Can Architecture Make Us More Creative? Så lyder rubriken till en artikelserie av ArchiDaily som lockade mitt intresse. Första delen skapar en introduktion i ämnet, medan andra fördjupar sig på arbetsmiljö och tredje på utbildningsmiljö. Artikelförfattaren Jonathan C. Molloy definierar en kreativ miljö som en plats där utbyte av idéer sker. Här ska därför arkitekturen föra människor samman, vilket ger byggnaden kreativ potential.

Molloy tar exempel på en gammal byggnad från andra världskriget vid namn Byggnad 20 (se bild) som ritades under några dagar för att snabbt byggas upp, med syftet att innehålla militär forskning. Byggnaden bevarades och blev under sin 40-åriga livstid benämnd som den mest kreativa byggnaden i världen, där bl.a. det första TV-spelet utvecklades och fysiken bakom den första mikrovågsungen utarbetades. Orsaken till att denna pragmatiskt ordnade byggnad bar med sig sådan kreativ atmosfär var för att byggnaden tvingade folk att kollidera och interagera med varandra. Andra sådana byggnader för interaktion är den grekiska Agoran och de tidiga 20-talskaféerna i Paris där modernismen grundades.

Molloy stärker sitt resonemang genom att hänvisar till en studie av Isaac Kohane som pekar på att den bästa forskningen genomförs när forskarna befinner sig max 10 meter från varandra. Psykologstudier av Kevin Dunbar som menar även att de bäst lyckade idéerna (hur man nu bestämmer dessa) utvinns genom folk samlade vid ett bord.

Molloy visar även, med hänvisning till Byggnad 20, att en byggnad som kan anpassas till användarens behov stärker användarens relation till byggnaden. Det går inte heller att som arkitekt förutse allt och ha de mest ultimata lösningarna för framtida användningsområden. Mångfunktionella miljöer gynnar därför den kreativa miljön. Här tas exempel på flyttbara väggar som arkitektonisk lösning. Det tycks alltså klart att arkitekten gör bäst i att aktivera användaren att utveckla byggnaden efter dennes egna behov och infall.

Att skapa interaktiva miljöer står i stark kontrast till funktionalismens tanke på att skapa rörelsemönster där människor skulle undvika att kollidera, i sina vardagsliga rörelsemönster i hemmet. Med Mollys artikel står det därför klart att en byggnad har fördel i att få folk att kollidera med varandra, ty där uppstår möten.

Arkitekters ambition att skapa de perfekta lösningarna för framtidens alla behov ter sig som en naiv syn. Istället bör en byggnad vara anpassningsbar, där det inte finns ett given ideal hur folk ska leva, utan där byggnaden istället uppmanar användaren att själv utveckla nya lösningar genom interaktion. Detta står alltså i stark kontrast till en byggnad som likt en diktator tvingar in användaren i mönster som denne inte har möjlighet att ta sig ur.

Ser fram emot nästa avsnitt i artikelserien!

Bildkälla: MITLibraries.