Jag gläds åt ett moget inlägg på Studentspalten i sista numret av Arkitekten (12.12). Skribenten Marta Dell’anna tar upp hur dagens individualiserings- och karriärstänk ställer sig i vägen för de egentliga värdena som arkitekturen bör sträva efter, nämligen att sluta rikta blicken mot sig själv och sitt eget välstånd för att istället fokusera på de man ritar för. Massmedia brer på bilden av framgångsidealet genom exemplifiera den perfekta familjen, den perfekta kroppen, en lyckad karriär, osv. Resultatet blir ofta en enorm självcentrering, att se till att i varje situation få uppskattning. Men vilka värden är det egentligen som bör styra designen, ställer Dell’anna frågan. I rädsla att göra fel går man inte på djupet med kreativa, innovativa lösningar, menar hon. Resultatet blir mainstream då målet är att få beröm. Man vågar inte gå utanför ramarna.

Teaterteoretikern Stranislavskij uppmanade att under repetitionerna inför ett teateruppträdande eliminera sina privata problem genom att alla helt sonika slutade att fokusera på sig själva, för att istället lägga all fokus och tid på de andra. Denna idé har länge följt och fascinerat mig. Att ge upp sig själv och på det sättet vinna sig själv. Och när arkitekturen anklagas för att bygga arkitektur för arkitekturens egen skull, där de boende i arkitekturen försvinner, då kan en tankeställare uppstå vilket syfte arkitekturen verkligen bör fylla. Med total fokus på människor runt sig, och därifrån samla fakta och intryck, bör designern satsa fullt ut på att bygga med förnuft och känsla – och samtidigt själv sätta sig in i den människa man ritar för. Jag vill tro att empatin för andra är nyckeln, ty genom ett fördomsfritt lyssnande åt sin omgivning blir ens insamlade material mer nyanserat och omfångsrikt.