för att bilisterna ska ha så effektiv väg som möjligt.

Tycks ständigt återkomma till detta: Stadsplanering och byggandet av staden påverkar de som bor och verkar där.

Moleskine och jag

moleskineMoleskine och jag har varit goda vänner under flera år. Handgjorda skrivböcker av bästa kvalitet som förtjänar lite extrapengar. Moleskine har historiskt burit stora namn som Picasso och Hemingway, vilka en gång i tiden prytt Moleskineböckerna med anteckningar och skisser. Jag har slängt med mig böckerna varje dag och de ser emellertid nästan oanvända ut. Eftersom jag utnyttjar utrymmet i böckerna maximalt – liten handstil och skrift på framtida och baksida – har jag på det sättet kunnat dra ut kostnaden under längre tid. Därför lönar sig Moleskine!

Till detta har jag fått en underbar present av min sambo och flickvän, nämligen en reservoarpenna av märket Parker.

För mig har det varit viktigt att ha två typer av format på Moleskine, en som jag alltid har med mig i fickan, där jag snabbt kan skriva ner annotationer av diverse slag. Därtill har jag en i det större formatet, motsvarande A5, som varit ämnad för blandat innehåll: dagboksanteckningar, filmidéer och föreläsningsanteckningar. Det enda sättet jag kategoriserat materialet på är genom datum, då jag aldrig skriver rubriker.

Idag skrev jag ut ytterligare en bok, så därför blev till tillskott i familjen Moleskine här hemma.

reservoarpenna och skrivbok

 

En kamp att fånga det inre

Har sett ett intressant reportage i K-special om Karl-Ove Knausgård, året efter hans sista bok ur serien Min Kamp (2009-2010) – detta oerhörda självbiografiska verk som kan jämföras med Marcel Proust svit kring ens självutlämnande.

Jag ser något storartat i den uppgift som vissa författare tar på sig, att berätta något oerhört utelämnande, närmast pikant privat – det är storartat för att dessa författare tycks denna sårbara närhet till sitt ämne trots det tycks behandla det som redan stelnat och kallt stearin, inte det mjukt, brännande och klibbiga det bör vara. Jag tänker likväl på Nils Claessons bok om sin pappa Slas, Stig Claesson, Blåbärsmaskinen (2009). I denna bok uppstår distansen till skildringen av pappan också mycket av det avhuggna språk som Claesson använder – där meningarna är så korta, och där luckorna mellan orden är så stora att jag drar paralleller med lyriken. Även styckeindelningens form påminner om detta, där stycket oftast bryts varje rad. Och när jag nu tar mig an Knausgårds privata skildringar kommer jag också att tänka på Marcel Proust, också då Knausgård i TV-intervju från tidigare medverkan i Babel berättade att han ville göra ett litterärt självmord, dvs. att beta av allt i sitt förflutna tills det tillslut inte finns någonting kvar.

Vad händer då sen, frågan programledaren, och Knausgård verkar trots detta ha mycket kvar som i planeringsstadiet efter “självmordet” – något som dessvärre inte Proust hade då han efter den sista tiden av sitt liv isolerade sig och skrev. När han skrev “slut” upphörde också livet. Reportaget om Knausgård skildrar alltså detta efter.

Något jag fastnar för i under reportaget är den metod Knausgård berättar att han använde i sin kamp att nå det blödande inom sig. Han skriver en text som river upp smärtsamma blödande minnen inom honom, och han beskriver hur tårarna sprutar när han skriver ett visst skeende, med tanken att han gått över gränsen för vad som kan publiceras av privata, pikanta detaljer, men när han i efterhand läser texten är den inte alls så farligt smärtsam som han trott. Han berättar då hur han försöker komma tillbaka till samma emotionella helvete, att åter trampa dessa smärtsamma upplevelsers stigar för att även leverera detta smärtsamma i texten. Vad berodde då hans egen känsloreaktion på? Förmodligen handlade det om hans egna associationer och konfrontation med minnet, inte vad han faktiskt skrev ner. Kring denna givna smärtsamma upplevelse återvände han gång på gång; skrev, läste, slängde, skrev om, läste, osv. Tillslut kändes hans egna reaktioner orsak till texten, inte till hans privata minne.

Även tanken på minnet, och att fritt kunna hoppa i tiden mellan den vuxne Knausgård och den åttaårige pojken Knausgård ger spännande aspekter, i synnerhet då hans pappa är yngre än honom själv då han skildrar situationen, dvs. att den vuxne Knausgård är sju år äldre än den far han beskriver i tillbakablicken. Här betonas minnet, tiden, döden, och han betar verkligen av fältet med sådan precision och sådan nyansering att det är mig en gåta hur skildringen kan ha flödat med sådan iskall distans och samtidigt närvaro. Är det möjligt att leva och samtidigt studera sitt liv utifrån? Är det möjligt att så att säga sitta på två stolar? Kanske om man tydligt växlar mellan vilket läge man går in i. Knausgård lyckas, och det ska bli en belöning att få ta till mig resten av hans digra texter – med en kvantitet som också kan ställas mot Prousts opus På spaning efter den tid som flytt (1913–1927).

Forskning om kulturens värde

Vilket värde har konsten? Och hur mäter man livskvalitet? Dessa frågor har forskaren John Armbrecht har vid Göteborgs universitet arbetat med i sin nya avhandling.

Genom att studera värdet av kulturupplevelser menar Armbrecht  att värdet av kulturen går att sätta efter hur stort belopp konsumenten är beredd att betala för upplevelsen. Kostar en biljett 100 kronor men kunden kan tänka sig att betala 300 kronor, då är värdet 300 kronor.

Frågan är om definitionen av kulturens värde är så enkel. Det är i denna bedömning viktigt att veta när kunden utfrågas om hur mycket denna kan tänka sig betala, om det sker innan upplevelsen, direkt efter eller långt efter. Jag vill mena att denna bedömning av kulturens värde blir säkrare att sätta enbart om utfrågning sker långt efter att upplevelsen har skett, ty det krävs distans till upplevelsen som medel för att verifiera upplevelsens slagkraft, dvs. att dess kvalitet fortfarande känns lika starkt. Ofta växer dessutom minnet av en kulturupplevelse efter en tid jag haft den, om den är riktigt bra. Jag kan alltså knyta av till den upplevelsen i efterhand och se dess värde genom att ställa det mot andra intryck. Ofta behöver också konsten tid att bearbetas under en tid efter att evenemanget äger rum. Då är det orättvist att bedöma verket direkt efter att det ägt rum. Det måste jäsa till sig, så att säga.

Armbrecht  komplicerar dock begreppet kulturvärde genom att även visa på att konsumenten kan se ett värde i kulturen även om denna inte besöker platsen för upplevelsen. Att kulturupplevelsen finns tillgänglig skapar ett värde i sig.

Här kan marknadsföringen kring upplevelsen vara både stärkande och försämrande, tänker jag. Kommer man dit med andra förväntningar än man möter kan det slå illa, men i bästa fall möter man något man inte visste att man sökte. I andra fall kan ens förväntningar störa ut perceptionen då man innerligt letar efter något som inte finns där.

Dessutom kan jag tänka mig att det är svårt att skapa generella värden kring kulturevenemang som ska bestämma priset, då variationen av kulturintressen skiljer sig så mycket. Det som faller utanför mainstream skulle dessutom marginaliseras eller suddas ut, då deras värde skulle bli så lång att verksamheterna inte skulle vara lönsamma för kulturarbetarna. Kanske skulle kulturen man inte visste att man behövde försvinna. Alternativt skulle varje besökare själv bestämma hur mycket denna ville ge för konstverket.

Från länken ovan kan avhandlingen läsas i sin helhet.

Öppenhetens och anträffbarhetens baksida

Trenden är inte särskilt ny, men den blir extra tydlig i det nyöppnade Media Evolution City, ett kontorskomplex i centrala Malmö, där över hundra företag inhyrs i samma byggnad. 7500 kvm stort, med plats för 500 personer. Tanken är att skapa mötesplatser, transparens mellan de olika öppna utrymmena. De olika företagarna möts under samma tak och ska genom helglasade väggar och ibland även helglasade golv kunna skapa en kreativ miljö.

I andra exempel har vi sett hur de stora kontorslandskapens skärmväggar mellan sittplatserna minskat under åren, och känns förmodligen omoderna om de sticker upp mer än en och en halv meter. Öppenhet och transparens är ordet. Det klingar vackert i mångas öron, mina också. Och idén att skapa möten genom arkitekturen är fantastiskt. Dock kan jag tycka att ytligheten i reflektion och brist på fördjupning inom allt fler områden, såsom t.ex. konst och nyhetsjournalistik, kan orsakas av just denna öppenhet, där man inte har möjlighet till avskilt tänkande. Man ska ständigt vara anträffbar och nåbar inom några meter. Mobiltelefonen piper var femte minut om möten, Facebooknotifikationer, SMS och kalenderpåminnelser. Man är ständigt aktiv. Folk vinkar på en genom glaset. Samma öppna sinne gäller perceptionen. Det är en miljö med många intryck. Folk rör sig runt en hela tiden. Rörelser, röster, skratt. Ett kontor i ständig rörelse.

En person har bättre möjlighet till koncentration genom att isolera intrycken. Lägger hjärnan för mycket tid på onödigt bakgrundssorl, då når man inte samma kvalitativa resultat. Hjärnan kan här liknas vid en dator som jobbar trögare med flera aktiviteter igång samtidigt. Självklart har många en förmåga att kunna stänga av sin yttervärld även om sitter och läser en bok på en fotbollsarena, men för många av oss behöver vi hjälp i koncentrationsförmågan genom att isolera omgivande, potentiella störande moment. Avskildhet är inte bara av ondo, men det klingar falskt i dagens kontorsklimat.

Kanske bör vi slå ihop dessa världar och skapa möjlighet för både öppenhet och slutenhet.

Förfluten rutschkana

Combray

Combray

Under en promenad i en skog jag intellektuellt sätt intalat mig att jag aldrig beträtt vandrar jag nu med en vän. Vi närmar oss en rutschkana: en lång metallcylinder som stupar flera meter ner längs en backe. Inte som en klichéblixt av återkallelse, men som en pulserande värme som inombords växer, känner jag hur jag varit här förut. Nu är landskapet snötäckt, men när jag var här sist hade löven rostat och låg som prasslig bädd. Som treåring hoppade jag in i cylindern och försvann ner. Fler bilder väcks till liv, såsom en jättelik målning av ett monster, målat på en klippvägg. Jag söker mig runt utan fler fynd.

Minnet är som träd: kan man väl finna en kvist förgrenar den sig gärna vidare, hoppeligen närmare stammen. Tänker på Marcel Prousts madeleinekaka doppad i lindblomste. Hans insikt var att en liten tugga med denna smakkombination öppnade upp en förfluten tid inom honom, men världen blev samtidigt dunklare ju mer han i iver åt av kakan. Förgätliga grenar kan skönjas genom ordspråket: För mycket och för lite skämmer allt.

Men sakta lyckades Proust genom kakan komma i kontakt med sin barndomsby Combray, som idag är en turistmagnet för alla Proustälskare.

Shopping och grönska

Allt större arenaanläggningar blommar upp tillsammans med konsumtionssamhällets boning, nämligen shoppingcentrumet. Här huserar köpbegäret, och det smarta med detta begär är att bägaren aldrig blir full. Man är ständigt törstig. Och anläggningarna växer i skala. Malmös nybyggda, enorma shoppingkomplex Emporia är öppnat. Det är strategiskt placerat för att bli navet i en ny stadsdel, men än så länge ser det tomt ut, där de stora, inhumana vägarna klyver upp samhället och skapar avstånd mellan bostad och köptillfredsställelse.

Men allt är inte av ondo. Som konsument är du inte långt ifrån byggnadens takpark där det inom en framtid ska finnas restauranger och spaanläggning, men framförallt grönska och distans till konsumtion. En plats för reflektion. Arkitekturen bygger samhällsmönster. Staden formar människorna, inte bara tvärtom. Därför är byggandet förenligt med moraliskt ansvar.

Trenden är tydlig. Allt fler städer bygger större shoppingkomplex utanför städerna, så bilen blir enda medlet att ta sig till platsen, då det inte finns en kollektivtrafik värd namnet. Skalan på byggnaderna växer och skapar större kontraster mellan den tjocka skogen, vari marken grävs ut för enorma parkeringsplatser. Och maten? Snabbmatskedjorna kivas rivaliskt om platsen och spänner sina bröst inför kunderna.

Söker en fragmentarisering av shoppingidén, att den löses upp i mindre och mindre enheter som blir nåbara där kollektivtrafiken finns, där staden finns. Men en stad som andas syre, vatten och grönska. En tät men syrerik stad där människor och djur delar yta, och där inga avfall blir över, där allt går cykliskt, där allt återvinns. Det föds, lever, dör, förmultnar, föds om. Allt i harmoni och samspel.

Ibland har jag tendens att dagdrömma.

Ett urtvättat föremål

Att skildra en soluppgång tenderar att bli klichéartad om man på slentrian tar till andras uttryck.

Att skildra en soluppgång tenderar att bli klichéartad om man på slentrian tar till andras uttryck.

Den viktigaste ingrediensen i ett skapande arbete är närvaro. Närvaro innebär att man är påverkbar av omvärlden för att därifrån känna vad som är vackert utan att andra konstnärer ska tala om det åt en. Sinnena måste vara koncentrerade!

Samma med ord.

En beskrivning av ett föremål är sprunget ur närvaro ifall den reflekterar upplevelsen av detta föremål. Och en sann upplevelse av föremålet kräver närvaro. Annars är risken att den beskrivning av omgivningen vi använder är sliten och förbrukad av andra. Ju mer en beskrivning används och blir gängse, desto längre ifrån dess ursprungliga upplevelse kommer den. Färgen bleknar sakta efter varje tvättning.

En mästare på att behålla färgen på ett föremål är Marcel Proust, ty hans förhållande till föremålet är föränderligt och färskt. Han uppmanade folk att öppna sina egna ögon (läs: sina egna sinnen) istället för att betrakta världen genom andras beskrivningar.

En pilgrims död – en gestaltnings död

Det var med spänd nyfikenhet jag satte mig inför En pilgrims död, TV-versionen av Leif GW Perssons roman kring utredningen av Palmemordet. Manuset är skrivet av Sara Heldt och Johan Widerberg och bygger på två av de tre böckerna i Leif G.W. Perssons bokserie Välfärdsstatens fall (2002-2007).

Jag har inte läst böckerna och har därför inte möjlighet att värdera dessa förlagor. Kriminalare har till viss del satt Sverige på filmkartan. Även om jag har tröttnat på genren har jag ändå inte kunnat klaga på dess struktur och uttryck. Men när jag ser En pilgrims död finner jag den föga gestaltad, snarare återberättad, som en talbok för seende.

Även om förutsättningar finns att gestalta dramatiska moment väljs, möjligen av tidsbrist, momenten endast att återberättas via samtal, i sista avsnittet närmast uteslutande via mobilsamtal. Överhuvudtaget undviks starkt laddade ögonblick i gestaltad form, som när en av utredarna var med mördarens överman och torterades och våldtogs under lång tid, med en rädsla att berätta. Gestaltningen kunde jobba med den oron och rädslan visuellt, att dra ut på hjärtklappningen, men denna erfarenhet blir vi endast medvetna om i sista avsnittet verbalt.

Till detta hör bristande logik när 1986 och nutid snabbt hoppar utan att jag märker någon märkbar förändring mer än att alla röker i den förstnämnda perioden. Skådespeleriet känns hämmat och återhållet, då jag aldrig riktigt känner att det får blomma ut, och på de få ställen då det gör det blir det av en ickenärvaro i förljugenhet och ouppriktighet. Det är därför svårt att tro på karaktärerna och deras verbala utfall. Som grädde på moset fylls TV-serien med syntigt plastiga stråkar och slarvigt amatörmässig filmmusik.

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2018 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑