Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Kategori: arkitektur, design (sida 2 av 12)

En vandring genom staden

Det finns något fint med stadsvandringar, att verkligen se sin närmiljö. Det är lätt hänt att kameran följer med som jag på slentrian använder för att fånga en plats jag varit på, men risken är att jag därmed tror mig ha sett platsen. Att verkligen se sin stad kräver att ögonen är nyfikna på såväl helhet som detaljer, att mäta avstånden, att se människans skala i relation till husen och gatorna. Jag kastas fram och tillbaka mellan stor gatukaraktär och ner till fönsterspröjskaraktär.

Trotsa vindpinande kyla ägnar jag timme efter timme åt att titta och skissa. Tar en paus på ett fik med Cappuccino. Sen ut igen. När magen säger till att det är dags för mat avslutar jag skissandet tvärt och går hem.

Här är några skisser:

foto001 foto002 foto003 foto004 foto005

Snabbmatkedjornas matupplevelse

För en vecka sedan besökte jag en Max hamburgerrestaurang. Bord, bänkar och stolar som ska hinna torkas av. Stål, trä, klinkergolv och plast. Effektivitet, där kunder snabbt kommer dit och snabbt ger sig av. När jag kunde slå ihjäl mer tid än bara snabb utfodring insåg jag hur miljön närmast motverkade andakt och vila. Jag tänkte på den jäktade personalen vars arbete värderades efter kvantitet av beställningar på kort tid. Var spenderas deras pauser? Hur vilar de anställda upp sig mellan beställningarna?

Precis utanför Max ligger Le Pain Français, med sina varma textilier och fåtöljer. En plats att sjunka ner i, men av en anledning väljer jag ändå att stanna kvar i Max’ rusningstrafik. Kvar dröjer sig en tanke: Vad skulle hända om snabbmatskedjorna bytte profil mot den Le Pain Français har, med allt vad inredning och marknadsföring innebär? Kanske skulle detta helt gå emot snabbmatskedjeidén då matupplevelsen går från den snabba och effektiva måltiden till den livsberusande, sociala och kontemplativa måltiden. Det skulle bli färre gäster per timme, men gästerna skulle å andra sidan dröja kvar och uppskatta måltiden bättre. Det skulle också finnas möjlighet att hävda värdet i maten högre då den inte bara ska fungera som utfodring.

Saluhallarnas renässans är sprungen ur nyfunna värdet av närproducerad mat. En modefluga vars innebörd i folkligt sammanhang är samma som ekologiskt hållbart. Kvillebäckens nya saluhall i Göteborg är en kommersiell inrättning, vars arkitektur är lika inriktad på att bli en social plats där man kan strosa omkring även om man inte ska köpa något. Saluhallens matgäster äter säkerligen inte långsammare än snabbmatgäster, men värdet av matupplevelsen höjs avsevärt, åtminstone för mig.

Den aktiva spelaren

Intressant ter sig möten av traditioner och professioner som inte knutit relation i mitt huvud tidigare. Det blir som två olika universum vars essenser lyser klarare av att de uppfyller varandra. Uppfylld blev jag därför av det plötsliga infall i undervisningen och studierna som, vid sidan av arkitekturprojektering, kretsar kring spelutveckling. Jag bör tidigt klargöra, att betydelsen av speldesign här åsyftar brädspel och inte dator- eller TV-spel. Den koppling jag inte dragit tidigare är inte mellan spel och arkitektur, men mellan spel och film.

Plot-drivna filmer, där karaktärens hot och problem enbart skapas utanför dennes påverkan, kräver inte lika emotionell uppoffring och erbjuder sällan katharsis såsom de karaktärsdrivna filmerna, där karaktärens  egna beslut leder till påtagliga hot för denne och dess omgivning. På samma sätt är det spelarens egna val i brädspelet, med de påföljande förlusterna eller vinsterna, som skapar en intressantare utveckling än att enbart drivas av slumpen. Det handlar om att blåsa liv i spelarens egna val och beslut, att inte enbart ledas genom spelet av tärningens slumpmässiga utfall. Brädspel på den svenska marknaden är alltför ofta begränsade till denna kärnmekanik, där spelaren passiviseras till fördel för tärningen som aktiv motor.

Spelet ska i bästa fall följa dramaturgins grundprinciper med en stegrande upptrappning i spänning som leder till ett klimax. Här ligger utmaningen främst riktad mot sig själv, där man tydliggör sina egna brister utifrån de mediokra utfall man fått av sina beslut under spelets gång, men där motivationen finns i att våga ompröva sina val – och det ligger i brädspelets natur att man har många turer på sig. För att höja intresset och engagemanget för brädspelet är det av betydelse att utveckla ett spel som verkligen får spelarna att förverkliga sig själva på ett djupare plan än enbart hoppet om högt nummer på en tärning.

Bildkälla: Wikimedia.org

Kollisionsstaden

kollisionI modern hantering av trafik i stan tycker jag mig se två skilda ideologier i planeringen. Den första talar för att separera olika trafikmedel från varandra, såsom gång och cykel i olika körfält, helst med olika fält per färdriktning. Sedan har vi den ideologin som talar för blandstaden som en plats där även alla trafikmedel ska dela på gemensam yta, där alltså cykel, bil och gående ska samsas på samma väg, i samma fält – demokratiskt och rättvist. Den senare ideologin har slagkraftiga argument, men jag har svårt att se hur detta ska fungera i praktiken. Folk kommer från alla håll och ska i detta gytter veta vem av de olika trafikmedlen som har företräde, vem som ska vänta, osv. Det blir en plats byggd för konflikter, osäkerhet och olyckor.

Dock tycker jag mig allt oftare i arkitekttävlingsförslag se tendens till den senare ideologin. Jag fotograferade därför av två exempel på roliga situationer, där bilden t.v. bör visa en ideal verklighet, men att motivet ändå svarar för en trafiksituation med kaos, där cykelsymbolen i marken till trots lockar gående att beträda ytan. I bild två blir det tydligt hur trafiklyckor lätt kan uppstå, när cyklister kommer åkande där folk aktivt korsar vägen på väg ner till älven.

Jag är glad att jag i min egen stad Göteborg sett hur uppdelning mellan gångtrafikanter och cyklister skett i stora delar av centrum – även med olika körfält för olika färdriktningar. Dock vittnar både empiri och teori om kaos ändå, och då handlar det om gångtrafikanternas inkompetens vad gäller trafikregler – kanske för att majoriteten inte uppfattar sig själva som del i stadstrafiken. Det fordras alltså även verifiering av trafikkunskap bland gående som för bilister. Men det är inte rättvist att smutskasta de gående med all kraft, ty jag har läst en bra artikel som även påvisar förståelsen för de gåendes agerande: uppdelningen mellan gång- och cykelbana är inte tillräckligt accentuerad, varför det är lätt att av misstag komma in på fel fält.

Med all den ambition kring lyckad stad som uttrycks i arkitekturrenderingar hoppas jag även att ambitionen förankrar sig i analys kring hur denna lyckade stad ska fungera trafikmässigt. Bara för att social kollision är bra behöver inte all kollision vara det.

Bildkälla: Bilder fotograferade ur tidningen Arkitektur nr 5 och 6 2013 (beskurna bilder).

Ohållbara luftslott i ekologiskt hållbara ambitioner

Ekologisk hållbarhet är trendig idag. Det låter därför inte märkligt att arkitekter i projektering av skyskrapor kastar in träd och växter för att öka attraktionskraften. ArchDailys näst mest läst artikel under 2013 lockade mitt intresse idag. Det är en text av Tim De Chant kring det orealistiska med denna träd i skyskrapa-trend.

De Chants kritik handlar om hur träd har svårt att leva på hög höjd, med skyskrapans förutsättningar, med den kraftiga vinden och den extrema värmen och kylan som uppstår. Men De Chants lyfter också fram problematiken med logistik, såsom svårigheten att kunna vattna vertikalt odlade växter.

De Chants har självklart rätt i absurdheten i hur vissa arkitekter på slentrian kastar in träd i skyskrapor för att locka beställare. Dessa renderingar med 10-metersträd placerade på normaltjocka bjälklag blir närmast komiska då träd generellt sätt behöver lika mycket plats under som över jord. Det är dessutom en naiv tanke att tro att projekten är mer hållbara bara för att det finns utplacerade träd i byggnaden. Ofta har det blivit ett billigt PR-trick. Ändå tycks det mig finnas en tydlig gräns mellan dessa utopier och realistiska alternativ. Det märks när förslagen är välgrundade.

De Chants argument är att träd har svårt nog att växa i staden på marknivå, och att det därför säger sig självt att träd placerade 150 meter upp i luften, där nästan alla klimatvariabler är mer extrem än på gatunivå, är utopi.

Så länge växtligheten håller sig under trädgränsen, där naturen själv dragit gränsen för vad träden tål att växa i för förutsättningar, har jag svårt att se hur träd per automatik inte klarar skyskrapor. Självklart har träd i skogen en rikare biologisk mångfald, där inte grönytorna är avskurna från varandra som i staden, men samtidigt finns ju potential att skapa en skyskrapa där all grönska är förenad, inte bara i skyskrapan utan med växtligheten på marken. Staden har potential att öka den biologiska mångfalden genom denna förening av grönytor. (Det finns dessutom växter som inte kräver jord. Se “urban odling” för mer info.) Om detta nämns ingenting i De Chants artikel.

Det är ju självklart att träd inte kan växa i de mest extrema klimatförutsättningarna, men det finns ju faktiskt vertikala odlingar som klarar sig bra även som riktig byggnad. Artikeln saknar nyans då exempel på färdigbyggda vertikala odlingar uteblir. Att säga att detta inte finns är en lögn. De Chant har bortsett från starka referensobjekt, helt enkelt, allt för att få sin retorik starkare. För det finns ju självklart arkitekter som verkligen lyckas hantera de kritiska områden som De Chant lyfter fram, att då dra alla arkitekter över en kam och påstå att projekten överlag är verklighetsfrånvända är ett påhopp och generaliserande.

Bildkälla: ArchDaily.net

Tecknandets nödvändighet i digital tidsålder

Bloggen har fått ett spontanuppehåll då jag fått lägga all min tid åt projektering av flerbostadshus, som nu går att se i min portfolio. Att återigen ge sig hän åt processandet har låtit mig komma i kontakt med tankar kring redskap och metodik som aldrig tycks bli uttjatade ämnen hos mig. Med vilka redskap skapar jag bäst? Vilken metodik passar bäst för mig?

Jag är en tecknande person, samtidigt som jag i det senaste projektet suttit största tiden i Revit. Läste för ett halvår sedan en artikel kring tecknandets betydelse i den digitala tidsåldern. Det starkaste argumentet för att behålla handritningen i den digitala tidsåldern tycks handla om dess effektiva kommunikationsförmåga, åtminstone om man vill tro, säger Arup Connect i artikeln. En snabbritat handteckning går snabbare att förstå i tidigt projekteringsstadium än med Revit.  Connects samarbete med Frank Gehry lät honom också inse att även de världskända arkitekterna tillämpar handritning och fysiska modeller långt in i skapandeprocessen.

Tecknandet kan vara ett nödvändigt redskap att kommunicera med, tydligast om språkförbistring uppstår mellan olika parter. Connect tar exempel på samarbete mellan arkitekt och ingenjör, där missförstånd lätt kan ske, men där arkitektens skissande under möten kan få alla att snabbt förstå och bidra.

Teckning för mig är ett sätt att tänka, precis på samma sätt som skrivandet är det – ett sätt att skapa dialog med mig själv. Det fungerar inte på samma sätt i CAD. Här blir allt genast för definitivt, med exakta mått och precision.

Däremot känns det nödvändigt att skaffa en digital ritplatta, ty för att använda teckningen som ett redskap i skapandet krävs massor av papper. Hundratals meter av papper på rulle går åt. Minns även hur krokin, som kräver åtminstone A2 som minsta pappersformat, slukade ett halvt block per kväll. Det är ekonomiskt och ekologiskt ohållbart. Självklart förbrukas mycket energi i tillverkningen av en Wacom också, men allt är relativt. Dessa digitala skisser går dessutom lätt att använda som underlag i CAD. Dessa digitala skisser tar dessutom mindre plats än fysiska.

Men lustigt är det ändå, att världens mest etablerade arkitektkontor fortfarande klipper, skär, klistrar och skissar i en tid med 3d-skrivare och BIM.

Bildkälla: Kikecalvoonline.blogspot.se

Den öppna planlösningens baksida


Samhällssynen styr arkitekturen som byggs. 30-talet mörka, förkrympta kök med matplats i vardagsrummet kombinerades på 50-60-talet till ett gemensamt rum. Köket har fått större plats med tiden och kom från 90-talet att även kombineras i den öppna planlösningen mellan kök, matplats och vardagsrum. Arkitekterna triumferade med kvaliteter som rymlighet, ljushet och kostnadseffektivitet. Idag är denna plantyp standard i Sverige och världen. Men frågan är, hur välfungerande är detta levnadssätt?

Journal of Environmental Psychology har nyligen publicerat en rapport från forskarna Jungsoo Kim och Richard de Dear kring bristerna i den öppna planlösningen, såsom ljudintegritet men kanske framförallt kommunikation. I en undersökning visade det sig att mer än hälften av de utfrågade kände sig distraherade när de skulle koncentrera sig på något i en öppen plan, vilket inte är så märkligt då distraktionsmomenten är fler ju fler som vistas i rummet. Samma koncentrationssvårigheter gäller kontorslandskapens öppenhet, vilket självklart påverkar produktiviteten i rum som dessa, för att inte tala om den transparens och “plats för möten” som genomljuder mentaliteten för kontorsbygge idag.

Självklart kan det säkert vara en fördel med hybridutrymmen som både erbjuder öppenhet och slutenhet, men detta tas dessvärre inte med i studien. På samma sätt kan jag själv se fördel i planer som inte är så svartvita i levnadssättet, vare sig 30-talets slutenhet eller 90-talets öppenhet. Att ha möjlighet att kunna stänga om sig när vissa vill se på teve medan andra vill prata är ju självklart en kvalitet på samma sätt som det kan vara trevligt att med gäster kunna mötas i samma rum tillsammans. Sedan ska ju inte de trånga utrymmena underskattas då dessa gör det lätt för folk att ofrånkomligen mötas och komma fysiskt nära varandra, vilket kan vara en fin sak såväl i hemmet som på kontoret. Att göra mat tillsammans i ett trångt kök kan öka livsglädjen.

Bildkälla: Kvinnopartaj.wordpress.com

Omprioriteringar i stadsplaneringen

Uppfriskande inslag i en alltför svårrubbad samhällssyn, där bilen styr stadsplaneringen och där privata jättar sätter agendan för framtidens stad, är Park(ing) Day:s evenemang. I september togs en parkeringsplats i besittning i centrala Malmö för att påvisa det värde parkeringsplatsen kan få, nu inrett med sittplatser, grödor, frukter och blommor. Staden behöver förtätas, och det blir viktigt att medborgarna själva inser de omprioriteringar som kan göras då ytan är begränsad. Tänk bara vad många bostäder och vad mycket jordbruksmark till odling som kan anläggas på outnyttjade centralt belägna ytor.

Eventet Park(ing) Day, ursprungligen från San Fransisco, har lett till över 1000 projekt över hela världen, däribland på Möllevångstorget i Malmö. Underbart att folk som landskapsarkitekt Hanna Centercall och arkitektpraktikant Louise Hansson, vilka var med under evenemanget, har driv att väcka debatt från medborgarhåll på detta sätt. Reaktionerna de fick var alla positiva, berättade de i tidningen Arkitekten (10-2013).

Bilen och privatiseringar styr stadigt stadsplaneringen i dagsläget, därför krävs att opinionen kan växa genom att aktionerna blir större än den gräsrotsnivå som de i nuvarande läge befinner sig på. Debatten måste få större utrymme, inte minst hos från medborgarhåll. För det enda sättet att låta medborgarna få tillbaka makten i samhällsplaneringen är att de själva inser hur odemokratiska nuvarande beslutsprocesser ser ut. Staden bör byggas för människan, för medborgaren snarare än enskilda kunder.

Emellertid tycks det finnas ambition att väcka opinion från kommunalt håll nu när Karlstad skapat stadskonst som betonar att en bilparkering ger 10 cykelparkeringar. Detta tror jag är en vinst, att skapa  starka reaktioner genom slagkraftiga visuella jämförelser, detta i takt med att städerna måste förtätas, och att varje kvadratmeter därför måste utnyttjas till fullo – frågan är bara,  till vad?

Bildkälla: Sveriges Arkitekter (Foto: Adam Haglund)

Det goda medborgarhemmet

Har vi en stad för alla? Vad händer när en grupp exkluderas i staden? En bostadssocial katastrof, varnar forskarna. Jag har precis läst en övertygande artikel ur förra numret av Arkitektur (5-2013) av forskaren Nazem Tahvilzadeh kring orättvis fördelning av stadsutvecklingspolitiken. Upplopp i förorterna bottnar i en maktlöshet, där endast en homogen politisk, administrativ och ekonomisk elit sätter agendan för stadsutvecklingen, med tillväxten framför allt… och alla. De flesta nyinflyttade i städerna är resurssvaga, och när näringslivets ekonomiska intressen sätts i första rummet stängs denna majoritet ute.

Tahvilzadeh betonar vikten av en demokratisk styrning av stadsplaneringen, vilken förutsätter att offentliga och privata organisationer underställs de demokratiskt valda politikerna. Bygg- och planeringskedjan ska då utgå från hela befolkningen, där förortens utveckling blir del av stadspolitiken. “[M]en vågar politiker, planerare och arkitekter bli utmanade av medborgarnas perspektiv och intressen?” avslutar Tahvilzadeh sin artikel.

Att lyssna till medborgarnas intressen bör vara en självklarhet, att designa samhället efter deras villkor och önskningar. Däremot blir det problematiskt där kapitalismen härjar, och där människovärdet blir underlägset. Att vi sitter och behandlar dessa ämnen idag, 2013, är skrämmande, då Per-Albin Hanssons folkhemstal i riksdagens andra kammare är lika aktuell idag som år 1928. Hans tal ledde till välfärdssamhället, men under 90-talet försvann denna bostadspolitik. Kanske är det därför läge att väcka Hanssons anförande igen:

Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. [—] Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. [—] Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olikheterna äro stundom skriande; medan några bo i palats betraktar många det som en lycka om de får bo kvar i sina kolonistugor även under den kalla vintern; medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få en beta bröd, och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar. Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt.

Bildkälla: Wikimedia.org

Bibliotekets värde

Går med spänning förbi ombyggnationen av biblioteket på Götaplatsen med tankar på hur det kommer att se ut när portarna öppnas under våren nästa år. Spänningen övergår till tanken på vilket värde ett bibliotek har i dagens informationssamhälle. Ordet bibliotek kanske kan menas som mediacenter, där alltifrån kaféer, konstgallerier och teatrar kan inhysas. Ett kulturhus, helt enkelt. Finns det en nackdel i att biblioteket inte längre får vara bara bibliotek?

En nyutgiven bok av James WP Campbell och fotografen Will Pryce med namnet The Library : A World History (Thames & Hudson 2013 ) undersöker bibliotekens utveckling i olika kulturer och i alla tider. Här problematiseras också hur de tekniska innovationer och förändrade kulturella attityder har präglat biblioteksutformningen mot dagens multifunktionella mediecenter. Intressant är också att boken avhandlar den status ett bibliotek i historien burit med sig, där även arkitekturen måste återspegla denna storhet och rikedom, men att detta arkitektoniska uttryck också ändrats över tid, kanske i takt med att biblioteken blivit tillgänglig för alla samhällsklasser.

Kanske går det att dra paralleller med en annan verksamhet vars behov svalnat då det kunnat tillfredsställas på hemmaplan, nämligen bioupplevelsen. Kommer biograferna att klara sig över en 15-årsperiod? Intressant iakttagelse när jag förra veckan var och såg Lukas Moodyssons nya film Vi är bäst var hur biopopulariteten verkar peka uppåt snarare än nedåt, ty det var otroligt tjockt med folk. Trots att man via sin hemmadator kan nå världens information, med filmer inräknat, blir det ändå något exklusivt att göra någonting tillsammans med andra utanför hemmet. Varför finns pubbar om man bara kan köpa hem dricka och träffas där? Butikshandeln har förändrats, när så mycket försäljning sker via nätet. Alltfler väljer att få mat hemskickad. Samhällsvanorna förändras.  Men behovet av offentliga rum där folk kan träffas på lika villkor, där alla är välkomna, det värdet tror jag kommer behövas och bestå.

Bildkälla: Philosophyofscienceportal.blogspot.se

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑