Det är synd att de historiska skeenden vi bevittnar via film ofta rör sig kring de stora krigen, med de mäktiga aktörerna. Inte sällan med moralisk övertydlighet genom onda och goda makter i strid. Vad händer med publiken som nästa gång associerar med sin historia? Vad händer med publikens syn på sina medmänniskor från den ”onda” sidan? Vad händer med den vanliga människans nakna erfarenhet? Enda sedan 1800-talets storslagna melodram med enorma slag på teaterscenen där stråkorkestern klämde i, har filmen vid historiska återskapelser, varit bunden till denna romantisering, idealisering och förhöjning.

Är filmskaparna så rädda att tappa publikens intresse om den vanliga människans erfarenheter ageras ut, att de istället måste pressa sig blåa för att berätta? Eller handlar det om publikens begär efter spektakulära effekter på scen och film? Hur våra förfäder porträtteras på film ger åtminstone för mig en förljugenhet och en förvriden uppfattning om ett skeende. Här har filmskaparna en balansgång mellan konstnärlig frihet men också ett ansvar att fånga personers handlingar under en viss tidsepok.

För vissa målgrupper i samhället får historieböckerna ge vika för Hollywoodfilmerna, för byggandet av uppfattningen av en viss tid. Då krävs att man tar detta berättande på allvar.

Ska man dessutom tala om ett kulturarv är det för mig viktigt att känna att detta är betydande och levande, varför ska det annars skyddas?