Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Månad: september 2013 (sida 1 av 2)

Föråldrade sätt att sprida nyheter på

Jag har mött några problem med etablerade nyhetskanaler och deras digitala prenumerationsmöjligheter. Att kunna läsa tidskrifter och tidningar via läsplatta och mobil är en miljömedveten insats, med undantaget för den energi som går åt till att tillverka hårdvarorna. Här gäller det att hänga med i tekniken och satsa fullt ut på alternativa prenumerationsmöjligheter. Det blir smidigare och framförallt billigare för alla parter, då tryckpressar snart är ett minne blott om all information kan skridas digitalt.

Det första problemet är att flera etablerade tidningar och tidskrifter i Sverige har inte följt utvecklingen kring digital läsning. Det går att prenumerera digitalt, men då krävs det att man använder webbläsare för att varje dag logga in på en användare där man kan nå en PDF-fil. Detta är ett krångligt, föråldrat och tidskrävande sätt att läsa en tidning på, istället för att bara ha tillgång till dagens tidning genom en app. Tillgänglighet och enkelhet är A och O.

Vid prenumeration väljer dock flera tidskrifter och tidningar att ge en digital kopia för läsplatta och mobil, men priserna är samma som pappersversionen. Orsaken är oklar, då det för mig är självklart att priset lär sjunka markant om hela tryck- och distributionsmomentet försvinner.

En sista intressant företeelse är att flera nyhetskanaler väljer att erbjuda en digital version om man redan prenumererar på pappersversionen. Vad är poängen med det om man har papperstidningen, ställer jag mig frågan.

Dock finns det utantag, där tidskrifter som National Geographic verkligen förstått kvaliteterna med digital prenumeration och dess särställning mot pappersversionen. På läsplattan går det nämligen att interagera i artiklarna, att kunna vända och vrida på föremål, att kunna zooma in och ut i kartor, att kunna gå runt i ett virtuellt landskap som avhandlas, se videor, osv. Möjligheterna är oändliga.

Det krävs ett krafttag för att nå ut, ty idag ser läsvanorna helt annorlunda ut gentemot för tre år sedan. Om syftet är att nå ut till så många läsare som möjligt utan att omkostnaderna ska höjas är den digitala eran en gyllene tid.

Bildkälla: Foxnews.com

En behövlig musikyoga

Jag har precis satt i gång med ett projekt med en vän där vi komponerar s.k. programmusik, dvs. musik där man har för avsikt att skildra en berättelse. Innan vi satt oss med instrument har vi därför skrivit ett manus som vi nu sedan har låtit gestalta instrumentellt, scen för scen. Det intressanta blir i slutskedet, då vi faktiskt kommer ta bort all text kring berättelsen för att enbart låta lyssnaren ha musiken som bärare av berättelsen. Här är det självklart ingen som kommer att kunna uppleva precis den berättelse vi har skrivit, däremot har jag ambitionen att den logik vi arbetar efter kommer avkännas i musiken, för att lyssnaren därför enklare kan applicera sin berättelse på verket. Det handlar om att skapa en musik med en viss struktur, en viss dramaturgi. Musiken kan säkert inte vara den lättaste att ta till sig, och absolut inte som mainstream på en radio i bakgrunden. Med sin episka karaktär som hoppar mellan impressionism, 70-talsprogg och atonala partier à la Penderecki kommer det krävas att lyssnaren uppoffrar både tid och uppmärksamhet för att som belöning kunna nå ett reflekterande rum som uppstår i mötet med musiken. Tjusiga ambitioner, men en annan sak att verkligen kunna manifestera. Men det återstår att se när vi sen väljer att trycka upp den på LP-skiva.

Idag är vi invaderade av ständiga intryck i informations- och konsumtionssamhälle vilken lett till en rastlöshet kring musik, där man snabbt ska kunna konsumera saker. Kanske är det just där man behöver musik som liksom yoga kan få en att hamna i en annan rytm, där man också tillåter sig att ta tid på sig, att kunna sjunka in. I en era av banal och slätstruken popmusik, såväl musikaliskt som textmässigt, vore väl idén med genuin erfarenhet något som ger musiken en tyngd och friskhet. Exempel på detta är Stravinskijs (se bild) modernistiska balett Våroffer, där han utgått från att musikaliskt gestalta en stark barndomsupplevelse. Här är hans egen beskrivning av verket:

Den våldsamma ryska våren som tycktes komma igång under en timme och som gav intryck av att hela jorden sprack. Det var den mest underbara händelsen varje år av min barndom. (Malmös symfoniorkester)

Här kommer början av Våroffer:

Bildkälla: Wikipedia.org

Filmen Jobs

För er som vill se filmen Jobs (2013) rekommenderar jag att ni gör det innan ni läser detta, då jag lägger ut spoilers.

Det är självklart svårt att gestalta en livstid på två timmar, samtidigt finns det exempel tidigare där man lyckats såsom i filmen Amadeus (1984) – kanske trots att Wolfgang Amadeus Mozart inte själv är huvudkaraktär. Kanske kan en nyckel till framgången med Amadeus handla om att filmen är gjord så långt efter Mozarts död.

Att göra film på någonting allt för färskt blödande gör att man undviker ämnen som ligger allt för nära. Stevie Jobs dog för två år sedan i cancer. Han hade med åren magrat oerhört, men han höll ändå igång nog att kunna lansera såväl iPad som iPhone. Det kan väl inte gå att göra en film om Stevie Jobs utan att nämna hans kamp mot cancern samt hans oerhörda arbete bakom såväl iPod, iPad och iPhone? Ändå har vi här filmen Jobs som på ett skickligt sätt lyckas undvika alltför färska och svåra ämnen av säkerligen såväl moraliska som marknadsföringsmässiga skäl. Det är svårt att klandra någon; att börja rota i processen bakom iPhone kan göra hela filmen Jobs till en reklamkampanj för iPhone. Här väljer man istället att avsluta filmen i och med lanseringen av iPod år 2001. Jobs 10 sista år blir därför bortblåsta.

Jag skulle själv se fördel i film som kan vara brutalt ocensurerad och modig, en film som vågar avhandla ämnen på djupet. Istället får vi här se 30 år passera i rasslande fart, då ämnen som privatliv enbart solidariskt skymtas genom två enstaka scener. En scen där Jobs nekar sitt barn och en där barnet är närmare 15-20 år och sover i Jobs hus. Hur hamnade hon där, slås jag av. Ämnen såsom detta hinner inte avhandlas. Överhuvudtaget ges anslag på ett flertal ämnen som inte får någon upplösning eller ens behandling. Filmens anslag med iPodlanseringen år 2001 är en sådan lösryckt tråd. Så lösningen för att inte begränsa sig och censurera av etiska och juridiska skäl bör vara distansen – att det kan finnas fördel i att faktiskt vänta några år innan det är läge att göra film på Apples grundare.

Dock måste jag medge att filmen och i synnerhet  Ashton Kutcher, som spelar Stevie Jobs, levererar den otroliga excentriska gnista som Jobs bar med sig i hela sin karriär. Filmen bärs upp av denna energi, som skapar puls i varje scen.

Filmens olösta trådar gör dock att filmen inte får ett ordentligt avslut. Vi lämnar Stevie mitt i karriären, något som förmodligen är planerat, dock med en avhuggen osäkerhet. Vart tog han vägen, vad hände? Är det slut redan? Ja, kanske var det så många kände när Jobs gick bort för två år sedan.

Bildkälla: Salon.com

Att skala av oväsentligheter

Jag har sett en av de mest uppfriskande programmen på länge, nämligen Microtopia via SVT Play. Programmet handlar om compact living när den är som mest kompakt. Den tillhörighet vi känner i att vara hemmastadda, behöver det nödvändigtvis vara förknippat med vilket hemland vi har? Hur mycket yta behöver man för att tillgodose sina behov? Detta är några av de frågor som avhandlas.

Den arkitektur som lyfts fram är en reaktion mot konsumtionssamhället och det ekologiskt ohållbara system vi befinner oss i, i och med den byggstandard vi tvingas utgå från. Utvecklaren för den nya, ofta nomadvänliga byggnaden, ifrågasätter inte bara byggstandarden – hen omdefinierar även sättet att bo och leva på. En av dessa är Jay Shafer (se bild). Amerikanska regler omöjliggör kompakt boende eftersom ytan för ett sovrum måste vara en viss standard. Innovativt nog löste Shafer detta genom att sätta hjul på huset, för att på det sättet kringgå regelverket.

Det handlar om att leva enklare och mer avskalat, för att ur det skala av alla de lager av oväsentligheter som vi överöses av i vårt befintliga boende och samhälle. Genom att förminska boytan finns inte heller så mycket plats för den överkonsumtion som är så stark idag; det finns helt enkelt inte plats för något onödigt. Kompakt boende blir på det sättet lika mycket en filosofi som en politisk reaktion. Genom att skära bort allt oväsentligt uppstår ett uppvaknande kring de livskvaliteter som man tidigare förringat eller kringgått. Det handlar om att se och närvara.

Minns hur jag skrev en reflektion på ett engelskaprov i grundskolan kring hur man ska hantera den ohållbara livsstilen i samhället. Då skrev jag om hur vi går tillbaka till grottmänniskans primitiva levnadssätt, där vi inte sticker upp huvudet över andra livsformer eller tar mer yta i anspråk än vad vi faktiskt behöver. Självklart blev provet underkänt och hånat av lärare som en naiv utopi, men känslan jag kom i kontakt med under reflektionen har jag burit med mig sedan dess. En oerhört befriande och sällsam känsla. Den känslan väcktes inom mig vid anblicken av den underbara arkitektur som presenterades i programmet.

Konstnären och arkitekten Ion Sørvin beskriver sitt arkitektoniska skapande som att försöka göra något annorlunda, vilket lockar till sig folk. Om folk upplever något och kanske känner någon slags mening kring skapelsen, då kan det uppstå ett samtal där erfarenheter delas. Det är vad konst, arkitektur och design handlar om.

Bildkälla: Cityhomeconstructions.com

RED istället för 35-mmfilm

Så var den analoga tiden förbi, med en nedräkning innan allt filmmaterial går förlorat. 10 år har Svenska Filminstitutet på sig att överföra alla svenska filmer de senaste 100 åren till digital kopia. Ruta för ruta skannas filmen in och lagras på hårddisk. DN skriver om hur 40 miljoner kronor har getts för digitaliseringen, men det behövs hela 250 miljoner för att få de samtliga 2500 långfilmerna och 6000 kortfilmerna att överleva framtiden. Vd:n på Svenska Filminstitutet, Anna Serner, ser filmerna som en ovärderlig källa till lärdom om Sverige det senaste seklet, och visst har hon rätt. Det är dock bråttom då överföringstekniken slutade att tillverkas i samband med att film började spelas in med digitala kameror. Då har EU-kommissionen uppskattat att det tar 10 år innan utrustningen har tjänat ut och försvunnit helt, därav en nedräkning. I artikeln ifrågasätts också ifall alla dessa 2500 filmer är värda att överföra, vilket blir ett jobb för Svenska Filminstitutet att bedöma.

Den s.k. RED-kameran blev bekant för mig år 2007 första gången, när filmfotografen till Underbar och älskad av alla (2007) berättade storslaget om den digitala filmkameran han använt för filmen. I det skedet var det fortfarande 35-mmfilm som gällde. Under de samtal jag hade med folk i filmbranschen skrattades det fortfarande under denna tid åt den digitala kameran med hänvisning till den analoga skärpan och mjuka rörelsen i panoreringen som var oslagbar digitala alternativ. Men i rasslande fart har digitalkameran blivit gängse, så till den grad att nya biografer nu saknar installation av traditionella filmprojektorer för kilometervis med film per visning. Jag var själv med en tid som maskinist år 2007 och fick bekanta mig med lukten, rasslet av filmremsan, de varma filmprojektorerna och pressen inför att byta projektor under filmens gång då den ena filmrullen närmade sig sitt slut, då den andra skulle ta vid, omärkbart för publiken, 20 minuter in i filmen. Nu trycker man på Play, och filmen spelas upp. Vacker nostalgi men ändock så bekvämt att slippa kånka runt på kilovis med film.

Bildkälla: Red.com

På ett riktigt Le Corbusiervis

Le Corbusier såg bilen som svaret på framtidens transportmedel, och han stöpte också sina hus utifrån bilen, med den U-formade villan som gjorde det lätt att svänga rund byggnaden med bil (se bild). Kommersiellt blev också bilen ett vinnande medel för att promota byggnader i tidskrifter.  Steven Flemming lyfter i en artikel i ArchDaily (den 19 september 2013) fram hur en begränsad grupp arkitekter använder samma metod som Le Corbusier, fast med cykeln som säljande inslag i sin arkitektur. Flemmings lyfter fram Bigs Bjarke Ingels som designat byggnader efter cykeln. Har visar i artikeln exempel på olika länders pågående projekt i städerna, där även industriområden kan lansera sina byggnader anpassade för cykeln. Flemming ser här arkitekterna som de viktigaste påverkarna, där det inte räcker med att kasta in några cykelpollare hit eller dit, utan – som han uttrycker det – på ett storslaget Corbusieriskt vis. Det handlar om att öka rörligheten i städerna , motverka den globala uppvärmningen och öka folkhälsan. Att göra cykeln som huvudtransportmedel kan vara en lösning på alla dessa, menar Flemmings.

Eftersom cykeln fortfarande spelar i bakgrunden mot bilen som nyckelspelare blir snygga renderingar med cyklar som signum för staden ett lockande framtidsideal hos folk. Det ger ett löfte om något vackert, befriande – precis som Le Corbusier ville att bilen skulle vara. Cykeln blir en livsstil på samma sätt som folk känner begär efter iPhone. Det handlar om marknadsföring. Nu har vi insett bilens baksida och ser också hur städerna totalt har styrts efter bilen i hela 50 år. Före detta allégator har blivit trafikleder mitt i städerna, där gång- och cykelbanor rationaliserats bort. Man har nästan undrat om stadsbyggandet har utgått från folket eller bilarna i första hand.

Man märker också lokalt sätt att vi är på väg. Användandet av Göteborgs Styr och ställ-cyklar, som finns utplacerade runtom i stan, där man kan låna en cykel och ställa av den vid någon av de 58 stationerna, har fått en ökning med 70 % sista året. Dessutom har mätningar i staden visat att cyklandet i stan ökat med 10 % under sista året, samtidigt som cyklandet på de stora lederna, som Götaälvbron, har ökat med 20 %. Vem vet, kanske kan de idealiserade renderingarna med cyklar som huvudtransportmedel vara verklighet när Göteborg slår på trumman för sitt 400-årsjubiléum år 2021.

Bildkälla: PatrickMarsdenarch1201.blogspot.se

Ett hälsosamt stadsrum

Om inte miljöargumentet biter på makthavare bör hälsoargumentet göra hållbart byggande till en prioritering. Howard Frumkin och Daniel Friedman skriver i The Seattle Times (den 14 september 2013) om hur två världar behöver samarbeta för att främja hälsan i en stad – det är dels arkitekter och dels läkare. Tillsammans kan dessa skapa bra miljöer för alla, oavsett ålder. Framkin och Friedman räknar upp de faror som måste hanteras, såsom depression, ångest , hjärt- och kärlsjukdomar, cancer, autism, astma, fetma , autoimmuna sjukdomar och infertilitet. I utformningen av det nya samhället bör en stillasittande livsstil övervinnas, detta för att minska fetma, högt blodtryck och liknande sjukdomar. Författarduon tar konkreta exempel på designlösningar, såsom inbjudande trappor och promenadvänliga stråk och genomfartsleder. Fungerande cykelinfrastruktur tar de exempel på ifrån sin egen stad Seattle. Dessutom kan parker med kontakt till naturen skapa rekreationsområden och bidra till social interaktion. Författarduon betonar också vikten av en universell design, där alla trots eventuella funktionshinder ska kännas sig tillgängliga.

Ovanstående punkter kan kännas självklara, men det tycks samtidigt allt viktigare att fördjupa och bredda argumenten varför man bör satsa på grönt byggande. Det handlar inte bara om djur och natur – det handlar lika mycket om vår egen hälsa. Vilka andra aspekter av stadsbyggandet bidrar till ökad folkhälsa?

Osunda värderingar i SimCity

Av en anledningen såg jag det senaste SimCity-spelet – något jag minns att jag spelade ursprungsversionen av sporadiskt en tid i min barndom. Anblicken av detta i modern tid gav mig en smärre chock, ty jag insåg vilka värden spelet förde med sig. En välfungerande stad ser fördelar med folk som strängt taget lever i sin bil. Musik som taget ur en 80-talsrulle med Tom Cruise – som en påminnelse om karriärismens värde, att till varje pris ta sig högst upp i skyskraporna, som ett bevis på sin framgång. Kommer man inte till toppen av skyskrapan får man nöja sig med ett liv i industriområdet med avgaser och långa avstånd till allt.

All kunskap om ekologisk och social hållbarhet tycktes aktivt ignorerad i detta spel. Jag vet ju att målgruppen som spelar denna typ av spel lätt kan se det visionära i dessa bilberoende och segregerade städer, där man ofrånkomligen skapar ett Down Town och en förort till detta, som naturligt blir en sovstad där simmarna bilpendlar på highways. Vad har hänt med idén kring nollenergibyggen, förtätade blandstäder, grönska, bilfria stadskärnor, osv.? Listan kan göras lång på aspekter som kan känneteckna en sund stad.

I spelet går det enbart att bygga stadsdelar för gång och cykel om man laddar ner plugins från speciella sidor. Grundspelet är alltså enbart utrustat för bil. Det jag oroas över är vilka värdegrunder som spelet förmedlar till den unga spelaren. Hade spelet istället kunna skapa variation i byggandet, där minskning av energiförbrukningen ger poäng eller där grönyta ger poäng – där skapas de hållbara och sunda värdegrunderna hos barnet. Förhoppningen är ju självklart att dessa värden ligger till grund för en fortsatt kamp i vuxen ålder. Det handlar om moral och vett. Barnet väljer spelet för att det är interagerande. Här gäller det att förstå ansvaret, att spelutvecklarna faktiskt spelar lika stor roll som lärarna i skolan, ty bägge ger kunskap genom fakta och intryck.

Bildkälla: Eftm.com.au

Med plats för temperament och bröl

Intressant iakttagelse görs i sista numret av Arkitekturs ledare (5-2013) där chefsredaktören Dan Hallemar påvisar nödvändigheten av skräpkultur i den stadsomvandling som alltmer pekar mot perfektion och utsökthet. Det utbredda arenabyggandet, med plats för temperament, bröl och att ta plats, blir nyckeln till att balansera upp denna finstämdhet, menar Hallemar.

Parallell går att dra till medeltidens karnevaler och lustspel, där överheten med kyrkan, kunde förlöjligas, i en tid med en stränghet och sociala klyftor. Kyrkan behövde dessa karnevaler på samma sätt som folket, emedan dess funktion var att låta tryckkokaren ånga ut överskottshat i hanterbara proportioner mot makten genom att skratta åt den. På det sättet kunde kyrkan undvika revolution.

I en alltför finputsad fasad i staden behövs sprickbildningen, detta för balansens skull. Att kunna skrika av sig på en plats där detta är accepterat och till och med nödvändigt tror jag också skapar ett friskare folk, emedan mentala blockeringar kan hämma individer att våga få ut sin vrede i ett samhälle som enbart anammar finstämdhet och perfektion. Individer som inte känner sig välkomna i samhället låser in sig. Att distansera sig från samhället gör det lättare för tryckkokarens skållheta vatten att fyllas till bredden, och sen fräsa ut med full kraft. Jag anser att ett samhälle bör ta hand om och ge plats för alla, detta för att undvika utanförskap. Allas röster måste komma till tals innan kärlen pyser över; det ska inte behöva gå så långt.

Bildkälla: On-screen.se

Vertikala parker och grön infrastruktur

När man inom stadsbyggnad talar om segregation åsyftas oftast den sociala aspekten, men hur är det med den ekologiska? I naturen är allt integrerat och i samspel, detta för att en biologisk mångfald ska kunna fungera. I staden kan grönska finnas, som Central Park på Manhattan, men den är en avskuren ö från resten av naturen runtomkring.

I januari kommer Sidney att få en vertikal Central Park (ej på bild). Byggnaden kommer att bli världens högsta med levande väggar, dvs. med växtlighet. Den består av två bostadstorn med sammanlagt 624 lägenheter, varav 38 är lyxiga takvåningar. Dessutom är komplexet utrustat med motoriserade speglar som fångar och riktar solljuset ner på den omgivande trädgården.

Arkitekten Ken Yeang har ekologin som sitt varumärke. Hans idé att integrera naturen i stadsbyggnad gör det oundvikligt att inte tala om grön infrastruktur. Hans idé är att det krävs broar för växt- och djurliv på samma sätt som det krävs för människor. I en TED-video visar han exempel på hur en grön bro integrerar skogen på båda sidor av en bilväg. Man kan dock ifrågasätta huruvida bilvägen står för ett ekologiskt hållbart byggande eller ej, men principen är tydlig: Separera inte ett grönområde från ett annat. På detta sätt kan grodor hoppa från ena sidan staden till den andra utan problem.

Sidneys nya Central Park har potential. Det är ju självklart en otrolig tanke att leva i en lägenhet med parkmiljö 30 våningar upp i luften, dock kan jag känna att den stadsbyggnad som sker nu är lika ekologiskt segregerande som tidigare. Man skapar grönytor avhuggna från varandra. Ska det vara parkmiljöer finns en trend att placera dessa på taken, minst 30 våningar från nästa grönyta. Jag ställer mig undrande till när integreringen kommer att påbörjas, ty utan denna bildas ingen biologisk mångfald då kretsloppet är för begränsat. Men kanske behöver trenden kring vertikala odlingar och parker slå i blom innan den övergår till att bli horisontell också.

Referenser: Inhabitat.com och Dezeen.com Bildkälla: World.edu

Äldre inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑