Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Månad: mars 2013 (sida 2 av 3)

Hur arkitekturen blir mental låsning

Jag har tidigare skrivit om hur rummet i vid bemärkelse, dvs. engelskans space, kan skapa hinder och distans mellan människor. Man vistas i miljöer man inte själv har möjlighet att påverka. Intressant är också hur ny och hypad arkitektur som saknar förankring hos människan, hur denna ändå bär en status och ett värde i samhället. Jag tänker i första hand på den arkitektur vars form är originell och iögonfallande, men vars funktion är under all kritik. Välkända arkitekter fortsätter sina projekteringar och håller sin ryktbarhet vid liv även när deras arkitektur fallerar fullständigt. Exempel på detta finns i det oändliga, men ett kan vara hur den världsberömda arkitekten Zaha Hadid ritade en brandstation som redan efter ett halvår fick överges då den var totalt oanvändbar.

I Jacque Tatis Mon Oncle (1958) ser vi hur människan genom arkitekturen skapar beteendemönster den blir slav under. Apparaturen och arkitekturen är inte tillförlitlig och användarvänlig enligt sunt förnuft. Detta är Tatis gyllene kort i humorn. Här uppstår hinder i vardagslivet trots att ingen vill kritisera det därför att det är modernt och hypat. Att använda sig av det moderna är ett tecken på social status.

I sin 50-talsskildring är det tydligt hur Tati ger moderniteten en färg, nämligen grå. Allt går i grått. De individer som står för modernitet och status i samhället går klädda i helgrått, och deras strävan uppåt i karriär och ryktbarhet gör att de övergett värme, friskhet och sunt förnuft, eftersom de tvingat sig själva in i socialt höga ställning. Att därmed erkänna att apparaturen och arkitekturen är fel äventyrar deras ryktbarhet och heder.

Det finns genom ovanstående beskrivning en idé kring onyanserad skildring, men så lätt kategoriseras inte Tati, ty även de grå människorna skrattar rödkindat och genuint. Filmen bär visserligen ett lite väl teatralt spel på sina håll, men koreografin och ett oerhört komplext och precist sceneri gör Tatis filmer oslagbara i sin klass. Tati har förmågan att använda rummet så flitigt för att beskriva karaktärerna och deras drömmar och ambitioner, där de också blir låsta individer, såväl mentalt som fysiskt.

Olikartade skapandeprocesser

skapandeprocess_musikInsåg idag en markant skillnad i skapandeprocess ur olika medium jag jobbat med. Under helgen har jag arbetat vidare med att komponera musik, där jag arbetar fram musiken genom att ur lusten finna melodier som lägger sig som en kontrapunkt, lager på lager. Sedan kan jag självklart reducera, men generellt sätt gäller regeln lagt kort ligger. Resultatet blir ett komplext nät av självständiga och fristående melodier som ändå fungerar tillsammans i syftet att skapa en genomgående harmoni. Dessutom uppstår en ny melodi ur nätet av melodier som samverkar, vilket kan jämföras med det färgmönster i en stickad tröja som uppstår när man stickar i olika färger. För mig är detta helhetsmönster aldrig förbestämt. Det uppstår ofrånkomligen när verket är färdigt.

De få men intensiva arkitektprojekt jag arbetat med under utbildningen har däremot kretsat kring en tidigt definierad utgångspunkt. Denna har varit otroligt välformulerad, koncis och ren i sin karaktär. Processen har då snarare handlat om att vända och vrida på denna utgångspunkt för att blotta så många olika perspektiv på den som möjligt. Här undersöker jag varje perspektiv jag finner. I slutändan har jag högar med skisser och uppslag som aldrig blir av, utan det blir istället en isbergsteknik där det stora isberget jag grävt fram i processen enbart resulterar i toppen på isberget. Men för att hitta toppen på isberget behövs hela berget arbetas fram, bit för bit.

Visserligen kan musiken ha ett musikaliskt tema som utgångspunkt, men denna är jag fri att gå runt och ifrån, allt för att finna intressanta tongångar. Det är lätt att säga att den ena processen har en större disciplin än den andra, men även musiken fordrar en disciplin å harmonins vägnar. Bägge processernas urval drivs av lusten, även om arkitekturen även kan ha rationella argument som lägger sig i. Men då krävs att denna rationella fördel även innefattar lusten. Här måste därför aspekter av fördelen utrönas i sökandet efter energipunkter att arbeta ifrån.

Jag vill aldrig bli låst i en arbetsmetod, men att tydliggöra för en själv ens tidigare omedvetna beteendemönster kan väcka impulser att utveckla ett förfinat, rutinerat arbetsmönster. Här tror jag även de tydligt egenartade skapandeprocesserna kan hjälpas åt.

Digitalisering av filmrullar

Utvecklingen har gått fort. Det var ju inte längesen man till störst del filmade med 35mm-film. Red-kameror har blivit gängse och spridigts i rasande fart, liksom digitaliseringen av biografer. Svenska filminstitutet tävlar mot klockan i att hinna digitalisera alla sina filmrullar i arkiven, som enligt deras arbetstempo idag skulle ta 200 år att överföra. Dock visar uppgifter från EU-kommissionen att de tekniska resurserna för överföring bara finns kvar i 10 år, detta skriver filminstitutet på sin hemsida.

Blir allt lite melankoliskt när jag tänker på min visserligen korta men intensiva maskinisttid på Folkets bio i Visby, där jag lärde mig sätta i film i projektorerna, byta rullar efter varje 20:e minut, byta projektor effektivt, en skiftning obemärkt av publiken, då den ena filmrullen tog slut och den andra tog över. Har en känsla av att entusiaster sällan kommer släppa mediet i första taget.

Filminstitutet talar i budgetunderlaget om att satsa på mångfald och kvalitet, där de inte bara ser fördelar i publikstarka filmer. Detta låter mäkta överraskande eftersom de hittills satsat på få men publikstarka filmer där mångfald knappast varit ordet som definierar deras prioriteringar. Dessutom var det inte länge sedan de ville fortsätta samma beteende, att rationalisera bort independentfilm som skulle ses som alltför osäkra kort för att stödjas ekonomiskt. Deras nykläckta strävan efter mångfalk, är det enbart åsyftat urvalet av de filmer som ska digitaliseras eller gäller det nya filmer, det kan man undra.

Nåväl, nedräkningen har börjat, och snart är filmrullarna ett minne blott. Vad händer med alla lokaler som härbärgerar alla rullar idag? När filmremsor blir ettor och nollor uppstår ett tomrum, både psykiskt och fysiskt.

Skrikande barn och futurister

Futuristen Jacque Frescos framtidskoncept är lockande men fjärran dunkelt.

Futuristen Jacque Frescos framtidskoncept är lockande men fjärran dunkelt.

Dadaisternas kritik mot futuristerna att kalla dem framtidens slavar kan lätt bli identifierbart idag kring visionärers idé att skapa framtidens samhälle som bländverk för att slippa ta tag i hanteringen av nutidens sociala, ekologiska och ekonomiska problem. Sikten är inställt för långt bort att vi/de missar att se vad som pågår i nuet runt om oss. Projekteringen styrs enbart av framtidsplaner utan aktuell förankring.

Lustig iakttagelse av Örjan Wikforss, på hans blogg, där han ser stor nytta i att utgå från barnens perspektiv för att motverka denna framtidens hägringar – detta eftersom barn kräver ett här och nu, att få behoven tillfredsställda genast. Kanske krävs det därför ett litet skrikande barn i varje arkitekt för en jordnära projektering med sunda prioriteringar.

Ändock ser jag störst kvalitet i en blandform av den svävande futuristen och den närvarande ungen, ty sikten får aldrig bli för begränsad. Jag tror på skapelse ur ett mellanrum, mellan jord och himmel.

Navet i informationskonsumtionen

För mig har det varit omöjligt att se skillnader i värdet mellan bloggar, twitterflöden och etablerade nyhetskanaler, därför har det blivit sunt för mig att placera dem på ett och samma ställe, där jag lätt kan få informationen. Mitt intresse för denna samlingsplats för alla dessa nyhetsflöden gjorde det viktigt för mig att sprida det till fler som inte känner till det. Google Reader är platsen där man kan prenumerera på nyhetsflöden. Valmöjligheten av källor, istället för att ta till sig en färdig repertoar av källor, gör att man snabbt kan skapa sina egna favoritkategorier för nyheterna.

Själv har jag dagligen c:a 20 nyheter om arkitektur, 5 nyheter inom litteratur och språk, 10 filmnyheter, med en rad andra kategorier. Sammanlagt rör det sig om kanske 200-300 nyheter dagligen, vilket kan verka stressigt att hinna med att konsumera. Det är det också, men det handlar ju dels om hur mycket tid man har och dels om vilka kategorier man är mest intresserad av att prioritera. Men en sak är säker, Google Reader har tagit informationskonsumtionen till en hanterbar nivå för mig.

Nästa steg skulle också vara att få in podcast-flöden. Överhuvudtaget är text det medium som är den gängse nyhetsförmedlingen, även om det sker förändring. På 90-talet kallades det multimedia, idag ser vi det som självklart att tilldela oss information via flera mediaformer, såsom text, ljud, bild och video. Då är det bra att låta allt detta kunna samlas på ett ställe.

En kasserad, fullt fungerande produkt

En absurd händelse inträffade mig i helgen. Jag lämnade in min damsugare för kassering, inte för att den inte fungerade, men för att damsugarslangen som gått sönder inte gick att få tag på som lösvara. När då en förhållandevis enkel lös del går sönder blir följderna att allt måste kasseras. Produkten blir oanvändbar. Konkurrensen mellan företag har gjort det omöjligt att skapa en damsugarslang för alla märken. I en sådan värld lever vi, där simpla problem ska omöjliggöras att lösas med enkla, energisnåla medel. Detta kallas slit och släng-samhället.

För att göra det bästa av de miljöhot som väntar planeten krävs att västerlandet totalt byter värderingar och prioriteringar. En gängse mentaliteten är att hellre lägga stora kostnader på ett nytt badrum med jacuzzi än att lägga en tredjedel av utgiften på tilläggsisolering för att dra ner energiförbrukningen. Det ena kan man visa andra och skryta med, det andra är ingenting som syns, men det gör en stor insats, både ekologiskt och ekonomiskt. Här har massmedia ett ansvar, likväl som det är en politisk handling. Det handlar om att tidigt informera barn i skolorna om framtidens miljöhot och det ansvar som ställs på människan att hantera detta. Det handlar om att omdefiniera ens värdegrunder. Mentaliteten att slänga en produkt, inte för att den inte är sönder, men för att ge plats åt en ny produkt, det är inte hållbart. Problemen är inte bristen på lösningar, utan allas medvetenhet och ansvar att göra en insats.

Med en ökad kompetens och respekt för ett livscykelperspektiv och hållbart byggande bör vi i gemensam trupp, något som går över marknadsekonomins tävlingsdriv, skapa universella förutsättningar för att det ekologiska fotavtrycket ska vara så lågt som möjligt. Ens ekologiska fotavtryck är måttet på mängden resurser en människa förbrukar. Och minimiförbrukningen per individ kräver åtminstone 2,5 jordklot, men då är man enormt återhållsam. Hur många jordklot har vi att förbruka? Kort och gott, det krävs stora uppoffringar för att en anständig framtid åtminstone ska vara skönjbar.

Innovativa lösningar med iPad och Wacom

Hur iPad kan användas av designers och arkitekter finns flera videos om, i synnerhet via YouTube. Det intressanta tycker jag hur portabel, enkel och effektiv den är från alltifrån att kommentera pdf-filer, presentera bilder och videor till att skissa fram idéer i grupp.

Sesquipedalist.com menar att Apple i och med iPad skapat en produkt för visning av andra skapelser, men att den inte lämpar sig lika bra för skapande själv. Här finns aspekter som att den inte har tillräckligt med hårddisk och att den största delen av designprocessen går åt till att ladda upp filer på iCloud. Kritiken har nått Apple, och de vill ju självklart som så ledande företag lösa detta så snart som möjligt. Men idag verkar fortfarande steget från PC:ns Autocad till IoS långt.

Jag ser däremot nya kvaliteter med iPad för såväl designers, konstnärer som arkitekter. Jag har prövat en penna till iPad att teckna med, att på detta sätt snabbt kunna arbeta med pennan och lika enkelt kunna dela detta via iCloud eller Epost, det är en fördel. Dessutom finns en rad olika pennor och penslar för iPad. Apparna blir dessutom mer och mer avancerade när det gäller att bemärsta akvarellteknik som vått-i-vått.

Jon David Kassan var banbrytande när det gäller att som etablerad konstnär ta sig an den nya tekniken och måla porträtt, inte på målarduk med olja, utan direkt på iPad. Han laddade dessutom upp en processvideo på hela målarsessionen.

Självklart är det inte bara iPad som bär dessa lösningar, men de är mest etablerade. Själv var jag nära att köpa ett ritplatta från Wacom år 2006, men det fortsatte istället med fysiska material. Idag har tekniken förfinats, med större skärmar. Som aktiv krokitecknare undrade jag för ett tag sedan om inte en Wacomplatta i det större formatet skulle vara billigare än att köpa nytt A2-papper hela tiden.

Möjligheterna är oändliga. Att livestreama konst och designidéer med varandra, då även att i realtid arbeta fram en skiss i grupp från olika datorer. Här är en video från Wacom:

Ett paradis för de utvalda

Freedom shipEn flytande stad blir färdigt om fyra år, så lät en artikel i Illustrerad Vetenskap från nr. 14 år 2000. Världens största fartyg kallade sig Freedom Ship och skulle åka jorden runt. Minns hur jag som 13-åring fascinerades av det tre kvarter breda och 1 300 meter långa fartyget som skulle rymma 60 000 människor.

Norman Nixon är den drivande eldsjälen bakom konceptet med ett privat samhälle där man kan köpa en bostadsrätt för att kunna resa och jobba samtidigt.

Problemen jag inte insåg som 13-åring var dels hur fartyget skulle bli så dyrt att knappt någon kunde ha råd att bo där, vilket skulle resultera i ett lyxland som i mötet med andra länder skulle bre på det segregerade samhället. Dessutom insåg jag inte miljöaspekterna av detta stålmonster, där enorma summor pengar går till en minoritet människor. Den enorma energi som skulle gå åt till att bygga en skräddarsydd jättekonstruktion samt den energiförbrukning som skulle krävas för att driva fartyget, det föll undan för min inlevelseförmåga där jag satt med bilder på Freedom Ships hamn i aktern, tennisbanor, spårvagn, parker, flygplats, skolor, arbetsplatser, shoppingcentrum, m.m.

Jag har alltid velat bli arkitekt, men under gymnasiet tvekade jag, då jag insåg att alla inte kan få tillgång till arkitekturen, att den är ritad för en begränsad grupp människor som har råd att bo där. Dock insåg jag senare att det finns möjlighet att arbeta som arkitekt, både socialt och ekologiskt hållbart.

Det var först nu jag genom dokumentären Engineering The Impossible: Freedom Ship på Discovery Channel från år 2002 kunde minnas tillbaka på artikeln. Intressant när jag söker på fartyget idag är att jag inte finner nya källor kring bygget. Gick idéerna i kras eller är drivet kring paradiset för de utvalda fortfarande igång?

På något sätt finns det något fint i de idéer som aldrig blev till, som ett tecken på kollisionen mellan vision och förnuft. Tidigare exempel är t.ex. The Walking City från 1964 av den brittiska arkitekten Ron Herron.

Från transportsträcka till smultronställe

Intressant inslag i den mest pragmatiska byggnadskonsten, brobyggnad, såsom en blomma ur asfalt, ter sig bilder från en gammal träbro med tak från 1700-talet från en plats i England, om jag minns rätt. Att skapa en bro kan te sig fylla ett syfte, att ta sig från ena sidan floden till den andra, men arkitekten gick ett steg längre. På långsidan finns en bänk med utsikt över mot andra långsidans vägg med en liten öppning för utsikt. En glugg som en teveruta ut på landskapet. Kanske ännu mäktigare när landskapsbilden är avgränsad med en ram med väggar runtom.

Bron var byggt för människan, både som ensam vandrare som för en kort stund kunde vila på bänken och få en utsikt, men också för en grupp, som mycket väl kunde använda bron som ett social nav. Även som en pausplats mellan två landskap, separerade med en flod emellan, där man kunde ta en andhämtning och en törstsläckare innan det var dags att bege sig vidare.

Det som lockar mig är arkitektens inlevelseförmåga. Identifikation och empati. Känsla för hur platsen kan utnyttjas och användas på fler sätt, att det inte bara handlar om att använda konstruktionen som transportsträcka, utan att det finns möjlighet att väckas av platsen, att öppna ögonen. Denna typ av arkitektur, den som står som syfte att få ett närvarande för sin omgivning är skapad för människor. Påminner om ett podcastavsnitt med Carouschka Streijffert jag lyssnade på för ett tag sen. Hon pratade om vad som händer med människorna då de vistas i ett rum. Hur människan tänker och beter sig står i fokus för hennes skapande.

I andra avsnittet av denna podcast, Oklar, berättar Elizabeth Hatz hur hon valde att som 14-åring bli arkitekt. Hon vistades i en korridor med lodrättrandiga tapetmönster. När hon gick igenom korridoren upplevde hon hur hon gick mycket snabbare än hon gjorde av det stort antal ränder som susade förbi henne, som träd som svischar förbi när man kör bil. Här blev det naturligt för henne att dra ner på takten, och genast inträdde en annan stämning inom henne. Pulsen gick ner. På detta sätt kan arkitekturen styra människan att öppna sinnena för nya kvaliteter. För detta fordras en rik inlevelseförmåga som arkitekt.

Små tillägg, som en bänk invid en glugg i väggen kan verka banalt, men jag ser inte det banala som fel. Hur arkitekturen faktiskt ska användas av människorna, där kan banaliteter lyfta en transportsträcka till ett smultronställe.

Längre frihandsteckning

Det var flera år sedan jag tecknade långtidsprojekt. Jag har hållit på med 50-100-timmarsporträtt vika finns i min portfolio. För några dagar sedan ville jag delta i en porträttävling via Chalmers med tema Våra identiteter. Arkitekturen talar om rum och rumslighet. När jag såg tävlingsannonsen intresserade jag mig för att arbeta med ett inre rum, vilket resulterade i den här teckningen.

teckning blogg

Blyerts på papper. A3-format. Frihandsteckning.

Här kommer en kort beskrivande text till projektet:

Det här är mitt rum.

Jag berusar mig av livet, in i ett stadium mellan dröm och verklighet. Ett dunkel med skärpa, så beskrivs ett reflekterande rum. Platsen där jag länkar samman en inre och en yttre värld. Jag sitter i en sandlåda för skapande, omgiven av hösten som leker med löven ovanför mitt huvud. Det blåser i gräset. En ständig dialog i mitt mellanrum.

Tyvärr var det ingen vinst för min del, men intresset för teckning växte när jag återigen satt med penna i hand, bra papper (fingrängat Arches 300 gsm-papper), hörlurar med bra musik samt ett närmast meditativ tillstånd, där timme efter timme rinner iväg oerhört snabbt.

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2018 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑