Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Månad: mars 2013 (sida 1 av 3)

Omdefiniering av staden


Ser med förnöjelse hur det offentliga rummet söker sig platser som tidigare varit ämnat för annat, i konflikten mellan biltrafikanterna och gångtrafikanterna och deras utrymme i staden. Mötet mellan dessa fält verkar evigt svidande. Jag närmar mig idag två nya ord kring arkitektur och stadsbyggande, vilka presenteras i sista numret av tidningen Arkitektur (2-2013). Det första ordet parklet är tomma parkeringsplatser som utnyttjats som plats för offentliga aktiviteter. Konceptet har överförts i stadsbyggandet där trottoarer har breddats för att ge plats åt aktiviteter såsom t.ex. sällskapsspel och träningscyklar. Nästa ord, playstreet, följer naturligt inpå detta första koncept, och innebär när avstängda gator har kunnat utnyttjas som tillfälliga lekplatser. Konceptet är från USA, i grunden som svar på att minska barnfetman.

Dessa nyord bygger på en utveckling som stärker mig eftersom det uppstått ett ifrågasättande om vad staden är och vad staden kan vara. Är staden för människor, deras aktiviteter och deras inbördes relation mellan varandra, då bör den också omarbetas, ty en stad vars offentliga rum är begränsade, där man utestänger folk som inte har råd att betala, där uppstår segregationen. Här kan människan i staden gynnas av att arbeta fram fler offentliga och halvoffentliga rum för möten som inte bara handlar om uteserveringar eller bänkar på ett torg. Att just som ovanstående exempel bejaka aktiviteter som tidigare inte varit del av stadslivet, det öppnar upp för en rad fantasier hur detta gemensamma rum, där vi alla är välkomna, ska förhöja våra livskvaliteter. Staden som plats håller på att omdefinieras!

Bilden ovan visar ett parkletförslag av Downtown Los Angeles Neighborhood Council för sin stad.

(Bildkälla: Länk)

Fallerade städer i det oändliga

Apropå gårdagens inlägg om hur den amerikanska drömmen kraschat i samband med finanskrisen 2008 fortsätter jag att intressera mig för spökstäder. CBS News har i programmet 60 minutes visat hur tillväxten i Kina resulterat i hur nybyggda städer står öde. Shoppingcentrum, lägenheter och väga – allt står tomt och tyst.

Mil efter mil efter mil av tomma lägenheter fyller landskapet. Den kinesiska medelklassen har haft chansen att investera i nya lägenheter, dock har hyran skjutet i höjden så markant att ingen har råd att bo där. En typisk Shanghailägenhet har en hyra fyrtiofem gånger högre än den kinesiska genomsnittsinkomsten. När under- och medelklassen ska flytta in i städerna är problemet att kostnaden för lägenheterna är för höga. Problemet är då att det är fel typ av lägenheter som byggs.

Ingen nation har byggt så mycket på så kort tid som Kina nu gör. Gigantiska städer byggs för folk som inte kommer att kunna bo där. 12-24 nya städer byggs varje år. 2 trillioner RMB har det kostat för regeringen att bygga dessa städer i hopp om att hålla igång tillväxten. Ambitionen har varit att tillväxten gör att fler och fler befolkar städerna, men de förblir öde. I exploateringen har projekt också rasat. Av de mängder av nya städer som byggs finns de som står oavslutade, där betongskelett i det oändliga tecknar stadsbilden.

För mig är detta ett tydligt exempel på en arkitektur som inte är byggd för folket, där ambitionen är hög men där realiseringen fallerat fullständigt. Hur skulle det vara att bygga lägenheter som var för folket, dvs. med en hyra som står i relation till deras tillgångar? Kanske är ambition inställd på alltför fjärran avstånd, där samhällsproblemen i nulägen nonchaleras till priset av en stark utopisk vision. Och vilken dialog håller den nya bebyggelsen med sin omgivning i denna rasande exploateringsgrad? Vilken arkitektonisk detaljskärpa och noggrannhet arbetar man med när kvantiteten springer förbi kvaliteten med hästlängder?

(Bildkälla: Länk)

Drömmen som dog ut

Det finns något rörande i drömmar som flyter ut i sanden, hur en stark ambition bara resulterar i oavslutade projekt som lämnas åt sitt eget öde. Exempel på detta finns att hämta i USA efter finanskrisen 2008. Ambition syns i hantverket, men hur vanskött detta hantverk förvaltats, det belyser drömmens möte med den bistra verkligheten.

I SR:s Kulturradion sändes igår ett avsnitt om den nya amerikanska synen på boendet efter finanskrisen 2008. Victor Sidy, dekanus samt f.d. elev på den skola i  Arizonas öken som Frank Lloyd Wright en gång startade, menar att boutvecklingen går mot att folk flyttar in i centrum, att inte längre vara bilberoende. Därmed blir relativt döda områden befolkade. Här finns en annan mentalitet än att bo ensam med sin familj i egen villa. Snarare bejakas en grannsämja och kollektiv syn. Från arkitekters sida finns därför en strävan att förtäta städer, och i synnerhet miljonstäder i sydvästra USA som präglats av gigantisk bebyggelse av enfamiljshus.

Från andra världskrigets slut har den amerikanska drömmen handlat om ett eget hus åt alla. Nu förändras den drömmen, kanske som ett resultat av finanskrisen. Folk intresserar sig för hur de kan ta del av varandras liv. Att leva själv/ensam med familjen är en idag ganska tråkig eftersträvan, menar Victor Sidy.

Sidy talar om utmaningen nya amerikanska arkitekter har idag att tackla bostadskrisen. Traditionellt sätt är synsättet att riva det gamla och bygga det nya, men idag är det inte ekonomiskt gångbart. Snarare  går det att använda den gamla bebyggelsen och optimera den, fortsätter Sidy. Efter bostadskrisen talar man snarare om att bygga om istället för att riva, vilket är ett helt nytt förhållningssätt.

Dessutom ska den nya arkitekturen öppna för större flexibilitet och variation i boendekonstellationer. De flesta bostäder idag innehåller två, tre sovrum, vilket inte är en given lösning nu när allt fler varianter i boendeformen uppstått.

Men vad hände egentligen med landet efter finanskrisen 2008? Människor som överbelånat sig i stora nybyggda hus eller levt i gamla, inbodda hus blev tvungna att vräkas, en utgång som möjligen problematiserade deras syn på den amerikanska drömmen. Resultatet efter detta mentala slag syns än idag i bebyggelsen. Det storslagna byggandet av villaförorter blev stående oavslutade. Idag är dessa platser öde spökförorter. Många var klara att bli inflyttningsbara när finanskrisen slog till. I en naturskön omgivning hade vägar anlagts, tomter styckats av och villor lämnats oavslutade med halvfärdiga tak. Vägar tar plötsligt slut, där grunden lagts men hur en kittlande känsla infaller sig av att arbetet abrupt avslutats.

Jag tycker också att dessa spökförorter för med sig något vackert, nämligen den insikt som föds i mötet med dessa kraschade ambitioner, att detta inte var en hållbar lösning. Jag har svårt att se tydligare visuella uttryck på en icke hållbar lösning än just dessa enorma exploaterade villaförorter som krackelerat, mil efter mil. Det är som att betrakta ett konstverk när det är som bäst, då det väcker upp känslor och reaktioner med en plågad stämma inom en som frågar: Vad gick snett? Hur ska man göra för att detta aldrig ska ske igen? Vad kan man lära sig av det här?

(Bildkälla: Länk)

Barnet inom mig

rct2Har på min lediga stund hamnat vid mitt favoritdatorspel Roller Coaster Tycoon 2 efter flera års uppehåll. För er som inte är bekanta med spelet handlar det i korthet om att bygga ett populärt därmed ekonomiskt gångbart nöjesfält. Här kan man utgå från färdiga scenerier att bygga parken på, men det går också att, som jag alltid gjort, bygga landskapet själv från första gräsroten. För mig har intresset för spelet handlat om att skapa attraktiv rumslighet i kombination med ett funktionellt nöjesfält.

Lika mycket har mitt intresse att åter ge mig in i spelet efter långt uppehåll handlat om att minnas de gamla nöjesfält jag byggde när jag var som mest aktiv, som att nu leka med tanken på vad jag skulle vilja bygga för nöjesfält härnäst. Jag började spela Roller Coaster Tycoon när spelet lanserades 1999. Har dessutom fina minnen av hur avund sitter hos min kompis då han skaffade Roller Coaster Tycoon 2. Året var 2001. Mitt mål har varit att skapa enorma nöjesfält i en attraktiv miljö, med plats för både storslagna attraktioner och små pittoreska matställen.

Nu bygger jag återigen med ambitionen att nå en storslagen och naturskön nöjespark. Som extra krydda i mitt nya byggande har jag tillgång till expansion packs, där jag har tillgång till dels fler attraktioner och dels fler sceneridetaljer. Barnet i mig skriker euforiskt. Men självklart måste den vuxna inom mig lägga band på barnets iver så inte ett blind spelberoende är ett faktum, ty det är ett som är säkert med detta spel, det får timmarna att passera i rusande fart.

En helande arkitektur

Sjukhuset La Salpêtrière i Paris blev med sin neurologiska forskning på psykiskt sjuka känt över hela Europa.

Det finns arkitektur som kan hjälpa människor mentalt. Sveriges radio berättade i december om arkitekter som jobbade bort aggressionen på psykiatriska avdelningar. Det största skillnaden i bytet av lokaler tycktes enligt vårdarna handla om ljudnivån: Avdelningarna var plötsligt tysta, detta i relation till de tidigare lokalerna, då miljön var våldsam och aggressiv bland patienterna. Bältesläggning och tvångsinjektioner har minskar med 21 respektive 44 %. Varje patient har fått eget rum. Från de förra lokalernas långa korridorer har den nya byggnaden delats upp i mindre grupper med ljuddämpare. Dessutom har alla tillgång till dagsljus och trädgårdar.

Jag har tidigare arbetat som lokalvårdare på sjukhus, och för mig har jag märkt en stor skillnad på avdelningar som fått in frisk luft samt växtlighet i lokalerna. Från kritvita och kallblanka korridorer och salar kunde det räcka med en växt i ett hörn för att stämningen skulle kännas trevligare, både av mig, övrig personal och patienter. Ljusa rum med stora fönster gav samma verkan.

Mitt intryck därifrån låter mig tänka på hur Le Corbusier vetenskapligt försökte påvisa att grönska, ljus och rymd är positivt laddade erfarenheter hos människan. Huruvida han vetenskapligt kunde bevisa detta eller om det uteslutande grundades i hans subjektiva upplevelser, det vet jag inte.

I tidningen Arkitektur från förra året (7-2012) med tema vård och straff skriver Per Magnus Johansson och Johan Linton följande:

Det yttre rummet kan skapa möjligheter för den psykiskt lidande att få tillgång till ett inre rum. Men för att det inre rummet skall få utrymme krävs det en annan människa som är beredd att lyssna. En människa som dessutom har förutsättningar att förstå någonting hos den som lider som fram till nu inte har blivit förstått.

Intressant är då att arkitekturen kan lugna individerna och få dem att komma i kontakt med sig själva och sina känslor. Där tror jag intimitetskänslan i de små grupperna samt ljuddämpningen gör en stor inverkan. Även naturen och ljuset självklart. Men för att verkligen hantera det inre rummet/den mentala obalansen, då krävs närvarande och lyssnande människor med kompetens.

(Bildkälla: Länk)

Fri association i skapandeprocesser

Den fritt associativa skapandeprocessen blir jag gång på gång mäkta imponerad av, ty den slutar aldrig att överraska. Idag arbetade jag kollektivt med ett filmmanus jag själv stirrat mig blind på, men som jag genom att muntligt presentera projektet för mitt filmkollektiv fick nya uppslag till.

Regissören Judith Weston definierar fri association i boken A film director’s intuition (2003) som ett fritt, ocensurerat skapande av associationer. Denna skapandemetod för mig tankarna till ett annat projekt vi arbetat med, den gången helt kollektivt, där alla i vårt lilla filmkollektiv var delförfattare. Vi arbetade uteslutande med fri association, utan behov av att förstå eller känna behov av att se orsaken till en viss verkan.

Utifrån ett tema valde vi ut bilder som vi associerade kring. En av oss föreslog att hår hänger ner ifrån vardagsrumstaket. En annan sa att om man drar i håret, då skriker en bäbis utanför fönstret. Detta var bilder som alla kunde föreställa sig och känna energi inför. Här var det ingen av oss som kände behov av att förstå varför vi kände energi för situationerna eller inte. Det faktum att alla var på banan, det gav tillräcklig bäring för att skriva ner situationen i manus. När vi hade väl så många situationer kunde vi se utvecklingen i handlingen.

Det märkliga var bara att alla dessa situationer kändes totalt självklara för oss, såsom att någon drar i håret från taket för att få bäbisen utanför fönstret att skrika. Kanske hade vi blivit tillräckligt lyhörda inför varandra och vårt projekt att vi nått en gemensam logik, som utifrån sett skulle te sig tagen från luften och svårgripbar. Men när vi blev alltmer angelägna om att behålla och vårda vissa situationer mer än andra, då märkte vi hur denna till synes lösryckta och svårfångade logik trampade på områden i oss som var både känslomässigt hjärtskärande och humoristiska.

Genom att inte censurera bilder som dyker upp inom oss, då tror jag universella och arketypiska sanningar kommer fram som personer med olika bakgrund och referenser kan identifiera sig med. Vissa forskare och konstnärer talar också om en inre logik som är nåbar just genom ett flöde av ocensurerade associationer.

Segregation i skolan

Lyssnade på ett oroväckande inslag på Sveriges radios hemsida om segregationen i den svenska skolan. Orsaken till segregationen är enligt SR det fria skolvalet. Sverige står i spetsen i västländer vad gäller fri skolmarknad och konkurrens. Vi i Sverige är världsunika med att helt finansiera friskolor och samtidigt godkänna vinstuttag. Det värsta är dock motivet bakom skolvalen. Enligt en undersökning är det i synnerhet den resursstarka medelklassen som väljer bort skolor med blandad social och etnisk sammansättning.

Att aktivt separera, utesluta eller särskilja vissa grupper skapar ett vi och ett de. Men samtidigt är det självklart att de som aktivt valt undan etnisk sammansättning har en orsak bakom, men varför då inte ta upp dessa klagomål i den kommunala skolan istället för att förstärka klyftorna? Det finns en tvivelaktig tilltro på dialogens möjligheter, men jag anar att detta tvivel bara är ett resultat av oförmågan att se kvaliteten hos andra människor.

Att bjuda in till etnisk mångfald utmanar ens fördomar och ger möjlighet till komplexitet och mångfasettering i tankar och upplevelser som berikar och överraskar individerna genom att inte låsa fast vid en elitism med hatiskt syn på andra människor utanför ens egen etniskt homogena krets i klassen. Att aktivt ta ställning för en skola för alla ger därmed en stor tillgång i skolbildningen, nämligen förmågan till nyanserad människosyn samt en rik och kärleksfull insikt om hur lika vi alla är.

I denna dagens och framtidens skola behöver också arkitekturen ta sitt ansvar att uppmana  till etniskt blandade klasser för att belysa styrkan i ett gemensamt alla, istället för ett uppdelat vi och de.

(Bildkälla: Länk)

Inlevelse och omtanke – föreläsning med Arne Branzell

Hade en underbar föreläsning av arkitekten och formgivaren Arne Branzell i veckan. På hans hemsida beskriver han även sin forskning, som är inriktad på hur arkitektens skissande kan leda till den bästa lösningen. Här ligger tyngd i ord som rumsupplevelser, att med alla sinnen ta till sig ett rum.

Arkitektur strävar alltid efter att förhärliga, att skapa poesi i vardagen. Frusen musik, kallar Goethe det. Branzell fortsätter i samma spår och menade under föreläsningen att inlevelse och omtanke är arkitektens främsta förmågor, att sätta sig in i användaren av byggnaden och förhöja dennes kvaliteter genom arkitekturen.

Hur är detta möjligt? I mötet med ett rum med mörker, massiva material, lätta material, mönstrade tapeter skapar allihopa krafter och spänningar som hos användaren kan uttrycka sig som oro och lätthet. Dessa spänningar är en mental hinna eller bubbla av rymd, ett kraftfält, som uppstår runt användaren i dennes upplevelse av ett rum. Med alla sinnen närmar man sig rummet och skapar därför ett luktens rum och ett synens rum. Branzell jämför här hinnan eller bubblan med fosterhinnan som en gång omgav en, och som enligt Branzell fortfarande är närvarande hos användaren.

Jag tolkar Branzells jämförelse med fosterhinnan med följande: Den chock man upplevde över att komma ut ur den varma fosterbädden tvingar personen att upprätthålla en trygg mental bubbla även senare i livet. När vi vistas i fysiska rum blir det viktigt att upprätta den mentala bubblan, det inre rummet. Kanske har detta att göra med att behärska sin miljö för att känna sig trygg i det, att s.a.s. upprätta ett revir.

Jag minns min praktik på en teater i Göteborg för ett och ett halvt år sedan där teaterkreatörernas uppgift var att skapa denna bubbla hos åskådaren, som skulle vandra runt i olika rum. Här iscensattes varseblivningar  för åskådaren. Intressant här var att det krävdes att det skapades spänningar mellan olika saker i rummet för att få åskådaren att uppleva detta spänningsfält. För att översätta detta till arkitekturen hjälper det inte att enbart skapa hus – för att det ska bli arkitektur krävs ett finkänsligt inkännande för användaren av den tänkta byggnaden. Eller snarare utgår arkitekten från att själv vara i rummet, ty som Gunnar Ekelöf skriver i sin lyrik, det som är botten i dig är botten i andra.

Att damma av återblickar som filmmanusgrepp

manuskriptAtt skriva intensivt ett filmmanus nära en deadline kan vara en nackdel. I samband med min vilja att damma av gamla filmmanus för att söka stöd insåg jag värdet av att låta texter ligga till sig orörda en tid för att senare plocka fram dem igen och se de komplikationer som fanns sist man lade undan texten. Så var det idag. Det är som om texten liksom degen behöver jäsa till sig innan den ska gräddas i producenternas händer.

Jag har skrivit en novellfilm som i sitt nuvarande skick är lineär, dvs. utan att hoppa fram och tillbaka i tid. Men jag insåg nu att jag för att leverera tematiken så starkt som möjligt behöver gå utanför dessa ramar, vilket enligt min mening inte måste vara en nackdel, tvärtom. Minnet och associationerna arbetar fritt i tid och rum. Det jag söker i nuläget är en ramberättelse, där man börjar i ett nutidsplan och återvänder fragmentariskt till ett dåtidsplan. Slutet är återigen i nutidsplanet.

Det viktiga med valet av ramberättelse är självklart att det sker något avgörande för historien i nutidsplanet; en utveckling även där alltså. Det finns dock alltför många exempel i filmhistorien där nutidsplanet endast finns som en talbok för seende, där det som sker i återblickarna endast kommenteras verbalt genom nutidsplanet. Men om det är viktigt att poängtera tiden som gått, och vad som skett sen dåtidsplanet, då kan det vara värt att fundera över ramberättelsen.  Dock är det viktigt att känna till att återblickar i film är en snårig urskog av klichéuttryck som lätt slinker in i originaliteten och den unika rösten. Men även om filmknepet är nyttjat å det flitigaste betyder inte det att det finns unika sätt att använda det på. En ramberättelse behöver t.ex. inte ha berättarröst.

I mitt fall söker jag ett uttryck för förgängligheten kring handlingen, och det uppstår onekligen en ny dimension av poetisk karaktär. Så med en hög av nya uppslag arbetar jag mig vidare mot en ny genomskrivning.

En fantasieggande rumslighet

Breddar min kunskap i CAD-programmen just nu. Känns otroligt roligt att behärska redskapen som man skapar ur, men också kommunicerar med.

Minns hur jag hamnade i eufori över en julklapp i 11-årsåldern, nämligen datorprogrammet 3d-inredaren PLUS. Jag höll den stora pappkartongen framför mig i mormor och morfars hus och trodde inte mina ögon. Jag var under denna tid aktiv i att rita planlösningen på stora tudorslott, men jag ville öka inlevelseförmågan ännu mer genom att rita planlösningen som sedan gick att vandra runt i. Handritade perspektivritningar räckte inte. Men här gav datorn lösningen i mitt sökande. Minns hur jag ville rita större och större planlösningar. Den största privatvillan jag ritade i programmet var 600 meter bred. Men ganska snart övergav jag idén med storskaligheten och arbetade med små, gemytliga utrymmen.

Det starkaste minnet var hur intensivt fantasin flödade kring att arbeta fram miljöer. Att skapa en miljö som sporrade sinnena gav enorm tillfredsställelse att ha energi att arbeta noggrant med varje rum i ett slott på flera hundra salar. De vanligaste ritningar var till privatvillor och skolor. Kring varje projekt hade jag en hel föreställningsvärld kring hur det var att själv bo och leva där, och att möta andra personer i rummen.

Det är inte alltid lätt att förstå hur enkla linjer och ritningar kan skapa sådan enorm attraktionskraft, men de skapade en rumslighet som i sin tur gav associationer, och därför var jag fast som användare av den i dagens mått mätt usla grafiken. Men en sak är säker: Där luckor finns, där fyller fantasin i.

P.S. Bilden är hämtad från 3DCADCOs hemsida och är alltså inte min projektering. Alla mina åsyftade ritningar är samtliga borta med vinden. D.S.

Äldre inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑