Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Kategori: bildkonst (sida 2 av 3)

Den analoga världens renässans

Har ikväll sett ett tänkvärt program på Kobra på SVT om längtan efter den fysiska närheten, längtan till det analoga när den digitala världen allt mer håller på att utplåna sina analoga motsvarigheter. Avsnittet finns att se på SVT Play. Jag har tidigare skrivit om hur Svenska filminstitutet måste hinna digitalisera allt sitt material då det bara är en tidsfråga innan man snart inte längre kan utnyttja den analoga 35mm-filmen – över huvud taget.

I en rad inslag i programmet följer vi konstnärer som är analogfantaster. Programledaren Kristofer Lundström ställer tänkvärda frågor, som om den analoga retrokulturen är ett uttryck för snobbism? Eller om intresset för analoga världen är ett sätt att skilja proffs från amatörer, detta i en tid då den digitala världen underlättat såväl produktion som distribution och därmed demokratiserat hela kulturvärlden.

Men bevarandet av de analoga kvaliteterna är inte bara ett tecken på konservatism, ty det finns faktiskt värden som går förlorade i och med total digitalisering, och det är den fysiska närheten. Att som konstnär arbeta med digitala verktyg ger en brist på intuitiv känsla, det menar konstnären Chris Burden, som själv lever bland sina fysiska kreationer som tagit åratal att skapa. När man tillverkar fysiska föremål får man kunskap på intuitiv väg.

Jag kan själv relatera denna tanke med modellbyggandet i arkitekturutbildningen. För yrkesverksamma arkitekter, likväl som arkitektstudenter under de senare åren på utbildningen, nyttjas sällan arbetsmodellen som medel i skapandet; dock läggs stor vikt vid detta kunskapsbringande medium tidigt i utbildningen. Att fysiskt lära sig bekanta sig med byggnaden, och att möta praktisk hantering av det man tidigare bara hade en vag bild om, det är arbetsmodellens värde. Här blir det svart på vitt. Rasar modellen så fungerar det inte. Arbetsmodellen är dessutom i alla kulturer lätt att snabbt förstå, att vända och vrida på en liten låda som representerar något i större skala. Att däremot tolka ritningar och skisser kräver mer av betraktaren. För det handlar inte bara om att passivt betrakta något på ett papper eller en datorskärm, det handlar om att fysiskt vidröra –  vända och vrida. Detta är en annan typ av kunskap än den vi får via att siffrorna för en viss konstruktion inte stämmer, om vi skulle rita in modellen i datorn.

Men visst, 3D-skrivaren har nått långt i sin pilotverksamhet, och det är väl bara en tidsfråga innan byggnader printas ut, likväl arbetsmodeller av dem. Så kanske blir det snart inget större konflikt mellan det digitala och det analoga fältet, ty de brister man konfronteras med via en innovation löser man ofta i nästa.

Bildkälla: Historic Camera.

Krogrunda och den komplexa bilden

I höstas skaffade jag en systemdigitalkamera med normaloptik, 50 mm. Dock är kamerahuset ej fullformat, så med s.k. cropsensor motsvarar normaloptiken ca 80 mm i brännvidd. För er som inte är insatta i kamerateori kan man säga att det är ett bildutsnitt som passar för porträttfotografering, där man i princip inte ser mer i bildrutan än axlar och huvud. Jag köpte denna optik för att den hade bra ljuskänslighet, dvs. att jag kunde ta förhållandevis skarpa bilder trots dåliga ljusförhållanden. Dock styrdes jag i fotograferandet då jag på en vistelse på Bohus Malmön uppe i Bohuslän ville ta en vid landskapsvy över klipporna och havet, men hur jag i denna vackra utsikt som breddade ut sig framför mig bara kunde fånga små utsnitt av allt detta storslagna. Kraftig motvind piskade havsvatten längs hela klippsträckan. Havet var mörkblått. Måsar fyllde himlen. Men effekten av det mäktiga försvann.

I boken Vår tids rädsla för allvar (1995) introducerade filmregissören Roy Andersson den komplexa bilden, en bildkomponeringsteknik han också själv arbetat efter under en stor del av sitt yrkesliv. Meningen är att kunna skildra ett helt händelseflöde i en enda bild. Som så vanligt inom film och bildkonst är närbilden det mest nyttjade bildutsnittet, där motivet kan skildras olika genom antingen grod- eller fågelperspektiv. Den nedre bilden t.h. visar Tampoco – en dramatisk och vinklad bild om krigets fasor av Francisco Goya. Bilden är tät och kan genom sin vinkling påverka hus åskådaren ska känna när den ser motivet. Men att styra publiken att tolka motivet på ett visst sätt genom sådana effekter försöker Andersson komma ifrån genom att först backa från motivet och samtidigt försöka få med så mycket som möjligt i bilden, där det alltså inte blir lika lätt att som upphovsman styra blicken hos åskådaren. Åskådaren är fri att leta runt bland de olika människorna i landskapet, se deras situation och relation till sin omgivning. Andersson själv ser detta uttryck som mer objektivt och mindre sentimentalt. Den övre bilden visar exemplet De hängdas träd av Jacques Callot där stramheten och komplexiteten aktiverar publikens intellekt och känsloliv, då man drivs att själv söka i händelsen. Andersson själv skildrar aldrig en händelse genom längre brännvidd än 16 mm. Här känner vi igen de vida bildutsnitten från hans lång-, kort- och reklamfilmer.

Med min vilja att fotografera i mörka förhållanden blev nackdelen att jag tvingades styra åskådarens blick i mina närbilder, då jag kanske snarare ville ge åskådaren möjlighet att själv söka i situationen, såsom när en bild tas på en uppslutning folk kring ett bord, där allas ansiktsuttryck är viktiga att få med i samma bild. Relationen mellan personerna är intressant, och denna styrka går förlorad i närbilden. Detta blev därför en avgörande knuff för mig i att för två veckor sedan skaffa en vidvinkeloptik. Istället för att skildra en krogrunda med 70 bilder, som så ofta blir fallet med min 50-mmsoptik, kan därför kvällens händelser förtätas till färre men mer komplexa skildringar.

Bildkälla: 1) Wikimedia, 2) Wikimedia.

Från film till rörlig bild – om ens begränsande värderingar

Värderingar kring filmens räckvidd är mycket mer begränsade än kring bildkonsten. Bildkonsten är mycket friare än både film och teater. Där går det att vara mycket mer abstrakt och sökande än vad föreställningen om film och teater kan vara. Nu vill jag ändå mena att det går som i en skala, där bildkonsten är den friaste formen, vars mångfasetterade uttrycksmöjligheter är mer accepterade än teatern. Teatern däremot har breddat sitt uttryck och får lov att gå utanför den naturalistiska traditionen, vilket filmen fortfarande inte har samma möjlighet att göra, då publiken lätt skjuter upplevelsen ifrån sig när man överger vissa outtalade regler. Orsaken till detta är osäkert. Teatern har ju funnits lika länge som bildkonsten, så jag ser inte varför inte teatern skulle ha kunnat vara minst lika fri. Däremot är ju filmmediet i relation till sina kollegor oerhört ungt medium, vilket är en mer förstålig orsak till att ens värderingar kring begreppet film är mer begränsade.

Regissören Ruben Östlund (se bild) vill överge begreppet film, då det ofrånkomligen väcker en snedvriden bild av vad filmmediet kan åstadkomma och innebära. Film är ett ord som bär laddade värderingar, säger han. Han beskriver själv i en intervju hur han associerar film med röda mattan, namn i neon, en hjälte och en blond tjej – värderingar han själv medger är otroligt konstiga. Det farliga med detta är att de värderingar man har ligger i vägen för en då att man ska kunna få en ny filmupplevelse. När man möter ett nytt uttryck på film som inte stämmer överrens med ens värderingar om vad film är, då blir man förvirrad och skjuter upplevelsen ifrån sig. Han har själv fått kommentar till sina filmer att det här är inte film. Östlund tror därför själv att orsaken bakom en sådan kommentar bygger på sådana värderingar som krockar med nya uttryck som inte passar inom den ramen man skapat.

Kontentan är alltså: Vill man skapa en originalitet i filmuttrycket, då gör man bäst i att inte kalla filmen för film, i risken att publiken inte kan ta upplevelsen till sig då deras referensramar inte täcker in uttrycket. Att kalla film för rörlig bild ger en vidare uppfattning kring upplevelsen, vilket inte begränsar tittaren på samma sätt. Det är upp till var och en att fundera över om detta är fallet, men en sak är säker: Om filmen ska ha möjlighet att utvecklas, då måste man våga överge gängse värderingar om film.

Bildkälla: Wikipedia.

Förväntan med djup och ljus

Den danske konstnären Carl Vilhelm Holsoe återkommer jag ofta till, och min relation till hans konst tycker mig lik ett barns sökande efter tröst. Men jag hålls hela tiden på hungersnöd, ty tavlorna ger mig bara aptitretare. Men det är några av de godaste aptitretarna jag vet. De sporrar associationsrikedomen.

Holsoes är känd för sina interiörer och porträtt. Ofta använde han sin fru som modell, och då med det typiska bortvända eller nedåtvända ansiktet. Han arbetade med arkitektur och ljus, och kompositionen utnyttjar djupet.

Ta det berömda verket till höger. Ögat leds in i rummet bakom kvinnan och skapar förväntan om dess rumsliga kvaliteter. Spänning, bara genom att ge en vink om ett rum till i djupled varifrån ett nytt ljus finns. Här beskärs dörrposten på mitten, och fönstret i bakgrunden placeras noga valt till störst del bakom väggen. I mångt och mycket har han medvetet valt att dölja.

Det låter mig inse att det halvt dolda är ännu mer suggestivt än det fullt redovisande. Trots detta är Holsoes tavlor ingen uttrycksfull konst, den tycks leva sitt eget liv utan anspråk på att berätta något sensationellt. Den plockar vardaglig vila, där kvinnan i bild inte ens förmår visa upp sitt ansikte för oss. Hon har ingen ambition att verka, bara ett stilla varande i allt detta tysta, stilla och dämpade.

Och som så vanligt hos Holsoes målningar lyser solen in genom fönstret, var inifrån vi betraktar. Här ligger det mästerliga i såväl min fascination för hanteringen av ljus och de olika bildkompositionerna för att skapa rumslighet och sinnlighet.

Tavlorna ger en känsla för äldre hus’ hantering av ljuset, med mjukt, vinklade fönsterkarmar för att få in mer och mjukare ljus. Attraktiva reflektioner i fönstren. Poesin ligger såväl i den arkitektoniska hanteringen av ljuset som hans återgivning av den. Vissa tavlor skildrar nämligen samma miljö, närmast samma bildutsnitt, men med två helt olika ljus – en med dagsljus och en med månskenet.

Det är både lustfyllt och otillfredsställande att jag aldrig tycks bli mätt på hans tavlor, men jag vet i alla fall att jag nästa gång jag besöker hans konst kommer vara minst lika hungrig som nu.

(Bildkälla: Länk)

Innovativa lösningar med iPad och Wacom

Hur iPad kan användas av designers och arkitekter finns flera videos om, i synnerhet via YouTube. Det intressanta tycker jag hur portabel, enkel och effektiv den är från alltifrån att kommentera pdf-filer, presentera bilder och videor till att skissa fram idéer i grupp.

Sesquipedalist.com menar att Apple i och med iPad skapat en produkt för visning av andra skapelser, men att den inte lämpar sig lika bra för skapande själv. Här finns aspekter som att den inte har tillräckligt med hårddisk och att den största delen av designprocessen går åt till att ladda upp filer på iCloud. Kritiken har nått Apple, och de vill ju självklart som så ledande företag lösa detta så snart som möjligt. Men idag verkar fortfarande steget från PC:ns Autocad till IoS långt.

Jag ser däremot nya kvaliteter med iPad för såväl designers, konstnärer som arkitekter. Jag har prövat en penna till iPad att teckna med, att på detta sätt snabbt kunna arbeta med pennan och lika enkelt kunna dela detta via iCloud eller Epost, det är en fördel. Dessutom finns en rad olika pennor och penslar för iPad. Apparna blir dessutom mer och mer avancerade när det gäller att bemärsta akvarellteknik som vått-i-vått.

Jon David Kassan var banbrytande när det gäller att som etablerad konstnär ta sig an den nya tekniken och måla porträtt, inte på målarduk med olja, utan direkt på iPad. Han laddade dessutom upp en processvideo på hela målarsessionen.

Självklart är det inte bara iPad som bär dessa lösningar, men de är mest etablerade. Själv var jag nära att köpa ett ritplatta från Wacom år 2006, men det fortsatte istället med fysiska material. Idag har tekniken förfinats, med större skärmar. Som aktiv krokitecknare undrade jag för ett tag sedan om inte en Wacomplatta i det större formatet skulle vara billigare än att köpa nytt A2-papper hela tiden.

Möjligheterna är oändliga. Att livestreama konst och designidéer med varandra, då även att i realtid arbeta fram en skiss i grupp från olika datorer. Här är en video från Wacom:

Längre frihandsteckning

Det var flera år sedan jag tecknade långtidsprojekt. Jag har hållit på med 50-100-timmarsporträtt vika finns i min portfolio. För några dagar sedan ville jag delta i en porträttävling via Chalmers med tema Våra identiteter. Arkitekturen talar om rum och rumslighet. När jag såg tävlingsannonsen intresserade jag mig för att arbeta med ett inre rum, vilket resulterade i den här teckningen.

teckning blogg

Blyerts på papper. A3-format. Frihandsteckning.

Här kommer en kort beskrivande text till projektet:

Det här är mitt rum.

Jag berusar mig av livet, in i ett stadium mellan dröm och verklighet. Ett dunkel med skärpa, så beskrivs ett reflekterande rum. Platsen där jag länkar samman en inre och en yttre värld. Jag sitter i en sandlåda för skapande, omgiven av hösten som leker med löven ovanför mitt huvud. Det blåser i gräset. En ständig dialog i mitt mellanrum.

Tyvärr var det ingen vinst för min del, men intresset för teckning växte när jag återigen satt med penna i hand, bra papper (fingrängat Arches 300 gsm-papper), hörlurar med bra musik samt ett närmast meditativ tillstånd, där timme efter timme rinner iväg oerhört snabbt.

Det förlorade innehållet

Minns hur jag för ett bra tag sedan fick projektion av en inre bild hos mig som jag var tvungen att teckna ner. Men jag märkte att jag inte kom närmare bilden för att teckna ner den så naturalistiskt korrekt som möjligt. Jag ville testa att med disciplinerad metod komma åt vad jag ville. Metoden löd: Gör om skissen flera gånger, inte för att nå en bättre hantverkskicklighet, utan för att komma närmare ursprungsbilden som driver mig att teckna just ikväll, att forska närmare på bildens olika element. Experimentera och laborera med uttrycket för att få syn på något nytt, något jag med förnuftig studie av ljus och form möjligen skymmer eller i värsta fall låter gå förlorad.

Att sedan tolka detta utifrån naivistisk referensram, eller vilken ism man nu må vilja applicera teckningarna i, hör inte hit. Det viktiga för mig är att komma närmare, och det vet bara jag när jag gör. Men det skedde något i de olika teckningar, olika sätt att hantera motivet. Att reducera, att överdriva, att forma om. Resultaten gav mig nya associationer som jag kunde spinna på, men någonting sade mig att sista bilden i bildserien var den slutgiltiga, så jag stannade där för kvällen.

I drömmar upplever man bilder och miljöer som åtminstone jag sällan har möjlighet att kunna sätta ord på, då reduceras styrkan i bilderna. Sökandet med skissen blotta aspekter av dessa bilder och vidder, att på något sätt hitta en metod för att artikulera det som tidigare inte gick att artikulera. Kanske vidareutvecklat: Laborera med och förenkla uttrycket för att komma närmare innehållet. Vet inte alls om detta är skitsnack eller om jag möjligen kan plocka något av detta. Möjligen även kunna använda i arkitektursammanhang för skapandeprocessen.

byraserie

Forskning om kulturens värde

Vilket värde har konsten? Och hur mäter man livskvalitet? Dessa frågor har forskaren John Armbrecht har vid Göteborgs universitet arbetat med i sin nya avhandling.

Genom att studera värdet av kulturupplevelser menar Armbrecht  att värdet av kulturen går att sätta efter hur stort belopp konsumenten är beredd att betala för upplevelsen. Kostar en biljett 100 kronor men kunden kan tänka sig att betala 300 kronor, då är värdet 300 kronor.

Frågan är om definitionen av kulturens värde är så enkel. Det är i denna bedömning viktigt att veta när kunden utfrågas om hur mycket denna kan tänka sig betala, om det sker innan upplevelsen, direkt efter eller långt efter. Jag vill mena att denna bedömning av kulturens värde blir säkrare att sätta enbart om utfrågning sker långt efter att upplevelsen har skett, ty det krävs distans till upplevelsen som medel för att verifiera upplevelsens slagkraft, dvs. att dess kvalitet fortfarande känns lika starkt. Ofta växer dessutom minnet av en kulturupplevelse efter en tid jag haft den, om den är riktigt bra. Jag kan alltså knyta av till den upplevelsen i efterhand och se dess värde genom att ställa det mot andra intryck. Ofta behöver också konsten tid att bearbetas under en tid efter att evenemanget äger rum. Då är det orättvist att bedöma verket direkt efter att det ägt rum. Det måste jäsa till sig, så att säga.

Armbrecht  komplicerar dock begreppet kulturvärde genom att även visa på att konsumenten kan se ett värde i kulturen även om denna inte besöker platsen för upplevelsen. Att kulturupplevelsen finns tillgänglig skapar ett värde i sig.

Här kan marknadsföringen kring upplevelsen vara både stärkande och försämrande, tänker jag. Kommer man dit med andra förväntningar än man möter kan det slå illa, men i bästa fall möter man något man inte visste att man sökte. I andra fall kan ens förväntningar störa ut perceptionen då man innerligt letar efter något som inte finns där.

Dessutom kan jag tänka mig att det är svårt att skapa generella värden kring kulturevenemang som ska bestämma priset, då variationen av kulturintressen skiljer sig så mycket. Det som faller utanför mainstream skulle dessutom marginaliseras eller suddas ut, då deras värde skulle bli så lång att verksamheterna inte skulle vara lönsamma för kulturarbetarna. Kanske skulle kulturen man inte visste att man behövde försvinna. Alternativt skulle varje besökare själv bestämma hur mycket denna ville ge för konstverket.

Från länken ovan kan avhandlingen läsas i sin helhet.

En bild i otakt

Annons

Jag attraheras av konst med starka möten, med bilder som ligger kvar. Ju större kollision som uppstår mellan komponenterna som ställer sig mot varandra, desto starkare blir det att ta det till sig.  Ofta är konsten oerhört enkel i sitt uttryck, samtidigt som den väcker en enorm mängd associationer som liksom naglar sig fast i en.

Såg nyss en reklam för Cancerfonden som gav mig en sådan effekt (se bilden ovan). Detta skickliga sätt att skapa oro kring en så utbredd aktivitet som att sola och ställa detta mot en likkista är i min mening fenomenal. Bilden är enkel, närmast banal. Men enkelheten gör att man snabbt är på banan om vad som händer. I västvärlden läser vi dessutom text från vänster till höger och ser därför också bilden som en övergång; före och efter.

Jag har alltmer börjar intressera mig för den här sortens starka bilder i filmmediet, att betona det visuella berättandet i filmen för att genom dessa kollisioner, dessa möten, skapa en berättelse. Vissa skulle kalla det konstfilm, men jag irriteras av att så snabbt kategorisera något. Kanske kan traditionell spelfilm möta denna sorts visuella, obalanserade och icke bekväma bilder.

För det är just det som är så intressant, bilder som är i otakt, som inte är bekväma och insmickrande. Bilder man minns och som bara leder till en sak: att agera.

Tyvärr måste man vara på sin vakt med den propaganda som arbetar under liknande principer. Det finns skräckexempel på hur effekterna söker sig från intellektet och endast talar till känslan, såsom nazitysklands propaganda. Den stora skillnaden är väl att denna sistnämnda propaganda jobbade med att passivisera det egna tänkandet och förnuftet, för att helt sys in i en förbestämd fålla och roll med sentimentaliteten, klichén och kitschen som medel för att inpränta ett inhumant förhållningssätt i folket.

Att diffusera för att se skarpare

En konstnär jag fascinerats av i flera år men aldrig riktigt kommit nära är Sophie Jodoin. Hennes konst är minimalistisk och rå. Det hugger till att se den. Lever kvar. Jag såg hennes konst 2006. Förra veckan ville jag se den igen. Man följer gärna vardagsmänniskor, och de står i position både som offer och förrädare i samma gestalt. Inget snyftande offer. Nyans. Brutal avskalning. Dunkel. Kyla.

Kanske är just redovisandet något jag försöker komma ifrån, och i hennes konst är allt avskalat. Det halv redovisade är än mer lockande och talande i många fall, och Jodoin lyckas verkligen minimalisera uttrycket, förenkla och förtäta. Sedan 2003 jobbar hon uteslutande med svartvitt. Att diffusera för att verkligen få syn på någonting. Och när hon är som bäst lyckas hon få en att få fysiskt ont av konsten.

Hennes konst är starka möten av motsatser. Kanske är det därför de är så otäcka och så starka, och därför också så svåra att vifta bort och glömma. En konst som är till för att fastna.

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑