pianoUnder snart ett halvår har jag och en vän komponerat musik hemma hos mig. Musiken rör sig i huvudsak mellan atonal expressionism, böljande impressionism och 70-talsprogg, i ett projekt som går under namnet programmusik. Programmusik innebär instrumental, klassisk musik som avser skildra en historia. Detta innebär att vi tidigt skrev ett manus som vi nu, scen för scen, gestaltar instrumentalt.

Av tekniska skäl har vi varit oförmögna att kunna spela musik tillsammans. Vi har därför spelat in musiken en och en, där vi sedan bygger upp musiken lager på lager. Detta har dock hämmat oss stundom, när vi drivits av att improvisera ihop, och då kunna lyssna av varandra i spelandet. Dock har införskaffandet av nya högtalare gjort att denna mentala spärr nu kunnat släppa. I förrgår kväll kunde vi därför för första gången improvisera tillsammans, där vi spelade in de två instrumenten samtidigt och parallellt. Denna frihet resulterade i åtta minuter musik. Oerhört förlösande! Att inte vara begränsad kreativt ger mig känsla av tyngdlöshet, ty jag känner mig alltför ofta instängd i teknikens ofullkomligheter.

Jag började spela in egen musik år 2000. Musiken finns därför kategoriserad på min dator i årtal därifrån. Då var det enklare teknik, såsom audioinspelning direkt från mitt keyboard jag hade då – tiden innan jag upptäckte MIDI. Självklart var jag begränsad då med, men det var ju en del av lärandet att ta en sak i taget. Men när jag lyckades behärska tekniken blev jag låst då med. Efterklokt skulle jag kunna säga att de kulturstöd som skänkes till barn- och ungdomsverksamheter hade varit ett alternativ. Här finns utrustning och kunnande, och som en nyfiken 13-åring skulle ett sådant stöd vara guld värt.

Ehuru kulturstöd inte utnyttjats blir tyngdlösheten inte mindre av att jag nu, 14 år senare, tillslut lyckas få det klaustrofobiska rummet syrerikt, där kreativitet och teknik uppfyller varandra.