Vinnande japansk paviljongbidrag under namnet Home for all där Toyo Ito återvänder till de förstörda städerna efter tsunamin och jordbävningen 2011, med ett rikt antal varianter av enkla byggnader projekterats.

Vinnande japansk paviljongbidrag under namnet Home for all där Toyo Ito återvänder till de förstörda städerna efter tsunamin och jordbävningen 2011, med ett rikt antal varianter av enkla byggnader projekterats.

Istället för att riva förfallna 50-70-talsbyggnader finns en trend att återanvända dessa rivningsobjekt med tillägga av minimalistisk arkitektur. Ibland rör det sig om närmast obefintliga ingrepp för att öka värdet. Detta blir en lösning för ett ekologiskt och hållbart samhälle – att helt enkelt ta vara på resurserna maximalt, och kanske att kunna se rivningsobjekt som resurser, en tillgång.

Under årets Venedigbiennal samlas arkitekter från hela världen för att bl.a. se prov på denna sortens lösningar.

Denna rörelse är en motreaktion mot den exploaterade, storslagna, tävlingsdrivna och prestationsfyllda kampen om allt högre och större arkitektur, som ska skrika sig hes med allt ovanligare formspråk.

Kurator Sir David Chipperfeld menar att det i grund och botten handlar om att resultattänk och tävlingskonkurrens bör lösas upp till fördel för diskussion kring ett gemensamt sökande.

Det jag ser som storartat med denna nya våg är framförallt att den kräver en prestigelöshet, ett gemensamt, kollektivt strävande, som jag tror är en förutsättning för en hållbar utveckling, att inte alla står som isolerade individer i kamp om gunst och berömmelse. Här strävar alla istället mot en hållbare värld, dels miljömässigt och dels med en respektfullare, humanare syn på varandra.

Det är t.ex. miljövänligare att köpa en gammal bil och använda den än att köpa en ny s.k. miljövänlig bil, detta på grund av den enorma energiförbrukning som går åt i tillverkningen av nya bilar. Överkonsumtionen växer – detta slit och slängsamhälle där knappt använda produkter hamnar i skräpkorgen för att ge plats åt nya produkter i konsumentens ständiga vilja att få sin köptörst tillfredsställd. Och idén med att ta vara på den gamla arkitekturen är för mig därför genial, att börja titta på det gamla för att blåsa liv i det igen, likt askungens möss som syr balklänningen av en gammal och omodern klänning.

Däremot tenderar diskussionen kring framtidens arkitektur att separera innovativ formgivning och arkitektur som främjar hållbar utveckling. I konfliken står den skulpturala arkitekturen, som fått epiteten skrikig och tävlingsdriven arkitekturen,  och den smarta planlösningen. Min fråga är varför inte dessa två kan kombineras. Antingen är det en Zaha Hadid eller är det en smart, ergonomisk och funktionell planlösning. Med denna fantastiska rörelse finns större potential än att bara hamna i funktion, annars är risken att skönheten och estetiken söker en tillflyktsort från den produktionsanpassade projekteringen.