Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Månad: oktober 2015

Ekologisk och social funktionsseparering

beesI somras gick Bieffekten (2014) på SVTPlay – ett program som avhandlar hur den väldiga industrialiseringen av landsbygden, med funktionsseparerade fält av homogena grödor, riskerar att totalt utrota humlor och bin. När detta väl sker kommer det sprudlande naturliv vi så innerligt suktar efter att vara ett minne blott.

En ögonöppnare för mig kring hur lätt växt- och djurlivet kan rubbas upplevde jag i ett datorprogram som barn, där jag som spelare kunde förändra näringskedjan någonstans för att sedan se dess följder på andra växter och djur. Den stora insikten var att en ringa förändring kunde ge enorma konsekvenser. Jag hade därigenom blivit vittne till något som från den dagen blev motorn i mitt intresse mig för hållbar utveckling.

Liksom med ekologisk funktionsseparering blir även samhället rent socialt orubbat när funktioner delas upp alltför kategoriskt. Exempel kan vi ta från de s.k. urban sprawl i USA, där bostäder för sig och kontor för sig skapar livlösa och otrygga områden många timmar på dygnet, och där avstånden mellan områdena kräver långa bilresor. Att istället blanda funktioner i samhället skapar aktiviteter under hela dygnet i området. En sådan funktionsblandning skulle även dra nytta av mix mellan psykosociala grupper – något som skulle minska segregationen.

Att då göra sig av med industrialismens och modernismens behov av funktionsseparering och bygga ett samhälle där såväl ekosystem som sociala aktiviteter blandas skulle göra stadsplaneringen bättre rustad för såväl utrotning som social exkludering.

Bildkälla: Pixabay

Cykelns roll i staden

Foto: Björn Stenberg

Foto: Björn Stenberg

En ständigt ökande cykelvåg har slagit rot i bilstaden Göteborg och satt den gängse trafikplaneringen i gungning. Detta har tvingat politiker och stadsplanerare att vidta nödlösningar och efterkonstruktioner i utformningen för den alltjämt växande gruppen. Nödlösningar såsom cykelfil på fel sida av vägen, fragmentariska cykelnät som slutar tvärt eller byter sida oannonserat och trafikskyltar placerade mitt i körbanan är utbrett. Listan skulle kunna göra längre. Därtill har vi en snöröjning som i många fall ser ut som bilderna visar. Stadens prioriteringsval syns kanske tydligast här, då bilfilerna i städerna oftast har klanderfri snöröjning.

Bilinfrastrukturens dominans gentemot andra trafikalternativ står sig även gällande i pågående stadsplaneringsprojekt, trots att förutsättningarna är emot dem. Vid Slussen i Stockholm passerar dagligen 150 000 cyklister, vilket är dubbelt så många som bilister. Trots detta glöms dessa i princip bort i utformningen, gång efter gång, i förslagen. Betänkt då hur en sådan design skulle te sig om 15-20 år, då cykeltrafiken kanske fördubblats.

Dokumentären Bikes vs Cars (2015) visar hur städer under det senaste 50-100 åren, med sin prio för bilar, slagit ut möjligheten att ta sig fram med cykeln. Oftast slutar trafikolyckor mellan bil och cykel med att bägge parter skriker på varandra, men oftast är städerna utformade på ett sådant sätt att motorfordon inte ser cyklisterna, varför de därför omedvetet prejar ut dem. Det står därför klart att den stora boven i dramat är stadsplaneringen.

Dokumentären The Human Scale (2012) visar att bilinfrastrukturens dominans i stadsplaneringen även är en demokratisk fråga. I den mest växande staden i världen, Dhaka, kör 5 procent bil. Ändå tvingas alla vara med att betala för bilinfrastrukturen. Den tar dessutom så stor plats att de övriga i samhället inte får plats. På många platser finns inga trottoarer. Forskaren och arkitekten Jan Gehl visar även i dokumentären studier på hur bilvägar som blivit gågator ökar stadslivet markant. Att rusta upp små bakgator med kafeterior ökar aktiviteten i området med hundratals procent.

Göteborgs stad ska under en 10-årsperiod satsa 3 miljarder på utveckling av cykelnätet i staden. Ambitionen är att göra cyklandet som ett värdigt transportalternativ jämlik med bil- och kollektivtrafik. Detta kommer emellertid inte påverka bilarnas framkomlighet. Det sistnämnda ser jag som en omöjlig ekvation, emedan gaturummets yta är begränsad. Det oroväckande är att Göteborg hittills visat hur en sådan lösning går till, nämligen genom att begränsa promenadstråk till fördel för cyklister. Detta är farligt, eftersom de gående med sin begränsade yta omärkligt promenerar ut i cykelfilen. För att stärka ekologiska, folkhälsobefrämjande och yteffektiva transportalternativ, såsom promenad och cyklande, bör dessa få sin demokratiska plats i stadsbilden, och då blir det naturligt att biltrafiken får backa, eftersom gaturummet inte annars räcker till.

P.S. För er som vi vill se Den mänskliga staden finns den tillgänglig gratis på UrPlay. Bikes vs Cars kan hyras från Triart.se. D.S.

Bildkälla: Krister Isaksson bloggar

Den barnvänliga staden hamnar på agendan

Det är fascinerande att stadsplaneringen under så lång tid och så frekvent har blundat för barnens behov. Mästrandet med intensiv biltrafik mitt i staden har skrämt iväg många barnfamiljer ut till villaförorter. Dessutom byggs inte längre större parker och grönytor i städerna, vilket gör att ytorna för lek och spring ofta begränsas till små innegårdar, eller på sin höjd hårdgjord lekplats, dit man bara kan ta sig med en vuxen i handen, eftersom man på vägen dit måste korsa tungt trafikerade gator. Barnens fysiska aktivitet har minskat drastiskt. Att dödssiffran minskat för barn i staden beror inte på att hotet minskat, utan snarare att färre barn vistas utomhus.

Men från olika håll har reaktioner nu börjat väckas. Tidningen Arkitekten (september 2015) skrev nyligen om hur landskapsarkitekter har ordnat uppror mot den begränsade ytan barnen tilldelas i städerna idag. Samtidigt har Boverket utarbetat en vägledning  kring planering och utformning av förskolans utemiljö. Sist ut har boken En stad för barn, skriven av Susanne de Laval, haft boksläpp. Hon definierar en stad för barn som en plats där barnen kan röra sig fritt. I paritet med den colombianske politikern Enrique Penalosa menar de Laval att en stad för barn är bra för alla. Är staden istället begränsande påverkar det både barn och vuxna, såväl fysiskt som mentalt. (ETC Stockholm, Arkitekturanalys)

Dock är jag trött på att diskussionen alltid strävar åt samma budskap, att förtätningsidealet i städerna måste ifrågasättas och ge vika för barnens bästa. Det uppstår en polarisering mellan barnens bästa, å ens sidan, och  tätt stadsbyggande, å andra sidan. Istället bör förtätningen  stärkas ytterligare för att därmed frigöra större naturmarksområden och friytor åt barnen. Fördelen med täta städer för barn är många. Ju tätare folk bor, desto promenadvänligare blir området, emedan närheten till målpunkter blir kortare. En av de starkaste aspekterna till varför barns fysiska aktivitet och utomhusvistelse har minskat är just för att målpunkterna blivit längre. En folktät plats bidrar till trygghet emedan det finns många ögon på gatan, dvs. att många finns på plats om något otryggt håller på att hända. Dessutom bidrar en tät, funktionsmixad stad till social aktivitet. En sådan miljö låter barn och vuxna få ett ömsesidigt umgänge med varandra, vilket är stärkande för barnen, då de lättare tränas in i socialt samspel och gemenskap.

Det är otroligt roligt att debatten har lyfts, och jag hoppas att detta leder till större kompetens i planeringen vad gäller barns behov och deras perspektiv. Därmed kan nästa diskussion ta vid, nämligen HUR barnvänlig stad ska uppnås. Vägarna dit är många! Och när frågan nu väckts finns det många därute som kan bidra med idéer.

Bildkälla: Pixabay

Förnyelsebart och lokalproducerat – trähuset får renässans

I en tid när man utgår från att all produktion av varor och byggnader kräver koldioxidutsläpp är det befriande och förlösande att höra hur trähusen, med sin renässans, faktiskt ger ifrån sig minus i utsläpp. Det krävs ett kraftigare tag om byggherrars och arkitekters ansvar när det gäller att hitta miljövänliga – i ordets egentliga betydelse – alternativ till dagens kalla och blöta husproduktion.

Folkhem är ett byggbolag som helt satsar på trähus. De visar på sin hemsida hur de med moderna byggmetoder kan bygga brandsäkrare, tidseffektivare och tystare än gängse byggande, där huvudsakliga material är stål och betong. Deras åttavånings bostadshus i Sundbyberg satte Sverige på kartan med sitt år 2013-2015 världens högsta trähus. Redan nu har den blivit omsprungen i den snabbt ökande trenden att bygga högt i trä. Eftersom träet måste vara torrt och varmt kräver det att byggprocessen är betygligt bättre än vid hantering av blöt och kall betong. Man kan dessutom börja inreda de första våningsplanen innan de övre är färdigbyggda. Sen har vi det här med miljön, där man med trähus faktiskt kan bespara utsläppen med flera tusen ton koldioxid gentemot om huset hade byggts i betong, detta eftersom träet naturligt sätt suger åt sig koldioxid. Dessutom är det både förnyelsebart och lokalproducerat.

Det jag däremot ställer mig frågande till är hur miljövänligt limmet vid korslamineringen är för träet. En nackdel med projektet är ju också priset på huset, som är betydligt högre än att på vedertaget vis i betong, något som självklart påverkar prislappen på hyran. Detta slår ut möjligheten för en social mix vad gäller samhällsklasser. Ekologiskt men ej så socialt hållbart. Om marknadspriserna bestäms av mängden utsläpp kan trähuset även möjliggöra en social hållbarhet.

Det skulle i det stora hela krävas ett större ansvarstagande för arkitekter, byggherrar och politiker, en större kompetens kring ekologiskt och socialt hållbart byggande, som tyvärr är enormt eftersatt gentemot den ekonomiska vinningen i projekten. Ansvar och hållbarhet ger vika för ekonomisk vinning. Hoppas att byggbolag som Folkhem får större stöd för att i det långa loppet strukturera om den värdegrund som hela marknaden idag styrs av.

Bildkälla: Fastighetstidningen

A not so fair phone

0020-mobil2Kanske har slit och släng-samhället nått sin peak. Företaget Fairphone gör en radikal förändring i det resursslöseri som är standard idag. Ofta är det en bråkdel av alla komponenter i en telefon som är sönder när man byter ut den – detta eftersom alla delar sitter samman som en produkt. Fairphone vill istället låta brukaren reparera och uppgradera telefonen själv genom att kunna köpa till lösa komponenter som man likt pusselbitar byter ut. Om kameran inte fungerar byter man enbart ut den, inte hela telefonen.

Konceptet är genialt. Dock förvånas jag över hur lågt företaget spänner bågen. VD:n vill sikta på att kunderna ska ha sin telefon i fem år. Sikta på.

När jag köpte min Sony Ericsson P800 för 13 år sedan var det den första generationen smartphones. Den hade mp3-spelare, färgskärm, kamera, touchskärm, handskriftsigenkännare, röststyrning, E-post, riktigt Internet (mer än samtidens WAP) samt hantering av Excel- och Wordfiler. Det fanns dessutom möjlighet att helt ta bort knappsatsen för att få den eftertraktade helskärmen, som Apple med sin första iPhone fem år senare såg som banbrytande. Att den hade varit med i James Bond: Die Another Day från samma år gjorde den ju inte mindre åtråvärd.

I samma veva var jag lokalansvarig på Grön Ungdom i Varberg, där jag även deltog i evenemang i Göteborg, däribland en demonstration mot överkonsumtion. Som 15-åring var jag mycket väl medveten om det ironiska i att å ena sidan demonstrera i Nordstan mot överkonsumtion och å andra sidan köpa den kanske både dyraste och hetaste telefonen på marknaden.

Emellertid förändrades den bilden över tid. Det jag först fick höra vara en överklasstelefon gick till att bli en normal telefon. Efter bara fyra år av användning blev den till och med betraktad som ålderdomlig, detta trots att iPhone, med liknande helskärm inte hade släppts ännu. Kanske var detta för att livslängden på telefoner är så korta – normalt sätt. Min P800 var en ständig följeslagare. När batteriet krånglade år 2010 insåg jag hur otroligt svårt det var att hitta ett batteri som kunde fungera lika bra. Jag hittade ett och lyckats hålla telefonen fungerande i ytterligare två år. Men år 2012 dog telefonen.

Ett resursslöseri och överkonsumtion blev istället en relativ sparsmakad konsumtion. Det blev därför naturligt för mig att tänka att även nästa telefon skulle hålla lika länge, vilket dock inte var fallet.

Att satsa på utbytbara moduler i sin telefon är en smart och logisk reaktion mot överkonsumtion. Att dock begränsa telefonen till fem år, och under den tiden dessutom hinna byta ut komponenter, gör det svårt för mig att förstå att denna telefon faktiskt skulle vara mer miljösmart än gängse telefoner. Jag skulle snarare se att det stora problemet är livsstilen som bygger på att ägandet av andraklassens produkter därmed gör en till andraklassens medborgare.

En tredje aspekt är att teknikjättarna pressar undan produkter och deras attribut snabbare än behovet av ny telefon. Min nuvarande iPhone 5C behöver nytt skyddsglas, vilket efter september månad är enormt svår att nå eftersom Apple vill bereda plats åt enbart nya modeller.

Överkonsumtionen måste bekämpas på flera plan; med en annan livsstil, med långvarig service och med smartare produkter – som ger anspråk på längre hållbarhet än fem år.

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑