Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Månad: juni 2013

Sommarledigt från bloggen

Efter några veckors halvhjärtad aktivitet på bloggen inser jag nu att sommaren behöver sitt uppehåll från skrivandet. För mig kommer det bli skön ledighet med sol och grillat, men också pågående sommarpraktik och filminspelning, där jag står för regin. Till den lilla skara som läser min sida, i början av september är jag aktiv igen.

Arkitekturrenderingar fara för arkitektur?

Intresseväckande artikel i Archdaily kring faran med arkitekturrenderingar för arkitekturen. Vanessa Quirk skriver att arkitekturrenderingar, som med den digitala tidsåldern förfinat det fotorealistiska uttrycket, skapar en besatthet av bilden av arkitektur helt avskild från verkligheten. Arkitekturstudenter ägnar mer och mer tid åt att förfina bilden av arkitekturen än i att finslipa designen. Quirk hänvisar till en artikel för The Guadian där Olly Wainwright observerar en rad examensarbeten av Storbritanniens bästa och smartaste studenter men med vemod kommenterar dem som undvikande av verkliga världen av människor och platser, skala och sammanhang där man flyr till en fantasivärld av invecklade former utan tydligt syfte. Här blir arkitekturrenderingen redskapet i denna verklighetsflykt, menar Quirk. Här finns också en besatthet av det perfekta, som med hänvisning till en essä av Belmont Freeman leder till ett bedrägeri.

Bedrägeriet är förståeligt om medioker arkitektur putsas till och förskönas med snygga fantasieggande renderingar som svarar för den image arkitekturen ska ha. Det blir en vilseledande handling som självklart blir bedrägligt mot de man säljer sitt arbete för samt sig själv.  Man kan ställa sig frågan hur idealiserad en rendering får vara utan att klassas som bedrägeri. Att utforma en stiliserad återgivning av arkitekturen placerar fokus på de arkitektoniska kvaliteterna, samt understryker det faktum att byggnaden inte är byggd än. Här kan stramheten i uttrycket, som kanske snarare ställer sig på tvären mot att försköna och vara insmickrande, leda till att de arkitektoniska kvaliteterna höjs, detta eftersom designen står i fokus framför dess image och behov av att ge intryck.

Fotnot: Jag har tidigare skrivit om hur arkitekturrenderingarna gör det möjligt att skapa arkitekturfotografi utan arkitektur.

Bildkälla: Archdaily.

Hägringar och romantiseringar som hindrar social hållbarhet

Läste under gårdagen en essä av Per Haupt och Meta Berghauser pont från förra numret av Arkitektur (3-2013) kring den förenkling som sker i hanteringen av sociala problem i arkitektonisk projektering. Det saknas politisk styrka och praktiska verktyg för att konkret bemöta de problem samhället står inför, även kring konsumtionens roll i klimat- och miljöfrågan. Lättfångade och klichéartade uttryck som “plats för möten” och “stadsmiljö för alla” blir vilseledande hägringar i bristen på politisk potens, menar Haupt.

De konkreta mål som skapats för ekologisk hållbarhet har lett till lösningar som grönytefaktorn, att grönskan i städer höjer livskvaliteten samt ökar den biologiska mångfalden. När det kommer till social hållbarhet och konsumtion saknas instrument, fortsätter Haupt. Han föreslår själv att skapa socialytefaktor som reglering av sociala och ekonomiska mål, såsom att skapa blandade bostäder i storlek, pris och typologi, allt för att motverka förtätningens negativa effekter.

Haupt är samtidigt kritisk till den bostadsutveckling som skett i Sverige, där investeringar i den kollektiva välfärden idag har omstrukturerats till ytligt sätt ekologiskt regelrätta områden för högkonsumerande minoriteter. Det byggs idag bara för en socialekonomisk homogen minoritet vilket gör ambitionen om social mångfald löjeväckande, anser Haupt. Samtidigt sätter sig konsumtionskulten på tvären för ambitionen kring hållbarhetsprogrammets mål om ett återhållet resursuttag. Ambivalens och paradoxer skjuter in från alla håll.

Jag anser att ansvaret för arkitekter bör höjas för att det inte längre ska gå att enbart tala om “plats för möten” vid hantering av sociala klyftor. Uttrycket blir ett mantra som både förskönar ambitionen för byggherren som arkitekten. Det krävs, som Haupt också slår på trumman för, att skapa tydliga mål som i sin tur föder praktiska lösningar; här räcker det inte med form och livsstil. Socialytefaktorn skulle kunna vara ett sådant konkret förslag på en stad för mångfald och minskade sociala klyftor. Samtidigt får inte nya konkreta lösningar bli nya låsningar som blåser upp nya klichéer som romantiserar snarare än preciserar, att lösningarna finns där för att de alltid har funnits där. Kanske gäller det att ständigt ompröva lösningar utifrån de målsättningar som omsorgsfullt slagits ner i jorden, och att alltid stå i dialog med tidens utmaningar. Nu närmast väntar klimathot och klassklyftor.

Stadsrummen sommartid

När nu sommaren har inträtt staden ger gassande sol ett simmigt lugn hos medborgarna som omformar stadsrytmen. Öppna ytor blir plats för avslappning, sällskap och  bespisning. Sinnena fylls av dofter, ljud och synintryck. Det är först nu dessa ytor verkligen blir stadsrum, dvs. en plats som kanske nästan brukas flitigare än stadens interiöra rum. Det klunkas kall öl, folk svärmar, skrattar, umgås. Rummet lever!

Det är kanske just i detta sammanhang som den bilanpassade staden blir som tydligast. Att sitta där mitt på gatan och leva i stadsvimlet, där plötsligt en tutande bil påminner en om ens underlägsenhet; bilen framför allt! Att inta en plats och kräva ensamrätt på platsen, då medborgarna plikttroget måste bereda plats för herren, även om bilen ska ha framkomlighet på de gåendes villkor lämnar en tragisk känsla hos mig.

Detta är ett tydligt exempel på hur hela stadsplanen är skräddarsydd åt bilarna och inte de gående. Det känns som att radikala förändringar måste till för att upplevelsen av mottsatsen ska uppstå. Hur hade det varit med en bilfri zon där folket får leva och umgås utan att skingras?

Som en blomma ur asfalten växer emellertid stadscyklarna fram, med allt fler stationer i stan. Här kan man för några timmar hyra en cykel. Göteborg har sedan ett par år tagit fasta på cyklar som en del av transporten i stan. Fler och fler stationer dyker upp, nu senast även på min hemmaplan Chalmers. Än bättre är att jag även noterat att städer som New York anammat hyrda stadscyklar. Ett steg i rätt riktning, men ack så underbart om staden verkligen av alla makthavare kunde byggas åt folket.

Bildkälla: Vårt Göteborg.

En miljö för framtidens innovatörer

Kreativitet innebär att förena komponenter som tidigare inte befunnit sig tillsammans. Så tänker jag mig ett hälsosamt samhälle också, som förenar människor, kulturer, traditioner och discipliner. Har läst sista delen av Can Architecture Make Us More Creative? som inriktar sig på utbildningsmiljön.

Det är trist att skolvärden ofta delar upp och ännu värre värderar olika discipliner olika, såsom naturvetenskapliga ämnen kontra humaniora. I artikeln understryks vikten av att mixa samman dessa ämnen och traditioner, ty det är genom sammanlänkningarna som kreativiteten uppstår. Här gäller det alltså att i en skolmiljö rent praktiskt placera dessa kurser på närliggande eller gemensamma ytor, just för att intressanta diskussioner och möten ska uppstå. Dock krävs att flera byråkratiska hinder måste rivas för att ett sådant koncept ska bli realitet i skolvärlden, menar artikelförfattaren Jonathan C. Molloy.

En annan faktor som är avgörande för att bejaka en kreativ miljö, fortsätter Molloy, är att eliminera skoltraditionens rätt och fel-tänk. Risken är annars att eleven hämmas att prova nya lösningar och infall i rädslan att göra misslyckas. Detta blir ett ok man sedan bär med sig hela livet. Det finns vissa skolor som tagit fasta på att istället låta undersökandet vara en del i lärandet, där felsteg inte betonas. Ett sådant undersökande liknar barnens lek, som ju är en livsviktig aktivitet för lärande.

Jag har själv agerat aktivitetsledare för barn och kan tycka att den öppna flexibla miljön, som är anpassad att rymma flera simultana aktiviteter dels  skapar en bra överblick över barnen och dels, som Molloys idé med blandning av aktiviteter och discipliner, skapar kreativa kopplingar. Barnen lär sig genom leken, och då är det sällan barnens idérikedom som hämmar dem, snarare den låsta miljön. För att barnen ska ha så stark utvecklingspotential som möjligt gäller det därför att arkitekturen skapar den månganvändarvänlighet som krävs för  framtidens innovatörer.

Bildkälla: ArchDaily.

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑