Mellan år 1993 och in i vår tid har Naturvårdsverket satsat på naturum, dvs. byggnader som magneter för att se den svenska naturen. 31 stycken har vi sammantaget idag. Naturvårdsveket har insett vikten av en arkitektur som öppnar folks relation till naturen, och det har gett resultat. Kristianstads naturum besöktes förra året av 160 000 besökare, vilket är fyra gånger fler än beräknat. Däremot har det riktats kritik mot att Naturvårdsverket lägger mer pengar på arkitektur än naturvård och skydd av arter, som bör vara deras egentliga arbete. Kritiken är befogad. Och naturumtrenden har genom åren genererat allt större och allt dyrare byggnadskomplex. Falufjällets naturum på 31,5 miljoner kronor slog i höjden för att man därefter satte en gräns på 20 miljoner kronor per naturumbygge.

Men inte bara ekonomiska aspekter påverkar utförandena av naturumen. Arkitektkontoret Whites första förslag till Kosterhavets naturum fick läggas ner till följd av att det uppfattades som alltför dominant i landskapet. Med en stramare budget fick hela förslaget göras om från grunden. Miiljödepartementet avslog detaljplanen då de snarare sökte en byggnad med “minsta intrång i den värdefulla miljön”. Idén att skapa något lågmält och tillbakadraget, med minsta intrång i den värdefulla miljön, handlar om att inte köra över miljön med en arkitektur som tar energi från platsen snarare än ger energi från platsen. Att vara respektingivande och vördnadsfull mot miljön är en sak, men att begränsa sitt arkitektoniska uttryck till vilken sjöbod som helst, då förloras hela poängen med att väcka intresse och inspiration för det svenska naturlivet. Dessa byggnader ska vara en port, och en port bör synas.

Ej heller har jag svårt att förstå den tveksamma skaran som säger att en skrikig byggnad står sig skränig i relation till den mäktiga naturupplevelsen, där en klyfta uppstår mellan sinnlighet och hungrig kommersialism. Men här tenderar diskussionen att handla om fel saker; när diskussionen snarare bör kretsa kring huruvida byggnaden för dialog med platsen på ett känsligt eller klumpigt sätt handlar diskussionen istället om återhållsam eller inte återhållsam arkitektur. En icke återhållsam byggnad behöver nämligen nödvändigtvis inte förleda uppmärksamheten från naturen. En byggnad som väcker reaktioner kan snarare vara den ledstjärna till naturupplevelsen som en plats som Kosterhavet behöver.

Däremot står jag mig kritisk till att ett högre ekonomiskt tak i sig innebär mer kvalitativ arkitektur, kanske snarare tvärtom. Vad naturen behöver är ett skydd, och där ska självklart Naturvårdsverket lägga så mycket krut de kan. Vad gäller att väcka intresset för svensk natur kan snarare en begränsning i ekonomin medföra mer experimentellt processad arkitektur, då arkitektkontoren har mindre att förlora med sin smalare ekonomi. Kreativitet uppstår ur hinder. Här kan okonventionella byggnader förstärka den speciella upplevelsen när man kommer till en plats med en säregen natur.

Bildkälla: Länsstyrelsen.