Intresseväckande artikel i Archdaily kring faran med arkitekturrenderingar för arkitekturen. Vanessa Quirk skriver att arkitekturrenderingar, som med den digitala tidsåldern förfinat det fotorealistiska uttrycket, skapar en besatthet av bilden av arkitektur helt avskild från verkligheten. Arkitekturstudenter ägnar mer och mer tid åt att förfina bilden av arkitekturen än i att finslipa designen. Quirk hänvisar till en artikel för The Guadian där Olly Wainwright observerar en rad examensarbeten av Storbritanniens bästa och smartaste studenter men med vemod kommenterar dem som undvikande av verkliga världen av människor och platser, skala och sammanhang där man flyr till en fantasivärld av invecklade former utan tydligt syfte. Här blir arkitekturrenderingen redskapet i denna verklighetsflykt, menar Quirk. Här finns också en besatthet av det perfekta, som med hänvisning till en essä av Belmont Freeman leder till ett bedrägeri.

Bedrägeriet är förståeligt om medioker arkitektur putsas till och förskönas med snygga fantasieggande renderingar som svarar för den image arkitekturen ska ha. Det blir en vilseledande handling som självklart blir bedrägligt mot de man säljer sitt arbete för samt sig själv.  Man kan ställa sig frågan hur idealiserad en rendering får vara utan att klassas som bedrägeri. Att utforma en stiliserad återgivning av arkitekturen placerar fokus på de arkitektoniska kvaliteterna, samt understryker det faktum att byggnaden inte är byggd än. Här kan stramheten i uttrycket, som kanske snarare ställer sig på tvären mot att försköna och vara insmickrande, leda till att de arkitektoniska kvaliteterna höjs, detta eftersom designen står i fokus framför dess image och behov av att ge intryck.

Fotnot: Jag har tidigare skrivit om hur arkitekturrenderingarna gör det möjligt att skapa arkitekturfotografi utan arkitektur.

Bildkälla: Archdaily.