Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Månad: april 2013 (sida 2 av 3)

Maskiner bygger arkitektur

Bild från Khoshnevis videoföreläsning.

Bild från Khoshnevis videoföreläsning.

Idag bor en miljard människor i världen endast i tältartade skydd, där ett stort problem ligger i den höga kostnaden och arbetstiden för bostadsbyggande, som omöjliggör anständig bostadsstandard till större delen av jordens befolkning. I sin föreläsning på TED visar professor Behrokh Khoshnevis hur ett automatiserat byggande kan skapa nya möjligheter för folk att få en bostad. (YouTube-video)

Ett problem med det konventionella bostadsbyggandet är att det går långsamt, det är farligt, arbetsmässigt intensivt och alltid går över sin budget. Samtidigt har vi en industri idag där nästan allt produceras automatiskt, såsom skor, kläder och bilar. Nästa steg är att automatisera bostadsbyggandet, menar Khoshnevis. Lösningen på problemet är alltså där maskiner automatiskt skapar byggnaden, som en 3d-skrivare i stor skala. Khoshnevis menar att målet är att skapa hela kvarter till en bråkdel av kostnaden och tiden samt mer säkert. Dessutom ger  maskinerna möjlighet att skapa stor arkitektonisk variation, såsom dubbelkrökta väggar. Avancerade vinklade former kan med mänskligt byggande te sig svårhanterat, men med maskiner i byggandet erbjuds enorm förfining och effektivitet. Även elektronisk installation och målning skapas automatiskt. Med en sådan process kan ett genomsnittshus skapas på 20 timmar.

Materialsnål arkitektur, utvecklat med programmet Soft Kill Option.

Materialsnål arkitektur, utvecklad med programmet Soft Kill Option.

Jag vill tänka mig att de innovativa lösningarna inte slutar där. Det som jag ser som stor möjlighet är just den systematiserade  millimeterprecision som skapas på  millisekunder. Vi står också inför valet att kunna utnyttja tekniken ekologiskt hållbart genom att skapa materialsnåla huslösningar.  Det tyskbelägna Karlsruhe Research Centre har utvecklat ett datorprogram som automatiskt genererar  materialoptimerade konstruktioner. Resultatet blir ofta organiska, komplexa och precisa former, där visserligen en skicklig hantverkare skulle kunna skapa ett anständigt resultat men där systematiseringen av konstruktionerna skulle fallera i den höga, uttröttande exploateringsgraden som krävs för jordens kraftigt växande befolkning. Att låta dessa två nya tekniker samarbeta kan låta kvantitet och kvalitet gå hand i hand, där hållbart byggande står i fokus.

(Bildkälla: Länk)

Hur allemansrätten kommersialiseras

“Naturen är ett slagfält mellan råvara och upplevelse”. Så lyder rubriken till Dan Hallemars artikel i sista numret av Arkitektur (2-2013), där han  skriver om hur allemansrätten kommerialiseras. I en tid då pengar och transaktioner tagit sig in i naturen bör allemansrätten skyddas, menar Hallemar. För hundra år sedan kom naturskyddet, idag skyddar vi även upplevelsen av naturen. Detta är ett tydligt tecken på övergången från industrinäring till tjänstenäring.

Allemansrätten innebär att alla ska ha tillgång till naturen. Naturen ska vara en vilopunkt med stillhet och frånvaro av ekonomi, fortsätter han. Att naturen blir naturreservat  eller nationalpark innebär en förvandling från råvaruresurs till  en del av besöksnäring och friluftsliv. Idag är kommersiell verksamhet förbjuden på nationalparkerna, men regeringen har ambition att ändra på detta. Genom att bedriva naturturism kan fler få möjlighet att uppleva den svenska naturen, menar förre miljöministern  Andreas Carlgren. Dock innebär detta att folk utestängs från det som tidigare var allas rättighet att beträda. Naturen är pengar, och det får sitt uttryck i ishotell, trädhotell, hus i trädtopparna och alla dessa naturum som ploppat upp i landet. Strandskyddet och allemansrätten går i gemensam utveckling från allas rättighet till ett problem för kommunerna att lösa kreativt.

Som jag ser det är den stora fördelen med hur naturen kommersialiseras att man plötsligt kan få folk att öppna ögonen för platser genom att hävda dess värde, där trivialiteter blir skönhet. Att då verkligen börja öppna ögonen för det man trodde man sett, men där vardagens lunk gjort att man inte varit tillräckligt uppmärksam, där gör kommersialiseringen folket en tjänst. Här går konst, kommers och natur ihop.

Däremot är det samtidigt enormt  viktigt att stå fast vid den rättighet till naturen som alla behöver, utan att folk ska utelämnas då deras plånbok inte är tjock nog. Risken är att vi utesluter och skapar sociala klyftor även i skog och mark. Med en sådan utveckling så är frågan, vilka platser finns tillslut att befinna sig på som inte ska kosta pengar att vara på? När når vi gränsen för marknadsekonomins krängarmentalitet?

(Bildkälla: Länk)

Kreativt skrivande nattetid

Det sägs väl att kreativiteten inte följer schemat, och det kan jag nog skriva under på efter nattens plötsliga skrivinfall. Jag hade planerat att gå tidigt till sängs, men så blev det att jag tänkte på ett gammalt oavslutat projekt jag arbetet med i mitt filmkollektiv. Som så ofta när man ska sova naglar sig tankar fast och vägrar att lossa sitt grepp. Men jag spelade upp bilder i mitt huvud kring olika situationer i filmen som jag kände förnöjelse inför. Här upplevde jag det ena glädjeruset efter det andra kring idéer som väckts. Så infall sig tanken, att om jag somnar nu, då kommer alla insikter jag fått inatt att vara försvunna imorgon. Jag bestämde mig därför att, utan att tända lampan, slå på min dator. Satt så och skrev ner ett relativt utförligt manus, eller kanske snarare en blandning mellan scenlista och filmmanus.

Det fantastiska med nattens mörka slöja som omslöt mig, med undantag från skärmens ljus, var att den fick tid och rum att lösas upp. Jag var heller inte den som styrde texten. Istället följde jag efter och iakttog händerna som smattrade ner ord på tangentbordet. Jag var fast, och jag visste att händerna inte skulle släppa tangentbordet förrän texten var färdigskriven. Sagt och gjort. Klockan tre på natten var jag färdig och totalt uppe i det blå. Men med en inställande känsla för morgondagens bestyr kunde jag emellertid somna utan problem.

Kanske är det natten som färgar texten med det som brukar kallas Kafkastämning, dvs. en blandning av realism och mardrömslik logik. Författaren Franz Kafka själv (se bild) arbetade ju med olycksfallsförsäkringar på dagtid och skrivande på nätterna. Det är en tid då mörkret fördunklar syn och psyke.  Kafkastämningen attraheras jag av, kanske för att den har potential att bära sannare bilder/situationer än realismen förmår porträttera, detta för jag bejakar känslans äkthet före realismens.

Texten är klar, och det är mycket möjligt att jag och mitt filmkollektiv börjar att – hemska tanke – producera min nattliga text till film.

(Bildkälla: Länk)

Förslaget kring nya Avenyn

Apropå mitt tidigare inlägg kring omdefiniering av staden, där nya offentliga rum för nya stadsaktiviteter växer fram, ofta i konflikten mellan biltrafikanterna och gångtrafikanterna, är det värt att presentera nationella exempel på vad en stad kan vara.

I måndags presenterade White Arkitekter och Göteborgs stadsbyggnadskontor ett förslag på hur nya Avenyn i Göteborg ska se ut. Här talas det om en plats för konst- och kulturevenemang samt matställe. Biltrafiken försvinner, som första åtgärd, för att kunna skapa en möbleringszon med grönskande förträdgårdar. Ny belysning ska inhysa trygghet och säkerhet på den 850 meter långa paradgatan. Genom att ta bort sommarverandorna ökar tillgängligheten i det offentliga rummet. Inte förvånande har Avenyns krogägare redan börjat hacka på det sistnämnda. Som pricken över i ramas det nya rummet in av ett enhetligt golv i granit, stål och gjutjärn. Förslaget färdigställs i höst och ska stå klart inför Göteborgs 400-årsjubileum år 2021.

Att definiera markytan som just golv för mina tankar till interiör, vilket jag tror är en fördel i skapandet av den nya staden som i och med kopplingen till interiör väcker känsla för hemtrevnad och närhet, eller kanske snarare en strävan efter ett närmare möte mellan offentligt och privat, där man kan sitta i möbler och titta på evenemang som utspelar sig på golvet. Många har uppfattat Avenyn som otrygg, och att processa fram hemtrevliga kopplingar kan leda människor in i ett större lugn som jag tror är vinnande i Whites och Stadsbyggnadskontorets förslag.

Att det offentliga rummet kan vara så mycket mer än bara restaurang- och butiksstråk går att läsa av i förslaget, kanske tydligast i det nästan vardagsrumslika specialgjorda möbleringsbygget som ska tillverkas för Avenyn. Kanske skulle jag dock vilja bredda begreppet offentligt rum ännu mer. Tidigare exempel med träningscyklar och playstreet, som mitt tidigare åsyftade inlägg tog upp, är bara en början på genererande av idéer kring vilka aktiviteter som kan förekomma i en stad, och här känns konst- och kulturidén nästan klyschig. Man står s.a.s. och stampar i samma säljande vattenpölar. Men det är för tidigt att säga, för det viktigaste är ju inte vad det heter, utan vad det verkligen innebär i praktiken.

(Bildkälla: Länk)

Urbant jordbruk för en hållbar framtid

Den globala livsmedelsproduktionen är särskilt hög i städer, och den uråldriga jordbrukstraditionen känns alltmer avlägset när all föda kommer från matimport från andra länder. Fattigdomen ökar och bilden av staden kännetecknas alltmer av grönskans frånvaro.

Stadsarkitekturbloggen Polis skrev igår om flera pågående projekt med urbant jordbruk i Venezuela. I grunden handlar det om att minska fattigdomen genom att odla utan kemikalier och sälja produkterna till överkomliga priser. Här har både statliga och privata initiativtagare startat projekt, med alltifrån odlingsworkshops för skolbarn till örtplantering för pensionärer.  Trenden har varit tydlig, och det handlar om att utveckla färdigheter hos befolkningen kring den förlorade traditionen av lokal livsmedelsproduktion. Att känna ansvar och delaktighet kring ett trädgårdsland för färskvaror hänger också ihop med tanken på ett friskare samhälle, utan enorma mattransporter världen över.

Även materialåtervinning har främjats i arbetet, skriver Polis, som i exemplet med pensionärers och volontärers örtplantage, som skapat ett allaktivitetshus, där fritt tillgängliga resurser som däck och plastflaskor används för att skapa arkitektur.

Det finns ekonomiska och ekologiska fördelar med lokalt jordbruk, och även socialt, där folk engageras att arbeta för en gemensam sak, som jag tror stärker sammanhållningen och gruppkänslan. Och jag tror att den stora utmaningen i framtidens stadsbyggande handlar just om att skapa en arkitektur för människorna, där de känner sig delaktiga att arbeta för en hållbarare värld. I exemplet med pensionärernas allaktivitetshus skapas således en ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet. Konceptet känner jag igen från 90-talets skolgårdssatsningar i Sverige, som handlade om att låta skolbarnen delta i gemensamma odlingsprojekt, att de s.a.s. gemensamt skapade skolgården.

Idén med den lokala odlingen går hand i hand i arbetet med gröna städer, där syret återigen kommer in i staden. Att på detta sätt omvandla stadsmiljön till produktiva trädgårdar tror jag kan inspirera och öppna kreativiteten för vad en stad kan vara. Att arbeta från gräsrotsnivå är minsann inte fel.

(Bildkälla: Länk)

Forskning kring stadens arv av segregation

Har det funnits ett välfärdssamhälle i Europa? Frågan kan verka märklig, men den är relevant då de europeiska städerna som en gång byggdes liknar de segregerade nybyggda städer som finns i framförallt Kina och Indien.

Tidningen Arkitekten (3-2013) berättar om forskningsmiljön Architecture in Effects symposium Rethinking the Social in Architecture som koncentrerade sig på välfärdsstaten och dess arv.  Konferensen hölls mellan den 6-8 februari på Arkitekturskolan i Umeå, där  ett fyrtiotal forskare föreläste.

Däribland fanns arkitekten och forskaren Erik Stenberg som ritat om lägenheter i Tensta för att de ska passa de familjer som bor där idag, med öppnare planlösning samt sammanslagning av mindre lägenheter. Gamla miljonprogramslägenheter, med de familjekonstellationer man byggde för då, möter dagens behov.

Intressant forskning kretsade kring nya städer, där forskaren Michelle Provost visade hur väst överger sina förorter. Hon jämförde också städer som svenska Rosengård med de splitter nya städer som växer fram i främst Kina och Indien. De europeiska städerna och de nybyggda asiatiska städerna har bägge en tydlig likheter i sitt utförande, nämligen uppdelningen mellan fattiga och rika, med stora murar som tydlig uttryck som sitt ställningstagande att inte blanda folk och folk.

En genomljudande fråga på konferensen var: Vilken är egentligen den välfärdsstat vi refererar till i dagens sociala, ekonomiska och ekologiska kris?

Det är en stor tillgång med arkitekturforskningen som plötsligt kan lyfta på stenar i en miljö man trodde sig känna till. Jag tror att arkitekturforskning och -debatt kring ekonomiska, ekologiska och sociala aspekter alltid bör finnas, för jag tror på en bättre värld genom dialogen. Att dessutom på mässan lägga tyngt i medmänskligt byggande kan väl tyckas självklart, men detta öppna tänkande hotas ständigt av främlingsfientlighet, inte minst i dagens åsyftade kristider. Här bejakas ett socialt fokus med kollektiv före individ.

(Bildkälla: Länk)

Den förlorade genren

Kompositören Stockhausen 1994, en musiker som trots sina elektroniska ljud hamnat i den klassiska musikens fålla.

Kompositören Stockhausen 1994, en musiker som trots sina elektroniska ljud hamnat i den klassiska musikens fålla.

Jag har svårt för klassisk musik, kanske för att jag inte kan finna konsekvent karaktärisering av genren. Den är så bred, vag och nedvärderad. Wikipedia skriver:

Given the extremely broad variety of forms, styles, genres, and historical periods generally perceived as being described by the term “classical music,” it is difficult to list characteristics that can be attributed to all works of that type. Vague descriptions are plentiful, such as describing classical music as anything that “lasts a long time,” a statement made rather moot when one considers contemporary composers who are described as classical; or music that has certain instruments like violins, which are also found in other genres. However, there are characteristics that classical music contains that few or no other genres of music contain.

Något ännu svårare att förhålla sig till är den klassiska musikens underkategorier såsom 1900-talsmusik, där det är tal om så många stilar, i förhållande till likartade undergenrer såsom Romantik, Wienerklassicism och Barock. Varför inte lyfta ut genrer såsom avant-gard, minimalism, expressionism, impressionism som huvudkategorier? Ej heller premieras den klassiska musiken av att stora musikdatabaser som Spotify kringgår möjligheten att visa kompositörsfält i spårlistan.

När vi börjar titta på den enorma variation som uttrycks i västvärldens musikarv från 500-tal till modern tid bör en respektfullare och precisare definiering göras, mer än att säga att det är av klassisk art. Och så har vi några sidogenrer på 18-, 19- och 2000-talet som ska vara dominantare, såsom pop, rock, rap, jazz, osv. Varför det? Jag vill dock lovorda appen i Spotify som heter Classify, där just denna variation kan belysas. Här finns många sätt att närma sig musik genom såväl tidsepoker, kompositörers namn, musikstilar och musikinstrument. Annars riskerar den klassiska musiken att begränsas till ett och annat stjärnskott som Beethoven eller Mozart i folkliga sammanhang.

Den gängse kategoriseringen är inkonsekvent, vag och nedvärderande den potential och bredd som finns genom historien. Om det nu hade varit så enkelt som att kategorisera efter arrangemang och val av instrument hade det varit förståligt, men det finns fall med klassisk musik med elgitarr som jag lika gärna hade velat kalla rock, eller elektronisk musik. Ändå ska den in i samma fålla.

Varifrån kommer dessa vedertagna begrepp och grupperingar sinsemellan?

(Bildkälla: Länk)

Herrgårdarnas och slottens hemligheter

Ur TV-serienJag har genom en brittisk dokumentärserie som nu visas på SVT kunnat väcka de associationer och den fascination jag i barndomen sökte så innerligt, och det är mötet med engelska herrgårdar och slott. Serien bygger på idén att alla som vill självklart kan åka och besöka stora, privatägda slott, men att få har möjlighet att verkligen få träda in i dem. I en miljö som Skottland med sitt kontrastrika landskap med tjocka träd, stenmurar och murgrönor i mötet en åskmörk himmel, guidas vi runt genom rummen i de mäktiga byggnader vars skapare är döda sedan länge, men där historien finns kvar i sådant välskött skick.

Kanske har det under min barndom varit så, att jag genom att inte kunna ha möjlighet att komma in i slotten triggat fantasin att vilja arbeta upp en plan med rum för rum, hur det ser ut. Jag började därför intensivt att rita planlösningar. Detaljskärpan i fasadens relief och dess påverkan på ljusets spel, detta var mäkta imponerade. Här låg likväl fascinationen i att föreställa sig hur det skulle vara att själv bo där.

En källa till inspiration i detta mitt hemliga rummens sökande blev olika filmer, där scener kunde utspela sig både exteriört och interiört. Min uppgift låg här i att pussla ihop de olika rummen så de stämde in med husets exteriör, så att alla rum föll på rätt plats.

Självklart låg djupast i skattkammaren möjligheten att komma åt ritningar på byggnaderna, men kanske skulle dessa, när jag nu tänker på det, döda det roliga i att själv fantisera fram lösningar. Jag blev aktiv genom själv söka svaret istället för att bli en passiv betraktare av ett facit.

(Bilden hämtad ur TV-serien.)

Pennygången och ett hållbart samhälle

En stark debattartikel i Arkitektur (2-2013) kring hur bristen på bostadspolitiken förstärker och fryser den redan starkt segregerade staden Göteborg. Catharina Thörn lyfter fram  bostadsområdet Pennygången som exempel på hur den privatägda och vinstdrivande bostadsmarknaden brer på segregationen.

Pennygången byggdes lite innan miljonprogrammet och var i sin tid ett föredöme i byggandet av det svenska folkhemmet. Med fyra rum på tillsammans 83 kvm kunde familjer ge barnen egna rum utan att hyran sköt i höjden. Idag bor där barnfamiljer med låga inkomster samt pensionärer. Efter att området under lång tid legat efter med renovering har tillslut det privatägda Stena Fastigheter velat satsa på området ekonomiskt, men inte för de boende, utan för helt nya hyresgäster. Renoveringen innebär nämligen en hyresökning på mellan 66-82 %, vilken är ett uppenbart fall för alla de boende i dagsläget, som närmast samtliga tvingas flytta vid en sådan utgång.

Den svenska bostadspolitiken har traditionellt sätt hanterat bostaden som en vara för alla, oavsett inkomst. Det är en human syn som bör vara en rättighet, anser jag. Denna syn förändrades dock år 1990 då ett allmännyttigt bostadsbolag som då ägde Pennygången snällt fick överge området till det privatägda bolaget.

Det handlar inte bara, fortsätter Thörn, om Pennygången, utan om vilket samhälle vi vill ska råda i Göteborg. Med den idag bristande bostadspolitiken kommer fler och fler att tvingas överge sina bostäder då vi inför stadens 400-årsjubileum väljer att exkludera en stor del av befolkningen. Vi bygger inte ett samhälle för alla utan för en begränsad del av befolkningen. En sådan utveckling är socialt ohållbar då de sociala klyftorna blir större än någonsin.

Det rådande segregerande systemet är en socialt tickande bomb, och den står i skottgluggen för tillväxtens framfart, i en situation som går att jämföra med t.ex. Kinas enorma bostadsexploatering just nu. Fler och fler splitter nya städer ploppar upp, och folk luras att investera i lägenheter som de sen inte har råd att bo i. Jag tror att vi i Sverige måste värdera om vår situation och se de värden vi en gång byggt upp kring välfärdssamhället och dess innebörd för ett socialt hållbart samhälle.

(Bildkälla: Länk)

Förväntan med djup och ljus

Den danske konstnären Carl Vilhelm Holsoe återkommer jag ofta till, och min relation till hans konst tycker mig lik ett barns sökande efter tröst. Men jag hålls hela tiden på hungersnöd, ty tavlorna ger mig bara aptitretare. Men det är några av de godaste aptitretarna jag vet. De sporrar associationsrikedomen.

Holsoes är känd för sina interiörer och porträtt. Ofta använde han sin fru som modell, och då med det typiska bortvända eller nedåtvända ansiktet. Han arbetade med arkitektur och ljus, och kompositionen utnyttjar djupet.

Ta det berömda verket till höger. Ögat leds in i rummet bakom kvinnan och skapar förväntan om dess rumsliga kvaliteter. Spänning, bara genom att ge en vink om ett rum till i djupled varifrån ett nytt ljus finns. Här beskärs dörrposten på mitten, och fönstret i bakgrunden placeras noga valt till störst del bakom väggen. I mångt och mycket har han medvetet valt att dölja.

Det låter mig inse att det halvt dolda är ännu mer suggestivt än det fullt redovisande. Trots detta är Holsoes tavlor ingen uttrycksfull konst, den tycks leva sitt eget liv utan anspråk på att berätta något sensationellt. Den plockar vardaglig vila, där kvinnan i bild inte ens förmår visa upp sitt ansikte för oss. Hon har ingen ambition att verka, bara ett stilla varande i allt detta tysta, stilla och dämpade.

Och som så vanligt hos Holsoes målningar lyser solen in genom fönstret, var inifrån vi betraktar. Här ligger det mästerliga i såväl min fascination för hanteringen av ljus och de olika bildkompositionerna för att skapa rumslighet och sinnlighet.

Tavlorna ger en känsla för äldre hus’ hantering av ljuset, med mjukt, vinklade fönsterkarmar för att få in mer och mjukare ljus. Attraktiva reflektioner i fönstren. Poesin ligger såväl i den arkitektoniska hanteringen av ljuset som hans återgivning av den. Vissa tavlor skildrar nämligen samma miljö, närmast samma bildutsnitt, men med två helt olika ljus – en med dagsljus och en med månskenet.

Det är både lustfyllt och otillfredsställande att jag aldrig tycks bli mätt på hans tavlor, men jag vet i alla fall att jag nästa gång jag besöker hans konst kommer vara minst lika hungrig som nu.

(Bildkälla: Länk)

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2018 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑