Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Månad: januari 2014

Debatt kring bilen i staden

Synnerligen trist inlägg i debatten kring bilen i storstaden har den partiske Bertil Moldén – vd för Bil Sweden – skrivit. Som ett svar på tidigare debattinlägg kring onödigheten av bil i urbaniseringen hävdar Moldén att bilen är en förutsättning för den hållbara staden.

Forskarna Pia Björklid, Jonas Eliasson och Carlotta Mellander samt doktor Alexander Ståhle menar att allt fler väljer att bo i städerna för närhetens och täthetens skull. Att då fortsätta ge yta åt bilen i staden är både trafik- och miljöfarligt. Det är därför nödvändigt att ta bort bilarna ifrån innerstäderna, fortsätter de. Deras resonemang bygger på att bilens intrång i staden gjorde gatorna, där många barn lekte aktivt före år 1900, otrygga och farliga. Barnen försvann snabbt från gatorna under 1920-talet då antalets dödfall med bil som mordvapen ökade drastiskt.

Jag vet själv flera centralt belägna skolor och dagis, där barnens rörelsefrihet begränsas till förmån för bilarnas. I takt med ökad population i städerna har dock lekplatserna vågat sig ut på gamla bilparkeringar, främst som trend i USA.  Jag skulle själv önska att jag kunde leva i en stad som även prioriterade barn. Barn är nyfikna och behöver springa av sig. Att allt fler barn växer upp i den farliga staden gör att man förstör deras förmåga att utvecklas genom lek och utforskande.

Som argument på Björklids och de övriga forskarnas inlägg menar Moldén dock att bilen bör behållas av den anledning att bilinnehavet växer, även i städerna. Det är förståeligt att många föräldrar skjutsar sina barn till skolor av säkerhetsskäl, kan jag tänka. Därav består resonemanget kring bilens kontraproduktivitet i staden – en ond cirkel som kan liknas vid situationen med den röktäta dimman i Peking, som man undviker genom att alltid vistas och ta sig fram med bil och därmed sprida ut ytterligare miljögifter. Hur uppkom säkerhetsrisken att som barn leka i staden, frågar jag mig.

Moldén ser fördel i att resekonsumenterna är blandare av flera transportmedel, och att de boende i stadens utkanter kan använda alltifrån bil, kollektivtrafik och cykel växelvis. Ändock har jag svårt att se hur bilens försvinnande ifrån staden skulle förstöra denna blandmentalitet, snarare understryka den. Att ta bort bilen från staden gör det ju inte svårare för folk att åka bil till staden. Här slutar dock Moldéns argument, och kvar knyter han handen för sin svårbegripliga och bristfälliga tes kring bilens förutsättning för den hållbara staden. Varför ens ge sig in i debatten? För att få sålt fler bilar i städerna?

Det hade varit skönt att känna att bilberoendet minskar av att fler flyttar in i städerna. Att då samlas på en ännu tätare plats, i och med bilens försvinnande, gör att exploateringen minskar. Dessutom ökar folkhälsan med förtätningen, då fler väljer att ta sig till fots eller cykel före bilen.

Bildkälla: HD.se

Att vara begränsad kreativt

pianoUnder snart ett halvår har jag och en vän komponerat musik hemma hos mig. Musiken rör sig i huvudsak mellan atonal expressionism, böljande impressionism och 70-talsprogg, i ett projekt som går under namnet programmusik. Programmusik innebär instrumental, klassisk musik som avser skildra en historia. Detta innebär att vi tidigt skrev ett manus som vi nu, scen för scen, gestaltar instrumentalt.

Av tekniska skäl har vi varit oförmögna att kunna spela musik tillsammans. Vi har därför spelat in musiken en och en, där vi sedan bygger upp musiken lager på lager. Detta har dock hämmat oss stundom, när vi drivits av att improvisera ihop, och då kunna lyssna av varandra i spelandet. Dock har införskaffandet av nya högtalare gjort att denna mentala spärr nu kunnat släppa. I förrgår kväll kunde vi därför för första gången improvisera tillsammans, där vi spelade in de två instrumenten samtidigt och parallellt. Denna frihet resulterade i åtta minuter musik. Oerhört förlösande! Att inte vara begränsad kreativt ger mig känsla av tyngdlöshet, ty jag känner mig alltför ofta instängd i teknikens ofullkomligheter.

Jag började spela in egen musik år 2000. Musiken finns därför kategoriserad på min dator i årtal därifrån. Då var det enklare teknik, såsom audioinspelning direkt från mitt keyboard jag hade då – tiden innan jag upptäckte MIDI. Självklart var jag begränsad då med, men det var ju en del av lärandet att ta en sak i taget. Men när jag lyckades behärska tekniken blev jag låst då med. Efterklokt skulle jag kunna säga att de kulturstöd som skänkes till barn- och ungdomsverksamheter hade varit ett alternativ. Här finns utrustning och kunnande, och som en nyfiken 13-åring skulle ett sådant stöd vara guld värt.

Ehuru kulturstöd inte utnyttjats blir tyngdlösheten inte mindre av att jag nu, 14 år senare, tillslut lyckas få det klaustrofobiska rummet syrerikt, där kreativitet och teknik uppfyller varandra.

Framgångsrikt bildberättande

Fotot t.h. är taget av Elena Shumilova. Hennes bilder har haft enorm sprängkraft och spridits som en löpeld på etablerade nyhetskanaler och sociala medier. Jag kom i kontakt med hennes verk för en vecka sedan.

Hon är en ryska som i början av 2012 köpte en kamera att fotografera sina barn med. Trots att fotointresset tycktes börja då vittnar hennes fotogalleri om en djup kunskap redan vid start. Detta ser jag i sättet hon hanterar ljuset i bilderna, där hon ofta leker med motljusets kvaliteter. Flera pratar om hennes magiska känsla i bilderna, vilket jag tror motljuset är med mycket att skapa, där disigheten i atmosfären framhävs.

Jag blir själv magnetiskt dragen till hennes bilder och måste därför gå igenom hela hennes galleri. Jag skapar i denna enorma fascination distans till mitt beteende och frågar mig: Hur kan hon ha blivit så stor på så kort tid? Vad finns det egentligen i bilderna som är så lockande för mig och andra?

Det första svaret jag tänkte på, som jag varit inne på, är ju sättet hon använder ljuset på. Men ju fler bilder jag ser, desto mer förstår jag den verkliga orsaken till mitt eget intresse för bilderna, nämligen sättet hon berättar om livet på den ryska gården där hon bor. Det utspelar sig en berättelse på farmen med barnen och djuren.

På samma – för mig närmast exotiska plats, en enslig gård med sjöar och tjock skog – följer vi familjen under olika årstider. Det sker alltså en framåtrörelse under ju fler bilder vi ser. Vi hinner bekanta oss med karaktärerna och fördjupa oss i deras liv på platsen utifrån det tillstånd där de bara är, utan att ge anspråk på att verka. Kort sagt: De är naturligt närvarande och avslappnade i mötet med kameran. Motiven skildrar ofta relationer mellan två eller flera parter, såsom mötet mellan ett av fotografens barn och deras kanin, deras hund eller några ankor som går över grusvägen.

Personerna blir efter ett tag välbekanta för oss, men bilderna överraskar ideligen med sättet personerna placeras i för sammanhang. Situationerna är olika, men personerna och miljön densamma. Det vi ser är alltså en dokusåpa, där fotografen tar exempel på vardagen som hon sedan förhöjer och förtätar i en konstnärlig produkt.

Underbart glad för att ha fått ta del av denna färgsprakande berättelse!

Se fler av hennes bilder på hennes 500px-sida.

Bildkälla: Teaguenc.wordpress.com

Kollisionsstaden

kollisionI modern hantering av trafik i stan tycker jag mig se två skilda ideologier i planeringen. Den första talar för att separera olika trafikmedel från varandra, såsom gång och cykel i olika körfält, helst med olika fält per färdriktning. Sedan har vi den ideologin som talar för blandstaden som en plats där även alla trafikmedel ska dela på gemensam yta, där alltså cykel, bil och gående ska samsas på samma väg, i samma fält – demokratiskt och rättvist. Den senare ideologin har slagkraftiga argument, men jag har svårt att se hur detta ska fungera i praktiken. Folk kommer från alla håll och ska i detta gytter veta vem av de olika trafikmedlen som har företräde, vem som ska vänta, osv. Det blir en plats byggd för konflikter, osäkerhet och olyckor.

Dock tycker jag mig allt oftare i arkitekttävlingsförslag se tendens till den senare ideologin. Jag fotograferade därför av två exempel på roliga situationer, där bilden t.v. bör visa en ideal verklighet, men att motivet ändå svarar för en trafiksituation med kaos, där cykelsymbolen i marken till trots lockar gående att beträda ytan. I bild två blir det tydligt hur trafiklyckor lätt kan uppstå, när cyklister kommer åkande där folk aktivt korsar vägen på väg ner till älven.

Jag är glad att jag i min egen stad Göteborg sett hur uppdelning mellan gångtrafikanter och cyklister skett i stora delar av centrum – även med olika körfält för olika färdriktningar. Dock vittnar både empiri och teori om kaos ändå, och då handlar det om gångtrafikanternas inkompetens vad gäller trafikregler – kanske för att majoriteten inte uppfattar sig själva som del i stadstrafiken. Det fordras alltså även verifiering av trafikkunskap bland gående som för bilister. Men det är inte rättvist att smutskasta de gående med all kraft, ty jag har läst en bra artikel som även påvisar förståelsen för de gåendes agerande: uppdelningen mellan gång- och cykelbana är inte tillräckligt accentuerad, varför det är lätt att av misstag komma in på fel fält.

Med all den ambition kring lyckad stad som uttrycks i arkitekturrenderingar hoppas jag även att ambitionen förankrar sig i analys kring hur denna lyckade stad ska fungera trafikmässigt. Bara för att social kollision är bra behöver inte all kollision vara det.

Bildkälla: Bilder fotograferade ur tidningen Arkitektur nr 5 och 6 2013 (beskurna bilder).

Konsten att läsa

För många är läsandet som rinnande vatten, där sidorna flyter fram i en jämn puls. För mig har läsandet över åren varit förknippat med ett, i nästan samtliga fall, visst mått av motstånd. En tröghet. Har precis läst ut Tatiana de Rosnays Sarahs nyckel (2007). När jag nu under kvällen läst 150 sidor som sängläsning har jag kommit i kontakt med tanken på hur denna tröghet upphört.  Jag vill inte bara lovorda boken, ty spänningslitteraturens dramaturgi har en lätthet i sig, med tydliga cliff hangers. Men jag vill hoppas och tro att även kärvare böcker skull te sig lika flödande för mig nu som Sarahs nyckel.

Hur kan detta komma sig? Innan  jag släckte lampan tänkte jag på den koncentrationssvårighet jag överlag haft kring litteratur – emellertid avfasad med tiden – präglad av ett slags hetsläsning, att aldrig riktigt sjunka in i texten – att sjunka in bakom texten. Jag har alltför många gånger stannat upp i en bok efter 50-100 sidor och känt: Jag orkar inte. Det kan ha med viljan att effektivisera att göra, att försöka plöja en bok så snabbt som möjligt, och att jag därför inte har tid att låta orden sjunka in i mig som stenar i älven. Paradoxalt nog är det kanske just dessa stenar som behöver sjunka till botten för att motivation ska finnas att ägna två timmar extra åt kvällsläsning.

Det är också med förnöjsamhet jag lägger ifrån mig boken, då jag känner hur jag trampar ny mark, hur jag faktiskt kanske kan bli den aktive och samtidigt djuplodande läsare jag så innerligt imponerades över att folk i min närhet – främst under gymnasietiden – kunde vara. Att ta första steget ut i träningssnåret gör det lättare att ge sig ut på nästa, som att utföra en mental plogning där alla hinder man byggt upp över tid plötsligt känns mindre och hanterbara. Därför ska det bli kul att ta sig an en ny bok imorgon.

Bildkälla: Agnesilund.se

Ohållbara luftslott i ekologiskt hållbara ambitioner

Ekologisk hållbarhet är trendig idag. Det låter därför inte märkligt att arkitekter i projektering av skyskrapor kastar in träd och växter för att öka attraktionskraften. ArchDailys näst mest läst artikel under 2013 lockade mitt intresse idag. Det är en text av Tim De Chant kring det orealistiska med denna träd i skyskrapa-trend.

De Chants kritik handlar om hur träd har svårt att leva på hög höjd, med skyskrapans förutsättningar, med den kraftiga vinden och den extrema värmen och kylan som uppstår. Men De Chants lyfter också fram problematiken med logistik, såsom svårigheten att kunna vattna vertikalt odlade växter.

De Chants har självklart rätt i absurdheten i hur vissa arkitekter på slentrian kastar in träd i skyskrapor för att locka beställare. Dessa renderingar med 10-metersträd placerade på normaltjocka bjälklag blir närmast komiska då träd generellt sätt behöver lika mycket plats under som över jord. Det är dessutom en naiv tanke att tro att projekten är mer hållbara bara för att det finns utplacerade träd i byggnaden. Ofta har det blivit ett billigt PR-trick. Ändå tycks det mig finnas en tydlig gräns mellan dessa utopier och realistiska alternativ. Det märks när förslagen är välgrundade.

De Chants argument är att träd har svårt nog att växa i staden på marknivå, och att det därför säger sig självt att träd placerade 150 meter upp i luften, där nästan alla klimatvariabler är mer extrem än på gatunivå, är utopi.

Så länge växtligheten håller sig under trädgränsen, där naturen själv dragit gränsen för vad träden tål att växa i för förutsättningar, har jag svårt att se hur träd per automatik inte klarar skyskrapor. Självklart har träd i skogen en rikare biologisk mångfald, där inte grönytorna är avskurna från varandra som i staden, men samtidigt finns ju potential att skapa en skyskrapa där all grönska är förenad, inte bara i skyskrapan utan med växtligheten på marken. Staden har potential att öka den biologiska mångfalden genom denna förening av grönytor. (Det finns dessutom växter som inte kräver jord. Se “urban odling” för mer info.) Om detta nämns ingenting i De Chants artikel.

Det är ju självklart att träd inte kan växa i de mest extrema klimatförutsättningarna, men det finns ju faktiskt vertikala odlingar som klarar sig bra även som riktig byggnad. Artikeln saknar nyans då exempel på färdigbyggda vertikala odlingar uteblir. Att säga att detta inte finns är en lögn. De Chant har bortsett från starka referensobjekt, helt enkelt, allt för att få sin retorik starkare. För det finns ju självklart arkitekter som verkligen lyckas hantera de kritiska områden som De Chant lyfter fram, att då dra alla arkitekter över en kam och påstå att projekten överlag är verklighetsfrånvända är ett påhopp och generaliserande.

Bildkälla: ArchDaily.net

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑