Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Månad: september 2013 (sida 2 av 2)

Ny musikkomposition

Precis som tecknandet är en aktivitet jag har ambition att hålla så aktiv som möjligt är pianospelandet och i synnerhet komponerandet lika angelägen att hålla vid liv för mig. Dock är tiden begränsad, så tillfällena man verkligen sitter med dessa typ av aktiviteter blir alltför sällan. Men därför blir också de få tillfällen man väl sitter där oerhört spännande och stimulerande. Tiden går snabbt och intresset är på topp. Efter en dags musicerande har vi resultatet här.

Jag känner mig mest trygg med piano, men har för några melodier sedan gett mig ut på djupt vatten i viljan att pröva orkester. Principen har varit att lägga lager på lager av samplade instrument.  Flöjter, engelskt horn, stråkar, osv. Det ger också en sån kick att hålla på med musik när man kommer på sig själv med att arbeta fram ett sound som man inte alls hade planerat, som kommer spontant i mötet med instrumentet. Att sedan lägga på lager av instrument skapar också intressanta möten som jag tycker är en av de stora fördelarna med att komponera musik; det är omöjligt i början av processen att se hur resultatet kommer att se ut. I samtliga fall kring musiken har jag fastnat för ett tema som jag sedan kunnat variera och utveckla till ett helt stycke.

Sliten, svettig och euforisk samlar man sedan ihop alla sladdar, ställer in elpianot mot väggen och stänger av datorn. Aktionen är utförd.

Ny podcast om arkitektur – varför podcast?

Varför är podcast så underhållande? Måste tipsa om en ny, intressant podcast kring arkitektur med inriktning staden. Här närmar vi oss staden utifrån olika specifika städer. Först ut har vi Kiruna. Bilden visar White arkitekters förslag på ombyggnad av staden, som ska bli tätare och förortsfri. Här ska skoteråkaren lätt komma från vidsträckt natur in i tät urbanitet för att beställa en cappuccino.

Jag minns att jag bara veckan innan jag fick veta att det kommit en podcast kring arkitektur eftersökte just bloggar och podcaster kring ämnet. Det var tidigare i år som den första podcasten kring arkitektur på svenska utkom: Oklart, en podcast av några arkitektstudenter som i varje avsnitt intervjuar en arkitekt utifrån ett visst tema. Kanske kan jag känna att podcasten med ett så brett ämne lätt kan flyta ut. Med ett mer nischat koncept kan man också loda djupare. Det kan dock vara viktigt att som intervjuare inte ställa sig i vägen för den inbjudne, vilket jag ibland känner är fallet. Samtidigt kan jag inte komma ifrån att det varit en rad intressanta avsnitt som jag därför rekommenderar.

Jag gillar podcast-formen, då den associativa och vardagligt fria diskussionen har kvaliteter som en artikel inte har, till exempel. Det som fascinerar mig mest är dialogen, att det finns flera upphovsmän bakom avsnitten. Det finns också, åtminstone rent berättarmässigt, en attityd som får mig att känna att upphovsmakarna inte heller vet hur programmet kommer sluta. Det finns alltså skön spontanitet och öppenhet, som en tilltro kring de insikter som utvinns ur ett samtal. Detta kan jag själv känna igen, att de egna idéerna ofta står och stampar på samma område om de inte får kollidera med någon annans tankar, ty tesen behöver antitesen för att bli syntes.

Som liknelse finns i textform de författare som väljer att framföra sina idéer genom dialog. Här har vi Aristoteles som en erkänd man med tilltro på dialogens kraft. Teaterteoretikern Stanislavskij har också en underhållande ton i sina böcker som är skrivna som dialog. Det finns inte en person som har svar på allt, utan här uppstår insikter – en efter en – genom samtal. Det går att likna vid mötet mellan diktaturens tro på ett utopiskt perfekt samhälle mot demokratins ständiga utveckling och tilltro till förändring. Och podcasten blir ju extra tydligt exempel på den andra kategorin, där alla har möjlighet att bli hörda, då alla faktiskt kan sända sin egen podradio.

Bildkälla: Archdaily.net

Tar man bort bilen tar man bort individers frihet

Jag skrämdes tidigt av amerikanska villaförorternas enorma exploatering, där alla hade var sin trädgård med swimmingpool, och där bilen ständigt stod startklar, även då man skulle till kiosken 500 meter bort för att handla. Först skrattade jag bort denna utbredda och frekventa bilanvändning, men insåg sedan att den var fullständigt förstålig om bara samhällsstrukturen ser ut på ett visst sätt. En tanke som slog mig när jag läste en artikel om detta för många år sedan i National Geographic var att känslan av frihet och tillgänglighet är viktig för alla, och att ett visst samhällsmönster kan påtvinga individer behovet av bilen som tillslut blir en hjärtevän man inte kan skiljas från. Tar man bort bilen tar man bort individers frihet. Men detta s.k. behov är ju en verkan av samhällsstrukturen som orsak. Ändrar man orsaken kan man på så vis ändra dess verkan.

Ur sista numret av Arkitekten (8-2013) lyfts ett förslag fram hur villaområdena skulle kunna nå dagens krav på mångfacetterat bostadsbyggande. Det som tidigare var svartbyggen på villatomterna har med tiden blivit mer rumsrent hos lagstiftningen, s.k. accessory dwelling units – självförsörjande bostäder som byggs på villatomternas bakgårdar. I täten för projektet finns Per-Johan Dahl, som fortfarande ser att mycket måste ske i acceptansen kring dessa extrabostäder på villatomterna, i synnerhet i staten Kalifornien där han är verksam. Konceptet har även inspirerat Mats Johan Lundström för svenska villaområden. Lundström ser fördel i förtätning av villaområdena, främst i storstadsregionerna där bostadsbristen är utbredd. Han menar att den stora utmaningen ligger i att hantera trafiken, parkering och förstärkt kollektivtrafik. Att förtäta villaområdena kommer öka påtryckning för gator, VA, skolor, lekplatser och kollektivtrafik, att pressa utvecklingen framåt, menar Lundström.

Problemet med villaförorterna idag är att dess gleshet inte gör det ekonomiskt gångbart att driva kollektivtrafik i dessa områden. För att inte vara bilberoende krävs inte bara en förtätning av villaförorterna, ty även om backyard homes blir gängse krävs att även arbetsplatser, skolor, näringsliv, detaljhandel och kultur går att nå inom en kvarts gångväg, annars är resultatet detsamma som många förorter idag: sovstäder. Visst, en större förtätning av villaförorterna leder till att det blir ekonomiskt gångbart med kollektivtrafik på dessa områden, men de stora problemen som återstår då är två.

Det första är att se över dessa områdens tillgänglighet. Jag vill tro att känslan att kunna nå allt inom femton minuters promenad ökar frihetskänslan då man har större tillgänglighet. Att hålla folk i ständig rörelse ökar folkhälsan. Att alltid vara beroende av kollektivtrafik ställer höga krav på infrastrukturen och dess pålitlighet. Men det är en sak att faktiskt ha ett pålitligt kollektivtrafiknät och en annan sak hur känslan av tillgänglighet och frihet ser ut.

Ett annat problem som måste lösas är statusen för dessa backyard homes. I Per-Johan Dahls förslag är det aluminiumlådor som av risk för taskigt rykte placeras osynligt från gatan. Idén att bo i en byggnad med dåligt rykte, där man kan bo så länge man inte syns eller hörs är som gjort för osämja och segregation. Samtidigt finns det fördelar med ett område med varierade bostadstyper och därmed varierade priser. Detta eliminerar idén med ett bostadsområde ämnad för en specifik målgrupp, vilket är ett hälsotecken.

Bildkälla: NewGeography.com

Kinesiska städers växande ohållbarhet

Kina bygger upp flera städer från grunden årligen i landets tillväxtanda. Hit ska 250 miljoner människor från landsbygden flytta in. Förhoppningen är då att värdena kommer att stiga i samhället över tid, vilket är anledningen till att medelklassen nu väljer att investera i bostäder de inte kommer bo i på ett bra tag. Kinas nya städer är de största och snabbast växande i mänsklighetens historia – och i dagsläget står de tomma, mil efter mil. Jag har tidigare skrivit om dessa tomma städer.

Peter Calthorpe beskriver i Metropolis Magazines Point of view problemen med dessa s.k. spökstäder. Han ser faran i dess struktur men ser ändå hopp i hur denna kan ändas för att ge ett mer hållbart samhälle. Chenggong är en stad i provinsen Yunnan som de senaste sju åren haft en tillväxt på 6 % per år, dock saknar staden fortfarande invånare. I den kinesiska skattepolitiken finns inga fastighetsskatter, vilket gör att städernas långsiktiga lönsamhet blir av obetydlig vikt.

Det stora problemet med dessa städer kan lätt jämföras med västerländska, där 60-talsoptimismen för bilsamhället gjorde att man byggde enorma kvarter i skala anpassad för att färdas i 70 km/tim för 50 år sedan. På motsvarande sätt, fast i så mycket större utsträckning, byggs dessa megakvarter som sträcker sig en halv kilometer per korsning i åttafiliga körfält. Gång och cykel blir på så vis inte bara undanprioriterade, det är dessutom rent av farligt att ta sig fram till fots i ett sådant samhälle. En studie visar att dessa megakvartersstrukturer får bilresandet att öka, vilket kanske inte är så otippat. Calthorpe belyser faran med en sådant samhälle med hänvisning till västerlandets problem med samhället med opersonliga landskap utan identitet, säkerhet, gemenskap och mänsklig skala.

Emellertid är Chenggong i startgroparna för en ny slags stadsplanering där megakvarteren hackas upp i mänsklig skala, och där blandning av byggnader för jobb, butiker och bostäder minskar risken för att bli sovstäder. Parkerna blir mindre men närmare inpå bostäderna. Calthorpe tror på snabba korrigeringar i regelverk och stadsplanering.

Det är skönt att se att strukturen kan bli det till bättre, men frågan är om upphackning av skalan är tillräcklig som åtgärd för ett hållbarare samhälle. Det finns förhoppning att bilberoendet kan minska då städerna inte bara blir sovstäder, utan där en hybrid av byggnader med olika ändamål placeras ut. Samtidigt minskar grönområdena. Och frågan är hur dessa megastäder fungerar i realiteten med ett finmaskigare stadsnät, om det logistiskt sätt är gångbart. Som jag ser det blir lösningen små, lokala samhällen i samhället som lösgör bilberoendet, men då gäller det även att få in syre, grönska och vatten –  en idé som känns oerhört fjärran från de grå städer som nu växer fram. Sen ska vi inte tala om den segregation som så tydligt var resultatet för denna typ av stadsplanering.

Men den största faran är att regeringen inte utnyttjar den senaste forskningen till hjälp för att verkligen satsa på ett hållbart samhälle, när de nu har möjlighet att bygga städerna från grunden. Här krävs ett mycket större ansvar, där potentialen för ett hållbart samhälle kan byggas, som inte bara klarar dagens givmilda minskning av koldioxidutsläpp, men där en stenhård kamp även skapar förutsättningar för ett framtidens sunda samhälle. Förhållningssättet syns i regeringens likgiltighet inför Pekings livsfarliga luft, och det är också med denna blindhet som städer växer upp i rasande fart.

Bildkälla: Southeastasianews.org

Med cykeln som transportmedel

När nu cykelparkeringar har ploppat upp lite varstans i Göteborg centrum lär cykeln bli det absolut smidigaste och snabbaste sättet att ta sig fram i stan, detta då den sammanlagda tiden jag ägnat åt att stå i glaskurerna och väntat in rätt spårvagn – speciellt kvällstid – känns oändlig. Ett oslagbart tillbehör till cykeln är mobilhållaren, placerat på styret, där mobilen dels ritar ut den effektivaste vägen och dels håller koll på hastighet och distans.

Men så har vi det där med framkomligheten. Bilister och cyklister sköter sig förhållandevis bra i trafiken, men den enda grupp som fortfarande inte gör det är vissa gående som alltför ofta fräckt går i bredd. De ockuperar på så vis såväl gångväg som cykelväg, båda riktningarna. Många gående uppfattar sig inte som trafikanter och blir därför avskurna från trafikvett i ett alltmer trafiktätt samhälle. I grund och botten handlar det om att vara observant på sin omgivning och visa varandra respekt. Det är inte hållbart att vissa frånkopplar sig ansvaret genom att gå i bredd eller skärma av med öronsnäckor med blicken fastnaglad i sin iPhone. Beteendet hade varit uteslutet för bilister, och för ett solidariskt samhälle bör alla inse vikten av sina egna handlingar på en plats där ytan är begränsad och där hastigheterna är höga.

Dock är det svårt att som gående veta var man ska ta vägen då separering mellan cyklist och gående inte är lika tydlig som mellan gående och bilist. Dessutom är gångvägen kraftigt begränsad i relation till den givmilda yta bilisten tilldelats. Jag har själv som gående flera gånger tvingats ut i cykelbanan för att kunna väja för folk. Lösningen är självklart att få bort de stora biltrafiklederna från centrum och ersätta dessa med gator och stadsrum – en åtgärd som faktiskt är på gång. Och vips så har man fått större yta för gående, cyklister och de trädalléer som under det rationella 60-talet höggs ner för att ge plats åt bilsamhället.

Bildkälla: Yumpu.com

Insmickrande arkitektur

Jag har idag funderat över estetik inom arkitektur. I skapandet av arkitekturprojekt hör jag flera som strävar efter att skapa en snygg byggnad. Jag skräms av denna strävan då den lider brist på mångfasetterande och originella resultat. Estetik är läran om förnimmandet och det sinnliga, i synnerhet förnimmandet av det sköna. Men vad är skönheten? Många uppfattar säkert skönheten som enbart det snygga och finputsade, dvs. det enbart tillmötesgående.

Att skapa något snyggt handlar i grund och botten om behovet att behaga och smickra så många som möjligt.  Här handlar det om att leverera något vackert, som absolut inte får upplevas stötande och negativt. Överhuvudtaget får inga andra känslor än positiva väckas vid anblicken av något snyggt. Resultatet blir ointelligent och endimensionellt. Det når inte längre än vad brukaren vet sig vilja ha. En ifrågasättande och undersökande arkitektur har istället möjlighet att överraska brukaren att leverera något denne inte visste att hen behövde. Det är dessutom förmätet att som arkitekt tro sig ha samma smak som brukarna.

Den konstärliga ambitionen med arkitekturen ska, enligt min mening, självklart förhöja livskvaliteten hos brukaren, men att enbart trampa på det mjuka och behagliga ställer sig snarare likgiltigt inför de smärtsamma delar av mänskligt liv som behöver behandlas. Arkitekturen lägger s.a.s. locket på kring de livsnödvändiga behov som inte enbart löses med smicker.

Juhani Pallasmaa skriver som reaktion mot postmodernismens arkitektur kring de arkitektoniska kvaliteter som bör behandlas för att höja värdet. Kring en eftersträvad sinnesnärvaro skriver han att samtidens arkitektur inte har kunnat nå den sensibilitet poesin ger, vilket är tragiskt.  Här tydliggör han dock följande: “Great architecture is not about aesthetic style, but about embodied images of an authentic life, with all its contradictions and irreconcilabilities.” (I Encounters,  Rakennustietot 2005, s. 303) Detta autentiska liv, med sina motsägelser och oförsonligheter, blir inte avbildade rättvist med enbart det medgörliga, milda och behagliga.

Dessutom är risken med det snygga som mål att det enbart genererar stereotypa och klichéartade arkitektoniska drag där det byggda inte undersöks, utan där enbart den personliga föreställningen om det vackra förlamar all problematisering och reflektion. På slentrian tar man till nyttjade praktiska lösningar. Rädslan att misslyckas gör att den repertoar av lösning man lärt sig blir ett statiskt galleri som används till samtliga problem och projekt. Man blir slav under bekvämlighet och bygger en allt starkare missaktning mot kreativitet. Så kan det gå med insmickrande arkitektur.

Om New Yorks ekologiska satsning

Läser en intressant artikel i sista numret av Arkitekten (8-2013) om hur New Yorks ska bli grönare, dels då dess idag enorma soptipp ska bli världens största park och dels genom att en gammal järnvägsbro på västra Manhattan ska bli grönområde.

En översiktsbild (inte samma som den ovan) visar den grå staden med sitt myller av bilar, samt bron som en grön slingrande orm. Bilen får fortfarande huvudrollen i staden medan grönskan hänvisas till en avgränsad slinga, behagligt nog flera meter upp från stadsrummet. Tanken slår mig: Hur skulle det vara med ombytta roller? Varför kan inte den grå infrastrukturen begränsas till en High Line, där grönskan är det som formar staden under?

Det finns en fara i att skapa en fysisk polarisering mellan den gråa staden och den gröna naturen , att skapa distinkta gränser genom att placera dem på olika nivåer. Varför inte istället arbeta med en vegetation som inkorporeras i staden och som lever i samliv med den? Detta bidrar till att den biologiska mångfalden ökar då man faktiskt gör naturen gränsöverskridande. Att hela tiden skapa gränser tar död på djur- och växtliv då man begränsar spridningen och omfattningen. Man hugger s.a.s. av ekosystemet vid roten.

Uppdelningen kan lätt bli ett bekvämt förhållningssätt, att man skapar en romantiskt vacker grönska på ett område för att med gott samvete kunna fortsätta ta bilen överallt och fortsätta leva under stadens ekologiskt ohållbara förhållningssätt – för så länge man inte kör bil i grönområdet är det väl lugnt, eller?

Dessutom talas det i artikeln om en 60 meter hög soptipp som man hanterat på det klyftiga sättet att helt sonika gräva in avfallet i naturen. Resultatet blir en rad kullar. Är inte detta talande för hela mentaliteten? Dessutom ställer jag mig frågande till vart New Yorks nya soptipp månne placeras.

Bildkälla: TheHighLine.org

En vägvisare ut i naturen

Så var man tillbaka till studierna efter sommarens praktik, och därmed också tillbaka till bloggen. Det har varit en innehållsrik, härlig och intensiv period. Nu börjar mitt andra år på Chalmers, och som inspirerande kick fann jag för några dagar sedan ett program i K-special på SvtPlay om modernismen inom arkitekturen och dess sätt att skapa byggnader utifrån känslan av sin omgivande natur. Här presenteras en rad villor från LA till Vancouver där interiören blivit en vägvisare ut i naturens mäktiga rumsligheter.

Ett exempel är Eppich House i Vancouver (se bild), där arkitekten Arthur Erickson först skapade trädgården innan han 1972 gav sig på att rita huset. Huset blir en vägledare genom trädgårdens olika rumsligheter, med sin tjocka och frodiga vegetation, där de inre rummen ger väl valda utblickar mot de yttre rummen, med bambu, näckrosor och damm. Byggnaden blir en läktare för naturens skönhet. Hela huset ligger lutad ner i en sluttning av grönska, och det är svårt att få överskådlighet. Detta skapar en rad överraskningar i planen, dels utifrån sin interiör och dels utifrån sin utblick mot den oöverskådliga trädgården, med sina avskärmande buskar och träd. Att dessutom arbeta med asymmetri bidrar till överraskningseffekten.

Men den stora effekten med de väldiga panoramafönstren ut i trädgården i samband med växtligheten på fasaden är hur definitionen inne och ute suddas ut. Droppande vatten en decimeter från fönstret blir lika påtagligt exteriört som interiört. På det sättet skapas ett hus som blir en resonanslåda för naturens rika liv och föränderlighet. Det är rent av en omöjlighet att inte påverkas av naturlivet utanför huset när man befinner sig i det, blir min kvarvarande känsla när jag ser programmet.

Bildkälla: Ounodesign.com

Nyare inlägg

© 2018 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑