Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Författare: Simon (sida 2 av 22)

Att ta kontroll över vanans lunk

foto001När jag nu håller på att skriva ett filmmanus gäller det att ta kontroll över skrivandet. Dock finns prokrastineringen där hela tiden – förhalandet. För mig blir datorskrivandet svårare än att skriva förhand just för att datorn är portalen till så mycket annat som inte har med manusskrivandet att göra, såsom sociala medier, Youtube, etc.

När jag stänger av datorn, mobilen och surfplattan, så stänger jag också av standby-läget för ständigt okontrollerat informationsflöde. Jag sluter mig mentalt till en begränsad fokus och kan därför lättare koncentrera mig på skrivandet, som nu sker med papper och penna.

Att alltid vara tillgänglig, alltid vara standby, är stressande och distraherande just därför att det inte går att kontrollera dessa intryck. Tyvärr har dator, surfplatta, mobil och TV blivit ständiga sockerpiller mot tomrummet. När alla göromål är utredda och tomrum analkar, då går en signal till hjärnan som skriker: “Hjälp, det är risk för tristess här, ge mig ett sockerpiller.” På slentrian plockas tekniken fram som genast dämpar tomrummet med billig underhållning och nöjen.

Av egen tid hemma ägnar jag otroligt mycket tid vid datorn. Jag beslutade mig en kväll efter jobbet att inte använda datorn alls. Eftersom jag hade ätit tidig middag uppstod ett tomrum på flera timmar, innan det var dags att gå till sängs. Jag satte mig och läste vid fönstret. Och när mörkret lade sig tände jag ett brinnande ljus. Detta var inte ett nöje, som sockerpillren erbjuder – det var ren njutning, ty här öppnades ett tankerum kring en begränsad och kontrollerad grupp stimuli som jag fick vid läsningen. Jag kunde själv bestämma att pausa i texten, för att begrunda det jag just läst. För en gång skull hade jag trotsat vanans slentrianmässiga lunk och styrt upp kvällen. Detta gav en känsla av harmoni. Under den kvällen fick jag fler nya idéer än jag kommit på under hela veckan dessförinnan, något jag sedan kunde utnyttja i manusskrivandet.

Mihaly Csíkszentmihályi har forskat kring flow. I boken Flow: Den Optimala Upplevelsens Psykologi (2006) definierar han flow som en djup koncentration kring en avgränsad grupp av stimuli, eller sinnesinryck, som individen själv uppfattar som relevanta. Under njutning och koncentration blir tidsflöde och information i omgivning avgränsat, skriver han. Jag vill mena att den avgränsade informationen också innebär att vi kan stänga av den ström av information som ständigt omger oss, och som vi genom sociala medier inte kan ta kontroll över. Det är en ständigt öppen kanal.

Flow uppstår när man tar kontroll över sin psykiska energin, kontroll över sin uppmärksamhet, fortsätter Csíkszentmihályi. Det är först när man lyckats skapa ordning bland fysiska förnimmelser som en njutbar harmoni uppstår i medvetandet. Motsatsen till flow är att något upplevs långtråkigt, vilket uppstår ur att man ger psykisk energi åt en aktivitet som ändå inte förstärker självet. Då kommer känsla av ängslan och kontrollöshet. Den enorma tid man lägger på sociala medier eller TV-serier kanske inte är proportionerlig med vad man får tillbaka. Då blir ju självklart ängslan och kontrollöshet befogad som ett sätt att reagera mot vanans lunk. Csíkszentmihályi skriver också att vuxna amerikaner använder hälften av sin vakna tid utan plikter framför TV:n, där populära TV-serier är enahanda, att det inte krävs varken minne, tänkande eller vilja, där användandet av sinnet blir obefintligt.

Under en vistelse i Amsterdam för en vecka sedan flydde jag regnet som piskade asfalten. Under två timmar torkade jag och skrev på ett fik (se bild). Flow leder till känsla av upptäckt, en kreativ känsla, att sätta upplevelsen i en ny verklighet som får denne till en högre prestationsnivå, menar Csíkszentmihályi. Det är just detta jag själv erfor under aftonen med läsning och på fiket i Amsterdam. Tankar, intentioner, känslor och sinnen var fokuserade på samma mål. ”Och när vi en gång har smakat på denna glädje”, skriver  Csíkszentmihályi, “kommer vi att fördubbla våra ansträngningar för att få smaka på den igen.” (s. 65)

Eftertankens rum

Jag var där på stängningsdagen för två år sedan och tog en kaffe. Med vemod tågade jag ut ur byggnaden med vetskapen om att jag inte skulle få komma tillbaka förrän om två år. Och nu, om fem dagar är det dags att återvända till stadsbiblioteket på Götaplatsen i Göteborg! Öppningsceremonin består av en femdagars invigning med dans, poesi och annat. Erséus arkitekter AB har genom sitt uppdrag blåst nytt liv i den gamla 60-talsbyggnaden samt gett den en tillbyggnad. Stilig står byggnaden där med sitt sprödtunna tegel mot de väldiga glasytorna.

Att jag nu promotar biblioteket såhär gör det också nödvändigt för mig att förklara vad biblioteket har för värde hos mig i dagens informationssamhälle. Möjligheten att tillägna ett offentligt rum utrymme för eftertanke är unikt, en plats som inte har kommersiella intressen – med undantag för kaféverksamhet. En sådan plats behöver man vårda och värdesätta i en tid där så mycket privatiseras, och där det offentliga rummet enbart får kommersiell funktion. Bibliotekets lugn ställer sig också kritisk mot dagens snabba tillfredsställelse. Brådskan har tagit sig in i kulturen, och den tid som förut fanns till fördjupning har idag i mångt och mycket rationaliserats bort – såväl inom nyhetsjournalistik som underhållning. Men inte hos biblioteket. Här kvarstår tomrummet, det nödvändiga redskap vi har för att ringa in livets riktiga värden. Här ges plats och tid åt alla människor. Biblioteket blir här en trygg resonanslåda.

Bildkälla: Stadsbiblioteket.nu

Hållbart byggande ur förfall

Ur fattigdom och förfall föds något som kan vara stilbildande för andra kulturer och samhällen. Ur programmet Kultur i farozonen blir det tydligt att Detroits cykelkultur är ett sådant fenomen. Vi har i historien sett många rörelser och kulturer födas fram i förfallna områden som samhället prioriterat bort, såsom skatearkultur och punken.

Detroit var industristaden nummer ett, först inriktad mot cykeltillverkning, men när väl bilen fick fotfäste tog den över hela industrin. Infrastrukturen byggdes för bilen, inget annat. Men efter andra världskriget vände framgången. Industrierna flyttade till andra städer eller försvann, vilket ledde till att staden avbefolkades. I det långvariga förfallet grodde segregation, rasism, kriminalitet och fattigdom. År 2013 förklarades staden bankrutt.

I programmet följer vi cykelentusiasten Kyle Wiswall som lever i Detroit. Han arbetar huvudsakligen som cykelreparatör och är även en av grundarna till den cykelkultur som vuxit fram i staden, med gemensamma cykelturer. Här möts massor av människor i en härlig mix av ålder, kön och etnicitet. Ambitionen att skapa något nytt tillsammans finns hos alla samhällsklasser. 30 % av befolkningen lever i fattigdom, så här blir cykeln ett bra alternativ, men det är inte bara av ekonomiska skäl. Fler och fler ser hur bilindustrins förfall kräver radikala, ekologiskt och socialt hållbara förändringar.

Detroit blir en kreativ plats då samhället övergett förvaltningen. Om gatan saknar belysning måste man fixa den själv, menar Wiswall. Om man vill ha färska grönsaker måste man odla själv. Att hela tiden luta sig mot sin eget uppfinningsrikedom skapar innovativa lösningar som inte bara blir en långsam återhämtning av staden utan också ett föredömligt exempel för andra städer.

Programmet öppnade för många tankar. Att bygga någonting nytt får lättare rotfäste utanför etablissemanget. Det krävs också att man nödsakas att skapa nya system för hur samhället ska fungera. I de trygga samhällena riskerar de radikala, innovativa och hållbara lösningarna att överröstas av de konservativa. Att bygga ett samhälle för bilen förutsätter att alla har bil. Ett sådant stadsplaneringsarbete är i grunden odemokratiskt emedan bilisterna och bilarna tillägnas större plats än andra. Att rubba invanda mönster sätter tryggheten på spel, men invanda mönster kan också bli en tvångströja. I fallet med Detroit måste man börja från grunden, där tryggheten och stabiliteten är på 0. Här kan det föredömliga samhället skapas.

Bildkälla: Crainsdetroit.com

En vandring genom staden

Det finns något fint med stadsvandringar, att verkligen se sin närmiljö. Det är lätt hänt att kameran följer med som jag på slentrian använder för att fånga en plats jag varit på, men risken är att jag därmed tror mig ha sett platsen. Att verkligen se sin stad kräver att ögonen är nyfikna på såväl helhet som detaljer, att mäta avstånden, att se människans skala i relation till husen och gatorna. Jag kastas fram och tillbaka mellan stor gatukaraktär och ner till fönsterspröjskaraktär.

Trotsa vindpinande kyla ägnar jag timme efter timme åt att titta och skissa. Tar en paus på ett fik med Cappuccino. Sen ut igen. När magen säger till att det är dags för mat avslutar jag skissandet tvärt och går hem.

Här är några skisser:

foto001 foto002 foto003 foto004 foto005

Författares nedstigningar i sig själva

Elfriede Jelinek, som fick Nobelpriset i litteratur 2004, fångade mig totalt efter att jag sett föreställningen Babel på Stadsteatern i Göteborg 2010. Jag hade närmat mig hennes författarskap, och indirekt henne själv, genom att se Michael Hanekes filmatisering av hennes bok Pianolärarinnan. Denna berättelse ligger oerhört nära henne själv. För mer info om denna, läs mitt tidigare inlägg här. Efter att också ha läst den boken förstod jag hennes storhet. Hon skriver lika snabbt som hon tänker och gör i många av sina verk inga omskrivningar.

Genom en dokumentär om henne på SVTPlay har jag fått en djupare bild av henne, även om programmet bara är en halvtimme långt. Det mest intresseväckande ur programmet var hur Jelinek berättade om sitt skrivande.

Jag kan i skrivandet se en tudelning mellan författares kontrollerande av den text de skriver, och det djuplodande och intuitiva skrivandet där författaren är i sådant flow att tankarna spinner snabbare än medvetandet. Att ha fått igång detta snabbt spinnande tankemaskineri fodrar en snabbhet i dokumenterandet av dessa infall. Flyktiga och obearbetade tankar är rena, men om skrivandet släpar efter är risken att tankarna går en förlorade.

För Jelinek flödar texten fram i skrivandet. Hon berättar i programmet hur språket börjar tala för sig själv och ibland får för sig att vända henne ryggen. Språket får henne att släpa efter. Vid dessa stunder är det språket, inte Jelinek, som talar. Det kan vara lätt att förringa betydelsen av språkets dominans i skrivandet, detta då det är så lätt att tänka att skrivna texter är sprungna ur författarens medvetenhet och insikt, men det förekommer också i många fall dessa undermedvetna tankemönster som projiceras på författaren, och där denna slaviskt måste hinna med att fånga de förgängliga ordfraserna.

Denna närhet till språket påminner om psykoanalytikern Clarence Crafoords skildring av Selma Lagerlöfs skrivande. Han menade att Lagerlöf hade gjort självanalys genom sitt aktiva dagboksskrivande och att hon genom romanen Gösta Berlings saga hade gjort sig tillräckligt bekant med sitt undermedvetna att hon i sitt fortsatta skrivande med lätthet kunde ösa ur sig av sitt fördolda stoff. Kanske låg storheten här i släppa kontrollen över sitt skrivande, vill jag tro. Även Ingmar Bergman, vill jag mena, lyckades djuploda som mest i två av sina filmer. Dessa två filmer var också sprungna ur en medveten vilja att inte lägga sig i själv, utan att helt låta sig dikteras av sina föreställningar. Om han tänkte på ett ord eller en bild var han därför tvungen att lägga in denna i filmen.

Varför vill man då nå dessa undermedvetna bilder? För det första är det en bedrift att släppa överjagets tuktande av tabubelagda ämnen inom en själv, det är ett hälsotecken att inte kuvas av rädslan att våga uttrycka sig. För det andra är det, också till följd av självcensurens upphävelse, uppriktigare och djärvare bilder som kommer fram. Brutaliteten och rättframheten som många refererar till i Jelineks litterära uttryck orsakas förmodligen av hennes förkastade självcensur. För det tredje menar t.ex. Freud att det undermedvetna besitter ett djupare intellekt än det medvetna, vilket självklart gör det lockande att leverera bilder som är sprungna ur detta djupare plan av en själv. Den dramaturgiska kvalitet som det undermedvetna besitter kan vi beskåda varje natt genom drömmarnas intensitet, ty det är svårt att uppleva en dröm utan engagemang och närvaro.

Det står för mig allt klarare att skickliga författare har förmåga att dels kunna göra dessa s.k. nedstigningar i sig själva och dels kunna översätta dessa till en konstnärlig produkt. Det finns dock många exempel på försök till författarskap som slutat olyckligt, där man utfört en nedstigning men hamnat i psykisk sjukdom som omöjliggjort ett avslutande av ett litterärt verk. Psykoanalytiker Johan Cullberg har i boken Skaparkriser jämfört August Strindbergs skaparkris mot Stig Dagermans. Intressant diskussion kan uppstå kring varför Strindberg klarade sig ur krisen och publicera sitt inferno i bokform medan Dagerman gick förlorad i nedstigningen och tog sitt liv i 31 års ålder.

Bildkälla: Manuelrico.blogspot.se

Snabbmatkedjornas matupplevelse

För en vecka sedan besökte jag en Max hamburgerrestaurang. Bord, bänkar och stolar som ska hinna torkas av. Stål, trä, klinkergolv och plast. Effektivitet, där kunder snabbt kommer dit och snabbt ger sig av. När jag kunde slå ihjäl mer tid än bara snabb utfodring insåg jag hur miljön närmast motverkade andakt och vila. Jag tänkte på den jäktade personalen vars arbete värderades efter kvantitet av beställningar på kort tid. Var spenderas deras pauser? Hur vilar de anställda upp sig mellan beställningarna?

Precis utanför Max ligger Le Pain Français, med sina varma textilier och fåtöljer. En plats att sjunka ner i, men av en anledning väljer jag ändå att stanna kvar i Max’ rusningstrafik. Kvar dröjer sig en tanke: Vad skulle hända om snabbmatskedjorna bytte profil mot den Le Pain Français har, med allt vad inredning och marknadsföring innebär? Kanske skulle detta helt gå emot snabbmatskedjeidén då matupplevelsen går från den snabba och effektiva måltiden till den livsberusande, sociala och kontemplativa måltiden. Det skulle bli färre gäster per timme, men gästerna skulle å andra sidan dröja kvar och uppskatta måltiden bättre. Det skulle också finnas möjlighet att hävda värdet i maten högre då den inte bara ska fungera som utfodring.

Saluhallarnas renässans är sprungen ur nyfunna värdet av närproducerad mat. En modefluga vars innebörd i folkligt sammanhang är samma som ekologiskt hållbart. Kvillebäckens nya saluhall i Göteborg är en kommersiell inrättning, vars arkitektur är lika inriktad på att bli en social plats där man kan strosa omkring även om man inte ska köpa något. Saluhallens matgäster äter säkerligen inte långsammare än snabbmatgäster, men värdet av matupplevelsen höjs avsevärt, åtminstone för mig.

Den aktiva spelaren

Intressant ter sig möten av traditioner och professioner som inte knutit relation i mitt huvud tidigare. Det blir som två olika universum vars essenser lyser klarare av att de uppfyller varandra. Uppfylld blev jag därför av det plötsliga infall i undervisningen och studierna som, vid sidan av arkitekturprojektering, kretsar kring spelutveckling. Jag bör tidigt klargöra, att betydelsen av speldesign här åsyftar brädspel och inte dator- eller TV-spel. Den koppling jag inte dragit tidigare är inte mellan spel och arkitektur, men mellan spel och film.

Plot-drivna filmer, där karaktärens hot och problem enbart skapas utanför dennes påverkan, kräver inte lika emotionell uppoffring och erbjuder sällan katharsis såsom de karaktärsdrivna filmerna, där karaktärens  egna beslut leder till påtagliga hot för denne och dess omgivning. På samma sätt är det spelarens egna val i brädspelet, med de påföljande förlusterna eller vinsterna, som skapar en intressantare utveckling än att enbart drivas av slumpen. Det handlar om att blåsa liv i spelarens egna val och beslut, att inte enbart ledas genom spelet av tärningens slumpmässiga utfall. Brädspel på den svenska marknaden är alltför ofta begränsade till denna kärnmekanik, där spelaren passiviseras till fördel för tärningen som aktiv motor.

Spelet ska i bästa fall följa dramaturgins grundprinciper med en stegrande upptrappning i spänning som leder till ett klimax. Här ligger utmaningen främst riktad mot sig själv, där man tydliggör sina egna brister utifrån de mediokra utfall man fått av sina beslut under spelets gång, men där motivationen finns i att våga ompröva sina val – och det ligger i brädspelets natur att man har många turer på sig. För att höja intresset och engagemanget för brädspelet är det av betydelse att utveckla ett spel som verkligen får spelarna att förverkliga sig själva på ett djupare plan än enbart hoppet om högt nummer på en tärning.

Bildkälla: Wikimedia.org

Den dunkla skogen som avbildning

För två veckor sedan startade jag ett landskapsfotoprojekt med en grupp. Uppgiften är att träna att tolka en plats och sedan försöka utifrån analys översätta denna till en konstärlig produkt. Vi kommer koncentrera oss på Göteborgs utkanter. Hittills har vi ägnat oss åt att bekanta oss med kamerateknik samt skapa de ramar ur vilket vi sedan ska arbeta konstärligt. Jag har själv fotograferat manuellt i flera år, men det är först när jag nu visar andra som jag får en lust att utvecklas själv, att ta ett steg längre.

Kanske var det därför jag aktivt letade efter fotografers verk, men också deras olika approach till fotograferandet som konstform. Här blev Mats Andersson mest intressant, i synnerhet för att känslan han vill få fram i bilden går före behovet av skarpa och dokumenterande foton på djur. Hans fotografier är ofta gryniga, med djur i långa slutartider. Det finns en dimension utanför det redovisande. Snarare handlar det om att fånga stämningen i platsen, där djuren som lever där, inte får huvudrollen. De blir en del av dunklet.

När jag lyssnar på hur Andersson resonerar visar han på sitt självklara sätt helt nya värdegrunder än de jag hittills byggt mitt eget sätt att värdera fotografiet på. Det finns något underbart förlösande i att se flera sidor av samma mynt.

En abstrakt målning får lov att vara ickefigurativ, och Anderssons ingång i fotandet handlade år 2009, när han började fotografera på allvar, om att se fotograferandet lika fritt. Om fotografierna inte behöver vara figurativa behöver de heller inte vara skarpa. Att bryta dessa elementära ramar för fotot vittnar om hur ungt fotohistorien är, att det fortfarande finns så mycket att ompröva och upptäcka i fotografiets natur.

Andersson skapar ibland så diffusa gestalter i bilden att det inte går att säga vad det faktiskt är, och kanske är det just hans poäng. Börjar man att hamna i definitioner av konsten rör man sig också sakta men säkert från högerhjärnans lekfullhet till vänsterhjärnans behov av att sätta ord på allting. På det sättet försvinner också energin med bilden. De associationsrika och mångbottnade fotografierna blir enormt tyglade och banaliserade av en förenklad epitet. Friheten ligger just i luckorna, det diffusa, det suddiga. Det dunkla och gryniga blir ett sätt att frigöra fotografiet från det enbart redovisande. Det expressiva i bilderna tar modigt överhanden.

En sådan mental kalldusch innan jag själv ger mig ut på fältet med kameran kan vara berikande.

Bildkälla: Basetool.se

Debatt kring bilen i staden

Synnerligen trist inlägg i debatten kring bilen i storstaden har den partiske Bertil Moldén – vd för Bil Sweden – skrivit. Som ett svar på tidigare debattinlägg kring onödigheten av bil i urbaniseringen hävdar Moldén att bilen är en förutsättning för den hållbara staden.

Forskarna Pia Björklid, Jonas Eliasson och Carlotta Mellander samt doktor Alexander Ståhle menar att allt fler väljer att bo i städerna för närhetens och täthetens skull. Att då fortsätta ge yta åt bilen i staden är både trafik- och miljöfarligt. Det är därför nödvändigt att ta bort bilarna ifrån innerstäderna, fortsätter de. Deras resonemang bygger på att bilens intrång i staden gjorde gatorna, där många barn lekte aktivt före år 1900, otrygga och farliga. Barnen försvann snabbt från gatorna under 1920-talet då antalets dödfall med bil som mordvapen ökade drastiskt.

Jag vet själv flera centralt belägna skolor och dagis, där barnens rörelsefrihet begränsas till förmån för bilarnas. I takt med ökad population i städerna har dock lekplatserna vågat sig ut på gamla bilparkeringar, främst som trend i USA.  Jag skulle själv önska att jag kunde leva i en stad som även prioriterade barn. Barn är nyfikna och behöver springa av sig. Att allt fler barn växer upp i den farliga staden gör att man förstör deras förmåga att utvecklas genom lek och utforskande.

Som argument på Björklids och de övriga forskarnas inlägg menar Moldén dock att bilen bör behållas av den anledning att bilinnehavet växer, även i städerna. Det är förståeligt att många föräldrar skjutsar sina barn till skolor av säkerhetsskäl, kan jag tänka. Därav består resonemanget kring bilens kontraproduktivitet i staden – en ond cirkel som kan liknas vid situationen med den röktäta dimman i Peking, som man undviker genom att alltid vistas och ta sig fram med bil och därmed sprida ut ytterligare miljögifter. Hur uppkom säkerhetsrisken att som barn leka i staden, frågar jag mig.

Moldén ser fördel i att resekonsumenterna är blandare av flera transportmedel, och att de boende i stadens utkanter kan använda alltifrån bil, kollektivtrafik och cykel växelvis. Ändock har jag svårt att se hur bilens försvinnande ifrån staden skulle förstöra denna blandmentalitet, snarare understryka den. Att ta bort bilen från staden gör det ju inte svårare för folk att åka bil till staden. Här slutar dock Moldéns argument, och kvar knyter han handen för sin svårbegripliga och bristfälliga tes kring bilens förutsättning för den hållbara staden. Varför ens ge sig in i debatten? För att få sålt fler bilar i städerna?

Det hade varit skönt att känna att bilberoendet minskar av att fler flyttar in i städerna. Att då samlas på en ännu tätare plats, i och med bilens försvinnande, gör att exploateringen minskar. Dessutom ökar folkhälsan med förtätningen, då fler väljer att ta sig till fots eller cykel före bilen.

Bildkälla: HD.se

Att vara begränsad kreativt

pianoUnder snart ett halvår har jag och en vän komponerat musik hemma hos mig. Musiken rör sig i huvudsak mellan atonal expressionism, böljande impressionism och 70-talsprogg, i ett projekt som går under namnet programmusik. Programmusik innebär instrumental, klassisk musik som avser skildra en historia. Detta innebär att vi tidigt skrev ett manus som vi nu, scen för scen, gestaltar instrumentalt.

Av tekniska skäl har vi varit oförmögna att kunna spela musik tillsammans. Vi har därför spelat in musiken en och en, där vi sedan bygger upp musiken lager på lager. Detta har dock hämmat oss stundom, när vi drivits av att improvisera ihop, och då kunna lyssna av varandra i spelandet. Dock har införskaffandet av nya högtalare gjort att denna mentala spärr nu kunnat släppa. I förrgår kväll kunde vi därför för första gången improvisera tillsammans, där vi spelade in de två instrumenten samtidigt och parallellt. Denna frihet resulterade i åtta minuter musik. Oerhört förlösande! Att inte vara begränsad kreativt ger mig känsla av tyngdlöshet, ty jag känner mig alltför ofta instängd i teknikens ofullkomligheter.

Jag började spela in egen musik år 2000. Musiken finns därför kategoriserad på min dator i årtal därifrån. Då var det enklare teknik, såsom audioinspelning direkt från mitt keyboard jag hade då – tiden innan jag upptäckte MIDI. Självklart var jag begränsad då med, men det var ju en del av lärandet att ta en sak i taget. Men när jag lyckades behärska tekniken blev jag låst då med. Efterklokt skulle jag kunna säga att de kulturstöd som skänkes till barn- och ungdomsverksamheter hade varit ett alternativ. Här finns utrustning och kunnande, och som en nyfiken 13-åring skulle ett sådant stöd vara guld värt.

Ehuru kulturstöd inte utnyttjats blir tyngdlösheten inte mindre av att jag nu, 14 år senare, tillslut lyckas få det klaustrofobiska rummet syrerikt, där kreativitet och teknik uppfyller varandra.

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑