Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Månad: oktober 2013 (sida 1 av 2)

Att peka ut fina och fula elever

Resultatskillnader har ökat i och med skolvalen som trädde i kraft för 20 år sedan. Skolan har blivit som vilken produkt som helst – man väljer och värderar efter vad som är fint och fult. Jag har precis sett ett upprörande avsnitt av Uppdrag granskning, där skolan avhandlas utifrån att fler skolor blir avstängningshotade. Tydligt är att det fria skolvalen bidrar till segregation, där folk och folk separeras, vilket blir problematiskt då det uppstår ett vi och de, och att man tvingas leva med låg status av att gå på en skola som anses ful.

Höja kvaliteten på alla skolor, det är utmaningen Jan Björklund har framför sig, men hur är det möjligt med segregationen i botten? Hela betygssystemet är ett tillräcklig ok att få på sina axlar som elev, man ska inte behöva bli bedömd utifrån vilken skola man går på också. Problemet är att Alliansen inte inser att det fria skolvalet faktiskt innebär en statuskamp mellan skolorna som drabbar studenter och lärare hårdast, som tvingas leva i en oattraktiv miljö där mindervärdeskomplex är djupt rotat. Den känslan av utanförskap leder naturligt till antingen apati eller aggression, ty vem känner motivation i en skola som betraktas som usel?

Så vad är problemet med nuvarande situation? Jan Björklund har rätt såtillvida att det handlar om det segregerade boendeförhållandet, men han menar att det fria skolvalet inte har mer än en marginaliserad påverkan på segregationen, där man värderar skolan och deras elever som fina och fula. De fina ska ha råd att vara avskurna från de fula eleverna. Rika ska gå på en skola och de fattiga på en annan. Vad är inte segregation om inte att dela upp folk och folk på detta sätt? Alla har nämligen inte möjlighet att kunna välja, hur mycket de än velat. Detta kan jämföras med att få ett dåligt betyg utan att ha möjlighet att kunna jobba upp det. Skolan med sina elever får en stämpel de inte kan göra upp med, mer än att skrika ut sin ilska.

Lösningen tycks mig mer och mer självklar, att det handlar om att skapa bostadsområden där alla samhällsskikt lever i samliv, där direktören och arbetaren lever i samma trappuppgång. Här ska folk oavsett ekonomi, etnicitet, ålder och sexualitet kunna leva nära varandra. Sociala klyftor uppstår av fysiska klyftor mellan folk och folk. Att föra folk nära varandra är en insats som alla tjänar på, ty vi är alla människor som behöver varandra.

Bibliotekets värde

Går med spänning förbi ombyggnationen av biblioteket på Götaplatsen med tankar på hur det kommer att se ut när portarna öppnas under våren nästa år. Spänningen övergår till tanken på vilket värde ett bibliotek har i dagens informationssamhälle. Ordet bibliotek kanske kan menas som mediacenter, där alltifrån kaféer, konstgallerier och teatrar kan inhysas. Ett kulturhus, helt enkelt. Finns det en nackdel i att biblioteket inte längre får vara bara bibliotek?

En nyutgiven bok av James WP Campbell och fotografen Will Pryce med namnet The Library : A World History (Thames & Hudson 2013 ) undersöker bibliotekens utveckling i olika kulturer och i alla tider. Här problematiseras också hur de tekniska innovationer och förändrade kulturella attityder har präglat biblioteksutformningen mot dagens multifunktionella mediecenter. Intressant är också att boken avhandlar den status ett bibliotek i historien burit med sig, där även arkitekturen måste återspegla denna storhet och rikedom, men att detta arkitektoniska uttryck också ändrats över tid, kanske i takt med att biblioteken blivit tillgänglig för alla samhällsklasser.

Kanske går det att dra paralleller med en annan verksamhet vars behov svalnat då det kunnat tillfredsställas på hemmaplan, nämligen bioupplevelsen. Kommer biograferna att klara sig över en 15-årsperiod? Intressant iakttagelse när jag förra veckan var och såg Lukas Moodyssons nya film Vi är bäst var hur biopopulariteten verkar peka uppåt snarare än nedåt, ty det var otroligt tjockt med folk. Trots att man via sin hemmadator kan nå världens information, med filmer inräknat, blir det ändå något exklusivt att göra någonting tillsammans med andra utanför hemmet. Varför finns pubbar om man bara kan köpa hem dricka och träffas där? Butikshandeln har förändrats, när så mycket försäljning sker via nätet. Alltfler väljer att få mat hemskickad. Samhällsvanorna förändras.  Men behovet av offentliga rum där folk kan träffas på lika villkor, där alla är välkomna, det värdet tror jag kommer behövas och bestå.

Bildkälla: Philosophyofscienceportal.blogspot.se

Kopplingar mellan teater och arkitektur

Har stundom känt en avsaknad på liv och närvaro i den arkitektur jag arbetar fram under utbildningen. Gestaltningen kan ha fötts ur förnuftsmässiga avvägningar, som visserligen är logiska, men som tycks mig fullständigt kallsinniga. Den kalla materian står där stadigt för beslutets skull, men den besjälas inte med mänsklig värme och friskhet. Inte heller blåser arkitekturen liv i den miljö som står där platt som ett kalhygge.

Det är en enorm begränsning att enbart gestalta ur medvetenhet i allmänhet och förnuft i synnerhet. För att frigöra mig i skapandeprocessen för arkitektur har jag utgått från teaterteori från Jerzy Grotowskij, Towards a poor theatre (Methuen Drama), och genom att byta ut teatertermer och -kontext med arkitekturtermer och -kontext uppstår insikter som jag finner användbara i kommande projekt. Såhär står det:

The important thing is to use the [environment] as a trampoline, an instrument with which to study what is hidden behind our everyday mask – the innermost core of our personality – in order to sacrifice it, expose it.

(s. 37; Har ersatt “role” med “environment”)

There is only one element of which film and television cannot rob the [architecture]: the closeness of the living organism.

(s. 41; Har ersatt “theatre” med “architecture”)

In order that the [(1) user] may be stimulated into self-analysis when confronted with the [(2) architecture], there must be some common ground already existing in both of them, something they can either dismiss in one gesture of jointly worship. Therefore the [(3) architecture] must attack what might be called the collective complexes of society, the core of the collective subconscious or perhaps super conscious (it does not matter what we call it), the myths which are not an invention of the mind but are, so to speak, inherited through one’s blood, religion, culture and climate. I am thinking of things that are so elementary and so intimately associated that would be difficult for us to submit them to a rational analysis.” [—] If we start working on a [(4) architecture] performance or a [(5) room] by violating our innermost selves, searching for the things which can hurt us most deeply, but which at the same time give us a total feeling of purifying truth that finally brings peace, then we will inevitably end up with representations collectives.

(s. 42; Har ersatt 1: ” spectator” med “user”, 2: “actor” med “architecture”, 3: “theatre” med “architecture”, 4: “theatre” med “architecture”, 5: “role” med “room”)

Det sistnämnda stycket är särskilt intressant då det levererar en metod kring hur man skapar en arkitektur utifrån något som kan jämföras med kritisk regionalism i arkitekturteorin. Detta sätt att kombinera två vitt skilda traditioner, såsom teater- och arkitekturteori, ger nycklar till nya sätt att skapa som jag tror kan hjälpa såväl användare som arkitekt. P.S. Bilden är från en uppsättning av Grotowskijs Akropolis. D.S.

Bildkälla: Theatredublog.unblog.fr

Effektsökeriets konstform

Har precis läst en artikel på Dezeen.com kring den positiva innebörden av hur datorgenererade bilder nu  inte går att frånskilja den fotografiska bilden. Visualiseraren Peter Guthrie intervjuas, och säger att den stora massan lättare kan förstå en datorgenererad bild än en arkitektritning. Datorns bilder är lättare att övertyga med, helt enkelt. Dock kan jag ställa mig kritisk till skildringen av arkitekturen genom denna fotorealism.

Det har verkligen skett en förändring. De flesta arkitektkontoren väljer att inte ens visa sina ritningar på sina hemsidor. Istället ska hela arkitekturen redovisas genom fotorealistiska visualiseringar. I diskussion verkar folk dela upp sig i två läger, de som älskar datorvisualiseringar eller de som söker sig bak till den analoga, handritade arkitektritningen à la Frank Lloyd Wrights (se bild) precisionsfulla opus.

Dessutom är det skillnad på att kallt redovisa ett rum eller att sälja in rummet. I många fall kan dessa två syften skapa konflikt med varandra. Marknadsföringen har tagit större plats i arkitekturen, och bilden av arkitektur handlar mer om upplevelsen av att vara i rummet än att faktiskt precisera rummets kvaliteter. Ofta blir verken insmickrande och romantiserande. Därmed uppstår en förljugenhet, att man skapar en fiktion i bilden som lever för bildens egen skull, utan att den behöver bära verklighetens krav. Allt handlar om försäljningsögonblicket, att få igenom sitt förslag.

Det finns en ambition att förslaget ska vara så fantastiskt och så berikande, men hur en klyfta kan uppstå när alla dessa leende skalgubbar som lagts in i bilden inte passar in i sin miljö. De arkitektoniska kvaliteterna är inte tillräckliga, helt enkelt. I många fall är övertygningsmetoderna banala, såsom att placera in lättklädda människor för att enklare sälja in arkitekturen. Exempel på detta inträffade för några dagar sedan, när min arkitekturklass brast ut i skratt när en visionär bild av ett köpcentrum i Borås visade arkitekturen i bakgrunden med störst fokus på en kvinna i förgrunden som avklädd bestämmer sig för att bada i Viskan.

Samtidigt får vi inte glömma att en fotorealistisk bild bär en detaljrikedom som faktiskt kan döda inlevelseförmågan mer än en abstraktion och förenkling. Fantasin letar sig in i bildernas luckor, men om allt är definierat, om allt är etablerat, då finns inget av friskhet och energi kvar. Dessutom tvingas då arkitekturens övergripande skisser definiera detaljer som kanske inte ens getts tid att avgöra. Ekvationen är enkel: Ju fler detaljer en bild bär, desto fler relevanta och irrelevanta beslut måste tas under skapandeprocessen. Varför då inte ställa detaljeringsgraden på den skala som är bäst lämpad?

Känns ibland skönt att balansera upp en alltför enkelriktad uppfattning i saker. Problematiseringen kan hoppeligen leda till att smicker inte räcker som övertygelse. En kall och distanserad blick ser värdena lättare än den som bländas av effekter.

Bildkälla: Wisconsinhistory.org

Form följer känsla

Christine Outram har skrivit en kritisk artikel i Medium.com kring bristen på etnografisk forskning som underlag för arkitekturen. Kort och gott, mänskliga behov hamnar i bakgrunden för arkitektens fascination för ett hypat formspråk. Idéerna går igen i programmet Rummen formar dig, som gick på SVT för några månader sedan. Outram lyfter istället fram Starbucks som exempel på en arkitektur där företaget faktiskt intervjuat hundratals kaffedrickare innan de kommit fram till den arkitektoniska gestaltningen, såsom att borden ska vara runda eftersom det på det sättet inte känns så ensamt för solokaffedrickare. Förmågan att som arkitekt kunna svara på människans behov och önskningar menar Outram är en bristvara bland arkitekterna. Hon problematiserar även arkitekturtidskrifterna, som enbart tycks fokusera på snygga formspråk före hur pass väl arkitekturen svarar för behoven.

Jag kan hålla med om hennes kritik. Utan efterforskning finns det ingenting att gestalta, ty det finns inget material att analysera. Utan analys finns ingen möjlighet att arbeta fram en fungerande gestaltning. Om då efterforskningen saknas kan det lätt slinka in konstruktioner – snabbfunna lösningar utan erfarenhetsförankring – där arkitekturen blir ett bländverk, eller som Outram uttrycker det, en hypad arkitektur enbart för ögat.

Paralleller går att dra till film, där filmidén faller om den saknar erfarenhetsgrund, dvs. när den inte skildrar en genuin upplevelse. Utan denna hamnar film så lätt i konstruktioner, där klichén blir ett lättfunnet medel. Kliché betyder en utnött gestaltning, att den nyttjats så mycket att den tappat sitt ursprungliga sammanhang och betydelse. Friskheten och originaliteten faller också. På samma sätt blir arkitekturen alltför ofta antingen ett formexperiment eller en klichégestaltning, var i den sistnämnda arkitekten går på autopiloten, där samma vara levereras oavsett behov. Form bör styras av känslan, vare sig det är sprunget ur arkitektens egna upplevelser eller genom andra.

Bildkälla: N-r-d.com

Metoder för att frigöra kreativitet

Jag har intresserat mig mycket kring metodik i skapandeprocessen under min studietid, i synnerhet för filmmanus och arkitektur, hur vägen till resultatet ser ut och varför resultatet ser ut som det gör i relation till var man ville nå. Läser i sista numret av Arkitekten (9-2013) att forskare på Handelshögskolan i Stockholm är med i en studie kring Kreativitet och kapital på arkitektkontoret där  svenska, engelska, holländska och kinesiska arkitekter beskriver sin kreativa verksamhet. För det första undersökt hur arkitekternas kreativa processer leds och organiseras. För det andra undersökt hur arkitektkontoren gör för att göra affärer på resultatet. Detta blir sedan ett kapitel i boken Kreativt kapital. Hur de som grupp organiserar sig och sitt arbete.

I artikeln lyfts det fram fyra metoder för skapande: genimodellen, skolmodellen, metodmodellen och stilmodellen. Genimodellen kan svara för sig själv, skolmodellen med sin överproduktion för att generera kunskap och frigöra kreativitet, metodmodellen med sitt väldefinierade arbetssätt och stilmodellen med sin igenkännbara estetik.

Kan själv tänka mig att det ovanliga ligger i att enbart bemästra en metod av dessa fyra, utan snarare att det är en blandning. Självklart marknadsför man sig säkert med en av dessa metoder, såsom Zaha Hadid Architects parametriska formspråk men i praktiken lär vara svårt att undvika skolmodellens överproduktion eller varför inte metodmodellens steg för steg i processen. Att definiera dessa fyra modeller är bra, även om jag söker en problematisering av de hårda distinktionerna. Jag kan dessutom ana att det finns fler tillvägagångssätt än så.

Det går även att tänka sig att dessa modeller är gångbara för all kreativ verksamhet, även om genimodellen är svår att se som en tydlig modell. Studien visar att denna modell snarare är en stereotyp som fortsätter att hänga kvar, mest av media. Man söker den stora hjärnan bakom skapandet även om det i praktiken är av en arbetsgrupp. Beställare och media vill träffa Zaha Hadid och inga övriga från hennes kontor, kanske som ett sett att hålla uppe sin föreställning av henne som ensam kreatör.

Även genimodellen bör problematiseras, då den skulle kunna tillskrivas en grupp och inte enbart en individ. Dessutom kan genimodellen vara ett samlingsnamn på de andra metoderna, att dessa genererar innovativa lösningar, kanske dock inte per definition.  Hursomhelst är de intressant att det dyker upp mer forskning kring kreativitet och skapande – ett fält som verkligen kastar ut folk på djupt vatten.

Arbetet med en kortfilm: Ljudsättning

Har just avslutat en intensiv filmproduktionshelg bestående av en kortfilmsinspelning på lördagen och ljudsättning av en annan kortfilm under söndagen. Jag är en del av ett filmkollektiv som inte bara skriver manus utan också på senare tid börjat med filmproduktionen också.

Här har ljudsättningen blivit ett allt viktigare område för mig det senaste året. Anar att det har att göra med att jag sett en rad filmer som verkligen överraskat mig med otroligt ljudarbete. Helgens arbete var kantat av en del utmaningar såsom problematiken att skapa en fungerande rumsatmosfär. Det blev naturligt att börja med de realistiska ljuden, att identifiera de mest karaktäristiska ljudkällorna, såsom surrande frys och ventilation. Här fanns möjlighet att förstärka och förminska vissa ljud. Underbar kvalitet med ljuden är att de kan arbeta med små, nästan omärkliga medel för att skildra en karaktär eller miljö, och när sedan ljuden uppträder för andra gången känner publiken igen ljudet och drar ofta omedvetet koppling till karaktären, även om denna inte syns i bild. Även surrealistiska dimensioner kan användas i ljud, såsom när man filmar utifrån ett tydligt subjekt. Tydligt exempel på subjektivt ljudarbete går att se i Forrest Gump (1994), då Forrest som liten blir jagad av killar på cykel (se bild), och hur Forrest upplever hur benen känns tyngre, hur allt går långsamt. Allt gestaltas med en underbar ljudmässig precision.

Helgens mest underbara moment låg i hanteringen av regn, där vi hade en idé hur vi ville att regnet skulle upplevas när man sitter i biomörkret och ser filmen, att det ska vara ett dånande muller av regn, ett smattrande mellanregister samt ett diskant porlande och rinnande vatten – allt på en och samma gång som ett otroligt mättat och härligt sommarregn. Vi hade under en junidag i somras filmat ett häftigt regn, både närbilder och hela miljöbilder. Genom olika styrka, avstånd och underlag till duschvatten började vi spela in en rad varianter av regnartikulation. För att undvika den typiska reflekterande badrumsakustiken byggde vi in allt i en bädd av absorberande material. Resultatet blev över förväntan.

Skönt att känna hur ytterligare en pusselbit i filmprocessen är klar, och att man närmar sig resultatet.

Bildkälla: Popscreen.com

Främmandegöra rutinen

Slogs av hur beroende jag är av elektricitet, så till den grad att jag stod helt främmande inför det faktum att badrumslampan dog idag. Även femte gången jag gick in i badrummet efter att lampan dött tryckte jag ändå vant på strömbrytaren. Beteendet är så inpräntat i mig att kroppen vägrar släppa det, åtminstone inte i första taget.

Jag tände upp några värmeljus och lät sakta blicken vänja sig vid mörkret när jag denna afton tog en dusch. Intressant iakttagelse utifrån sig själv, att jag i det skedet kom tillbaka till ett närmast meditativt tillstånd av lugn och medvetenhet.

Minns tillbaka på hur jag i Visby, i studentrummet där, hade perioder där jag inte använde elektricitet för belysning alls, utan helt klarade mig på brinnande ljus – som mest uppemot 15 stycken samtidigt. På ett sånt litet utrymme som 13 kvm (inkl. badrum 19 kvm) torkade dessa snabbt ut luften och jag blev ständigt förkyld. Dock bar ljusen med sig ett tillstånd jag gärna söker mig tillbaka till, just detta lugn, denna medvetenhet och närvaro, när jag kunde sitta med brinnande ljus en hel kväll och skriva texter på datorn.

Jag tänker därför att det brinnande ljuset per automatik för med sig ett temperament i rummet som är annorlunda än om rummet är installerat med lysrör. Möjligheten att kunna utnyttja ljusets temperament arkitektoniskt tyckts mig gränslösa. Sen är det något speciellt med det brinnande ljuset som det levande, det som rör sig, fladdrar till och påverkas av en tryckande vind utanför som gör att fönstret skallrar till. Det är därför inte bara ljuset utan även det varierade rörliga skuggspel som uppstår som faller mig i smaken, får mig att bli nyfiken och stärka blicken.

Det blir då nödvändigt att med jämna mellanrum hamna i dessa ljusens temperament, som en portal till nya tankemönster och -rum inom mig. Ser därför det underbara i att det kalla badrumsljuset faktiskt dog så att jag kunde variera ljuset i ett rum man annars tar för givet. Det kan nämligen räcka att byta belysning i ett rum för att helt förvrida den relation man har till det. Att främmandegöra det man trodde sig känna igen. Går också att skapa det som inom psykologin kallas das unheimliche, dvs. en olustkänsla som infinner sig av att något främmande inkräktar på det familjära/bekanta. Det är som att se ett familjefoto med ett filter som förvrider proportionerna.

Funderar på att sätta mina reflexer i obalans genom att vänta med att byta lampa i badrummet till nästa vecka.

En trampolin in i rummen

Ända sedan jag som 9-åring satt och ritade planritningar över hus och drömde om att bli arkitekt har slott och herrgårdar varit min stora dröm att rita. Med åren har jag fått ett ambivalent förhållande till dessa enorma privatbostäder då jag blivit politiskt medveten om att det bara är en försvinnande liten grupp som har råd att leva i ett. Men på samma sätt som Marcel Proust menade att längtan inför ett klädesplagg kan bära större emotionell styrka än att faktiskt köpa plagget ser jag lika mycket själv fascinationen starkast i inlevelsen i att drömma mig runt i fotografier och framförallt planer.

Jag har länge haft för vana att samla på mig arkitekturreferenser, i över 10 års tid. Här har jag samlat på mig ett gediget galleri av alltifrån ruiner till intressanta fönster. Vanligt har varit att plocka referenser från filmer. Jag dök på filmen Hannibal (2001) och blev därifrån bekant med nyklassicistiska Biltmore Estate. Med sina 15 427 kvm i boyta, motsvarande 250 rum, blir det USA:s största privatägda hus. Genom mängder av bilder bestämde jag mig för att, som jag så ofta har känt behov av, rita en plan av huset, våning för våning. Fascinationen har legat i själva utgrävningsprocessen, att genom foton och film jämföra och tänka mig var varje rum kan tänkas ligga i byggnaden. Jag ritade sålunda en utförlig plan över hela Biltmore Estate, vilken nu ligger på vinden sedan länge. Dock dök jag idag på den, svart på vitt, den riktiga planen! Jag blev paff och varm inombords när jag insåg att min föreställning om herrgårdens inre rumsligheter stämde överens med verkligheten i de flesta fall. Faktum är att samtliga rum på hela markplanet stämde överrens till 85-90 %, utifrån referensbilder från Google samt utifrån filmen Hannibal.

Eftersom en planritning fortfarande är en representation av byggnaden tappar den inte min lust till byggnaden jag är rädd att tappa om jag faktiskt skulle gå runt och granska samtliga 250 rum. Jag skulle bli imponerad, men lika snart hade jag känt att jag var så mättad av intryck att de tog musten av all fantasi jag fyllt ut de tidigare luckorna med. Här skulle luckorna fyllas igen. Nu har jag däremot möjlighet att gå in i rummen i fantasin, nu med planen som trampolin in i rummen. Tacksam för den person som lagt upp detta!

Bildkälla: Biltmore-Floor-Plan.org

Friare form inom film för fritt tänkande

Intressant tillställning ikväll när jag var på Pusterviksteatern i Göteborg för att lyssna på bl a Ruben Östlund, som var mitt uppe i klippandet av sin nya långfilm Turist (eller möjlig titel: Avalanche). Vi i publiken blev också de första som fick se filmen, om än bara ett minutlångt klipp ur. För er som inte är bekanta med Östlunds filmer finns att se Play (2011), De ofrivilliga (2008) och Gitarrmongot (2004) samt kortfilmer som Händelse vid bank (2009) och Scen nr: 6882 ur mitt liv (2005). Han har redan i sin första långfilm Gitarrmongot undvikit att följa traditionell berättarstruktur och har snarare en formmässig än en berättarmässig avgränsning.

Det var därför inte överraskande att han under kvällen berättade om hur trött han var på hur begränsad och fokuserad dagens film är vid handlingen. Samtidigt kan jag känna att ett sådant ämne är värt att diskutera mer kring, ty det sker sällan och blir aldrig djuplodande reflektion. Film bör inte hela tiden kretsa kring handlingen, vad som händer sedan – att tro att detta är det enda sättet en åskådare kan känna spänning och intresse för en film. Istället kan filmen vara så mycket friare, menar Östlund. Han tar exempel ifrån teatern, där man om man sätter upp Hamlet börjar gräva i vilka frågeställningar i dramat som är relevant att behandla i vår tid idag vid en modern uppsättning. På motsvarande sätt har filmen möjlighet att provocera med en viss belyst och behandlad frågeställning som åskådaren därmed måste förhålla sig till och reflektera över. Filmen lutar snarare på åskådarens eget reflekterande rum än på sin egen nonstop-action.

Filmen kan lätt bli slav under sin egen industri, där man gör vad som helst för att inte tappa publiken, men att man till slut inte ser väsentligheterna bakom alla cliffhangers. Filmberättandet faller på sitt eget grepp, så att säga. Som motpol till det kan det vara intressant att, som Östlund gjort, titta på den enskilda bildrutan för att ur denna belysa en fråga, att provocera åskådaren med en obalans. Att då inte alltid ge åskådaren en hjälpande hand genom att retoriskt definiera rätt och fel gör det ännu obehagligare för åskådaren att hantera situationen. Kanske är det just där, med den verkliga känslan av frustration och obehag, som man mer eller mindre tvingas konfronteras sina fördomar, förutfattade meningar och moraliska beslut. Ifrågasättandet är ett sätt att utvecklas, och framförallt ett sätt att som åskådare kunna tänka själva, istället för att få premissen och den moraliska synen bestämd av filmens handling.

Bildkälla: Op.se

Äldre inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑