Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Månad: februari 2014

Den aktiva spelaren

Intressant ter sig möten av traditioner och professioner som inte knutit relation i mitt huvud tidigare. Det blir som två olika universum vars essenser lyser klarare av att de uppfyller varandra. Uppfylld blev jag därför av det plötsliga infall i undervisningen och studierna som, vid sidan av arkitekturprojektering, kretsar kring spelutveckling. Jag bör tidigt klargöra, att betydelsen av speldesign här åsyftar brädspel och inte dator- eller TV-spel. Den koppling jag inte dragit tidigare är inte mellan spel och arkitektur, men mellan spel och film.

Plot-drivna filmer, där karaktärens hot och problem enbart skapas utanför dennes påverkan, kräver inte lika emotionell uppoffring och erbjuder sällan katharsis såsom de karaktärsdrivna filmerna, där karaktärens  egna beslut leder till påtagliga hot för denne och dess omgivning. På samma sätt är det spelarens egna val i brädspelet, med de påföljande förlusterna eller vinsterna, som skapar en intressantare utveckling än att enbart drivas av slumpen. Det handlar om att blåsa liv i spelarens egna val och beslut, att inte enbart ledas genom spelet av tärningens slumpmässiga utfall. Brädspel på den svenska marknaden är alltför ofta begränsade till denna kärnmekanik, där spelaren passiviseras till fördel för tärningen som aktiv motor.

Spelet ska i bästa fall följa dramaturgins grundprinciper med en stegrande upptrappning i spänning som leder till ett klimax. Här ligger utmaningen främst riktad mot sig själv, där man tydliggör sina egna brister utifrån de mediokra utfall man fått av sina beslut under spelets gång, men där motivationen finns i att våga ompröva sina val – och det ligger i brädspelets natur att man har många turer på sig. För att höja intresset och engagemanget för brädspelet är det av betydelse att utveckla ett spel som verkligen får spelarna att förverkliga sig själva på ett djupare plan än enbart hoppet om högt nummer på en tärning.

Bildkälla: Wikimedia.org

Den dunkla skogen som avbildning

För två veckor sedan startade jag ett landskapsfotoprojekt med en grupp. Uppgiften är att träna att tolka en plats och sedan försöka utifrån analys översätta denna till en konstärlig produkt. Vi kommer koncentrera oss på Göteborgs utkanter. Hittills har vi ägnat oss åt att bekanta oss med kamerateknik samt skapa de ramar ur vilket vi sedan ska arbeta konstärligt. Jag har själv fotograferat manuellt i flera år, men det är först när jag nu visar andra som jag får en lust att utvecklas själv, att ta ett steg längre.

Kanske var det därför jag aktivt letade efter fotografers verk, men också deras olika approach till fotograferandet som konstform. Här blev Mats Andersson mest intressant, i synnerhet för att känslan han vill få fram i bilden går före behovet av skarpa och dokumenterande foton på djur. Hans fotografier är ofta gryniga, med djur i långa slutartider. Det finns en dimension utanför det redovisande. Snarare handlar det om att fånga stämningen i platsen, där djuren som lever där, inte får huvudrollen. De blir en del av dunklet.

När jag lyssnar på hur Andersson resonerar visar han på sitt självklara sätt helt nya värdegrunder än de jag hittills byggt mitt eget sätt att värdera fotografiet på. Det finns något underbart förlösande i att se flera sidor av samma mynt.

En abstrakt målning får lov att vara ickefigurativ, och Anderssons ingång i fotandet handlade år 2009, när han började fotografera på allvar, om att se fotograferandet lika fritt. Om fotografierna inte behöver vara figurativa behöver de heller inte vara skarpa. Att bryta dessa elementära ramar för fotot vittnar om hur ungt fotohistorien är, att det fortfarande finns så mycket att ompröva och upptäcka i fotografiets natur.

Andersson skapar ibland så diffusa gestalter i bilden att det inte går att säga vad det faktiskt är, och kanske är det just hans poäng. Börjar man att hamna i definitioner av konsten rör man sig också sakta men säkert från högerhjärnans lekfullhet till vänsterhjärnans behov av att sätta ord på allting. På det sättet försvinner också energin med bilden. De associationsrika och mångbottnade fotografierna blir enormt tyglade och banaliserade av en förenklad epitet. Friheten ligger just i luckorna, det diffusa, det suddiga. Det dunkla och gryniga blir ett sätt att frigöra fotografiet från det enbart redovisande. Det expressiva i bilderna tar modigt överhanden.

En sådan mental kalldusch innan jag själv ger mig ut på fältet med kameran kan vara berikande.

Bildkälla: Basetool.se

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑