Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Månad: maj 2013 (sida 1 av 2)

Renässans i dagboksskrivandet

Jag har länge drivits av att läsa kända författares och dramatikers dagböcker; Selma Lagerlöf, Virginia Woolf, Franz Kafka och Lars Norén, för att nämna några. Här ligger värdet i såväl kall observation av ett stycke liv som den pågående dialogen författaren har med sig själv. Häri finns något modigt och sårbart på samma gång. Paradoxen ligger i att jag som läsare av dagböcker vill komma nära författarens tillvaro medan jag som skrivare av dagböcker vill skapa distans till min egen tillvaro.

Under flera månader har min reservoarpenna av märket Parker börjat torka ut alltmer. Jag har därför fattat beslutet att skriva dagligen förhand för att få igång pennan. Under dessa skrivsessioner har jag insett vilken befrielse det är att sitta med skrivboken framför sig. Det uppstår en dialog med mig själv. Genom att föra dagbok skapar jag distans till min egen vardag. Genom att backa bak från det välbekanta ser jag tillvaron i ett nytt ljus, där det är lättare att se en översikt och få en insikt. En sådan insikt har hjälpt mig att ta ställning i saker och ting,  om utan att skriva om det inte hade gett samma vida syn. Större beslut genom åren har därför uppstått i skrivandets stund, vilket kan vara nöjsamt att titta tillbaka på; skrivböckerna finns ju där. Vi befinner oss alla i närhetens mörker, och därför är skrivandet ett sätt att främmandegöra och vända och vrida på det välbekanta för att kunna se det klarare.

Stressen har kraftigt ökat med åren hos befolkningen. Man ska ständigt vara uppkopplad och anträffbar. Då kan det vara skönt att skapa en närmast meditativ ritual kring skrivandet förhand. Här finns inga distraktionsmoment som datorn har med sin mångfunktionalitet. Tidigare år har mitt handskrivande kombinerats med brinnande ljus och rökelser, vilket förstärkte det rituella. I detta rituella har min ambition legat i att skapa ett inre rum med resonans – ett inre reflekterande rum. Ett sådant rum kännetecknas av enorm närvaro och lyhördhet för omgivningen. Pulsen slår långsammare. Tempot saktar ner, men tankarna flödar snabbt och djuplodande.

Önskar att alla hade möjligheten att hamna där så ofta som möjligt.

Bildkälla: Adlibris.

Graffitin med sin förgängliga konst

ekta-Ollio_April11_1000När idag allt ska dokumenteras och sparas till eftervärlden – såsom att dela sin måltid med sina vänner på Facebook, en data som lagras i Internet Archive för all framtid – hur kan man då fortfarande leva med mentaliteten kring förgänglighet i konsten?

Jag hade idag föreläsning med konstnären Jonathan “Ollio” Josefsson (bilden visar ett verk av honom i samarbete med konstnären Ekta). Intressant med graffiti, som är hans primära konstform, är att det är förgängligt. Ett verk målas upp på en betongvägg eller korrigerad plåt, för att det nästa vecka målas över av en annan konstnär. När Josefsson berättade om detta minns jag själv hur viktigt det är för mig själv att ha kvar tavlor, och veta att man kan gå tillbaka till dem. Hur skulle det vara att lägga ner kanske 40 timmar på ett konstverk för att sedan aldrig få möjlighet att kunna återvända till det mer än genom ett suddigt fotografi som avbildning?

Denna förgänglighet i konstmediet förde under föreläsningen mina tankar till ett program jag sett tidigare i veckan på SVT:s öppna arkiv. I programmet I döda mästares sällskap – Barocken (1997) talar Hans Pålsson och Marianne Söderberg om motsvarande synsätt för musiken under barocken, nämligen att se konsten som en tillfällig produkt för hoven och kyrkan. Pålsson berättar om hur Johann Sebastian Bach inte spelades på offentliga konserter, och att noter sällan trycktes. En kantat skrevs för en kyrkodag, sedan var den borta. Hela idén med musiken under barocken var att den skulle fungera som bruksvara som inte var tänkt för en eftervärld. Denna typen av respektlöshet för musiken tog sig absurda uttryck såsom att man hittat notskrift av Bach som använts som smörpapper i en butik. Principen gällde även bildkonsten, fortsätter Pålsson, då konstnärer från barocken sällan signerade sina tavlor.

Graffitin har i Göteborg en enda laglig offentlig plats för alla att skapa på, och det är på en vägg vid Röda Sten. Stämpeln av graffitin som vandaliserande kan likställas med barockens respektlöshet för musikkompositionen. När ska graffitin kunna få lov att släppas in i finrummen – för att stanna?  När man fördjupar sig i graffitikonsten inser man snart att det inte bara handlar om tags hit eller dit, detta kan t.ex. Josefssons portfolio vittna om (se länk ovan).

Ändock verkar inte konstmediets förgänglighet störa Josefsson i hans skapande. Kanske är det tvärtom. Kanske finns det något storartat med en mentalitet som ser förgängligheten som en del av livet, och att konstverket därför är skapat med denna insikt. Tanken på konstnären i ett större sammanhang bland andra konstnärer innebär att man är en del av skapelsen som uppstår av en själv och återskapas av andra, för att man senare kommer dit och återskapar konsten i ett tredje led. Då uppstår ett föränderligt system som byter skepnad i takt med samhällets föränderlighet. Som närmast arkitektonisk stil tänker jag på metabolismen i Japan, vars koncept bestod i att skapa växande, förgängliga och anpassningsbara megastrukturer i tillväxtens tid för ett samhälle som ständigt omformades. Att se konsten på ett sådant sätt, som ständigt ifrågasätter samhällets situation, men också dör i det tillfälle då samhället tar en ny riktning, då gör konsten ändå en nytta innan den dör. En svindlande tanke som bär en nödvändig aktualitet i en tid när Google tagit fram ett par glasögon som ska filma och spara det vi ser i våra liv.

Bildkälla: Cliché: Your lifestyle defined.

Kvalitet och bostadsbrist

Sverige lider av bostadsbrist. Som lösning ser byggjättar och bostadsministern fördel i att förenkla den industriella tillverkningen av likadana bostäder oavsett miljö och slår därmed på trumman för den ekonomiska hållbarheten. Men hur är det med den sociala och den ekologiska? I en debattartikel ur Arkitektur (3-2013) skriver Örjan Wikforss om hur bostadspolitiken och bostadsministern nonchalerar diskussion kring arkitektur och kvalitet. Att koppla samman miljöpolitiken med bostadspolitiken är det heller ingen som har gjort, menar Wikforss.

I samma nummer av Arkitektur skildras denna problematik utifrån arkitektens synvinkel då Tomas Lauri skriver om hur arkitekter blir systemfångar i den svenska byggtraditionen. När bostäder inte subventioneras blir arkitekturen en vara bland andra, där de dominanta byggjättarna dikterar villkoren. “Arkitekten är i många fall en bifigur som måttsätter montageanvisningar. En figur som sakta lär sig nöja sig med en begränsad verktygslåda”, skriver Lauri. Som kommentar till den monotoni som Wikforss varnar för i bostadspolitiken skriver Lauri att det idag inte finns utrymme för annorlunda arkitektur. Lauri söker efter höjd status kring byggnadskonsten samt att arkitekter har auktoritet nog att slå vakt om och definiera byggkvalité. Annars är risken att bostädernas väl utförda detaljer och taktila finesser med handverksskicklighet reduceras till de enklaste lösningar där ingen tar ansvar. Lauri tar exempel från problem med putsade enstegstätade träregelväggar, där 120 000 bostäder drabbats och där Göta hovrätt lägger hela ansvaret på husägarna.

Att passivisera arkitektens roll och kanske än värre tappa greppet om arkitektoniska kvaliteter gör att vi hamnar i samma problem som miljonprogrammen blev, där kvantiteten styr framför kvaliteten, och där stark segregation uppstår då statusen för dessa bostäder är låga. Vad hände med det välfärdssamhälle som predikade om bra bostäder åt alla? Att inte ha subvention av bostäder gör att ombyggnader av många lägenheter skjuter i höjden, så att många långtidsboende tvingas lämna sina hem. Å andra sidan vill alla stå med ryggen fria när problem uppstår efter att de billigaste lösningarna använts. Det är ett komplext problem. Det gäller att inte bara hantera bostadsbristen ekonomiskt utan även socialt och ekologiskt. Förmodligen blir hållbarheten i byggandet bättre om alla tre aspekter tas om hand.

Bildkälla: Barbros bostadsblogg.

Mellanrummet – platsen för liv och kreativitet

Hur skapas arbetsmiljöer som ökar kreativiteten på ett företag? När skyskraporna är normen för ett företag, vad händer med folket däri? Jag har precis läst andra delen av artikelserien Can Architecture Make Us More Creative?. Här ligger fokus på arbetsplatsen. Artikelförfattern Jonathan C. Molloy påvisar här att navet för den kreativa miljön är i korridoren, såsom likt trottoaren i stadsplaneringen blir platsen mellan byggnaderna, mellan rummen. Dessa mellanrum blir utrymmet för det spontana mötet där kreativiteten får sin fulla potential. Korridoren är nämligen inte bara en transportsträcka, menar Molloy, utan en plats där folk är utan egentligt syfte annat än att komma till en annan plats. Här sker informella interaktioner mellan folk på ett företag, då folk ofrånkomligen stöter på varandra, börjar samtala och låter sina idéer kollidera.

I artikeln tas Google upp som exempel på en prestigelös arbetsmiljö, med pingpongbord och där de anställda får anpassa sin arbetsplats själva. (I första delen av artikelserien togs värdet av anpassningsbarhet och valmöjlighet upp i utformningen av en kreativ miljö.) Detta företag arbetar hela tiden med att ligga i framkant för originella idéer, och idéerna ska genereras på kontoret. Utformningen av kontorets miljö är därför avgörande för företagets framtid. Molloy skriver att Google är väl medvetna om att kunskap endast uppstår om det finns en yta, såsom hur konst kan uppstå från en tavelduk. Här gäller det att ge de anställa möjlighet att arbeta enskilt, men också interaktivt. Om man möts i en korridor för en snabb ordväxling krävs också att man snabbt kan ta sig till en plats för djupare diskussion. Googles konversationspunkter på kontoren ligger därför aldrig långt ifrån samlingslokaler. (Bilden visar Googles kontor i Zurich.)

Nackdelen kan då ligga i miljöer som skapar tydlig separering och hierarki, såsom skyskrapor, där folk på 23 våningen sällan möter folk på 26 våningen. Här kolliderar inte lika många människor. Detta är orsaken till att företag som främjar kreativitet och samarbete inte bygger vertikalt, fortsätter Molloy.

Att se mellanrummet som genererande av kreativa idéer påminner mig om hur Peter Emsheimer skriver i boken Den svårfångade reflektionen (2005) kring reflektion:

Var ska vi reflektera? I rummet – i den situationen vi just befinner oss i – eller mellan rummen – dvs. när vi är på väg ur en situation in i en annan? Rummet är slutet och avgränsat. Rummet utgör i sig en begräsning av möjligheter till kombinationer. “Mellan rummen” eller i mellanrummen ges andra möjligheter till reflektion. Vad betyder det då att reflektera mellan rummen? Det betyder att vi på ett annat sätt spränger de ramar som är uppsatta och i mellanrummet skapar ett nytt rum. (s. 8)

I sin bok Barndomens återkomst (1993) lyfter psykoanalytikern Clarence Crafoord fram Storr som  menar att en kreativ människa har förmågan att på ett känsligt sätt kunna länka samman en inre och en yttre värld. Mellan dessa världar, i ett mellanområde, finns religion, symboler, kulturellt liv och konstnärligt skapande. På denna plats leker barnen och de vuxna dagdrömmer. Det tycks mig vara en filosofisk plats att vara emellan platser. Søren Kierkegaard fördjupar denna filosofiska infallsvinkel:

Människan existerar som i en inter-esse, ett upptaget-vara-mellan de ändliga förhållandena och det oändliga, den tidsliga bundenheten till ögonblicket mellan dåtid och framtid och den eviga horisonten för alla ens handlingar. (Kierkegaard, S. i Per Zetterfalks Inter esse 2008, s. 44)

Bildkälla: ArchDaily.

Nästet på Röda Sten

1_1Efter en intensiv slutspurt har ett arbete med projektering av ateljébostäder på Röda Sten i Göteborg avslutats. Projektet i sin helhet går att se här. Idag hade jag dessutom en muntlig presentation som här finns att läsa.

Hej! Mitt arbete heter Nästet. Min research kring Röda Sten har fått mig att uppleva platsen som övergiven av staden, så till den milda grad att staden låtit pannhuset på platsen förfalla. Detta var i samband med när fabrikernas verksamhet lades ner för 50 år sedan. Här har konsten kommit in och gett platsen syre. Och kanske behöver konsten finnas utanför etablissemanget, i det staden prioriterat bort – hur konsten behöver kunna växa fritt inom ett tyglat område. Det finns det ju många exempel på i historien. Därför är min byggnad inte bara en modern ruin, utan också en stram och övergiven betong som tyglar vild vegetation, såväl som vild konst.

Ser vi på situationen (bild två) går det att avläsa två nästen med vardera gårdsmiljö i mitten, var mot byggnaderna står placerade – tre per gård. När skapas lä och avskildhet från de publika delarna på Röda Sten av träd, buskar och huskropparnas placering. Här har flexibiliteten styrt utformningen, då man ska kunna bo och arbeta både enskilt och i sällskap. Mot gården till finns vardera bostads trädgård, samt ateljéport. På andra sidan, ut mot gatan, finns ateljéuteplats. Alla ateljéer är placerade så de kan få in norrljus.

Från planen (bild tre) kan vi se att den upplysta hallen, som har fönster ovanför dörren, kan ge blick enda in i ateljén. I mitten av byggnaden finns öppet mellan kök, matrum och vardagsrum. Vardagsrummet och ateljén har dubbel takhöjd, med höga fönster. Ateljéns fönster är placerade från tre meters höjd, vilket dessutom erbjuder generöst med väggyta.

Tack så mycket!

Den månganvändarvänliga lekplatsen

Vandrade idag runt med min arkitekturklass utanför Malmös konsthall, där en lekplats med stålrör formade olika klätterställningar. Det som lockade mitt intresse var att klätterställningarnas utformning inte givet berättade hur de skulle användas. Istället började jag själv att komma på inte bara ett utan tre-fyra sätt ett barn skulle kunna leka i ställningen. Kreativa impulser strömmade till i en miljö vars utformning allt för ofta är begränsad till rutschkanetorn, gungor och gungbräda. Vad skiljer alltså lekplatsen utanför Malmös konsthallen mot den etablerade utformningen? Jo, obestämdheten och månganvändarvänligheten. Kvaliteten med detta ligger i att inte begränsa sin fantasi kring användningen genom att slaviskt följa en utritad karta. Istället är det en tillgång hos barn att tidigt träna sig till fritänkande individer genom att stimuleras att använda parken på olika sätt, anpassat för olika lekar.

Det finns något oerhört enkelspårigt i utförandet av en arkitektur som enbart går att använda på ett enda sätt. Det obestämda kan vara mer öppet för tolkning i hur det ska användas. Här ska självklart ges ett varningstecken då utformningen bör sträva efter att hamna i balans mellan förutsägbar användning och förvirring.

Jag tror dessutom generellt sätt på arkitektur som skapa flexibilitet och anpassningsbarhet, med mångfunktionella ytor. Arkitektur som låser in sig själv i ett hörn utan att ha möjlighet att platsa i fler sammanhang är en naiv tanke, där arkitekten knappast kan förutse samtliga framtida användningsområden, så att då begränsa användaren gör denna låst i detta möte. Jag skrev förra veckan om bibliotekens omformning i och med informationssamhällets utbredning, och hur de moderna bibliotek som medgav mångfunktionella möjligheter därför var önskvärda.

Barn vill utmana sin kreativa förmåga, och de antar utmaningar att klättra upp i svårtillgängliga trädtoppar och täta buskar, allt för att utvecklas i leken. Att då styra in barnen att tänka på endast ett sätt genom att bara tillåta en användning  begränsar således barnets utveckling. Ett ritblock med färdigmarkerade markörer för att dra streck emellan begränsar barnet att rita på ett sätt. Barnen präntar samtidigt in att värdet ligger i att tänka på ett visst sätt, att tänka på rätt sätt, vilket är brist då samhället hela tiden behöver unika och innovativa infallsvinklar. Naturen är kanske därför idag den bästa lekplatsen, vars utformning är just månganvändarvänlig och mångfunktionell. Olika utformning på grenverk i träden skapar olika förutsättningar och utmaningar där barnet får tänka till snarare än att passivt ledas i den enda vägen. Jag minns själv hur jag som barn såg fördel i att träden kunde användas för klättring, som målstolpar för fotboll och skugga för att teckna utomhus. Att avfallna grenar dessutom gav mig möjlighet att tälja ökade användarvänligheten ytterligare.

Bildkälla: Lekplats.se.

Informationssamhället syr om biblioteken

Det är bara en tidsfråga innan tillgången till all information finns att nå överallt. Ambitionen finns av såväl jätten Google som Internet Archive. Av en gammal kyrka, där Jesus på korset ersatts med servrar, där har Internet Archive sitt högkvarter. När de arbetar med att arkivera Internets alla webbsidor, där man med tidsmaskinen lätt kan ta sig tillbaka till Googles sökfunktion i betaform från 1998, digitaliserar de också all världens böcker. I digitaliseringen såg de samtidigt värde i att spara de fysiska böckerna. Exempel på ett sådant arkiv finns i California, där böckerna hålls bevarade i 50-200 år, med plats för 3 miljoner böcker.

Julie  V. Iovine skriver i The Wall Street Journal (maj 2013) om bibliotekens kris när all information digitaliseras. När plats för böcker krymper och mer plats i biblioteken tillägnas mötesplatser, evenemangsutrymmen, interaktiva miljöer och övriga aktivitetsrum ser Iovine fördel i att vid nybyggen av bibliotek skapa anpassningsbara miljöer, såsom Rem Koolhaas Seattle Public Library, i en föränderlig tid. Dock ser hon risk i att historiska bibliotek förstörs då de ska byggas om i grunden för att passa de moderna behoven.

Ett lokalt exempel på en sådan omstrukturering finns i den pågående ombyggnaden av Göteborgs stadsbibliotek. Men istället för att minska utrymmet kommer biblioteket istället att bredda sin kostym med 3000 kvadratmeter. Frågan är, till vad? Bibliotekschefen Christina Persson talar om att skapa göteborgarnas främsta mötesplats, och kanske är detta det intressanta med biblioteken. Det handlar inte om att ha plats för fler böcker utan människor, fortsätter Persson. Exempel på fler aktiviteter i huset är utställningar, uppläsningar, musik och föreläsningar. I det stora hela tycks det alltså handla om mindre och mindre plats för böcker för att behålla och bejaka värdet av rum för folk att vara både isolerade och offentliga på, i en miljö som präglas av kultur och kunskap.

För mig är inte utvecklingen en kris, trots att jag är en aktiv biblioteksbesökare. Jag ser det som en plats för inspiration, att strosa runt i kulturen. Att denna inspiration går från sträviga pappersark till läsplatta behöver inte vara en nackdel, ty vill jag lukta på gamla böcker och lyssna på pappersark som knakar i bokryggen, då kan jag gå till antikvariaten. Men detta är inte den stora förändringen. Det som sker är att den intima bokmiljön ger anspråk på att bli mer social, att den tysta läsaren blir delaktig i debatter och interaktiva aktiviteter. Bibliotekschefen Persson ser emellertid fördel att hålla både det isolerade läsandet och det offentliga samtalsrummet igång samtidigt i det nya biblioteket. Och kanske är detta den bästa av världar, för hur kan man skapa fördjupade samtal om saker man inte haft intima rum att bringa eftertanke i?

Bildkälla: The Drone.

Arkitekturfotografi utan arkitektur

Filip Dujardin, Untitled, 2009. Utställd på Courtesy of the Metropolitan Museum of Art, New York.

Filip Dujardin, Untitled, 2009. Utställd på Courtesy of the Metropolitan Museum of Art, New York.

I den digitala eran blir bildmässig representation av arkitektur förvirrande då den blir allt svårare att avgöra om den visar en riktig byggnad eller om den bara är en säljande illustration. Denna osäkerhet kan ställas mot klyvningen mellan att teckna och måla fotorealistiskt gentemot att helt enkelt bara ta ett fotografi. Men då kan man fråga sig: Vilket syfte har en arkitekturrendering? Det handlar om övertyga med en viss arkitektur så att den kan byggas. Hur står sig svaret på denna fråga mot vilket syfte arkitekturfotografering har? Den ena visar nämligen arkitektur som inte är byggd, medan den andra visar hur den byggda arkitekturen ser ut. Men kanske är det inte så stor skillnad på de båda typernas syften, ty arkitekturfotograferingen handlar om att renodla bilden och närmast stilisera uttrycket så att det kommer så nära arkitektens ursprungliga intention med byggnaden som möjligt.

I Places Journal skriver New Workarkitekten Belmont Freeman en angelägen artikel om den digitala framställningen som lurar ögat, hur man idag kan skapa arkitekturfotografier utan arkitektur. Han skriver:

With a jolt I came to see that the crafts of architectural rendering and photography have now merged into a common activity of digital image-making — so completely that, as demonstrated on the gallery wall, one can conceive a work of architecture and produce a “photograph” of it without having to go through the expensive, tedious and corrupting intermediate step of actually building the building. Welcome to the world of architectural photography without architecture.

Men för att återgå till frågeställningen kring skillnaden på fotorealistisk bildkonst och fotografi har jag haft möjlighet att ha kontakt med en fotorealistisk konstnär som själv inte kallar sin konst så, utan istället naturalistisk. Han är friare och har större kontroll över sin skapelse genom att teckna realistiskt snarare än att endast fotografera motivet då han inte bara tar en bild, utan där han noga skapar varje millimeter av motivet, emellertid helt under fotografiets logik, med ljusets spel. Men han menar själv vara mer medveten om ljusets spel genom att analysera minsta del i bilden. Hans anledningen till valet av fotorealistisk konst ligger i hans egna intressen mer än mottagarens, som kanske ändå inte ser skillnad på hans teckningar och ett fotografi. Men å andra sidan, är det ens nödvändigt att mottagaren ska tänka i dessa banor? Kanske är diskussionen snedvriden. Om vi återgår till den bildmässiga representationen av arkitektur skulle kanske mottagaren snarare lägger tid åt att fundera över huruvida representationen är äkta eller virtuell. Ur den aspekten uppfylls inte syftet att övertyga med arkitekturen, med dess rumsliga kvaliteter och funktionella aspekter. Istället uppfylls mottagaren av häpnad över representationens närhet och precision. Vad man kanske kan övertyga med är det konstnärliga hantverket i bildframställningen. I vissa fall kanske dessa två delar går hand i hand, då arkitekturen får bygglov då framställningen av byggnaden har en hantverksmässig skicklighet och övertygelse. Låt oss hoppas att den arkitektoniska övertygelsen väger tyngst.

Bildkälla: Archinect.

Arkitektur som är skapad för kreativitet

Can Architecture Make Us More Creative? Så lyder rubriken till en artikelserie av ArchiDaily som lockade mitt intresse. Första delen skapar en introduktion i ämnet, medan andra fördjupar sig på arbetsmiljö och tredje på utbildningsmiljö. Artikelförfattaren Jonathan C. Molloy definierar en kreativ miljö som en plats där utbyte av idéer sker. Här ska därför arkitekturen föra människor samman, vilket ger byggnaden kreativ potential.

Molloy tar exempel på en gammal byggnad från andra världskriget vid namn Byggnad 20 (se bild) som ritades under några dagar för att snabbt byggas upp, med syftet att innehålla militär forskning. Byggnaden bevarades och blev under sin 40-åriga livstid benämnd som den mest kreativa byggnaden i världen, där bl.a. det första TV-spelet utvecklades och fysiken bakom den första mikrovågsungen utarbetades. Orsaken till att denna pragmatiskt ordnade byggnad bar med sig sådan kreativ atmosfär var för att byggnaden tvingade folk att kollidera och interagera med varandra. Andra sådana byggnader för interaktion är den grekiska Agoran och de tidiga 20-talskaféerna i Paris där modernismen grundades.

Molloy stärker sitt resonemang genom att hänvisar till en studie av Isaac Kohane som pekar på att den bästa forskningen genomförs när forskarna befinner sig max 10 meter från varandra. Psykologstudier av Kevin Dunbar som menar även att de bäst lyckade idéerna (hur man nu bestämmer dessa) utvinns genom folk samlade vid ett bord.

Molloy visar även, med hänvisning till Byggnad 20, att en byggnad som kan anpassas till användarens behov stärker användarens relation till byggnaden. Det går inte heller att som arkitekt förutse allt och ha de mest ultimata lösningarna för framtida användningsområden. Mångfunktionella miljöer gynnar därför den kreativa miljön. Här tas exempel på flyttbara väggar som arkitektonisk lösning. Det tycks alltså klart att arkitekten gör bäst i att aktivera användaren att utveckla byggnaden efter dennes egna behov och infall.

Att skapa interaktiva miljöer står i stark kontrast till funktionalismens tanke på att skapa rörelsemönster där människor skulle undvika att kollidera, i sina vardagsliga rörelsemönster i hemmet. Med Mollys artikel står det därför klart att en byggnad har fördel i att få folk att kollidera med varandra, ty där uppstår möten.

Arkitekters ambition att skapa de perfekta lösningarna för framtidens alla behov ter sig som en naiv syn. Istället bör en byggnad vara anpassningsbar, där det inte finns ett given ideal hur folk ska leva, utan där byggnaden istället uppmanar användaren att själv utveckla nya lösningar genom interaktion. Detta står alltså i stark kontrast till en byggnad som likt en diktator tvingar in användaren i mönster som denne inte har möjlighet att ta sig ur.

Ser fram emot nästa avsnitt i artikelserien!

Bildkälla: MITLibraries.

Akustisk, energibesparande innovation

Härlig nyhet av företaget Koostik som nyligen släppt en nollenergihögtalare till iPhone, där ljudstyrkan från telefonen förstärks två till fyra gånger, endast genom naturligt akustiska principer.

En sådan nyhet understryker de kvaliteter man nonchalerar där analogt nollenergitänk är gångbart. Se bara på kyrkornas utformning, vars arkitektur är gjort för att leda ljudet till åhörarna så tydligt som möjligt. Surroundhögtalare har funnits i flera tusen år, där ljudet studsar mot ytor som skickar ljudet vidare, och uppfattas komma bakom en. Jag var själv och besökte Masthuggskyrkan i september förra året, där jag i ett mindre rum fascinerades starkt av dess akustiska kvaliteter. I detta cirkulära rum på kanske fyra meter i diameter med ett lågt kupolformat tegeltak blev ens röst kraftigare och djupare, och en intressant detalj var, att när jag närmade mig mitten av rummet, nära kupolens mitt, där fanns ett ytterligare ljudrum som förstärkte min röst med dubbel styrka, och med kraftigare bas. Det var som om detta ljudrum sköt sig ner som en cylinder från kupolen ner till golvet, och dess naturligt akustiska principer skulle i en musikstudio kräva en rad tillägg av EQ-filter och ljudkompressorer.

Istället för att idag utnyttja dessa akustiska kvaliteter skjuts de över ända när mikrofonerna ändå är gängse i kyrkorna. Att lära sig förvalta gammal kunskap istället för att nonchalera den genom att helt ersätta ändamålen med energislukande lösningar är ett tecken på vår kortsiktiga hållbarhetssyn. Det gäller att öppna ögonen, och kanske ställa sig två frågor vid varje energislukande åtgärd: 1. Fungerar detta som nollenergilösning? 2. Hur skulle naturen ha löst det?

Bildkälla: Shopify.

Äldre inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑