Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Kategori: arkitektur, design (sida 1 av 12)

Tankar kring småhus

Det är bra med varierade upplåtelseformer och bebyggelsetyper. Samtidigt kan det vara värt att se över bostadstypen villan*  emedan den är mer resurskrävande än tätare bostadstyper. Alternativa bostadstyper såsom stadsradhus eller urbana villor är alternativ som samtidigt lätt kan passa in bland andra bostadstyper för att därför medge blandning i bebyggelsen, samtidigt som dessa behåller flera av villans kvaliteter.

Villamattorna breder ut sig enormt i Sverige. I Malmö är 20% av ytan villamattor, trots att bara 5% av dess befolkning bor där. Glesheten omöjliggör kollektivtrafik. Avstånden blir längre, varför därför bilen fungerar som primärt transportmedel. En av de starkaste orsakerna till barns minskade aktivitet idag beror på långa avstånd mellan målpunkter. Vi måste därför bygga tätare. Därtill blir områdena ofta enformiga i såväl funktion som uttryck eftersom det endast är bostäder av liknande karaktär.

Det ser heller inte ut som att småhusen kommer minska i antal i framtiden, åtminstone inte i Göteborg. Under nästa kommunfullmäktigemöte väntas moderaternas motion om att byggnads- och fastighetsnämnden varje år ska upplåta tomter för minst 250 småhus på kommunal mark gå igenom. Jag vill därför hoppas att moderaternas förslag inte resulterar i enbart villor man på slentrian rullar ut i glesbygden. Vi måste vara mogna nog att lära av våra misstag.

Dock tycks ju efterfrågan efter villan ändå finnas. Barnfamiljers efterfråga av småhus i ytterområdena kan emellertid handla om att utemiljön för barn i staden är otrygg och outvecklad. Mycket arbete bör därför läggas på att göra staden lika attraktiv för barnfamiljer som villaförorterna.

I samma veva måste vi också utveckla de villaområden som finns idag, och det genom att förtäta. De flesta villaområden är idag övervägande ägande- och bostadsrätter. För att erbjuda social mix bör även hyresrätter erbjudas, därtill med nära service och utbud.

* Ett omfångsrikare namn för villan är småhuset, dvs. en byggnad avsedd för ett hushåll. Dock går åsikterna isär huruvida även radhusen och kedjehusen innefattas under typen småhus. Jag väljer därför att kalla byggnaden med ett enskilt hushåll för villa.

Bildkälla: urbanisera.blogg.se

Ekologisk och social funktionsseparering

beesI somras gick Bieffekten (2014) på SVTPlay – ett program som avhandlar hur den väldiga industrialiseringen av landsbygden, med funktionsseparerade fält av homogena grödor, riskerar att totalt utrota humlor och bin. När detta väl sker kommer det sprudlande naturliv vi så innerligt suktar efter att vara ett minne blott.

En ögonöppnare för mig kring hur lätt växt- och djurlivet kan rubbas upplevde jag i ett datorprogram som barn, där jag som spelare kunde förändra näringskedjan någonstans för att sedan se dess följder på andra växter och djur. Den stora insikten var att en ringa förändring kunde ge enorma konsekvenser. Jag hade därigenom blivit vittne till något som från den dagen blev motorn i mitt intresse mig för hållbar utveckling.

Liksom med ekologisk funktionsseparering blir även samhället rent socialt orubbat när funktioner delas upp alltför kategoriskt. Exempel kan vi ta från de s.k. urban sprawl i USA, där bostäder för sig och kontor för sig skapar livlösa och otrygga områden många timmar på dygnet, och där avstånden mellan områdena kräver långa bilresor. Att istället blanda funktioner i samhället skapar aktiviteter under hela dygnet i området. En sådan funktionsblandning skulle även dra nytta av mix mellan psykosociala grupper – något som skulle minska segregationen.

Att då göra sig av med industrialismens och modernismens behov av funktionsseparering och bygga ett samhälle där såväl ekosystem som sociala aktiviteter blandas skulle göra stadsplaneringen bättre rustad för såväl utrotning som social exkludering.

Bildkälla: Pixabay

Cykelns roll i staden

Foto: Björn Stenberg

Foto: Björn Stenberg

En ständigt ökande cykelvåg har slagit rot i bilstaden Göteborg och satt den gängse trafikplaneringen i gungning. Detta har tvingat politiker och stadsplanerare att vidta nödlösningar och efterkonstruktioner i utformningen för den alltjämt växande gruppen. Nödlösningar såsom cykelfil på fel sida av vägen, fragmentariska cykelnät som slutar tvärt eller byter sida oannonserat och trafikskyltar placerade mitt i körbanan är utbrett. Listan skulle kunna göra längre. Därtill har vi en snöröjning som i många fall ser ut som bilderna visar. Stadens prioriteringsval syns kanske tydligast här, då bilfilerna i städerna oftast har klanderfri snöröjning.

Bilinfrastrukturens dominans gentemot andra trafikalternativ står sig även gällande i pågående stadsplaneringsprojekt, trots att förutsättningarna är emot dem. Vid Slussen i Stockholm passerar dagligen 150 000 cyklister, vilket är dubbelt så många som bilister. Trots detta glöms dessa i princip bort i utformningen, gång efter gång, i förslagen. Betänkt då hur en sådan design skulle te sig om 15-20 år, då cykeltrafiken kanske fördubblats.

Dokumentären Bikes vs Cars (2015) visar hur städer under det senaste 50-100 åren, med sin prio för bilar, slagit ut möjligheten att ta sig fram med cykeln. Oftast slutar trafikolyckor mellan bil och cykel med att bägge parter skriker på varandra, men oftast är städerna utformade på ett sådant sätt att motorfordon inte ser cyklisterna, varför de därför omedvetet prejar ut dem. Det står därför klart att den stora boven i dramat är stadsplaneringen.

Dokumentären The Human Scale (2012) visar att bilinfrastrukturens dominans i stadsplaneringen även är en demokratisk fråga. I den mest växande staden i världen, Dhaka, kör 5 procent bil. Ändå tvingas alla vara med att betala för bilinfrastrukturen. Den tar dessutom så stor plats att de övriga i samhället inte får plats. På många platser finns inga trottoarer. Forskaren och arkitekten Jan Gehl visar även i dokumentären studier på hur bilvägar som blivit gågator ökar stadslivet markant. Att rusta upp små bakgator med kafeterior ökar aktiviteten i området med hundratals procent.

Göteborgs stad ska under en 10-årsperiod satsa 3 miljarder på utveckling av cykelnätet i staden. Ambitionen är att göra cyklandet som ett värdigt transportalternativ jämlik med bil- och kollektivtrafik. Detta kommer emellertid inte påverka bilarnas framkomlighet. Det sistnämnda ser jag som en omöjlig ekvation, emedan gaturummets yta är begränsad. Det oroväckande är att Göteborg hittills visat hur en sådan lösning går till, nämligen genom att begränsa promenadstråk till fördel för cyklister. Detta är farligt, eftersom de gående med sin begränsade yta omärkligt promenerar ut i cykelfilen. För att stärka ekologiska, folkhälsobefrämjande och yteffektiva transportalternativ, såsom promenad och cyklande, bör dessa få sin demokratiska plats i stadsbilden, och då blir det naturligt att biltrafiken får backa, eftersom gaturummet inte annars räcker till.

P.S. För er som vi vill se Den mänskliga staden finns den tillgänglig gratis på UrPlay. Bikes vs Cars kan hyras från Triart.se. D.S.

Bildkälla: Krister Isaksson bloggar

Den barnvänliga staden hamnar på agendan

Det är fascinerande att stadsplaneringen under så lång tid och så frekvent har blundat för barnens behov. Mästrandet med intensiv biltrafik mitt i staden har skrämt iväg många barnfamiljer ut till villaförorter. Dessutom byggs inte längre större parker och grönytor i städerna, vilket gör att ytorna för lek och spring ofta begränsas till små innegårdar, eller på sin höjd hårdgjord lekplats, dit man bara kan ta sig med en vuxen i handen, eftersom man på vägen dit måste korsa tungt trafikerade gator. Barnens fysiska aktivitet har minskat drastiskt. Att dödssiffran minskat för barn i staden beror inte på att hotet minskat, utan snarare att färre barn vistas utomhus.

Men från olika håll har reaktioner nu börjat väckas. Tidningen Arkitekten (september 2015) skrev nyligen om hur landskapsarkitekter har ordnat uppror mot den begränsade ytan barnen tilldelas i städerna idag. Samtidigt har Boverket utarbetat en vägledning  kring planering och utformning av förskolans utemiljö. Sist ut har boken En stad för barn, skriven av Susanne de Laval, haft boksläpp. Hon definierar en stad för barn som en plats där barnen kan röra sig fritt. I paritet med den colombianske politikern Enrique Penalosa menar de Laval att en stad för barn är bra för alla. Är staden istället begränsande påverkar det både barn och vuxna, såväl fysiskt som mentalt. (ETC Stockholm, Arkitekturanalys)

Dock är jag trött på att diskussionen alltid strävar åt samma budskap, att förtätningsidealet i städerna måste ifrågasättas och ge vika för barnens bästa. Det uppstår en polarisering mellan barnens bästa, å ens sidan, och  tätt stadsbyggande, å andra sidan. Istället bör förtätningen  stärkas ytterligare för att därmed frigöra större naturmarksområden och friytor åt barnen. Fördelen med täta städer för barn är många. Ju tätare folk bor, desto promenadvänligare blir området, emedan närheten till målpunkter blir kortare. En av de starkaste aspekterna till varför barns fysiska aktivitet och utomhusvistelse har minskat är just för att målpunkterna blivit längre. En folktät plats bidrar till trygghet emedan det finns många ögon på gatan, dvs. att många finns på plats om något otryggt håller på att hända. Dessutom bidrar en tät, funktionsmixad stad till social aktivitet. En sådan miljö låter barn och vuxna få ett ömsesidigt umgänge med varandra, vilket är stärkande för barnen, då de lättare tränas in i socialt samspel och gemenskap.

Det är otroligt roligt att debatten har lyfts, och jag hoppas att detta leder till större kompetens i planeringen vad gäller barns behov och deras perspektiv. Därmed kan nästa diskussion ta vid, nämligen HUR barnvänlig stad ska uppnås. Vägarna dit är många! Och när frågan nu väckts finns det många därute som kan bidra med idéer.

Bildkälla: Pixabay

Förnyelsebart och lokalproducerat – trähuset får renässans

I en tid när man utgår från att all produktion av varor och byggnader kräver koldioxidutsläpp är det befriande och förlösande att höra hur trähusen, med sin renässans, faktiskt ger ifrån sig minus i utsläpp. Det krävs ett kraftigare tag om byggherrars och arkitekters ansvar när det gäller att hitta miljövänliga – i ordets egentliga betydelse – alternativ till dagens kalla och blöta husproduktion.

Folkhem är ett byggbolag som helt satsar på trähus. De visar på sin hemsida hur de med moderna byggmetoder kan bygga brandsäkrare, tidseffektivare och tystare än gängse byggande, där huvudsakliga material är stål och betong. Deras åttavånings bostadshus i Sundbyberg satte Sverige på kartan med sitt år 2013-2015 världens högsta trähus. Redan nu har den blivit omsprungen i den snabbt ökande trenden att bygga högt i trä. Eftersom träet måste vara torrt och varmt kräver det att byggprocessen är betygligt bättre än vid hantering av blöt och kall betong. Man kan dessutom börja inreda de första våningsplanen innan de övre är färdigbyggda. Sen har vi det här med miljön, där man med trähus faktiskt kan bespara utsläppen med flera tusen ton koldioxid gentemot om huset hade byggts i betong, detta eftersom träet naturligt sätt suger åt sig koldioxid. Dessutom är det både förnyelsebart och lokalproducerat.

Det jag däremot ställer mig frågande till är hur miljövänligt limmet vid korslamineringen är för träet. En nackdel med projektet är ju också priset på huset, som är betydligt högre än att på vedertaget vis i betong, något som självklart påverkar prislappen på hyran. Detta slår ut möjligheten för en social mix vad gäller samhällsklasser. Ekologiskt men ej så socialt hållbart. Om marknadspriserna bestäms av mängden utsläpp kan trähuset även möjliggöra en social hållbarhet.

Det skulle i det stora hela krävas ett större ansvarstagande för arkitekter, byggherrar och politiker, en större kompetens kring ekologiskt och socialt hållbart byggande, som tyvärr är enormt eftersatt gentemot den ekonomiska vinningen i projekten. Ansvar och hållbarhet ger vika för ekonomisk vinning. Hoppas att byggbolag som Folkhem får större stöd för att i det långa loppet strukturera om den värdegrund som hela marknaden idag styrs av.

Bildkälla: Fastighetstidningen

A not so fair phone

0020-mobil2Kanske har slit och släng-samhället nått sin peak. Företaget Fairphone gör en radikal förändring i det resursslöseri som är standard idag. Ofta är det en bråkdel av alla komponenter i en telefon som är sönder när man byter ut den – detta eftersom alla delar sitter samman som en produkt. Fairphone vill istället låta brukaren reparera och uppgradera telefonen själv genom att kunna köpa till lösa komponenter som man likt pusselbitar byter ut. Om kameran inte fungerar byter man enbart ut den, inte hela telefonen.

Konceptet är genialt. Dock förvånas jag över hur lågt företaget spänner bågen. VD:n vill sikta på att kunderna ska ha sin telefon i fem år. Sikta på.

När jag köpte min Sony Ericsson P800 för 13 år sedan var det den första generationen smartphones. Den hade mp3-spelare, färgskärm, kamera, touchskärm, handskriftsigenkännare, röststyrning, E-post, riktigt Internet (mer än samtidens WAP) samt hantering av Excel- och Wordfiler. Det fanns dessutom möjlighet att helt ta bort knappsatsen för att få den eftertraktade helskärmen, som Apple med sin första iPhone fem år senare såg som banbrytande. Att den hade varit med i James Bond: Die Another Day från samma år gjorde den ju inte mindre åtråvärd.

I samma veva var jag lokalansvarig på Grön Ungdom i Varberg, där jag även deltog i evenemang i Göteborg, däribland en demonstration mot överkonsumtion. Som 15-åring var jag mycket väl medveten om det ironiska i att å ena sidan demonstrera i Nordstan mot överkonsumtion och å andra sidan köpa den kanske både dyraste och hetaste telefonen på marknaden.

Emellertid förändrades den bilden över tid. Det jag först fick höra vara en överklasstelefon gick till att bli en normal telefon. Efter bara fyra år av användning blev den till och med betraktad som ålderdomlig, detta trots att iPhone, med liknande helskärm inte hade släppts ännu. Kanske var detta för att livslängden på telefoner är så korta – normalt sätt. Min P800 var en ständig följeslagare. När batteriet krånglade år 2010 insåg jag hur otroligt svårt det var att hitta ett batteri som kunde fungera lika bra. Jag hittade ett och lyckats hålla telefonen fungerande i ytterligare två år. Men år 2012 dog telefonen.

Ett resursslöseri och överkonsumtion blev istället en relativ sparsmakad konsumtion. Det blev därför naturligt för mig att tänka att även nästa telefon skulle hålla lika länge, vilket dock inte var fallet.

Att satsa på utbytbara moduler i sin telefon är en smart och logisk reaktion mot överkonsumtion. Att dock begränsa telefonen till fem år, och under den tiden dessutom hinna byta ut komponenter, gör det svårt för mig att förstå att denna telefon faktiskt skulle vara mer miljösmart än gängse telefoner. Jag skulle snarare se att det stora problemet är livsstilen som bygger på att ägandet av andraklassens produkter därmed gör en till andraklassens medborgare.

En tredje aspekt är att teknikjättarna pressar undan produkter och deras attribut snabbare än behovet av ny telefon. Min nuvarande iPhone 5C behöver nytt skyddsglas, vilket efter september månad är enormt svår att nå eftersom Apple vill bereda plats åt enbart nya modeller.

Överkonsumtionen måste bekämpas på flera plan; med en annan livsstil, med långvarig service och med smartare produkter – som ger anspråk på längre hållbarhet än fem år.

Tillrättalagd miljö hämmar barnens utveckling

Curlingförälder är ett modeord som kanske är typisk för vår tid, den förälder som tillrättalägger mycket för sina barn. Ambitionen kan vara att skydda och värna om barnets bästa, men samtidigt kan det ibland slå slint i något som väcker bitterhet hos mig. På min nyligen uppritade joggingrutt springer jag igenom ett villaområde, där jag idag såg en otrolig välbyggd trädkoja som färdig från en byggsats. Det var ett finsnickeri av väl valda material och materialmöten, men känslan den väckte hos mig var stelhet och just tillrättalagdhet. Jag kunde nämligen i samma stund som jag såg kojan inse att barnen inflytande på den med all sannolikhet slutade vid idéfasen. Sen kunde föräldrarna realisera barnens dröm. För tänk vad fult det skulle se ut ifall barnen själva byggde sin egen koja i trädgården!

Forskning har entydigt visat att barn som själva får vara med att skapa sin närmiljö stimuleras mer och använder platsen oftare. Just när det gäller kojbygge är det extra viktigt att som barn själv få skapa eftersom kojan är ett sätt att skapa sitt eget revir, en egen plats i världen. Kojan blir därför lika mycket ett inre rum som ett konkret rum. Att då få en färdig byggsats, eller att någon förälder lagt ner sin helg åt att “snygga till kojan lite” kan bara vara hämmande för barnets utveckling. Och självklart är här både själva idéfasen och byggfasen lika viktig. I praktiken blir det att barnet får ta ett steg tillbaka för att föräldern ska lägga sig i deras frizon, deras inre bubbla. Jag minns själv min egen koja jag byggde som barn, hur jag skapade gränser mellan inne och ute genom att sätta väggarna på rätt plats. Det viktiga var inte skyddet i sig utan formandet av skyddet.

Här var också närheten till naturen viktig, ty motsvarigheten till curlingförälderns tillrättalagda kojbygge är kommunernas tillrättalagda, hårdgjorda och syntetiska lekplatser som totalt slår ut närheten till naturlig miljö för många barn. Fasta lekredskap ersätter barnens kontakt med kottar, träd, buskar och vattenpölar. Ej heller erbjuds samma rörelsefrihet i dessa karantänlika inrättningar. Så låt barnen få utrymme och frihet att leka på sina egna villkor.

Bildkälla: Pixabay.com

Den föråldrade nischen

I gamla borgar var det inte ovanligt att man utnyttjade de djupa nischerna vid fönstren, som uppkom av de tjocka murarna, som sittplats. Detta var en smart lösning innan elektriciteten kom, och att det lilla ljus som fortfarande lyste utomhus var värdefullt att utnyttja maximalt, även inne i byggnaden. En utveckling av sittgrupper runt fönstren utnyttjades senare i burspråk. Bildexemplet nedan är hämtat från Tjolöholms slott utanför Kungsbacka, där arkitekten Lars Israel Wahlman tagit vara på morgonljuset då det vetter åt nordost. Samtidigt kanske inte alltid direktljus är önskvärt, vilket ju gör burspråket attraktivt även senare på dagen.

Tråkigt nog tycks denna typ av sociala fönsternisch markant ha minskat i antal i och med elektricitetens intåg i hemmen, ehuru Tjolöholm alltid haft elektriskt ljus. Mörker präglar inte längre våra hem kvällstid. Samtidigt är vi idag måna om stora glaspartier för generösa ljusinsläpp. Det kan lätt uppfattas som motsägelsefullt att å ena sidan medge generöst med dagsljus och å andra sidan minska husets värmeförlust genom att minska fönsterarean. Samtidigt kan fönsternischen bli en bra lösning på detta, att fönstren kan bli mindre av att man placerar sig närmare det.

Kvaliteten med att inte bara komma nära burspråket utan verkligen sitta i det är ju att ljus medges från flera håll. Bristen är att denna sitthörna historiskt varit fast inredning, vilket försvårar ommöblering. Kanske vill man senare ersätta sitthörnan med ett skrivbord, vilket ju således försvåras.

Att ge fönsternischen renässans kan minska energibehovet, både av att elektrisk ljus inte blir lika nödvändigt och att den minskade fönsterstorleken minskar värmeförlusten, som i sin tur minskar behovet av uppvärmning.

En lika intressant idé med fönsternischen är att samlas tätare inpå varandra. Här är inte den rent ytmässigt effektiva fördelen viktigast utan snarare möjligheten till det intima samtalet. Soffgrupper har med tiden blivit allt större, vilket ju också kräver större yta, men lika mycket handlar det om att avståndet ökar mellan människor. Innan elektriskt ljus fanns blev det naturligt att alla i hushållet samlades intill ett enda brinnande ljus. Motsvarigheten idag hade varit att i häftigt regn försöka stå torrskodda genom att samlas under ett litet paraply. Här är det inte bara närheten till varandra som är påtaglig, med den värme som uppstår, utan framförallt den kontrast som kommer utav denna värme och stillhet mot det vilda, kalla regnet runtomkring.

Fönstret är ett membran mellan det varma och det kalla, och att komma närmare det gör att man också kommer närmare kontrasten mellan dessa poler. Att kura ihop sig i en fönsternisch kan därför ge samma upplevelse som den med paraplyet.

armand.pdfIntimiteten erbjuder därför taktila och sociala kvaliteter som kan vara viktiga att upprätthålla, ty uppslutningen som kurar ihop sig i fönsternischen kvällstid har en bubbla som omsluter dem alla. Sök därför vidare själva på fönsternischer. Inspireras och förundras, hur ett sådant pragmatiskt ursprung som att utnyttja borgens tjocka mur kan ge så många sinnliga kvaliteter.

Bildkälla 1: Wikipedia. Bildkälla 2: Ur Wahlmans planförslag till Tjolöholms slott. Bildkälla 3: Armand Björkmans skiss över lägenhet på Lindholmen. Ur Ola Nylanders “Bostadens formlära”.

Eftertankens rum

Jag var där på stängningsdagen för två år sedan och tog en kaffe. Med vemod tågade jag ut ur byggnaden med vetskapen om att jag inte skulle få komma tillbaka förrän om två år. Och nu, om fem dagar är det dags att återvända till stadsbiblioteket på Götaplatsen i Göteborg! Öppningsceremonin består av en femdagars invigning med dans, poesi och annat. Erséus arkitekter AB har genom sitt uppdrag blåst nytt liv i den gamla 60-talsbyggnaden samt gett den en tillbyggnad. Stilig står byggnaden där med sitt sprödtunna tegel mot de väldiga glasytorna.

Att jag nu promotar biblioteket såhär gör det också nödvändigt för mig att förklara vad biblioteket har för värde hos mig i dagens informationssamhälle. Möjligheten att tillägna ett offentligt rum utrymme för eftertanke är unikt, en plats som inte har kommersiella intressen – med undantag för kaféverksamhet. En sådan plats behöver man vårda och värdesätta i en tid där så mycket privatiseras, och där det offentliga rummet enbart får kommersiell funktion. Bibliotekets lugn ställer sig också kritisk mot dagens snabba tillfredsställelse. Brådskan har tagit sig in i kulturen, och den tid som förut fanns till fördjupning har idag i mångt och mycket rationaliserats bort – såväl inom nyhetsjournalistik som underhållning. Men inte hos biblioteket. Här kvarstår tomrummet, det nödvändiga redskap vi har för att ringa in livets riktiga värden. Här ges plats och tid åt alla människor. Biblioteket blir här en trygg resonanslåda.

Bildkälla: Stadsbiblioteket.nu

Hållbart byggande ur förfall

Ur fattigdom och förfall föds något som kan vara stilbildande för andra kulturer och samhällen. Ur programmet Kultur i farozonen blir det tydligt att Detroits cykelkultur är ett sådant fenomen. Vi har i historien sett många rörelser och kulturer födas fram i förfallna områden som samhället prioriterat bort, såsom skatearkultur och punken.

Detroit var industristaden nummer ett, först inriktad mot cykeltillverkning, men när väl bilen fick fotfäste tog den över hela industrin. Infrastrukturen byggdes för bilen, inget annat. Men efter andra världskriget vände framgången. Industrierna flyttade till andra städer eller försvann, vilket ledde till att staden avbefolkades. I det långvariga förfallet grodde segregation, rasism, kriminalitet och fattigdom. År 2013 förklarades staden bankrutt.

I programmet följer vi cykelentusiasten Kyle Wiswall som lever i Detroit. Han arbetar huvudsakligen som cykelreparatör och är även en av grundarna till den cykelkultur som vuxit fram i staden, med gemensamma cykelturer. Här möts massor av människor i en härlig mix av ålder, kön och etnicitet. Ambitionen att skapa något nytt tillsammans finns hos alla samhällsklasser. 30 % av befolkningen lever i fattigdom, så här blir cykeln ett bra alternativ, men det är inte bara av ekonomiska skäl. Fler och fler ser hur bilindustrins förfall kräver radikala, ekologiskt och socialt hållbara förändringar.

Detroit blir en kreativ plats då samhället övergett förvaltningen. Om gatan saknar belysning måste man fixa den själv, menar Wiswall. Om man vill ha färska grönsaker måste man odla själv. Att hela tiden luta sig mot sin eget uppfinningsrikedom skapar innovativa lösningar som inte bara blir en långsam återhämtning av staden utan också ett föredömligt exempel för andra städer.

Programmet öppnade för många tankar. Att bygga någonting nytt får lättare rotfäste utanför etablissemanget. Det krävs också att man nödsakas att skapa nya system för hur samhället ska fungera. I de trygga samhällena riskerar de radikala, innovativa och hållbara lösningarna att överröstas av de konservativa. Att bygga ett samhälle för bilen förutsätter att alla har bil. Ett sådant stadsplaneringsarbete är i grunden odemokratiskt emedan bilisterna och bilarna tillägnas större plats än andra. Att rubba invanda mönster sätter tryggheten på spel, men invanda mönster kan också bli en tvångströja. I fallet med Detroit måste man börja från grunden, där tryggheten och stabiliteten är på 0. Här kan det föredömliga samhället skapas.

Bildkälla: Crainsdetroit.com

Äldre inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑