Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Månad: november 2013

Bloggen fyller ett år!

1 yearIdag för ett år sedan hade jag precis blivit klar med utformningen av min egen hemsida, med portfolio och blogg. Det första blogginlägget lades upp samma kväll:

Nystartad sida kring mina projekt i olika gestaltningar. På bloggen kommer jag även att koncentrera mig på andras gestaltningar. Söker ett slags rum – ett inre mentalt rum att landa i. En sinnesnärvaro. Drivs av detta i flera av mina gestaltningsmedium. Nåväl, det är mycket man vill.

Men nu börjar simonhasselblom.com!

Med dessa ord började resan. Sedan dess har det blivit 188 inlägg kring i synnerhet arkitektur, skrivande, film och musik – dvs. mina starkaste intressen. Den särklast mest besökta sidan på hemsidan har varit portfolion, men jag har också förvånats över besöksantalet för blogginläggen. Detta är roligt och stärkande i fortsatt skrivande.

Därför vill jag ge alla ni som besöker min sida ett stort tack! Jag lovar att fortsätta min resa, och hoppeligen kommer det även bli ett tvåårsfirande.

Frigörelsen från TV-tablån

Blev så fundersam idag över hur lätt det är att gå in i en vana, och att sedan inte ha möjlighet att komma ur den. Jag har aldrig varit en TV-tittare såtillvida att jag inte slötittar på TV i timmar. Om det är så att jag tittar på TV via datorn blir det i så fall något jag söker aktivt, utan att gå igenom en massa utfyllnad såsom reklaminslag eller andra program som jag inte söker. Jag vill gå rätt på väsentligheterna. Samtidigt är det problematiskt att vänta in att ett program ska börja en viss tid och att inte ha möjlighet att kunna gå därifrån i pressen att missa något viktigt. Det sista momentet känner vi igen från TV för inte så många år sedan med TV-tablåns strikta ramar, om man inte aktivt spelade in varje program man såg, vill säga. Att nu kunna lösgöra programmen från strömmen av andra program blir därmed en otrolig frigörelse för att komma ifrån ett eventuellt slötittande. Man slår på videoklippet och tittar på det så länge det varar, med möjlighet att kunna pausa och gå tillbaka.

Hade under förra veckan väntat in nästa avsnitt av Alla är fotografer som gick på onsdagskvällen, och jag var också förberedd med mat innan programmet började. I lugn och ro satte jag mig med rykande tekopp för att se programmet i tid. Mitt i allt detta ser jag fotografer i programmet jag minns att jag sett förut. Jag måste därför genast Googla fram alternativa sökord för att finna motivet och fördjupa mig kring dem. Jag måste därför stänga av programmet för att göra en 10-minuters sökning, varpå jag sedan återvänder till programmet men inser att jag denna gång inte såg något inspelat. Visserligen blir programmet tillgängligt på SVTPlay i samma stund som det sänds, men känslan att faktiskt se det när det går bar med sig en sällsam känsla hos mig som nu med SVTPlay skulle gå förlorad.

Nästa vecka vill jag försöka hålla TV-tablån. Gör om, gör rätt.

Om ASMR för film

Kan film upplevas fysiskt? Detta har undersökts i en internetsubkultur som kallas ASMR. Med inriktning mot audiovisuella effekter stimuleras hjärnan att känna fysisk beröring. Med en viss skepsis kring fenomenet såg jag emellertid en video på Youtube när någon försöker nå fram till dessa effekter genom att viska nära och lysa med lampan mot kameran, och jag kände en kittling i bakhuvudet – samma kittling med gåshud jag får vid skör beröring. Fenomenet känns igen på andra platser, såsom när DN-reportern Hanna Fahl beskriver hur hon får likande reaktion när hon går hos frisören eller när någon sminkar henne. Det jag hörde och såg väckte ett kroppsminne som gav mig denna reaktion i form av kittling.

Det jag insåg efter att ha sett videoklipp och läst kring fenomenet är att detta är något jag försökt att nå inom filmmanus under flera år, att hävda och stärka sinnena inför vardagsbestyr, såsom att skära upp tomater eller att klippa naglarna. Det handlar helt enkelt om att stärka ljud och bild inför detaljer som annars går förlorat i vanans lunk. Det handlar om att väcka medvetenhet kring här och nu.

Fahl kallar i DN-artikeln fenomenet meningslöst, men jag vill tro att detta är meningsfullt, om inte annat som ett sätt att bli närvarande och släppa stress kring framtidsplaner. Precis som yoga helar kropp och själ kan ASMR göra det också. Det blir ett enormt här och nu som kan leda till njutning i den reaktion som kan väckas hos åskådaren. Att då dra detta ett steg längre och baka in detta i en berättelse skulle vara intressant, detta eftersom filmaren/författaren vill påverka åskådaren känslomässigt. Kreatören har därför en idé kring vad åskådaren ska känna i olika scener. Att då studera ASMR ytterligare kan också leda till att kreatören också kan påverka åskådaren fysiskt genom olika stimulanser. Självklart är inte detta nytt på något sätt, men det nya är att få syn på fenomenet och hävda det. Film som påverkat mig fysiskt är t.ex. Irreversible (2002), där en baston vibrerar i så långt ljudregister att det är svårt att höra den, men man känner den.

Bildkälla: Epcdn.net

En sårbar och kärleksfull karaktärsgestaltning på film

ParkerEfter att kortfilmen Betraktaren nu är avslutad – en film jag stått för regi, musik och ljudsättning i – är det underbart att känna att jag nu kan kasta mig in i ett nytt projekt. Vad ska då det vara? Jag har skissat på en historia ett tag, som egentligen är ett hopplock av flera av mina texter, skrivna under flera år. Jag pitchade idén för mitt filmkollektiv i söndags, och det slutade med att vi gemensamt associerade vidare på filmidén. Roligt att historien gav genklang i gruppen.

Något jag nu insett fungerar för mig i skrivandet med strävan att skriva vördnadsfullt, men samtidigt med viljan att få alla karaktärer så mångbottnade och identifierbara som möjligt, det är att faktiskt hitta vänner som kan vara skådespelare till var och en karaktär. Självklart behöver dessa inte vara med i en eventuell filmproduktion. Det viktiga är att du känner värme inför samtliga personer. Att då tvinga vännen att gestalta en alltför endimensionell karaktär är ett slöseri på talang, tid och pengar. Jag drivs därför att skildra alla så sårbart och så kärleksfullt som möjligt, detta för att ge mina vänner en så fin present att ta sig an som möjligt, ty varje roll ska vara utmanande men lockande att gestalta.

Jag skriver nu på något som ser ut att bli en novellfilm på 30 minuter, och att ha haft ovanstående metod med mig i processen har dels gjort filmen mer konkret för mig samtidigt som den också blir viktigare för mig att producera. Sen är det inte omöjligt att jag vid en eventuell filmproduktion också frågor åtminstone några av de vänner jag tänkt mig att gestalta karaktärerna.

Alla är fotografer

Måste tipsa om programmet Alla är fotografer som går att se på SVTPlay. Här ska humorduon Johan Rheborg och Henrik Schyffert som glada amatörfotografer under sex avsnitt lära sig behärska kameran bättre med målet att lyckas skapa den perfekta bilden. Första avsnittet kring självporträtt gick på TV igår. Programmet väckte flera idéer hos mig.

I en tid när miljontals bilder publiceras per dag, av alla, kan det vara intressant att ifrågasätta sättet man porträtterar sig själv på och sättet man vill exponera sig själv genom. Med en överutnyttjad förmågan att putsa till och försköna, att idealisera sig själv, kan det vara intressant att kasta in tillfälligheterna i fotografiet, det som ställer det förskönande  och medvetna på tvären. Istället riktas fokus i programmet mot att vara spontan, att öppna sig och framför allt att släppa kontrollen. Den sista punkten ligger starkt förknippad med att släppa självcensuren, att inte överjagsstyras in i ett invant ansiktsuttryck för fotografi. Att våga undersöka och våga leka fram det oplanerade.

Minns hur Roy Andersson under en intervju berättade hur han under en teateruppsättning hade problem med yrkesskådespelare att släppa loss den invanda jargongen hos dessa. Hans metod var därför att göra det obekvämt för dem på scenen, att de skulle ha dialog med varandra med ett vårtträd mitt emellan, så att de var tvungna att böja sig varje gång de skulle svara varandra. Anderssons mening med detta var att skådespelaren i den mödosamma aktionen att sträcka på sig släppte kontrollen i uttrycket för att oväntade kvaliteter skulle framhävas. Ryggmärgsreflexer är vad Andersson ser som dessa omedvetna kvaliteter som därmed skapar liv i scenen. Olyckligtvis fick Anderssons sådant mothugg av yrkesskådespelarna att idén med vårtträdet fick skrotas.

Blev framförallt inspirerad av att plåta själv.

Bildkälla: Kamerabild.se

Kopp utomhus

En lustig iakttagelse från dagen över rädslan att se utanför boxen, allt för att bli socialt accepterad.

Jag bor nära skolan, och har därför låtit det bli naturligt att ta med mig min tekopp mellan hemmet och skolan. Den har oftast stått i min ritsal i skolan, men efter sista föreläsningen för dagen har det blivit omständigt att springa bort till ritsalen med muggen. Jag har därför valt att ta med den på min promenad hem. På vägen hem har i mötet med andra min mugg upplevts som skojigt attribut på gående fot. Jag ställer mig frågan: Varför sådan uppståndelse över att bära kopp utomhus? Hade det varit lika märkligt att möta någon med pappmugg från Pressbyrån? Samma dryck, olika behållare. Den ena är socialt accepterad, den andra inte. En porslinskopp från IKEA med rykande te är inte det första man möter på torg eller i busskurer av en anledning.

Det är säkert ingen nyhet vilket ekonomiskt och miljömässigt slöseri det är att ständigt plocka nya pappmuggar varje gång man vill ha kaffe. Hur hållbart är det istället att ha med sin egen kopp? Istället för att sitta på sin, om man ens har någon, trånga balkong med morgonkaffe, varför inte koka upp den hemma och sen ta med den ut på en morgonpromenad? Jag slår härmed på trumman för ett hållbart och njutbart sätt att leva, ty vem vill gå miste om rykande kaffe i smällkalla vintern? Våga vinn, bär kopp!

Bildkälla: Enlagomdosgront.se

Postproduktion med ADR

processSå infinner sig den underbara känslan att man står nära slutet på kortfilmsproduktionen Betraktaren. En tiominutersfilm vi spelat in i somras, och där vi nu lägger sista handen på postproduktionen, med ljud- och musikläggning. En scen vi spelade in i ett trapphus gav usel ljudkvalitet, något vi var medvetna om redan under inspelningen. Då blev det därför naturligt för att spela in dialog (och allt annat ljud också för den delen) i efterhand. Fenomenet kallas ADR i det stora landet i väst. Trots bra mickar är det emellertid vanligt med detta sätt att skapa dialog på film, att helt enkelt som skådespelare besöka en studio och spela upp filmen där dialogen ska ersättas. I vårt filmkollektiv hade vi ingen studio till förfogande, bara mitt enkla hem med mick, hörlurar och skärm.

Överhuvudtaget har projektet varit intressant av flera skäl. Jag har fått möjlighet att regissera många nya bekantskaper, där utmaningen legat i att få alla skådespelare att bli bekväma med varandra. Vi har arbetat med tillit, trygghet och spontanitet. Den största utmaningen måste ha legat i att regissera 15 personer som samtidigt ska prata och ha förfest. Att få dem att verkligen ha roligt, att spänna av och bara ge sig hän åt varandra, det var berikande att jobba mot.

Nu blir det att söka in med filmen. Får se när den dyker upp för visning på nätet. Återstår att se. Jag anar också att abstinensen efter detta projektet inte kommer vara ihållande då jag snabbt vill kasta mig ut på nya kortfilmsupptåg.

Omprioriteringar i stadsplaneringen

Uppfriskande inslag i en alltför svårrubbad samhällssyn, där bilen styr stadsplaneringen och där privata jättar sätter agendan för framtidens stad, är Park(ing) Day:s evenemang. I september togs en parkeringsplats i besittning i centrala Malmö för att påvisa det värde parkeringsplatsen kan få, nu inrett med sittplatser, grödor, frukter och blommor. Staden behöver förtätas, och det blir viktigt att medborgarna själva inser de omprioriteringar som kan göras då ytan är begränsad. Tänk bara vad många bostäder och vad mycket jordbruksmark till odling som kan anläggas på outnyttjade centralt belägna ytor.

Eventet Park(ing) Day, ursprungligen från San Fransisco, har lett till över 1000 projekt över hela världen, däribland på Möllevångstorget i Malmö. Underbart att folk som landskapsarkitekt Hanna Centercall och arkitektpraktikant Louise Hansson, vilka var med under evenemanget, har driv att väcka debatt från medborgarhåll på detta sätt. Reaktionerna de fick var alla positiva, berättade de i tidningen Arkitekten (10-2013).

Bilen och privatiseringar styr stadigt stadsplaneringen i dagsläget, därför krävs att opinionen kan växa genom att aktionerna blir större än den gräsrotsnivå som de i nuvarande läge befinner sig på. Debatten måste få större utrymme, inte minst hos från medborgarhåll. För det enda sättet att låta medborgarna få tillbaka makten i samhällsplaneringen är att de själva inser hur odemokratiska nuvarande beslutsprocesser ser ut. Staden bör byggas för människan, för medborgaren snarare än enskilda kunder.

Emellertid tycks det finnas ambition att väcka opinion från kommunalt håll nu när Karlstad skapat stadskonst som betonar att en bilparkering ger 10 cykelparkeringar. Detta tror jag är en vinst, att skapa  starka reaktioner genom slagkraftiga visuella jämförelser, detta i takt med att städerna måste förtätas, och att varje kvadratmeter därför måste utnyttjas till fullo – frågan är bara,  till vad?

Bildkälla: Sveriges Arkitekter (Foto: Adam Haglund)

Det goda medborgarhemmet

Har vi en stad för alla? Vad händer när en grupp exkluderas i staden? En bostadssocial katastrof, varnar forskarna. Jag har precis läst en övertygande artikel ur förra numret av Arkitektur (5-2013) av forskaren Nazem Tahvilzadeh kring orättvis fördelning av stadsutvecklingspolitiken. Upplopp i förorterna bottnar i en maktlöshet, där endast en homogen politisk, administrativ och ekonomisk elit sätter agendan för stadsutvecklingen, med tillväxten framför allt… och alla. De flesta nyinflyttade i städerna är resurssvaga, och när näringslivets ekonomiska intressen sätts i första rummet stängs denna majoritet ute.

Tahvilzadeh betonar vikten av en demokratisk styrning av stadsplaneringen, vilken förutsätter att offentliga och privata organisationer underställs de demokratiskt valda politikerna. Bygg- och planeringskedjan ska då utgå från hela befolkningen, där förortens utveckling blir del av stadspolitiken. “[M]en vågar politiker, planerare och arkitekter bli utmanade av medborgarnas perspektiv och intressen?” avslutar Tahvilzadeh sin artikel.

Att lyssna till medborgarnas intressen bör vara en självklarhet, att designa samhället efter deras villkor och önskningar. Däremot blir det problematiskt där kapitalismen härjar, och där människovärdet blir underlägset. Att vi sitter och behandlar dessa ämnen idag, 2013, är skrämmande, då Per-Albin Hanssons folkhemstal i riksdagens andra kammare är lika aktuell idag som år 1928. Hans tal ledde till välfärdssamhället, men under 90-talet försvann denna bostadspolitik. Kanske är det därför läge att väcka Hanssons anförande igen:

Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. [—] Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. [—] Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olikheterna äro stundom skriande; medan några bo i palats betraktar många det som en lycka om de får bo kvar i sina kolonistugor även under den kalla vintern; medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få en beta bröd, och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar. Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt.

Bildkälla: Wikimedia.org

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑