Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Kategori: bildkonst (sida 1 av 3)

En vandring genom staden

Det finns något fint med stadsvandringar, att verkligen se sin närmiljö. Det är lätt hänt att kameran följer med som jag på slentrian använder för att fånga en plats jag varit på, men risken är att jag därmed tror mig ha sett platsen. Att verkligen se sin stad kräver att ögonen är nyfikna på såväl helhet som detaljer, att mäta avstånden, att se människans skala i relation till husen och gatorna. Jag kastas fram och tillbaka mellan stor gatukaraktär och ner till fönsterspröjskaraktär.

Trotsa vindpinande kyla ägnar jag timme efter timme åt att titta och skissa. Tar en paus på ett fik med Cappuccino. Sen ut igen. När magen säger till att det är dags för mat avslutar jag skissandet tvärt och går hem.

Här är några skisser:

foto001 foto002 foto003 foto004 foto005

Den dunkla skogen som avbildning

För två veckor sedan startade jag ett landskapsfotoprojekt med en grupp. Uppgiften är att träna att tolka en plats och sedan försöka utifrån analys översätta denna till en konstärlig produkt. Vi kommer koncentrera oss på Göteborgs utkanter. Hittills har vi ägnat oss åt att bekanta oss med kamerateknik samt skapa de ramar ur vilket vi sedan ska arbeta konstärligt. Jag har själv fotograferat manuellt i flera år, men det är först när jag nu visar andra som jag får en lust att utvecklas själv, att ta ett steg längre.

Kanske var det därför jag aktivt letade efter fotografers verk, men också deras olika approach till fotograferandet som konstform. Här blev Mats Andersson mest intressant, i synnerhet för att känslan han vill få fram i bilden går före behovet av skarpa och dokumenterande foton på djur. Hans fotografier är ofta gryniga, med djur i långa slutartider. Det finns en dimension utanför det redovisande. Snarare handlar det om att fånga stämningen i platsen, där djuren som lever där, inte får huvudrollen. De blir en del av dunklet.

När jag lyssnar på hur Andersson resonerar visar han på sitt självklara sätt helt nya värdegrunder än de jag hittills byggt mitt eget sätt att värdera fotografiet på. Det finns något underbart förlösande i att se flera sidor av samma mynt.

En abstrakt målning får lov att vara ickefigurativ, och Anderssons ingång i fotandet handlade år 2009, när han började fotografera på allvar, om att se fotograferandet lika fritt. Om fotografierna inte behöver vara figurativa behöver de heller inte vara skarpa. Att bryta dessa elementära ramar för fotot vittnar om hur ungt fotohistorien är, att det fortfarande finns så mycket att ompröva och upptäcka i fotografiets natur.

Andersson skapar ibland så diffusa gestalter i bilden att det inte går att säga vad det faktiskt är, och kanske är det just hans poäng. Börjar man att hamna i definitioner av konsten rör man sig också sakta men säkert från högerhjärnans lekfullhet till vänsterhjärnans behov av att sätta ord på allting. På det sättet försvinner också energin med bilden. De associationsrika och mångbottnade fotografierna blir enormt tyglade och banaliserade av en förenklad epitet. Friheten ligger just i luckorna, det diffusa, det suddiga. Det dunkla och gryniga blir ett sätt att frigöra fotografiet från det enbart redovisande. Det expressiva i bilderna tar modigt överhanden.

En sådan mental kalldusch innan jag själv ger mig ut på fältet med kameran kan vara berikande.

Bildkälla: Basetool.se

Framgångsrikt bildberättande

Fotot t.h. är taget av Elena Shumilova. Hennes bilder har haft enorm sprängkraft och spridits som en löpeld på etablerade nyhetskanaler och sociala medier. Jag kom i kontakt med hennes verk för en vecka sedan.

Hon är en ryska som i början av 2012 köpte en kamera att fotografera sina barn med. Trots att fotointresset tycktes börja då vittnar hennes fotogalleri om en djup kunskap redan vid start. Detta ser jag i sättet hon hanterar ljuset i bilderna, där hon ofta leker med motljusets kvaliteter. Flera pratar om hennes magiska känsla i bilderna, vilket jag tror motljuset är med mycket att skapa, där disigheten i atmosfären framhävs.

Jag blir själv magnetiskt dragen till hennes bilder och måste därför gå igenom hela hennes galleri. Jag skapar i denna enorma fascination distans till mitt beteende och frågar mig: Hur kan hon ha blivit så stor på så kort tid? Vad finns det egentligen i bilderna som är så lockande för mig och andra?

Det första svaret jag tänkte på, som jag varit inne på, är ju sättet hon använder ljuset på. Men ju fler bilder jag ser, desto mer förstår jag den verkliga orsaken till mitt eget intresse för bilderna, nämligen sättet hon berättar om livet på den ryska gården där hon bor. Det utspelar sig en berättelse på farmen med barnen och djuren.

På samma – för mig närmast exotiska plats, en enslig gård med sjöar och tjock skog – följer vi familjen under olika årstider. Det sker alltså en framåtrörelse under ju fler bilder vi ser. Vi hinner bekanta oss med karaktärerna och fördjupa oss i deras liv på platsen utifrån det tillstånd där de bara är, utan att ge anspråk på att verka. Kort sagt: De är naturligt närvarande och avslappnade i mötet med kameran. Motiven skildrar ofta relationer mellan två eller flera parter, såsom mötet mellan ett av fotografens barn och deras kanin, deras hund eller några ankor som går över grusvägen.

Personerna blir efter ett tag välbekanta för oss, men bilderna överraskar ideligen med sättet personerna placeras i för sammanhang. Situationerna är olika, men personerna och miljön densamma. Det vi ser är alltså en dokusåpa, där fotografen tar exempel på vardagen som hon sedan förhöjer och förtätar i en konstnärlig produkt.

Underbart glad för att ha fått ta del av denna färgsprakande berättelse!

Se fler av hennes bilder på hennes 500px-sida.

Bildkälla: Teaguenc.wordpress.com

Tecknandets nödvändighet i digital tidsålder

Bloggen har fått ett spontanuppehåll då jag fått lägga all min tid åt projektering av flerbostadshus, som nu går att se i min portfolio. Att återigen ge sig hän åt processandet har låtit mig komma i kontakt med tankar kring redskap och metodik som aldrig tycks bli uttjatade ämnen hos mig. Med vilka redskap skapar jag bäst? Vilken metodik passar bäst för mig?

Jag är en tecknande person, samtidigt som jag i det senaste projektet suttit största tiden i Revit. Läste för ett halvår sedan en artikel kring tecknandets betydelse i den digitala tidsåldern. Det starkaste argumentet för att behålla handritningen i den digitala tidsåldern tycks handla om dess effektiva kommunikationsförmåga, åtminstone om man vill tro, säger Arup Connect i artikeln. En snabbritat handteckning går snabbare att förstå i tidigt projekteringsstadium än med Revit.  Connects samarbete med Frank Gehry lät honom också inse att även de världskända arkitekterna tillämpar handritning och fysiska modeller långt in i skapandeprocessen.

Tecknandet kan vara ett nödvändigt redskap att kommunicera med, tydligast om språkförbistring uppstår mellan olika parter. Connect tar exempel på samarbete mellan arkitekt och ingenjör, där missförstånd lätt kan ske, men där arkitektens skissande under möten kan få alla att snabbt förstå och bidra.

Teckning för mig är ett sätt att tänka, precis på samma sätt som skrivandet är det – ett sätt att skapa dialog med mig själv. Det fungerar inte på samma sätt i CAD. Här blir allt genast för definitivt, med exakta mått och precision.

Däremot känns det nödvändigt att skaffa en digital ritplatta, ty för att använda teckningen som ett redskap i skapandet krävs massor av papper. Hundratals meter av papper på rulle går åt. Minns även hur krokin, som kräver åtminstone A2 som minsta pappersformat, slukade ett halvt block per kväll. Det är ekonomiskt och ekologiskt ohållbart. Självklart förbrukas mycket energi i tillverkningen av en Wacom också, men allt är relativt. Dessa digitala skisser går dessutom lätt att använda som underlag i CAD. Dessa digitala skisser tar dessutom mindre plats än fysiska.

Men lustigt är det ändå, att världens mest etablerade arkitektkontor fortfarande klipper, skär, klistrar och skissar i en tid med 3d-skrivare och BIM.

Bildkälla: Kikecalvoonline.blogspot.se

Frigörelsen från TV-tablån

Blev så fundersam idag över hur lätt det är att gå in i en vana, och att sedan inte ha möjlighet att komma ur den. Jag har aldrig varit en TV-tittare såtillvida att jag inte slötittar på TV i timmar. Om det är så att jag tittar på TV via datorn blir det i så fall något jag söker aktivt, utan att gå igenom en massa utfyllnad såsom reklaminslag eller andra program som jag inte söker. Jag vill gå rätt på väsentligheterna. Samtidigt är det problematiskt att vänta in att ett program ska börja en viss tid och att inte ha möjlighet att kunna gå därifrån i pressen att missa något viktigt. Det sista momentet känner vi igen från TV för inte så många år sedan med TV-tablåns strikta ramar, om man inte aktivt spelade in varje program man såg, vill säga. Att nu kunna lösgöra programmen från strömmen av andra program blir därmed en otrolig frigörelse för att komma ifrån ett eventuellt slötittande. Man slår på videoklippet och tittar på det så länge det varar, med möjlighet att kunna pausa och gå tillbaka.

Hade under förra veckan väntat in nästa avsnitt av Alla är fotografer som gick på onsdagskvällen, och jag var också förberedd med mat innan programmet började. I lugn och ro satte jag mig med rykande tekopp för att se programmet i tid. Mitt i allt detta ser jag fotografer i programmet jag minns att jag sett förut. Jag måste därför genast Googla fram alternativa sökord för att finna motivet och fördjupa mig kring dem. Jag måste därför stänga av programmet för att göra en 10-minuters sökning, varpå jag sedan återvänder till programmet men inser att jag denna gång inte såg något inspelat. Visserligen blir programmet tillgängligt på SVTPlay i samma stund som det sänds, men känslan att faktiskt se det när det går bar med sig en sällsam känsla hos mig som nu med SVTPlay skulle gå förlorad.

Nästa vecka vill jag försöka hålla TV-tablån. Gör om, gör rätt.

Alla är fotografer

Måste tipsa om programmet Alla är fotografer som går att se på SVTPlay. Här ska humorduon Johan Rheborg och Henrik Schyffert som glada amatörfotografer under sex avsnitt lära sig behärska kameran bättre med målet att lyckas skapa den perfekta bilden. Första avsnittet kring självporträtt gick på TV igår. Programmet väckte flera idéer hos mig.

I en tid när miljontals bilder publiceras per dag, av alla, kan det vara intressant att ifrågasätta sättet man porträtterar sig själv på och sättet man vill exponera sig själv genom. Med en överutnyttjad förmågan att putsa till och försköna, att idealisera sig själv, kan det vara intressant att kasta in tillfälligheterna i fotografiet, det som ställer det förskönande  och medvetna på tvären. Istället riktas fokus i programmet mot att vara spontan, att öppna sig och framför allt att släppa kontrollen. Den sista punkten ligger starkt förknippad med att släppa självcensuren, att inte överjagsstyras in i ett invant ansiktsuttryck för fotografi. Att våga undersöka och våga leka fram det oplanerade.

Minns hur Roy Andersson under en intervju berättade hur han under en teateruppsättning hade problem med yrkesskådespelare att släppa loss den invanda jargongen hos dessa. Hans metod var därför att göra det obekvämt för dem på scenen, att de skulle ha dialog med varandra med ett vårtträd mitt emellan, så att de var tvungna att böja sig varje gång de skulle svara varandra. Anderssons mening med detta var att skådespelaren i den mödosamma aktionen att sträcka på sig släppte kontrollen i uttrycket för att oväntade kvaliteter skulle framhävas. Ryggmärgsreflexer är vad Andersson ser som dessa omedvetna kvaliteter som därmed skapar liv i scenen. Olyckligtvis fick Anderssons sådant mothugg av yrkesskådespelarna att idén med vårtträdet fick skrotas.

Blev framförallt inspirerad av att plåta själv.

Bildkälla: Kamerabild.se

Effektsökeriets konstform

Har precis läst en artikel på Dezeen.com kring den positiva innebörden av hur datorgenererade bilder nu  inte går att frånskilja den fotografiska bilden. Visualiseraren Peter Guthrie intervjuas, och säger att den stora massan lättare kan förstå en datorgenererad bild än en arkitektritning. Datorns bilder är lättare att övertyga med, helt enkelt. Dock kan jag ställa mig kritisk till skildringen av arkitekturen genom denna fotorealism.

Det har verkligen skett en förändring. De flesta arkitektkontoren väljer att inte ens visa sina ritningar på sina hemsidor. Istället ska hela arkitekturen redovisas genom fotorealistiska visualiseringar. I diskussion verkar folk dela upp sig i två läger, de som älskar datorvisualiseringar eller de som söker sig bak till den analoga, handritade arkitektritningen à la Frank Lloyd Wrights (se bild) precisionsfulla opus.

Dessutom är det skillnad på att kallt redovisa ett rum eller att sälja in rummet. I många fall kan dessa två syften skapa konflikt med varandra. Marknadsföringen har tagit större plats i arkitekturen, och bilden av arkitektur handlar mer om upplevelsen av att vara i rummet än att faktiskt precisera rummets kvaliteter. Ofta blir verken insmickrande och romantiserande. Därmed uppstår en förljugenhet, att man skapar en fiktion i bilden som lever för bildens egen skull, utan att den behöver bära verklighetens krav. Allt handlar om försäljningsögonblicket, att få igenom sitt förslag.

Det finns en ambition att förslaget ska vara så fantastiskt och så berikande, men hur en klyfta kan uppstå när alla dessa leende skalgubbar som lagts in i bilden inte passar in i sin miljö. De arkitektoniska kvaliteterna är inte tillräckliga, helt enkelt. I många fall är övertygningsmetoderna banala, såsom att placera in lättklädda människor för att enklare sälja in arkitekturen. Exempel på detta inträffade för några dagar sedan, när min arkitekturklass brast ut i skratt när en visionär bild av ett köpcentrum i Borås visade arkitekturen i bakgrunden med störst fokus på en kvinna i förgrunden som avklädd bestämmer sig för att bada i Viskan.

Samtidigt får vi inte glömma att en fotorealistisk bild bär en detaljrikedom som faktiskt kan döda inlevelseförmågan mer än en abstraktion och förenkling. Fantasin letar sig in i bildernas luckor, men om allt är definierat, om allt är etablerat, då finns inget av friskhet och energi kvar. Dessutom tvingas då arkitekturens övergripande skisser definiera detaljer som kanske inte ens getts tid att avgöra. Ekvationen är enkel: Ju fler detaljer en bild bär, desto fler relevanta och irrelevanta beslut måste tas under skapandeprocessen. Varför då inte ställa detaljeringsgraden på den skala som är bäst lämpad?

Känns ibland skönt att balansera upp en alltför enkelriktad uppfattning i saker. Problematiseringen kan hoppeligen leda till att smicker inte räcker som övertygelse. En kall och distanserad blick ser värdena lättare än den som bländas av effekter.

Bildkälla: Wisconsinhistory.org

Graffitin med sin förgängliga konst

ekta-Ollio_April11_1000När idag allt ska dokumenteras och sparas till eftervärlden – såsom att dela sin måltid med sina vänner på Facebook, en data som lagras i Internet Archive för all framtid – hur kan man då fortfarande leva med mentaliteten kring förgänglighet i konsten?

Jag hade idag föreläsning med konstnären Jonathan “Ollio” Josefsson (bilden visar ett verk av honom i samarbete med konstnären Ekta). Intressant med graffiti, som är hans primära konstform, är att det är förgängligt. Ett verk målas upp på en betongvägg eller korrigerad plåt, för att det nästa vecka målas över av en annan konstnär. När Josefsson berättade om detta minns jag själv hur viktigt det är för mig själv att ha kvar tavlor, och veta att man kan gå tillbaka till dem. Hur skulle det vara att lägga ner kanske 40 timmar på ett konstverk för att sedan aldrig få möjlighet att kunna återvända till det mer än genom ett suddigt fotografi som avbildning?

Denna förgänglighet i konstmediet förde under föreläsningen mina tankar till ett program jag sett tidigare i veckan på SVT:s öppna arkiv. I programmet I döda mästares sällskap – Barocken (1997) talar Hans Pålsson och Marianne Söderberg om motsvarande synsätt för musiken under barocken, nämligen att se konsten som en tillfällig produkt för hoven och kyrkan. Pålsson berättar om hur Johann Sebastian Bach inte spelades på offentliga konserter, och att noter sällan trycktes. En kantat skrevs för en kyrkodag, sedan var den borta. Hela idén med musiken under barocken var att den skulle fungera som bruksvara som inte var tänkt för en eftervärld. Denna typen av respektlöshet för musiken tog sig absurda uttryck såsom att man hittat notskrift av Bach som använts som smörpapper i en butik. Principen gällde även bildkonsten, fortsätter Pålsson, då konstnärer från barocken sällan signerade sina tavlor.

Graffitin har i Göteborg en enda laglig offentlig plats för alla att skapa på, och det är på en vägg vid Röda Sten. Stämpeln av graffitin som vandaliserande kan likställas med barockens respektlöshet för musikkompositionen. När ska graffitin kunna få lov att släppas in i finrummen – för att stanna?  När man fördjupar sig i graffitikonsten inser man snart att det inte bara handlar om tags hit eller dit, detta kan t.ex. Josefssons portfolio vittna om (se länk ovan).

Ändock verkar inte konstmediets förgänglighet störa Josefsson i hans skapande. Kanske är det tvärtom. Kanske finns det något storartat med en mentalitet som ser förgängligheten som en del av livet, och att konstverket därför är skapat med denna insikt. Tanken på konstnären i ett större sammanhang bland andra konstnärer innebär att man är en del av skapelsen som uppstår av en själv och återskapas av andra, för att man senare kommer dit och återskapar konsten i ett tredje led. Då uppstår ett föränderligt system som byter skepnad i takt med samhällets föränderlighet. Som närmast arkitektonisk stil tänker jag på metabolismen i Japan, vars koncept bestod i att skapa växande, förgängliga och anpassningsbara megastrukturer i tillväxtens tid för ett samhälle som ständigt omformades. Att se konsten på ett sådant sätt, som ständigt ifrågasätter samhällets situation, men också dör i det tillfälle då samhället tar en ny riktning, då gör konsten ändå en nytta innan den dör. En svindlande tanke som bär en nödvändig aktualitet i en tid när Google tagit fram ett par glasögon som ska filma och spara det vi ser i våra liv.

Bildkälla: Cliché: Your lifestyle defined.

Arkitekturfotografi utan arkitektur

Filip Dujardin, Untitled, 2009. Utställd på Courtesy of the Metropolitan Museum of Art, New York.

Filip Dujardin, Untitled, 2009. Utställd på Courtesy of the Metropolitan Museum of Art, New York.

I den digitala eran blir bildmässig representation av arkitektur förvirrande då den blir allt svårare att avgöra om den visar en riktig byggnad eller om den bara är en säljande illustration. Denna osäkerhet kan ställas mot klyvningen mellan att teckna och måla fotorealistiskt gentemot att helt enkelt bara ta ett fotografi. Men då kan man fråga sig: Vilket syfte har en arkitekturrendering? Det handlar om övertyga med en viss arkitektur så att den kan byggas. Hur står sig svaret på denna fråga mot vilket syfte arkitekturfotografering har? Den ena visar nämligen arkitektur som inte är byggd, medan den andra visar hur den byggda arkitekturen ser ut. Men kanske är det inte så stor skillnad på de båda typernas syften, ty arkitekturfotograferingen handlar om att renodla bilden och närmast stilisera uttrycket så att det kommer så nära arkitektens ursprungliga intention med byggnaden som möjligt.

I Places Journal skriver New Workarkitekten Belmont Freeman en angelägen artikel om den digitala framställningen som lurar ögat, hur man idag kan skapa arkitekturfotografier utan arkitektur. Han skriver:

With a jolt I came to see that the crafts of architectural rendering and photography have now merged into a common activity of digital image-making — so completely that, as demonstrated on the gallery wall, one can conceive a work of architecture and produce a “photograph” of it without having to go through the expensive, tedious and corrupting intermediate step of actually building the building. Welcome to the world of architectural photography without architecture.

Men för att återgå till frågeställningen kring skillnaden på fotorealistisk bildkonst och fotografi har jag haft möjlighet att ha kontakt med en fotorealistisk konstnär som själv inte kallar sin konst så, utan istället naturalistisk. Han är friare och har större kontroll över sin skapelse genom att teckna realistiskt snarare än att endast fotografera motivet då han inte bara tar en bild, utan där han noga skapar varje millimeter av motivet, emellertid helt under fotografiets logik, med ljusets spel. Men han menar själv vara mer medveten om ljusets spel genom att analysera minsta del i bilden. Hans anledningen till valet av fotorealistisk konst ligger i hans egna intressen mer än mottagarens, som kanske ändå inte ser skillnad på hans teckningar och ett fotografi. Men å andra sidan, är det ens nödvändigt att mottagaren ska tänka i dessa banor? Kanske är diskussionen snedvriden. Om vi återgår till den bildmässiga representationen av arkitektur skulle kanske mottagaren snarare lägger tid åt att fundera över huruvida representationen är äkta eller virtuell. Ur den aspekten uppfylls inte syftet att övertyga med arkitekturen, med dess rumsliga kvaliteter och funktionella aspekter. Istället uppfylls mottagaren av häpnad över representationens närhet och precision. Vad man kanske kan övertyga med är det konstnärliga hantverket i bildframställningen. I vissa fall kanske dessa två delar går hand i hand, då arkitekturen får bygglov då framställningen av byggnaden har en hantverksmässig skicklighet och övertygelse. Låt oss hoppas att den arkitektoniska övertygelsen väger tyngst.

Bildkälla: Archinect.

Fragment av fyra liv genom 36 fotografier

Nicolas Nixon, professor i fotografi vid Massachusetts College of Art, fotograferade år 1975 sin fru Bebe och hennes tre systrar. Resultatet blev så lyckat att systrarna valde att göra avbildandet som en årlig händelse. 36 år av fotograferande har således lett till 36 underbara fotografier, där systrarna Heather, Mimi, Bebe och Laurie intar samma positioner, men där mode, frisyrer och livets spel olikfärgar uttrycket, både bland systrarna och åren.

De olikartade ansiktsuttrycken skapar spänning och energi med sina motsättningar, att kvinnorna inte alla står i medvind med likadana leenden. Fotografierna blir en spegel av livets upp- och nedgångar, där ändå kvinnornas närhet till varandra består. Det är underbart att se deras starka band, som en påminnelse om hur viktigt det är med att hålla av ens nära och kära.

Det storartade tycks mig ligga i systrarnas trygghet inför varandra och fotografen, hur de kan våga visa de ibland sammanbitna eller strama uttrycken, bort från idén kring ett representativt jag, där man alltid måste framhålla sin ibland tillgjorda lycka genom plastiga leenden. Här lyser därför deras naturlighet och närvaro genom samtliga bilder, i ett resultatet som blir oerhört mänskligt jordnära och varmt. Som en påminnelse om livets förgänglighet.

Fotografierna, år för år, går att se här. För den som vill fördjupa sig i fotografierna finns att läsa boken Nicholas Nixon: The Brown Sisters (2008). (länk till Amazon)

Källa: So Bad So Good. Bildkälla: Nederlandsfotomuseum.nl.

Äldre inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑