Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Månad: maj 2013 (sida 2 av 2)

Fragment av fyra liv genom 36 fotografier

Nicolas Nixon, professor i fotografi vid Massachusetts College of Art, fotograferade år 1975 sin fru Bebe och hennes tre systrar. Resultatet blev så lyckat att systrarna valde att göra avbildandet som en årlig händelse. 36 år av fotograferande har således lett till 36 underbara fotografier, där systrarna Heather, Mimi, Bebe och Laurie intar samma positioner, men där mode, frisyrer och livets spel olikfärgar uttrycket, både bland systrarna och åren.

De olikartade ansiktsuttrycken skapar spänning och energi med sina motsättningar, att kvinnorna inte alla står i medvind med likadana leenden. Fotografierna blir en spegel av livets upp- och nedgångar, där ändå kvinnornas närhet till varandra består. Det är underbart att se deras starka band, som en påminnelse om hur viktigt det är med att hålla av ens nära och kära.

Det storartade tycks mig ligga i systrarnas trygghet inför varandra och fotografen, hur de kan våga visa de ibland sammanbitna eller strama uttrycken, bort från idén kring ett representativt jag, där man alltid måste framhålla sin ibland tillgjorda lycka genom plastiga leenden. Här lyser därför deras naturlighet och närvaro genom samtliga bilder, i ett resultatet som blir oerhört mänskligt jordnära och varmt. Som en påminnelse om livets förgänglighet.

Fotografierna, år för år, går att se här. För den som vill fördjupa sig i fotografierna finns att läsa boken Nicholas Nixon: The Brown Sisters (2008). (länk till Amazon)

Källa: So Bad So Good. Bildkälla: Nederlandsfotomuseum.nl.

Den analoga världens renässans

Har ikväll sett ett tänkvärt program på Kobra på SVT om längtan efter den fysiska närheten, längtan till det analoga när den digitala världen allt mer håller på att utplåna sina analoga motsvarigheter. Avsnittet finns att se på SVT Play. Jag har tidigare skrivit om hur Svenska filminstitutet måste hinna digitalisera allt sitt material då det bara är en tidsfråga innan man snart inte längre kan utnyttja den analoga 35mm-filmen – över huvud taget.

I en rad inslag i programmet följer vi konstnärer som är analogfantaster. Programledaren Kristofer Lundström ställer tänkvärda frågor, som om den analoga retrokulturen är ett uttryck för snobbism? Eller om intresset för analoga världen är ett sätt att skilja proffs från amatörer, detta i en tid då den digitala världen underlättat såväl produktion som distribution och därmed demokratiserat hela kulturvärlden.

Men bevarandet av de analoga kvaliteterna är inte bara ett tecken på konservatism, ty det finns faktiskt värden som går förlorade i och med total digitalisering, och det är den fysiska närheten. Att som konstnär arbeta med digitala verktyg ger en brist på intuitiv känsla, det menar konstnären Chris Burden, som själv lever bland sina fysiska kreationer som tagit åratal att skapa. När man tillverkar fysiska föremål får man kunskap på intuitiv väg.

Jag kan själv relatera denna tanke med modellbyggandet i arkitekturutbildningen. För yrkesverksamma arkitekter, likväl som arkitektstudenter under de senare åren på utbildningen, nyttjas sällan arbetsmodellen som medel i skapandet; dock läggs stor vikt vid detta kunskapsbringande medium tidigt i utbildningen. Att fysiskt lära sig bekanta sig med byggnaden, och att möta praktisk hantering av det man tidigare bara hade en vag bild om, det är arbetsmodellens värde. Här blir det svart på vitt. Rasar modellen så fungerar det inte. Arbetsmodellen är dessutom i alla kulturer lätt att snabbt förstå, att vända och vrida på en liten låda som representerar något i större skala. Att däremot tolka ritningar och skisser kräver mer av betraktaren. För det handlar inte bara om att passivt betrakta något på ett papper eller en datorskärm, det handlar om att fysiskt vidröra –  vända och vrida. Detta är en annan typ av kunskap än den vi får via att siffrorna för en viss konstruktion inte stämmer, om vi skulle rita in modellen i datorn.

Men visst, 3D-skrivaren har nått långt i sin pilotverksamhet, och det är väl bara en tidsfråga innan byggnader printas ut, likväl arbetsmodeller av dem. Så kanske blir det snart inget större konflikt mellan det digitala och det analoga fältet, ty de brister man konfronteras med via en innovation löser man ofta i nästa.

Bildkälla: Historic Camera.

Ökad tillgänglighet och promenadvänlighet i staden

Hur kan arkitekturen uppmana användarna till att röra på sig mer, för att därmed öka hälsan och välbefinnandet? En socialt hållbar stad ska aktivera folk att röra på sig, att invånarna i staden promenerar snarare än att vänta på nästa buss. Vi är styrda under trafikens regler, och det räcker att snö lägger sig några millimeter extra för att trafikens tillförlitlighet börjar svaja.

Ny forskning från Lunds universitet visar att folk som bor i innerstäderna, med hög bostadstäthet och med en blandning av arbetsplatser, träningsanläggningar, vårdcentraler, butiker och underhållning, är aktivare i vardagen, då de promenerar 50 minuter mer i veckan, än de som bor i glesbygd och villaområden. Det handlar om promenadvändlighet. Ulf Eriksson (se bild) som skrivit avhandlingen definierar promenadvänlighet som ett område som stödjer promenaden som transport. Intressant är att promenadvänligheten inte bara handlar om närhet till service och en tät struktur, utan även att området ska inhysa trygghet och vara trafiktätt. Detta skriver tidningen Arkitekten (4-2013).

Eftersom jag alltid bott relativt centralt har jag alltid haft för vana att promenera eller cykla. När min cykel blev stulen begränsades jag till att endast, vilket nu när jag bor i Göteborg är ett fungerande sätt att ta sig fram. Dock skulle jag i det avseendet se större kvalitet i en tätare stad, där närheten till kanske åtminstone 90 % av ens vardagsliga ärenden ligger inom en radie av 500 meter. På det sättet ökar ambitionen att promenera. Tillgängligheten i staden tror jag är nödvändig för att folk mentalt ska ställa om i sina val kring transport. Det ska gå snabbare att promenera till en viss plats än att ta bussen, som man ändå måste stå och vänta på i kanske 10 minuter.

En annan intressant faktor att lägga in i planeringen av ett fungerande aktivt samhälle är trygghetskänslan, som Eriksson tydligt pekar på. Under arbetet med nya Avenyn i Göteborg har arkitektkontoret White försökt att tackla den, som många upplevt, otrygga miljön, i Whites fall genom att skapa en välbelyst närmast hemtrevlig miljö utan biltrafik.  Att känna sig bekväm i en närmast halvoffentlig plats ökar förmodligen även känslan av tillgänglighet, att man lätt kan slänga sig ner i närbutiken i tofflor och köpa mjölk. Om vi kommit till den nivån, då tror jag samhället är på väg i rätt riktning mot ett aktivare och friskare samhälle.

Källa: Lunds universitet och tidningen Arkitekten (4-2013). Bildkälla: Lunds universitet.

Smarta planlösningar för stark rumsupplevelse

I första delen av programserien Rummet formar dig (tidigar visat på SVTPlay) beskrivs hur mörka och trånga utrymmen, som dessvärre är standard för i synnerhet den engelska bostaden, gör den boende deprimerad och oförmögen att hålla grepp om tillvaron. Detta påminner mig om funktionalismen inom arkitekturen, som var måttens tid, där ingenjörskonsten och det rationella byggandet försökte skapa så lite rörelse och ansträngning i rummen som möjligt, och att korsande rörelser mellan människor, dvs. möten, skulle undvikas. Var sak på sin plats, där var och en skulle placeras på sin plats i den dåvarande moderna bostaden. Vi behöver stora ljusa ytor för hälsans skull, samtidigt är ytan begränsad och populationen starkt ökande. Vilka lösningar finns och vilka värden finns att bevara och bejaka?

I kapitlet “Bostadens typologi” ur Ola Nylanders Bostaden som arkitektur (1999) presenteras olika planlösningar från funktionalismens tid, där rationella men trånga och mörka utrymmen är  standard i byggandet av det svenska folkhemmet. Emellertid går äldre kunskaper förlorade i dessa tider, där all tidigare erfarenhet kördes över av rationella och ingenjörsmässiga metoder. Vilka kvaliteter gick då förlorade?

Att läsa av bostaden genom att se rummen i djupled axialt redan från entrén skapar förväntningar hos användaren. Att skapa rumsekvenser, flexibilitet i rörelsemöjligheterna, kontraster i omslutenhet och öppenhet, möjlig tolkning av privat och offentligt, omsorg om detaljer och sinnlighet i upplevelsen av material, gestaltning av dagsljuset, generellt användbara rum och gestaltande gränsrum  – dessa kvaliteter bejakar Nylander i bostaden. Han menar dessutom att dessa egenskaper redan fanns i den traditionella bostaden och framförallt i den klassiska borgerliga våningen, från sent 1800-tal.

Det är dags att överge funktisbostadens krympta ytor, rationella synsätt och ingenjörsmässiga rumskapande och återföra bostaden till humaniora. Med andra ord – hög tid för traditionell arkitekturkunskap.

Det gäller att värna om de kvaliteter som en gång fanns i bostaden. Dock kan det lätt bli en romantiserad, sentimental och konservativ syn på arkitekturen, att alla svar på att den perfekta planlösningen och rumsligheten fanns i den klassiska, borgerliga våningen, kan jag tycka. Det går samtidigt att tolka Nylanders text som att denna dåtidens ljusa arkitektur möter antitesen med de mörka rationella och trånga funktisplanlösningarna, för att sedan belysa syntesen av dessa. Här skapas luftiga och ljusa rum med genomtänkta funktioner och utrustningar, vilka tillsammans svarar för en genomtänkt arkitekturupplevelse.

Nylander tar exempel på två planlösningstyper som utvecklats under funktionalismen, som ändå frigjort sig från sin ism genom att medge genomgång mellan rummen, där rörelsen i bostaden sker genom rum och inte mörka korridorer. Den tredelade planen är en planlösningstyp som placerar förråd, bad, passager och liknande rum som gemensam mittdel, med större rum på ömse håll. Nylander ser även kvaliteter i den s.k. zonerade planen, där bostaden delar upp offentliga och privata utrymmen. Att skapa zoner på detta sätt, mellan det offentliga vardagsrummet och matsalen och det privata sovrummet, ger en flexibilitet i användandet genom att erbjuda möjlighet till arbete hemma, kollektivt boende och generationsboende, fortsätter Nylander.

En intressant frågeställning är då, är det av vikt att skapa en arkitektur som är skapad för att människor ska korsa varandras väg eller ska man skapa en arkitektur som isolerar folk från varandra? Jag har själv avsmak för korridoren, vars yta jag aldrig känner blir använd tillräckligt då den endast blir en transportsträcka, vilken upptar yta som istället kunde utnyttjas till användbara rum. På ett sätt blir man främling i sitt eget hem, där man leds bort från rummen och in i den neutrala och mörka korridorsytan.

Däremot ser boendekonstellationen olika ut idag gentemot under förra seklet. I en tvårumslägenhet förekommer alltifrån en boende till kanske åtta boende. Mångfunktionella ytor är ett måste då variationen är gängse. Och där krävs möjlighet att kunna öppna upp eller skärma av efter behov. En idealisk lösning skulle vara en bostad med justerbara väggar. Och hur hanterar man en framtid där ytan är begränsad men där befolkningen ökar? Rum som kan transformeras erbjuder stora rum utav små lägenheter. Arkitekten Gary Chang var trött på de trånga ytorna och skapade Domestic Transformer (bild ovan). Se videon!

Bildkälla: Six.seven.eight.nine.

Krogrunda och den komplexa bilden

I höstas skaffade jag en systemdigitalkamera med normaloptik, 50 mm. Dock är kamerahuset ej fullformat, så med s.k. cropsensor motsvarar normaloptiken ca 80 mm i brännvidd. För er som inte är insatta i kamerateori kan man säga att det är ett bildutsnitt som passar för porträttfotografering, där man i princip inte ser mer i bildrutan än axlar och huvud. Jag köpte denna optik för att den hade bra ljuskänslighet, dvs. att jag kunde ta förhållandevis skarpa bilder trots dåliga ljusförhållanden. Dock styrdes jag i fotograferandet då jag på en vistelse på Bohus Malmön uppe i Bohuslän ville ta en vid landskapsvy över klipporna och havet, men hur jag i denna vackra utsikt som breddade ut sig framför mig bara kunde fånga små utsnitt av allt detta storslagna. Kraftig motvind piskade havsvatten längs hela klippsträckan. Havet var mörkblått. Måsar fyllde himlen. Men effekten av det mäktiga försvann.

I boken Vår tids rädsla för allvar (1995) introducerade filmregissören Roy Andersson den komplexa bilden, en bildkomponeringsteknik han också själv arbetat efter under en stor del av sitt yrkesliv. Meningen är att kunna skildra ett helt händelseflöde i en enda bild. Som så vanligt inom film och bildkonst är närbilden det mest nyttjade bildutsnittet, där motivet kan skildras olika genom antingen grod- eller fågelperspektiv. Den nedre bilden t.h. visar Tampoco – en dramatisk och vinklad bild om krigets fasor av Francisco Goya. Bilden är tät och kan genom sin vinkling påverka hus åskådaren ska känna när den ser motivet. Men att styra publiken att tolka motivet på ett visst sätt genom sådana effekter försöker Andersson komma ifrån genom att först backa från motivet och samtidigt försöka få med så mycket som möjligt i bilden, där det alltså inte blir lika lätt att som upphovsman styra blicken hos åskådaren. Åskådaren är fri att leta runt bland de olika människorna i landskapet, se deras situation och relation till sin omgivning. Andersson själv ser detta uttryck som mer objektivt och mindre sentimentalt. Den övre bilden visar exemplet De hängdas träd av Jacques Callot där stramheten och komplexiteten aktiverar publikens intellekt och känsloliv, då man drivs att själv söka i händelsen. Andersson själv skildrar aldrig en händelse genom längre brännvidd än 16 mm. Här känner vi igen de vida bildutsnitten från hans lång-, kort- och reklamfilmer.

Med min vilja att fotografera i mörka förhållanden blev nackdelen att jag tvingades styra åskådarens blick i mina närbilder, då jag kanske snarare ville ge åskådaren möjlighet att själv söka i situationen, såsom när en bild tas på en uppslutning folk kring ett bord, där allas ansiktsuttryck är viktiga att få med i samma bild. Relationen mellan personerna är intressant, och denna styrka går förlorad i närbilden. Detta blev därför en avgörande knuff för mig i att för två veckor sedan skaffa en vidvinkeloptik. Istället för att skildra en krogrunda med 70 bilder, som så ofta blir fallet med min 50-mmsoptik, kan därför kvällens händelser förtätas till färre men mer komplexa skildringar.

Bildkälla: 1) Wikimedia, 2) Wikimedia.

Den monotona arkitekturen

Ett fotografi ur Metro (22-01-2013) fångade mitt intresse förrförra veckan (se till höger). Området kallas Dadun och ligger på den sydkinesiska ön Hainan. Här fyller 1.029 identiska hus landskapsbilden. Med anledning av bostadsbrist ska här 3.500 hushåll kunna bo.

Jag kan förstå orsaken till uttrycket såtillvida att det är ekonomiskt och effektivt. Därtill finns ambition att skapa renhet i uttrycket, med precis raklinjighet. Men för mig stoppar orsakerna där, för vad beskriver monotonin om oss människor? Varje hus har säkert en välordnad planlösning, men att skapa exakta kopior i rader i det oändliga, där dödar rationaliteten friskheten. Här jämnas landskapet i risken att husen annars – hemska tanke – skulle följa terrängen och därmed bryta de exakta linjerna.

Jag tänker på ett område i södra Stockholm vid namn Enskedefältet, där 30-talshusen i homogenitetens tecken tecknar landskapet. Kanske har människor ett behov av att hävda sin identitet, sätta sitt revir såtillvida att de måste skapa en säregenhet, ty det som hänt sedan de exakt likadana villorna på 1,5-plan byggdes är att de boende byggt till sina hus och målat om dem i olika färger.

Att skapa oregelbundenhet och variation frigör hamstern från sitt hjul, och plötsligt uppstår frihet och spontanitet. I ett homogent samhälle får ingenting sticka ut, där likritningen når närmast fascistoida dimensioner. Det känns som att man totalt tappat bort människan i byggandet, där boxarna till villor blir förvaring av resurser. Det intressanta blir därför att se vad som sker med villaområdet när människorna flyttar in. Kanske letar sig färgburken fram, kanske ändras även taktypen om med åren. Vilket friskhetstecken!

Bildkälla: Reutersmedia.

Den tillgängliga staden – ur kärlek till sin medmänniska

Har i afton läst en oerhört tankvärd artikel kring staden Lincolns tillgänglighet för folk med funktionshinder. Texten vann förstapris i Institutionen för arkitektur vid University of Californias årliga Berkeley Berkeleypristävling. Sophia Bannert, som skrev artikeln, prövar själv tillgängligheten i staden genom att hyra en rullstol under några timmar. På denna tid hinner hennes grundläggande mänskliga rättigheter kränkas, detta då hon nekas toalettbesök på offentlig inrättning. Hon är dessutom oförmögen att rent fysiskt nå en stormarknad för att köpa mat, då lutningen i marken är såpass brant att hon slungas ur stolen och ner i betongen. Hon växlar sina egna erfarenheter med historier hon fått från en funktionshindrad Lincolnbo. Genom samtal med honom blir det tydligt hur begränsad han känner sig då de områden han känner sig säker i är så få. Detta ger en känsla av underlägsenhet. Han har dessutom nyligen nekats tillträde till fem olika bussar. Till den stora besvikelsen har Michael ingenting gott att säga om Lincoln vad gäller dess tillgänglighet.

Bannert ser arkitekturen som bärare av samhällets fördomar, detta då byggnadernas inbyggda subtila fysiska segregering talar för det sätt samhället ser på de segregerade individerna. Bannert söker öppna ytor där hinder har tagits bort. Staden behöver dessutom tydliga skyltar och väl upplysta offentliga miljöer, detta för att sätta hälsa och säkerhet i första rummet. Hon refererar till en omröstning som visade att 58% av arbetsföra personer kände sig generade och obekväma i mötet med en person med funktionshinder. Här fanns också en stor del som upplevde rädsla i ett sådant möte. Samhällets moral syns i arkitekturen. Hon citerar Raymond Lifchez:  “Architecture can be empowering, only if architects develop empathy”. (Ur Bannerts artikel, via länk ovan.) Hon betonar också vikten av arkitekturens roll i bekämpandet av fördomar och sociala klyftor, att genom förändrad arkitektur förändra samhällets moral:

More importantly, architecture has an absolutely essential role to play in breaking these stigmas down. If physical barriers are broken down, then the social barriers will quickly follow suit. Once our city is built for everybody then prejudices will vanish.

De riktlinjer som staden satt upp kring tillgänglighet bör bli lag, menar Bannert, detta för att arkitekturen ska styras mot en konsekvent hantering av de sociala orättvisor som idag finns i stadsplaneringen. Här riktas kritik mot kommunfullmäktige i Lincoln, och deras oförmåga att genom tydliga direktiv skapa en socialt hållbar stad. Bannert menar här att en ombyggnad av staden för en större tillgänglighet tar lång tid som kräver kapital och tid, men att hon i första hand genom sin artikel vädjar till den sociala medvetenheten, att öka förståelsen och engagemanget för att kunna se det kollektiva behovet av en mer tillgänglig stad, att visa att staden tillhör alla.

Även om skillnader finns mellan Amerika och Sverige gör sig artikeln ändå högaktuell hos oss, kanske i mina ögon främst vad gäller synen på sin medmänniska. Att vidga empatin för andra människor än majoriteten av befolkningen är en nödvändighet för ett hållbart samhälle, detta för att bekämpa orättvisor och sociala klyftor. Citatet av Lifchez om arkitektens empatiska förmåga ser jag som både smärtande och befriande, då jag vet hur lite empati som finns i dagens stadsbyggande, där rationaliteten kräver att folket hanteras som vilken produkt som helst, som ska packas in som sardiner på begränsad yta, i ett resultat som både påverkar miljön och individerna negativt. Jag ser själv att arkitektens viktigaste förmåga är den empatiska sidan, där skapandet utgår från kärleken till människan och hennes miljö, där alla behandlas med samma respekt och kärlek.

Bildkälla: ArchDaily.

Nyare inlägg

© 2018 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑