manuskriptAtt skriva intensivt ett filmmanus nära en deadline kan vara en nackdel. I samband med min vilja att damma av gamla filmmanus för att söka stöd insåg jag värdet av att låta texter ligga till sig orörda en tid för att senare plocka fram dem igen och se de komplikationer som fanns sist man lade undan texten. Så var det idag. Det är som om texten liksom degen behöver jäsa till sig innan den ska gräddas i producenternas händer.

Jag har skrivit en novellfilm som i sitt nuvarande skick är lineär, dvs. utan att hoppa fram och tillbaka i tid. Men jag insåg nu att jag för att leverera tematiken så starkt som möjligt behöver gå utanför dessa ramar, vilket enligt min mening inte måste vara en nackdel, tvärtom. Minnet och associationerna arbetar fritt i tid och rum. Det jag söker i nuläget är en ramberättelse, där man börjar i ett nutidsplan och återvänder fragmentariskt till ett dåtidsplan. Slutet är återigen i nutidsplanet.

Det viktiga med valet av ramberättelse är självklart att det sker något avgörande för historien i nutidsplanet; en utveckling även där alltså. Det finns dock alltför många exempel i filmhistorien där nutidsplanet endast finns som en talbok för seende, där det som sker i återblickarna endast kommenteras verbalt genom nutidsplanet. Men om det är viktigt att poängtera tiden som gått, och vad som skett sen dåtidsplanet, då kan det vara värt att fundera över ramberättelsen.  Dock är det viktigt att känna till att återblickar i film är en snårig urskog av klichéuttryck som lätt slinker in i originaliteten och den unika rösten. Men även om filmknepet är nyttjat å det flitigaste betyder inte det att det finns unika sätt att använda det på. En ramberättelse behöver t.ex. inte ha berättarröst.

I mitt fall söker jag ett uttryck för förgängligheten kring handlingen, och det uppstår onekligen en ny dimension av poetisk karaktär. Så med en hög av nya uppslag arbetar jag mig vidare mot en ny genomskrivning.