Filip Dujardin, Untitled, 2009. Utställd på Courtesy of the Metropolitan Museum of Art, New York.

Filip Dujardin, Untitled, 2009. Utställd på Courtesy of the Metropolitan Museum of Art, New York.

I den digitala eran blir bildmässig representation av arkitektur förvirrande då den blir allt svårare att avgöra om den visar en riktig byggnad eller om den bara är en säljande illustration. Denna osäkerhet kan ställas mot klyvningen mellan att teckna och måla fotorealistiskt gentemot att helt enkelt bara ta ett fotografi. Men då kan man fråga sig: Vilket syfte har en arkitekturrendering? Det handlar om övertyga med en viss arkitektur så att den kan byggas. Hur står sig svaret på denna fråga mot vilket syfte arkitekturfotografering har? Den ena visar nämligen arkitektur som inte är byggd, medan den andra visar hur den byggda arkitekturen ser ut. Men kanske är det inte så stor skillnad på de båda typernas syften, ty arkitekturfotograferingen handlar om att renodla bilden och närmast stilisera uttrycket så att det kommer så nära arkitektens ursprungliga intention med byggnaden som möjligt.

I Places Journal skriver New Workarkitekten Belmont Freeman en angelägen artikel om den digitala framställningen som lurar ögat, hur man idag kan skapa arkitekturfotografier utan arkitektur. Han skriver:

With a jolt I came to see that the crafts of architectural rendering and photography have now merged into a common activity of digital image-making — so completely that, as demonstrated on the gallery wall, one can conceive a work of architecture and produce a “photograph” of it without having to go through the expensive, tedious and corrupting intermediate step of actually building the building. Welcome to the world of architectural photography without architecture.

Men för att återgå till frågeställningen kring skillnaden på fotorealistisk bildkonst och fotografi har jag haft möjlighet att ha kontakt med en fotorealistisk konstnär som själv inte kallar sin konst så, utan istället naturalistisk. Han är friare och har större kontroll över sin skapelse genom att teckna realistiskt snarare än att endast fotografera motivet då han inte bara tar en bild, utan där han noga skapar varje millimeter av motivet, emellertid helt under fotografiets logik, med ljusets spel. Men han menar själv vara mer medveten om ljusets spel genom att analysera minsta del i bilden. Hans anledningen till valet av fotorealistisk konst ligger i hans egna intressen mer än mottagarens, som kanske ändå inte ser skillnad på hans teckningar och ett fotografi. Men å andra sidan, är det ens nödvändigt att mottagaren ska tänka i dessa banor? Kanske är diskussionen snedvriden. Om vi återgår till den bildmässiga representationen av arkitektur skulle kanske mottagaren snarare lägger tid åt att fundera över huruvida representationen är äkta eller virtuell. Ur den aspekten uppfylls inte syftet att övertyga med arkitekturen, med dess rumsliga kvaliteter och funktionella aspekter. Istället uppfylls mottagaren av häpnad över representationens närhet och precision. Vad man kanske kan övertyga med är det konstnärliga hantverket i bildframställningen. I vissa fall kanske dessa två delar går hand i hand, då arkitekturen får bygglov då framställningen av byggnaden har en hantverksmässig skicklighet och övertygelse. Låt oss hoppas att den arkitektoniska övertygelsen väger tyngst.

Bildkälla: Archinect.