Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Månad: april 2013 (sida 1 av 3)

Att skildra erfarenhetens sanningar

Att skriva poesi och prosa handlar om att delge erfarenheter. Här finns en möjlighet att skildra detta så rent och sant som möjligt. Sanningen behöver dock inte vara knuten till en riktig situation från livet, men dess känsla ikläder sig en dräkt som är minst lika sann. Men hur kommer man i kontakt med dessa erfarenhetens sanningar? Jag kom i kontakt med ett underbart skrivtips av surrealistförfattaren André Breton (se bild). Uppmaningen lyder:

Ta fram ett papper och penna och slå er ner på en plats där ni kan koncentrera er så bra som möjligt. Sätt er tillrätta i den mest avslappnande eller mottagliga ställningen ni kan. Bry er inte om det där med geni och talang hos er själv och andra. Glöm inte att litteraturen är en av de mest urtråkiga, till allt ledande vägar man kan gå. Skriv snabbt och utan något i förväg formulerat ämne, snabbt nog för att ingenting ska fastna och ni inte ska frestas läsa om. Den första meningen kommer alldeles av sig själv, så sant som det i varje sekund finns för vår medvetna tanke en främmande sats som bara väntar på att få bryta fram, dvs. exteriorisera sig. Det är ganska svårt att uttala sig om hur det ligger till med den meningen som följer på den första; den har otvivelaktigt att göra både med den medvetna aktiviteten och den andra, om man nämligen medger att nedskrivandet av den första skedde med ett aldrig så litet mått av varseblivning. Men detta är saker som ni föga ska bekymra er om – och att inte göra det ligger i högsta grad i surrealismens intresse. Skiljetecken tycks alltid stå i motsättning till den absoluta kontinuiteten hos det utflöde som tar oss i anspråk, fast de verkar lika naturgivna som noterna på en tonande sträng. Håll på så länge ni tycker det är trevligt. Förlita er på det outtömliga sorlet. Men om detta hotar att tystna, om ni med andra ord råkar göra fel på något sätt kanske felet att inte lystra riktigt, då ska ni inte tveka att klippa av med ett klart och tydligt streck. Efter det ord vars ursprung verkar misstänkt sätter ni nu en valfri bokstav, t.ex. I, ja sätt alltid ett I, så återställer ni det godtyckliga genom att låta nästa ord börja på I. (Den surrealistiska magins hemligeter – Surrealistisk skrivakt, eller första utkastet också sista)

Breton försöker upphäva censuren och kontrollen i skrivandet, och söker snarare det undermedvetna sorl av röster som alltjämt finns där. “Förlita er på det outtömliga sorlet”, är alltså en uppmaning att våga tro på att den fritt associativa strömmen av ord från ens inre. Det är alltså tre saker som krävs i en sådan här övning, att först komma i kontakt med den inre strömmen, att sedan skriva så pennan glöder utan att ändra eller censurera innehållet och till sist att inte ge upp att bli dikterad av det outtömliga sorlet.

Varför är då diktering av detta inre sorl bättre än medvetet kontrollerade texter? Författaren och konstnären Kimberly Wilson menar att sann och rå skönhet uppstår ur olyckshändelserna i skapandet. (Ur Teri A. Martins The meditation artist grasping 2010, s. 23) Att släppa självcensuren och kontrollen öppnar upp för dessa olyckshändelser i texten som kan vara vägen till denna erfarenhetens råa sanningen. Psykoanalytikern Clarence Crafoord skriver i Barndomens återkomst (1993) om Selma Lagerlöfs författarskap, och han beskriver hennes kreativa arbete som nedstigningar, vilket innebär att undersöka sitt djupa inre ur ens undermedvetna, för att hämta fram material. Selma Lagerlöfs framgångsrika självanalys, menar Crafoord, är orsaken till hennes förmåga att stiga ner i sitt inre. Crafoord nämner det farliga i detta, att blotta saker som psykiskt sjuka och svårt självskakade får i form av hallucinationer och vanföreställningar. (s. 251) Så självklart finns det risker med denna typ av skrivande, men det material som kommer fram är ärligt och okonstlat – helt orört av det förnuftiga medvetna planet inom oss.

Bildkälla: Wikimedia.

Staden som uppmuntrar till fysisk aktivitet

Boverket hade i förrgår en konferens i Stockholm med rubriken Planera för rörelse! – en vägledning för att utveckla en byggd miljö som stimulerar till fysisk aktivitet i vardagen. Här nämndes aktiviteter såsom gående, cykel, lek och friluftsliv som kan stärkas i vardagen, där även den relativt nya aktiviteten parkour, nämndes, med ambitionen att skapa en lekfull stad för alla. Parkour är en aktivitet som innebär att utan hjälpmedel träna kroppen att snabbt ta sig förbi hinder.

Parkourentusiasterna och arkitekterna Cage Copher och Sara Cinterhan är intervjuade i senaste numret av Arkitekten (4-2013), där de säger att de vill göra staden till en plats att mentalt och fysiskt kunna röra sig fritt i. Ambitionen är att skapa ett levande och kreativt stadsliv. De delar av stadsmiljön som gör sig bäst lämpade för parkour är enligt arkitektduon murar, räcken, broar och andra fasta strukturer. Sämre möjlighet för rörelse har miljöer som uppenbart är tänkta för något annat, såsom parkbänkar. Däremot ser de fördel i att den miljö som är tänkt för parkour inte alltför tydligt ska uttrycka det.

Boverket vill tydligt separera specifika platser för rörelse och de integrerade mångfunktionella delarna av staden som helhet. Man kan utnyttja dessa mångfunktionella delar som gym, såsom ett torg, en refug eller en trappa. Att uppmuntra till rörelse i staden kan också leda till att parkour blir en vardaglig transport av befolkningen, vilket kan stärka deras hälsa. Copher berättar hur han efter bara två månaders rörelse i staden blev av med sin tidigare alltjämt pågående ryggsmärta.

Jag ser dock viss fara i att den relativt riskfyllda aktiviteten parkour uppmuntras, då skador lätt kan uppstå när man kastar sig huvudstupa över stadens betonghinder. Tydliga exempel i alla dess former finns att se på YouTube (“parkour fails”). Dessutom är inte alltid omgivningen byggt för en sådan fri fart och fläkt, där krockar lätt kan uppstå utan tydliga avskärmningar. Emellertid är ju hela idén med parkour att ta sig fram på det enklaste sättet genom staden, vilket innebär att man därmed korsar vägar och byggnaden. Jag har i för sig skrivit om hur ett mjukare underlag för cykelbanor har tagits fram för att minska antalet trafikolyckor. Kanske kan detta mjuka material, som lägligt nog liknar det material som finns på offentliga lekplatser, användas i stadsmiljön som helhet – på väggar och mark.

Jag älskade själv som liten att slänga mig runt på stängsel och klättra upp på toppen av träd. Hinderbana och tagen utan att nudda golv var mina favoritlekar på gympan. Naturligt nog har dessa drifter tyglats med åren. Att då bygga en stadsmiljö som är mer anpassad för dessa typ av aktiviteter låter mig självklart väcka barnets iver på nytt.

Bildkälla: Static.ddmcdn.com.

Från film till rörlig bild – om ens begränsande värderingar

Värderingar kring filmens räckvidd är mycket mer begränsade än kring bildkonsten. Bildkonsten är mycket friare än både film och teater. Där går det att vara mycket mer abstrakt och sökande än vad föreställningen om film och teater kan vara. Nu vill jag ändå mena att det går som i en skala, där bildkonsten är den friaste formen, vars mångfasetterade uttrycksmöjligheter är mer accepterade än teatern. Teatern däremot har breddat sitt uttryck och får lov att gå utanför den naturalistiska traditionen, vilket filmen fortfarande inte har samma möjlighet att göra, då publiken lätt skjuter upplevelsen ifrån sig när man överger vissa outtalade regler. Orsaken till detta är osäkert. Teatern har ju funnits lika länge som bildkonsten, så jag ser inte varför inte teatern skulle ha kunnat vara minst lika fri. Däremot är ju filmmediet i relation till sina kollegor oerhört ungt medium, vilket är en mer förstålig orsak till att ens värderingar kring begreppet film är mer begränsade.

Regissören Ruben Östlund (se bild) vill överge begreppet film, då det ofrånkomligen väcker en snedvriden bild av vad filmmediet kan åstadkomma och innebära. Film är ett ord som bär laddade värderingar, säger han. Han beskriver själv i en intervju hur han associerar film med röda mattan, namn i neon, en hjälte och en blond tjej – värderingar han själv medger är otroligt konstiga. Det farliga med detta är att de värderingar man har ligger i vägen för en då att man ska kunna få en ny filmupplevelse. När man möter ett nytt uttryck på film som inte stämmer överrens med ens värderingar om vad film är, då blir man förvirrad och skjuter upplevelsen ifrån sig. Han har själv fått kommentar till sina filmer att det här är inte film. Östlund tror därför själv att orsaken bakom en sådan kommentar bygger på sådana värderingar som krockar med nya uttryck som inte passar inom den ramen man skapat.

Kontentan är alltså: Vill man skapa en originalitet i filmuttrycket, då gör man bäst i att inte kalla filmen för film, i risken att publiken inte kan ta upplevelsen till sig då deras referensramar inte täcker in uttrycket. Att kalla film för rörlig bild ger en vidare uppfattning kring upplevelsen, vilket inte begränsar tittaren på samma sätt. Det är upp till var och en att fundera över om detta är fallet, men en sak är säker: Om filmen ska ha möjlighet att utvecklas, då måste man våga överge gängse värderingar om film.

Bildkälla: Wikipedia.

Observera världsberömda arkitekter i deras arbete

En intressant inblick för att studera skapandeprocessen hos olika arkitekter och deras kontor går att få när nu filmen Competition kommer ut i slutet av året där fem kända arkitekter tävlar om samma projekt. I filmen ser vi unika bilder på bl.a. Jean Nouvel, Zaha Hadid och Frank Gehry i deras arbetet på vägen till ett färdigt tävlingsförslag.

Jag har länge fascinerats av att observera skapandeprocesser. Jag har själv genom tre olika uppsatser närmat mig konstnärligt skapande, först utifrån att titta på mitt eget skapande och andra och tredje gången utifrån frigruppsteatrars kollektiva skapande. Det som lockar ligger i metoden att nå en färdig produkt. Metoden i att aktivera känslomässigt starka och intima processer för att sedan översätta detta till ett verk.

Konstnärlig forskning är ett relativt färskt fält i den akademiska världen. Syftet är att fånga, ringa in och analysera de värden som är viktiga i konstnärliga processer. I Sverige har vi Per Zetterfalk som gjort pionjärarbete i konstnärliga processer genom att i synnerhet studera dramatikern Lars Norén i dennes arbete, i gränslandet mellan intuition, avsikt, slump och tradition. Zetterfalk är nu doktor inom konstärlig gestaltning. Han ser själv vikten av att precisera de konstnärliga värdena som man inte kan effektivisera bort utan att förlora dem.

Extra intressant med denna film tycks vara att det inte bara handlar om en skapandeprocess, utan hur åskådaren får fem parallella processer skildrade. Genom att då i slutet ställa var och en arkitekts avsikt med skapandet mot hur resultatet blev, där kan man dra slutsatser kring vilka skapandemetoder som är bättre lämpade. Dock är det svårt att dra tydliga slutsatser då urvalet är så smalt. Här kan även de olika utgångspunkterna kräva olika typ av metoder för att ett så bra resultat ska uppstå som möjligt. Därför kan det vara missvisande att endast söka efter den perfekta metoden i ett skapande arbete. Mångfalden är nödvändig. Och mångfald i skapandet anar jag att jag kommer få syn på i Competition.’

Se trailern här:

Källa: Archinect. Bildkälla: Spainculturenewyork.org.

En stad för alla?

Finns det områden i en stad man skäms över, eller som man helt bara vill glömma bort? Där staden lämnat sitt ansvar och låtit husen och miljöerna förfalla, där får bristen på moral sitt uttryck.

Per Bornstein skriver en artikel i sista numret av Arkitekten (4-2013) om Göteborgs stads segregation redovisat i det offentliga rummet, hur upprustning av områden i staden enbart sker för att den ska tilltala den förmögna delen av befolkningen. Gamla, slitna områden hamnar i glömska så länge de inte ska tilltala en ny målgrupp – då minsann hamnar området på agendan. Bornstein sätter därmed fingret på den bristande moralen bakom stadsplaneringen när han skriver: “Nu är det ju BRF-människor som flyttar in, inte arbetslösa alkisar och invandrare. Folk med riktiga jobb och betalkort. Nu får det ju se lite fint ut, eller hur?”

För ett tag sedan togs väntkurerna bort från spårvagnshållplatserna längst ut i miljonprogramsförorten Bergsjön, något som enligt Bornstein skulle vara otänkbart i någon av stadens mer välbärgade områden. Han tar även upp exempel från Kvillestan i Göteborg, lika centralt som Stockholms söder, som under70-talet hamnade i varvkrisen och färgades av a-lagare och arbetslöshet. Det är ingen tillfällighet att dess spårvagnshållplats är rå betong, fortsätter Bornstein, då en stadsdel i förfall uttrycks genom den nedgångna och av staden övergivna hållplatsen. Åren går, men ingenting händer.

När däremot Kvillestadens industrimark omvandlas till 1.600 nya lägenheter med 16 våningar och en ny saluhall, då staden bygger för en ny målgrupp, då går idé till handlingen plötsligt väldigt fort.  Grässlänterna längs Kvillebäcken rustas upp, förskolor och gångbroar byggs. Samma med Rambergsvallen, menar Bornstein. Krävs att nya lägenheter och en ny arena på området ska byggas för att en upprustning av hållplatsen ska göras? Vilken typ av människor bygger vi för? Sker en uppdelning mellan folk och folk i prioriteringen för vilka vi projekterar det nya samhället för?

Varför rustar man upp ett område? För att de som bor där ska må bättre eller för att man riktar sig till en helt ny grupp av människor som ska kunna flytta dit? Pennygången i Göteborg är ett exempel, där ett privatfinansierat företag struntar i de låginkomsttagare som är boende på platsen, genom att rusta upp området för en ny målgrupp. Folk tvingas lämna hus och hem för att de tillhör en grupp som i stadsplaneringen effektiverats bort. Att sopa människor under mattan för att få ett rent och friskt samhälle är en logik som tyvärr genljuder på vissa håll i det moderna samhället. Så självklart är segregationen en del av systemet.

Bildkälla: YimbyGbg.

Den urbana tillväxten i satellitbilder

Inom 17 år kommer ytterligare två miljarder människor att bosätta sig i världens städer. Ett forskningsteam på KTH har nu kunnat simulera urbaniseringens tillväxtscenarier. Här jämförs två satellitbilder tagna med tio års mellanrum för att utifrån dessa skapa en tredje bild om exploateringsgraden. Här kan man därefter beskriva kommande miljökonsekvenserna utifrån vilken mark som tas i anspråk.

Hur skapas en hållbar stadsplanering i städer med en stor population? Och hur skapar man hållbara städer för en framtid där både befolkning och klimathot ökar? Att på ovanstående vis undersöka både exploateringsgrad och val av marker som utnyttjas ger oss idag bilder som vi har tid att ta ställning till för att kunna besvara dessa frågor.

Tyvärr känns svårigheten inte ligga i att se vilka medel som bör vidtas för att skapa ett hållbarare samhälle, utan utmaningen att övertyga ledande makthavare om vikten av ett långsiktigt strävande i arbetet. För en sak är säker, att hantera morgondagens urbana miljöer kräver att alla strävar åt samma hållbara mål, där inte alltid ekonomisk hållbarhet ska placeras högst i hierarkin.

Källa: KTH och tidningen Arkitekten (3-2013). Bildkälla: Ffffound.com.

Ambitionen med Sveriges naturum

Mellan år 1993 och in i vår tid har Naturvårdsverket satsat på naturum, dvs. byggnader som magneter för att se den svenska naturen. 31 stycken har vi sammantaget idag. Naturvårdsveket har insett vikten av en arkitektur som öppnar folks relation till naturen, och det har gett resultat. Kristianstads naturum besöktes förra året av 160 000 besökare, vilket är fyra gånger fler än beräknat. Däremot har det riktats kritik mot att Naturvårdsverket lägger mer pengar på arkitektur än naturvård och skydd av arter, som bör vara deras egentliga arbete. Kritiken är befogad. Och naturumtrenden har genom åren genererat allt större och allt dyrare byggnadskomplex. Falufjällets naturum på 31,5 miljoner kronor slog i höjden för att man därefter satte en gräns på 20 miljoner kronor per naturumbygge.

Men inte bara ekonomiska aspekter påverkar utförandena av naturumen. Arkitektkontoret Whites första förslag till Kosterhavets naturum fick läggas ner till följd av att det uppfattades som alltför dominant i landskapet. Med en stramare budget fick hela förslaget göras om från grunden. Miiljödepartementet avslog detaljplanen då de snarare sökte en byggnad med “minsta intrång i den värdefulla miljön”. Idén att skapa något lågmält och tillbakadraget, med minsta intrång i den värdefulla miljön, handlar om att inte köra över miljön med en arkitektur som tar energi från platsen snarare än ger energi från platsen. Att vara respektingivande och vördnadsfull mot miljön är en sak, men att begränsa sitt arkitektoniska uttryck till vilken sjöbod som helst, då förloras hela poängen med att väcka intresse och inspiration för det svenska naturlivet. Dessa byggnader ska vara en port, och en port bör synas.

Ej heller har jag svårt att förstå den tveksamma skaran som säger att en skrikig byggnad står sig skränig i relation till den mäktiga naturupplevelsen, där en klyfta uppstår mellan sinnlighet och hungrig kommersialism. Men här tenderar diskussionen att handla om fel saker; när diskussionen snarare bör kretsa kring huruvida byggnaden för dialog med platsen på ett känsligt eller klumpigt sätt handlar diskussionen istället om återhållsam eller inte återhållsam arkitektur. En icke återhållsam byggnad behöver nämligen nödvändigtvis inte förleda uppmärksamheten från naturen. En byggnad som väcker reaktioner kan snarare vara den ledstjärna till naturupplevelsen som en plats som Kosterhavet behöver.

Däremot står jag mig kritisk till att ett högre ekonomiskt tak i sig innebär mer kvalitativ arkitektur, kanske snarare tvärtom. Vad naturen behöver är ett skydd, och där ska självklart Naturvårdsverket lägga så mycket krut de kan. Vad gäller att väcka intresset för svensk natur kan snarare en begränsning i ekonomin medföra mer experimentellt processad arkitektur, då arkitektkontoren har mindre att förlora med sin smalare ekonomi. Kreativitet uppstår ur hinder. Här kan okonventionella byggnader förstärka den speciella upplevelsen när man kommer till en plats med en säregen natur.

Bildkälla: Länsstyrelsen.

Den kollektiva skulden uttryckt som takpark

Rolig iakttagelse i det nya numret av Arkitektur (3-2013) där Dan Halleman noterar en trend av offentliga parker på stadens tak. Han lyfter själv upp Malmös köpcentrum Emporia, med sin park på taket, men man skulle lika gärna kunna nämna BIG:s EuropaCity, som jag skrev om under gårdagen. Hallemar tror själv inte att detta är en lösning som är till för att stanna i den allt mer förtätade staden. Dock fördjupar han inte orsaken till sitt ställningstagande. Han menar att dessa parker inte kan ersätta gatans offentlighet. Hallemar beskriver hur takparkerna är sprungna ur en gemensam skuld (Arkitektur 3-2013, s. 15):

Det är som om stadens omedvetna, skulden över hur de stora köplådorna tar över, flutit upp till ytan och tagit gestalt i form av en “offentlig park”.

Det som dock saknas i staden idag på de flesta ställen är tillgänglighet till just frodig vegetation. När stadens bebyggelse tätnar, varför då inte placera grönskan på taken? Men även här kan jag tycka att man medvetet brer på polariseringen mellan natur och stad. Varför ska naturen begränsas till taken och inte leva i samexistens med staden? Spontant tänker jag på den malaysiske arkitekten Ken Yeang, vars arkitektur inte bara begränsar vegetationen till taket, utan där i princip alla ytor äts upp av grönska. Han talar om vikten av att förbinda naturen, att inte separera olika grönområden från varandra, utan där gröna broar ska leda det organiska livet runt i hela staden utan uppdelning. Ett höghus bör därför leda grönskan från markplan enda upp till taket.

Om nu Hallemar tänker att takparken är en kortvarig trend skulle kanske därför den skuld han beskriver kunna dämpas, åtminstone en aning, genom att människans älskade uppdelning av stad och landsbygd löses upp.

Bildkälla: Gardenvisit.

Förtätad stad och landsbygd i samexistens

Förtätade städer tycks vara nyckelmottot för världens stadsplanering idag, när befolkningen ökar och när man insett att villaförorternas avstånd är en ohållbar situation, med sitt bilberoende. Men går det att kombinera en frodig vegetation och rymd i landskapet med framtidens allt tätare bebyggelse, eller kommer polariseringen mellan stad och natur att accentueras ytterligare?

Om man ska tro den danska arkitektfirman BIG, tillsammans med Tess, Transsolar, BASE, TRANSITEC, MICHEL Forgue, går dessa två områden mycket väl att kombinera i framtidens byggande. ArchDaily och E-architect beskriver arkitektkontorets idé om en tät stad med öppna landskap. Det är en experimentell hybrid mellan urbanism och landskapsplanering, där centrum och periferi verkar i samexistens, där naturens böljande kullar möter stadens promenadgator, torg och parker. Transportmedlen består av cyklar och metro. Det 800 000 kvadratmeter stora området heter EuropaCity och ska ligga mellan Paris och Roissy i Frankrike.

Här dominerar inte kommersen. Istället är ambitionen att detaljhandel, kultur och fritid ska blandas. Bjarke Ingel, som står i spetsen för projektet, vädjar till olika funktioner i stadslivet. Målet verkar ha handlat om att behålla en öppen plats och att återinföra vegetation och träd. Hela staden finns i en cirkulär allé av detaljhandel, underhållning och kulturella program, med ett enormt grönt tak med parker, vandringsleder och urban odling. På det gröna taket kan besökarna dessutom få panoramautsikt över centrala Paris.

Stadens tycks satsa på hållbar utveckling, såväl social som ekologisk. Ambitionen är att det ska bli den mest hållbara kultur- och detaljhandelsstaden i världen, inte bara vad gäller energi och resurser men också i termer av att få en ny kvalitet i det offentliga livet . Konsertsalar, spa, skidbacke, simbassänger och urban odling bildar tillsammans ett urbant ekosystem , där spillvärme från detaljhandeln kanaliseras till spaanläggningen, vars vattnet återanvändas som bevattning för parkerna. Dessutom genererar staden fjärrvärme och fjärrkyla till omgivande stadsdelar från sin solenergi, sitt biobränsle och sin geotermiska energi.

Hela konceptet ter sig som en radikal reaktion mot stadens hänsynslösa exploatering. Här märks att man tagit klimathot på allvar, samtidigt som det finns en bredare syn på hållbar utveckling än bara miljön. Det värmer mig till exempel att cyklandet står i fokus för transport. Den sociala hållbarheten handlar också om att bidra till människans kondition, hälsa och därmed välmående. Vandringslederna finns alltid i närheten, och jag tror att tillgänglighet är det som styr framtidens byggande. Det ska inte behöva ta en timme eller två att åka ut till skog och mark. Att då helt ta bort bilar öppnar också upp det offentliga rummet, ökar dess trygghet samt ger en friskare luft. Platsen som levande, social plats hänger hand i hand med att inte låta kommersen ta överhanden. Hoppeligen hamnar denna i bakgrunden till fördel för en levande stad med varierande fritidsaktiviteter och friluftsliv.

Den urban odlingen visar också på en seriositet i förslaget, där lokalproduktion och kunskap i jordbruk är en tradition att bevara även i städerna. Att öppna gränserna mellan stad och landsbygd på det här sättet är en bra lösning på de enorma och ohållbara lastbilstransporterna som sker fram och tillbaka över hela planeten. Jag har tidigare skrivit om hur urban odling i Venezuela arbetade för att få ner fattigdomen. Här är det dock viktigt att vara vaksam. Närproducerat är ett modeord som säljer, och risken kan bli att de sociala klyftorna ökar om inte odlingsresurserna utnyttjas och fördelas på lika villkor. Kanske kan annars den urbana odlingen också ingå i kommersen, vilket jag tror är en farlig utveckling.

Alla resurser utnyttjas, som naturen själv, där ingenting går till spillo. Idén kan verka utopisk och naiv, och självklart är detta ingen perfekt stad på något sätt. Det vackraste är kanske inte just konceptet utan snarare seriositeten kring hur viktigt det är att ta vara på planeten, såväl socialt som ekologiskt. Här går stor eloge därför inte bara till arkitektfirmorna bakom idén utan även till juryn som valt ut förslaget i arkitekttävlingen, vilka verkar ha tagit hållbarheten på allvar. Det krävs radikala förändringar hela tiden om vi ska hinna ikapp den framtid som väntar.

Källa: E-architect och ArchDaily. Bildkälla: Le Moniteur.

Att styras av arkitekturen

Arkitekturen påverkar folket som finns däri, såväl i värderingar, beteendemönster som känslomässigt. Här finns ett ansvar hos arkitekterna att arbeta fram en lyckad arkitektur som sätter människa och deras välmående i fokus.

Den 4 april visade SVT den tredje och sista delen av den brittiska serien Rummet formar dig. Här undersöks rummen människan dagligen vistas i sin vardag, hur dessa påverkar oss. Ofta uppstår en klyfta mellan de ambitioner en viss miljö är tänkt att väcka hos användarna och vad som faktiskt händer i mötet med ett rum.

Det vanliga sättet att arbeta på är att man visas till en viss arbetsplats, ett visst skrivbord, ensamma, oavsett vilken typ av arbete de ska uträtta. Men det finns de som tänker annorlunda. Arkitekten Erik Veldhoen arbetade med valmöjlighet och variation av olika arbetsytor, med olika ljus, volym, avskärmat och öppet. Att komma till arbetet och tänka vad man ska utföra under dagen för att därefter fundera över vilken miljö på kontoret som lämpar sig bäst för ett sådant arbete, det ökade produktiviteten i företaget med 20 %.

En annan viktig idé med denna typ av arkitektur är att den inte bygger på att cheferna ska kontrollera att de anställda arbetar ordentligt. Arkitekten Veldhoens koncept bygger på tillit i företaget. Dessutom är det omöjligt att som chef ha full kontroll på alla sina anställda hela tiden. Kontrollbehovet uttryck i arkitekturen vi känner till idag bottnar förmodligen, menar programledare Tom Dyckhoff, i 80-talets kapitalism.

Men det är inte bara de nybyggda kontorsytorna som kan öka produktiviteten. Även den mest gängse kontorsformen idag, med öppna beiga ytor, där icke valda distraktionsmoment är ett faktum, där prövades att låta de anställda välja ut en egen krukväxt till sitt skrivbord. Att ge de anställda möjlighet att välja stärkte de anställda då de fick känsla att ha kontroll, vilket också ökade produktiviteten.

Arkitekturen påverkar folk oerhört mycket i deras beteende och känslor, menar professor Fred Gage. Arkitekten som ritat byggnaden är dock inte medveten om hur hen påverkar användarna. Därför bör neuroforskare och arkitekter samarbeta, menar Gage, detta för att få folk att öka sin prestation, sin förmåga.

Det värmer mig att se ett program som detta, där makthierarkier och sociala barriärer kan lösas upp och skapa miljöer som ger användarna möjlighet att själva välja. När det gäller just arbetsplatsen blir det, anser jag, extra viktigt att visa på de valmöjligheter som finns hos de anställda, då de stärks av att gå till arbetet. Under programmet togs också exempel på arbetsplatser där de anställda faktiskt inte ville gå hem efter sin arbetsdag, utan där de satt i den gemensamma restaurangen bara för att de trivdes där. Men det handlar inte bara om ett rums utseende. Gamla strukturer och samhällsordningar är svåra att förändra över en natt, men att sätta den anställde på ett företag som huvudperson i byggnaden, det äventyrar också traditionen med kontrollbehov och statusskillnader mellan folk och folk. Här bejakas fritänkande, vilket är en fantastiskt idé. Att därför fortsätta rita iögonfallande exteriörer, men med en interiör som fortsätter dela upp folk och folk, det gör att användarna blir ostimulerade, men ännu viktigare är att de också påverkas i idén att bygga sociala barriärer mellan folk och folk.

(Bildkälla: Länk)

Äldre inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑