Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Månad: oktober 2013 (sida 2 av 2)

En sann historia

Benny Holmberg skriver i Tidningen Kulturen huruvida Lars Noréns En dramatikers dagbok är autentisk eller ej. Artikeln gav mig en tankeställare. År 2009 blommade debatt kring vad som innebär en dokumentär roman efter att Liza Marklund kallat sin roman Gömda (1995) för “en sann historia”. När hon senare tog tillbaka sanningshalten i historien slog det hus i helvete av upprörda läsare. Är det lögn att kalla sin berättelse för sann om den bär fiktiva element? Jag har läst mängder av självbiografiska texter, där jag självklart utgår från sanningshalten, såsom i Franz Kafkas, Selma Lagerlöfs och Virginia Woolfs dagböcker, Nils Claessons Blåbärsmaskinen (2009), August Strindbergs Tjänstekvinnans son (1886) och Inferno (1897), Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt (1913-1927) och sist men inte minst Lars Noréns En dramatikers dagbok 20002005 (2008) och En dramatikers dagbok 20052012 (2013). Vad har alla dessa gemensamt? Jo, det skildrar författarens egna upplevelser.

Nils Claesson berättade under en föreläsning i samband med boksläpp av Blåbärsmaskinen (2009) om hur hans använda fiktiva element i mindre grad, så länge känslan och erfarenheten var sann. Han gav sin bild av sin far, den folkkäre författaren Stig Claesson. Att vara trogen sanningen var här lika stark, även om man kunde tumma på vissa konkreta detaljer.

Man kan dra det ett steg längre, såsom Lars Norén har gjort i pjäsen Natten är dagens mor (premiär 1982), där Noréns gestaltning hamnar i ett gränsland mellan realism och fantasi. Hans argument med de fantasiska inslagen sades i en intervju (som jag dock saknar referens till) förhöja den sanningshalt som erfarenheten hade, ty vid starka trauman nödsakas man att tillämpa fantasin för att stå ut. Är dessa fantasiinslag därmed mindre sanna än de realistiska, om man upplevt bägge lika starkt?

Man kan vända på situationen och fråga: Varför är det så viktigt för folk att veta om någonting är sant eller ej? Har det med identifikationen att göra? Har det med tiden att göra, att vi idag omges av så mycket information och så många intryck att vi måste sorla bort det onödiga, och att selektionen blir enklast genom kategorierna sant/falskt? Dock simmar begreppen in i varandra. Ingenting är svart och vitt. Jag känner själv hur fiktionen gärna får äta sig in i sanningsbegreppet så länge just man känner sig trogen mot upplevelsen, känslan och alltså erfarenheten. Dessutom kan fiktionen hjälpa sanningen på traven. Genom att kasta om karaktärernas namn, miljön och tiden kanske det verkligen blir en sann historia så till vida att författaren kan släppa krav på förtal och andra juridiska och moraliska knivigheter. Känslan framför allt!

Bildkälla: Bloggproffs.se

Angående distans till skrivandet

Jag påbörjade ett romanskrivande för fem år sedan som dessvärre avslutades abrupt. Av en anledning bestämde jag mig för att läsa texten i ett svep nu i veckan, vilket gav mig en enorm osäkerhet. Minnet av det jag skrivit stämde nämligen inte överrens med det jag faktiskt läste. Ännu märkligare var dessutom att det uppstod helt nya lager i berättelsen som för mig i skrivandet inte var något jag reflekterade över alls, som jag inte ens var medveten om. Dessa lager skulle förmodligen beskriva lika mycket den jag var då som det ämne jag valt att avhandla. Jag hade en medveten avsikt med texten, som visserligen föddes efter att jag hade skrivit av mig några sidor. Jag minns dock att det jag hade för avsikt att skriva och det jag faktiskt skrev gick mer och mer isär. Kanske var det också anledningen till att jag slutade skriva på romanen. Klyftan mellan det jag ville skriva och det jag skrev fick mig att tappa lusten.

Jag har flera gånger skrivit om saker som i skrivandets stund varit mig alltför blödande och nära. Distansen till det man väljer att skriva kan vara nyckeln till en mångfasetterad skildring. Att skriva om ett alltför nära tema kan göra att man inte ser det mest relevanta eller ha förmågan att växla perspektiv och berättare. Det jag skrev för fem år sedan som inte stämde överrens med det jag ville skriva var förmodligen en undermedveten gest att skriva om något jag faktiskt behövde blotta och bearbeta. Dock var väl problematiken alltför nära mig själv för att jag i det stadiet skulle upptäcka problematiken. Den tidsmässiga distans jag nu fått till problematiken jag skrivit om i den oavslutade romanen har kanske därför varit nödvändig för att jag ens ska bli medveten om berättelsens ytterligare lager.

En liknande företeelse uppträdde när jag läste en bok 2006 som jag aktivt markerade intressanta ord och meningar ur. När jag sedan läst om boken efter tre år har jag märkt att de markerade orden jag ansåg viktiga 2006 inte alls var de väsentliga uttrycken jag skulle markerat under omläsningen. Distans skapar perspektiv på tillvaron, och för att en berättelse ska bli så bra som möjligt bör den avhandlas utifrån åtminstone två synvinklar, anser jag.

Ett sätt att få flera synvinklar på ett blödande och nära ämne hos en kan vara att be en annan person beskriva en själv, för att ur det upptäcka aspekter man i närhetens mörker aldrig skulle kunnat medvetandegöra själv. Detta är en annan distans än den tidsmässiga. Via podcasten med Alex och Sigge hörde jag talas om ett program i Tv3 där Björn Kjellman klär ut sig till en kändis, där kändisen ställer privata frågor om sig själv till Kjellman, som alltså då spelar kändisen. Kanske finns det frågor som kan vara intressanta att ställa som andra kan se men som man inte märkt själv hos sig, såsom olika ticks och omedvetna beteenden som förmodligen bottnar i någonting djupt inom en, vilken i sig är förankrat i en händelse man sedan länge förträngt.

Min vision med svensk film

Jag känner allt större avsmak till film vars story måste förmedlas i så hög grad verbalt. Sist ut jag har sett Klassfesten (2002). Jag mår illa av att ens erfarenheter måste stöpas så sofistikerat och kontrollerat i en berättarstruktur med förutsägbar handlingsutveckling och karaktärer. Här finns en rädsla för att publiken inte hänger med, varför man övertydligt måste hävda berättelsens ståndpunkt genom att låta en karaktär berätta denna för huvudkaraktären så att denna kan byta riktning i sitt liv.

Tidskriften FLM har problematiserat kring orsaken bakom varför svensk film inte får större framgång internationellt och betonar svårigheten med att Svenska Filminstitutet ser fördelar med publiksuccé framför konstärlig experimentfilm. På något sätt kan jag känna att övertydligheten i berättandet och stampandet i samma verbala berättarstruktur grundar sig på en rädsla att inte få filmstöd, att inte få gehör.

För intresserade vill jag här tipsa om en essä jag skrev i början av förra året kring min vision med den svenska filmen (PDF-fil).

Jag anser att dagens svenska film saknar ett tillräckligt rikt visuellt och auditivt galleri, då karaktärerna istället nödsakas att använda repliker som den primära eller enda vägen till kommunikation. Utsagorna blir därför lätt pedagogiska, retoriska eller förklarande (för publiken). Istället för att som skådespelare bli avlöst med karaktärens flera dimensioner genom visuella eller auditiva uttryck tvingas denna bära hela det prestigefyllda lasset som tynger ner karaktären.

Den filmstil jag vill arbeta fram har en suddigare berättarstruktur, en som inte ger anspråk på att berätta något viktigt, utan en som bara får finnas i det tysta. Drama är personer i kris, och som August Stringberg säger: när folk har något viktigt att säga varandra nödsakas de att vara tysta. En film som vågar vara hänsynslös och rå, och med en rik miljöskildring med rymd, långt ifrån det pretentiösa svenska kammarspelet med två personer som springer runt och skriker på varandra i ett kök.

Saknar poesi i bilder och ljud. I boken Konsten att se (Brombergs 1982) tar John Berger exempel ur fotografen Paul Strands verk, där flera komponenter i bilden ger närvaro och utvidgad skildring av karaktärerna, mer än vad karaktärerna själva i sina kroppar förmår att visa.

[Paul Strands] bästa fotografier är ovanligt täta – inte så att de är överlastade eller oklara, utan i den meningen att de är fyllda med en ovanigt stor mängd substans per kvadratcentimeter. Och all denna substans bildar stoff till motivets liv. Ta det berömda porträttet av Mr Bennet från Vermont i New England. Hans jacka, hans skjorta, skäggstubben på hans haka, timret i huset bakom, luften omkring honom blir i denna bild till hans livs ansikte, vars innersta väsen är koncentrerat i hans faktiska ansiktsuttryck. Det är hela fotografiet som rynkar ögonbrynen åt oss. (Berger, s. 56)

Berger tar ett annat exempel med en ung rumänsk bonde och hans hustru som står lutade mot ett trästaket, där en dimmig äng dunkelt försvinner bort bakom deras ryggar.

Här är det inte ytornas substans som fyller varje kvadratcentimeter, utan en slavisk känsla av avstånd, en känsla av slätter eller höjder som fortsätter i det oändliga. Och återigen är det omöjligt att skilja denna egenskap från de två personernas närvaro; den finns där i mannens hatt på svaj, i armarnas långt utdragna rörelse, i de broderade blommorna på kvinnans väst, i hennes håruppsättning; den finns tvärsöver hela deras breda ansikten och munnar. Det som besjälar hela fotografiet – rymden – är en organisk del av deras liv. (Berger, ss. 56-57)

Såhär skulle film kunna vara, men ack så avlägset den svenska filmen idag.

Bildkälla: Wikimedia.org

Pittoresk storstad

Jag kunde verkligen glädjas åt att promenera på Avenyn idag när jag lade märke till något som tidigare visserligen var mig bekant men som idag hamnade i nytt ljus. Jag tänker på de tre helglasade boxar till butiker som har hamnat mitt på trottoaren vid Valand. Det som verkade vara en tillfällig installation för glassförsäljning under sommaren har jag nu förstått ska vara en del av den nya Avenyn som för tillfället arbetas fram. Stora planscher finns uppsatta intill dessa glasbutiker som visar Whites flashiga renderingar. Jag har tidigare skrivit om denna förnyelse av Avenyn. Men det som slog mig idag när jag traskade förbi såväl blomsterbutik, sushibar som teknikaffär var att dessa tre butiker, som verkligen har en enorm exponering mot gående, har hamnat i ett förhållandevis nytt försäljningsformat – åtminstone nationellt sätt. De butiker som jag hittills sett som mittpartibutiker i köpcentrum eller övriga butiksstråk har kunnat vara telefonikedjor, med ivriga försäljare som hugger tag om varje förbipasserande, och på sin höjd en Espresso House. Att nu även fler branscher vågar satsa på denna nya arena är befriande.

Känslan jag får av att promenera runt där på Avenyn denna eftermiddag är pittoreskheten i att se folket, som mer och mer återtar utrymmet på Avenyn då denna gata nu ska bli bilfri, fritt skyndar ut ur glasbutiken med blommor händerna. Den lilla butiken som står där ensam, stolt och hävdar sig, gentemot det traditionella utseendet, med butiker i rader. Det finns en självständighet och känsla av småskalighet i uttrycket i en tid när bigness är så populärt. Trenden i shoppingcentrum att skapa butiker som små byggnad i byggnaden kan säkert ställas mot den jämförelse med småskalighet och pittoreskhet som jag kände så starkt idag. Den lilla världen i den stora.

Bildkälla: Avenyn.se

Nyare inlägg

© 2018 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑