Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Kategori: film, TV, teater (sida 1 av 5)

Tankar kring konstens attraktionskraft

När jag ser på film är det inte i första hand handlingen som intresserar mig utan stämningen och atmosfären. Här blir miljöerna och karaktärerna viktiga byggstenar i stämningsbygget.  Det blir då även tydligt när filmberättarna presenterar egna erfarenheter eller när det bara är slentrianmässiga klichéer, kort sagt, om berättelsen är ärlig eller inte. Det oärliga berättandet avslöjas just genom dess användning av klichéer medan det äkta per automatik bär med sig originalitet. Den ena skapas ur närvaro, den andra inte.

Av denna slutsats kring mitt eget filmintresse blir det också viktigt att föra över denna insikt i mitt eget filmarbete – det lilla filmarbete jag nu bedriver då jag förvisat filmskapandet till en inte alltför aktiv hobbyverksamhet. Märkligt nog ställer jag mig likgiltig eller närmast tvär till filmfestivaler och filmindustri som helhet. Det är istället – i likhet med den ryske regissören Tarkovskijs inställning – den äkta erfarenheten, som attraherar mig, eller egentligen ännu flyktigare, genuint berättade stämningar. Eftersom stämningar är som små beståndsdelar av en erfarenhet kan de också fungera som fria konstverk i sig, utan behovet av handlingens tillhörighet. Så resonerar åtminstone jag med spjärn från film som attraherat mig mest.

Emellertid kan en handling, dvs. den längre serien stämningar och expositioner, stärka filmupplevelsen, men det är alltid av sekundär betydelse. Detta står klart för mig då jag ofta återvänder till filmer, vilka jag kring handlingen ställer mig likgiltig, men vilka jag törstande fragmentariskt förnimmer genom utvalda avsnitt. Jag spolar fram till några få minuter eller sekunder där en viss stämning infinner sig. På samma fria och obundna sätt förhåller jag mig till musik – i synnerhet klassisk musik – då jag föredrar enskilda avsnitt snarare än ett helt verk.

Att jag konsumerar film och musik på det sättet gör därmed att mitt behov av att skapa ett helt verk, dvs. en hel berättelse, är överflödig. Utmaningen är istället att greppa stämningen genom snabb övertygelse, uppbyggt utifrån filmens eller musikens gestaltningskomponenter, vilka med perfektion i hammaren slår till stämgaffeln just i rätt ögonblick. Om två människor ska gräva var sin brunn på samma tid kommer den som gräver brunnen med minst omkrets att hinna djupare. På samma sätt kommer filmen eller musiken –  eller likväl avhandlingen som bildkonstverket – att nå djupare om dess avgränsning är så avsmalnad som möjligt, just i syfte att skildra en viss stämning så omfångsrikt och mångfasetterat som möjligt. Jag vill leva i övertygelsen att upplevelsen därmed blir tjockare, och att den kräver mer ansträngning av sin publik. En sådan tjock stämningsförnimmelse kan vara antingen kvävande eller syrerikare beroende på stämningens art.

Som fördjupning i ämnet bör nämnas att det just är temperamentet ur konstverkets rytm som på det medvetet tydligaste sättet fångar mitt intresse, om det så rör sig om film, musik, litteratur eller bildkonst. Genom ett djuplodat ämne går här att avskilja flera simultana röster, vilka rör sig obehindrat från varandra, men vilka tillsammans skapar en resonans.

Liksom ett träningspass ter sig konstprocessen tärande och mödosam. Inte sällan har konstteoretiker vittnat om hur skaparna upplevt hur existensen hotats i detta vaskande ur ens inre. Men när träningen avslutas och man står i duschen uppenbarar sig ett landskap av tyngdlöshet, hur man hägrande kisar med blicken i det starka, varma motljuset och vattnet.

Det är på den spelplanen jag vill ge mig hän då tiden för hobby infinner sig.

P.S. I samma stund som detta teoretiska bygge känns stabilt och övertygande förefaller det faktiska filmskapandet som än mer fjärran eftersom de teoretiska insikterna sällan är tillämpbara som metod i filmprocessen. Eller också har jag bara inte ansträngt mig tillräckligt. D.S.

Ekologisk och social funktionsseparering

beesI somras gick Bieffekten (2014) på SVTPlay – ett program som avhandlar hur den väldiga industrialiseringen av landsbygden, med funktionsseparerade fält av homogena grödor, riskerar att totalt utrota humlor och bin. När detta väl sker kommer det sprudlande naturliv vi så innerligt suktar efter att vara ett minne blott.

En ögonöppnare för mig kring hur lätt växt- och djurlivet kan rubbas upplevde jag i ett datorprogram som barn, där jag som spelare kunde förändra näringskedjan någonstans för att sedan se dess följder på andra växter och djur. Den stora insikten var att en ringa förändring kunde ge enorma konsekvenser. Jag hade därigenom blivit vittne till något som från den dagen blev motorn i mitt intresse mig för hållbar utveckling.

Liksom med ekologisk funktionsseparering blir även samhället rent socialt orubbat när funktioner delas upp alltför kategoriskt. Exempel kan vi ta från de s.k. urban sprawl i USA, där bostäder för sig och kontor för sig skapar livlösa och otrygga områden många timmar på dygnet, och där avstånden mellan områdena kräver långa bilresor. Att istället blanda funktioner i samhället skapar aktiviteter under hela dygnet i området. En sådan funktionsblandning skulle även dra nytta av mix mellan psykosociala grupper – något som skulle minska segregationen.

Att då göra sig av med industrialismens och modernismens behov av funktionsseparering och bygga ett samhälle där såväl ekosystem som sociala aktiviteter blandas skulle göra stadsplaneringen bättre rustad för såväl utrotning som social exkludering.

Bildkälla: Pixabay

Frigörelsen från TV-tablån

Blev så fundersam idag över hur lätt det är att gå in i en vana, och att sedan inte ha möjlighet att komma ur den. Jag har aldrig varit en TV-tittare såtillvida att jag inte slötittar på TV i timmar. Om det är så att jag tittar på TV via datorn blir det i så fall något jag söker aktivt, utan att gå igenom en massa utfyllnad såsom reklaminslag eller andra program som jag inte söker. Jag vill gå rätt på väsentligheterna. Samtidigt är det problematiskt att vänta in att ett program ska börja en viss tid och att inte ha möjlighet att kunna gå därifrån i pressen att missa något viktigt. Det sista momentet känner vi igen från TV för inte så många år sedan med TV-tablåns strikta ramar, om man inte aktivt spelade in varje program man såg, vill säga. Att nu kunna lösgöra programmen från strömmen av andra program blir därmed en otrolig frigörelse för att komma ifrån ett eventuellt slötittande. Man slår på videoklippet och tittar på det så länge det varar, med möjlighet att kunna pausa och gå tillbaka.

Hade under förra veckan väntat in nästa avsnitt av Alla är fotografer som gick på onsdagskvällen, och jag var också förberedd med mat innan programmet började. I lugn och ro satte jag mig med rykande tekopp för att se programmet i tid. Mitt i allt detta ser jag fotografer i programmet jag minns att jag sett förut. Jag måste därför genast Googla fram alternativa sökord för att finna motivet och fördjupa mig kring dem. Jag måste därför stänga av programmet för att göra en 10-minuters sökning, varpå jag sedan återvänder till programmet men inser att jag denna gång inte såg något inspelat. Visserligen blir programmet tillgängligt på SVTPlay i samma stund som det sänds, men känslan att faktiskt se det när det går bar med sig en sällsam känsla hos mig som nu med SVTPlay skulle gå förlorad.

Nästa vecka vill jag försöka hålla TV-tablån. Gör om, gör rätt.

Om ASMR för film

Kan film upplevas fysiskt? Detta har undersökts i en internetsubkultur som kallas ASMR. Med inriktning mot audiovisuella effekter stimuleras hjärnan att känna fysisk beröring. Med en viss skepsis kring fenomenet såg jag emellertid en video på Youtube när någon försöker nå fram till dessa effekter genom att viska nära och lysa med lampan mot kameran, och jag kände en kittling i bakhuvudet – samma kittling med gåshud jag får vid skör beröring. Fenomenet känns igen på andra platser, såsom när DN-reportern Hanna Fahl beskriver hur hon får likande reaktion när hon går hos frisören eller när någon sminkar henne. Det jag hörde och såg väckte ett kroppsminne som gav mig denna reaktion i form av kittling.

Det jag insåg efter att ha sett videoklipp och läst kring fenomenet är att detta är något jag försökt att nå inom filmmanus under flera år, att hävda och stärka sinnena inför vardagsbestyr, såsom att skära upp tomater eller att klippa naglarna. Det handlar helt enkelt om att stärka ljud och bild inför detaljer som annars går förlorat i vanans lunk. Det handlar om att väcka medvetenhet kring här och nu.

Fahl kallar i DN-artikeln fenomenet meningslöst, men jag vill tro att detta är meningsfullt, om inte annat som ett sätt att bli närvarande och släppa stress kring framtidsplaner. Precis som yoga helar kropp och själ kan ASMR göra det också. Det blir ett enormt här och nu som kan leda till njutning i den reaktion som kan väckas hos åskådaren. Att då dra detta ett steg längre och baka in detta i en berättelse skulle vara intressant, detta eftersom filmaren/författaren vill påverka åskådaren känslomässigt. Kreatören har därför en idé kring vad åskådaren ska känna i olika scener. Att då studera ASMR ytterligare kan också leda till att kreatören också kan påverka åskådaren fysiskt genom olika stimulanser. Självklart är inte detta nytt på något sätt, men det nya är att få syn på fenomenet och hävda det. Film som påverkat mig fysiskt är t.ex. Irreversible (2002), där en baston vibrerar i så långt ljudregister att det är svårt att höra den, men man känner den.

Bildkälla: Epcdn.net

En sårbar och kärleksfull karaktärsgestaltning på film

ParkerEfter att kortfilmen Betraktaren nu är avslutad – en film jag stått för regi, musik och ljudsättning i – är det underbart att känna att jag nu kan kasta mig in i ett nytt projekt. Vad ska då det vara? Jag har skissat på en historia ett tag, som egentligen är ett hopplock av flera av mina texter, skrivna under flera år. Jag pitchade idén för mitt filmkollektiv i söndags, och det slutade med att vi gemensamt associerade vidare på filmidén. Roligt att historien gav genklang i gruppen.

Något jag nu insett fungerar för mig i skrivandet med strävan att skriva vördnadsfullt, men samtidigt med viljan att få alla karaktärer så mångbottnade och identifierbara som möjligt, det är att faktiskt hitta vänner som kan vara skådespelare till var och en karaktär. Självklart behöver dessa inte vara med i en eventuell filmproduktion. Det viktiga är att du känner värme inför samtliga personer. Att då tvinga vännen att gestalta en alltför endimensionell karaktär är ett slöseri på talang, tid och pengar. Jag drivs därför att skildra alla så sårbart och så kärleksfullt som möjligt, detta för att ge mina vänner en så fin present att ta sig an som möjligt, ty varje roll ska vara utmanande men lockande att gestalta.

Jag skriver nu på något som ser ut att bli en novellfilm på 30 minuter, och att ha haft ovanstående metod med mig i processen har dels gjort filmen mer konkret för mig samtidigt som den också blir viktigare för mig att producera. Sen är det inte omöjligt att jag vid en eventuell filmproduktion också frågor åtminstone några av de vänner jag tänkt mig att gestalta karaktärerna.

Alla är fotografer

Måste tipsa om programmet Alla är fotografer som går att se på SVTPlay. Här ska humorduon Johan Rheborg och Henrik Schyffert som glada amatörfotografer under sex avsnitt lära sig behärska kameran bättre med målet att lyckas skapa den perfekta bilden. Första avsnittet kring självporträtt gick på TV igår. Programmet väckte flera idéer hos mig.

I en tid när miljontals bilder publiceras per dag, av alla, kan det vara intressant att ifrågasätta sättet man porträtterar sig själv på och sättet man vill exponera sig själv genom. Med en överutnyttjad förmågan att putsa till och försköna, att idealisera sig själv, kan det vara intressant att kasta in tillfälligheterna i fotografiet, det som ställer det förskönande  och medvetna på tvären. Istället riktas fokus i programmet mot att vara spontan, att öppna sig och framför allt att släppa kontrollen. Den sista punkten ligger starkt förknippad med att släppa självcensuren, att inte överjagsstyras in i ett invant ansiktsuttryck för fotografi. Att våga undersöka och våga leka fram det oplanerade.

Minns hur Roy Andersson under en intervju berättade hur han under en teateruppsättning hade problem med yrkesskådespelare att släppa loss den invanda jargongen hos dessa. Hans metod var därför att göra det obekvämt för dem på scenen, att de skulle ha dialog med varandra med ett vårtträd mitt emellan, så att de var tvungna att böja sig varje gång de skulle svara varandra. Anderssons mening med detta var att skådespelaren i den mödosamma aktionen att sträcka på sig släppte kontrollen i uttrycket för att oväntade kvaliteter skulle framhävas. Ryggmärgsreflexer är vad Andersson ser som dessa omedvetna kvaliteter som därmed skapar liv i scenen. Olyckligtvis fick Anderssons sådant mothugg av yrkesskådespelarna att idén med vårtträdet fick skrotas.

Blev framförallt inspirerad av att plåta själv.

Bildkälla: Kamerabild.se

Postproduktion med ADR

processSå infinner sig den underbara känslan att man står nära slutet på kortfilmsproduktionen Betraktaren. En tiominutersfilm vi spelat in i somras, och där vi nu lägger sista handen på postproduktionen, med ljud- och musikläggning. En scen vi spelade in i ett trapphus gav usel ljudkvalitet, något vi var medvetna om redan under inspelningen. Då blev det därför naturligt för att spela in dialog (och allt annat ljud också för den delen) i efterhand. Fenomenet kallas ADR i det stora landet i väst. Trots bra mickar är det emellertid vanligt med detta sätt att skapa dialog på film, att helt enkelt som skådespelare besöka en studio och spela upp filmen där dialogen ska ersättas. I vårt filmkollektiv hade vi ingen studio till förfogande, bara mitt enkla hem med mick, hörlurar och skärm.

Överhuvudtaget har projektet varit intressant av flera skäl. Jag har fått möjlighet att regissera många nya bekantskaper, där utmaningen legat i att få alla skådespelare att bli bekväma med varandra. Vi har arbetat med tillit, trygghet och spontanitet. Den största utmaningen måste ha legat i att regissera 15 personer som samtidigt ska prata och ha förfest. Att få dem att verkligen ha roligt, att spänna av och bara ge sig hän åt varandra, det var berikande att jobba mot.

Nu blir det att söka in med filmen. Får se när den dyker upp för visning på nätet. Återstår att se. Jag anar också att abstinensen efter detta projektet inte kommer vara ihållande då jag snabbt vill kasta mig ut på nya kortfilmsupptåg.

Att peka ut fina och fula elever

Resultatskillnader har ökat i och med skolvalen som trädde i kraft för 20 år sedan. Skolan har blivit som vilken produkt som helst – man väljer och värderar efter vad som är fint och fult. Jag har precis sett ett upprörande avsnitt av Uppdrag granskning, där skolan avhandlas utifrån att fler skolor blir avstängningshotade. Tydligt är att det fria skolvalen bidrar till segregation, där folk och folk separeras, vilket blir problematiskt då det uppstår ett vi och de, och att man tvingas leva med låg status av att gå på en skola som anses ful.

Höja kvaliteten på alla skolor, det är utmaningen Jan Björklund har framför sig, men hur är det möjligt med segregationen i botten? Hela betygssystemet är ett tillräcklig ok att få på sina axlar som elev, man ska inte behöva bli bedömd utifrån vilken skola man går på också. Problemet är att Alliansen inte inser att det fria skolvalet faktiskt innebär en statuskamp mellan skolorna som drabbar studenter och lärare hårdast, som tvingas leva i en oattraktiv miljö där mindervärdeskomplex är djupt rotat. Den känslan av utanförskap leder naturligt till antingen apati eller aggression, ty vem känner motivation i en skola som betraktas som usel?

Så vad är problemet med nuvarande situation? Jan Björklund har rätt såtillvida att det handlar om det segregerade boendeförhållandet, men han menar att det fria skolvalet inte har mer än en marginaliserad påverkan på segregationen, där man värderar skolan och deras elever som fina och fula. De fina ska ha råd att vara avskurna från de fula eleverna. Rika ska gå på en skola och de fattiga på en annan. Vad är inte segregation om inte att dela upp folk och folk på detta sätt? Alla har nämligen inte möjlighet att kunna välja, hur mycket de än velat. Detta kan jämföras med att få ett dåligt betyg utan att ha möjlighet att kunna jobba upp det. Skolan med sina elever får en stämpel de inte kan göra upp med, mer än att skrika ut sin ilska.

Lösningen tycks mig mer och mer självklar, att det handlar om att skapa bostadsområden där alla samhällsskikt lever i samliv, där direktören och arbetaren lever i samma trappuppgång. Här ska folk oavsett ekonomi, etnicitet, ålder och sexualitet kunna leva nära varandra. Sociala klyftor uppstår av fysiska klyftor mellan folk och folk. Att föra folk nära varandra är en insats som alla tjänar på, ty vi är alla människor som behöver varandra.

Kopplingar mellan teater och arkitektur

Har stundom känt en avsaknad på liv och närvaro i den arkitektur jag arbetar fram under utbildningen. Gestaltningen kan ha fötts ur förnuftsmässiga avvägningar, som visserligen är logiska, men som tycks mig fullständigt kallsinniga. Den kalla materian står där stadigt för beslutets skull, men den besjälas inte med mänsklig värme och friskhet. Inte heller blåser arkitekturen liv i den miljö som står där platt som ett kalhygge.

Det är en enorm begränsning att enbart gestalta ur medvetenhet i allmänhet och förnuft i synnerhet. För att frigöra mig i skapandeprocessen för arkitektur har jag utgått från teaterteori från Jerzy Grotowskij, Towards a poor theatre (Methuen Drama), och genom att byta ut teatertermer och -kontext med arkitekturtermer och -kontext uppstår insikter som jag finner användbara i kommande projekt. Såhär står det:

The important thing is to use the [environment] as a trampoline, an instrument with which to study what is hidden behind our everyday mask – the innermost core of our personality – in order to sacrifice it, expose it.

(s. 37; Har ersatt “role” med “environment”)

There is only one element of which film and television cannot rob the [architecture]: the closeness of the living organism.

(s. 41; Har ersatt “theatre” med “architecture”)

In order that the [(1) user] may be stimulated into self-analysis when confronted with the [(2) architecture], there must be some common ground already existing in both of them, something they can either dismiss in one gesture of jointly worship. Therefore the [(3) architecture] must attack what might be called the collective complexes of society, the core of the collective subconscious or perhaps super conscious (it does not matter what we call it), the myths which are not an invention of the mind but are, so to speak, inherited through one’s blood, religion, culture and climate. I am thinking of things that are so elementary and so intimately associated that would be difficult for us to submit them to a rational analysis.” [—] If we start working on a [(4) architecture] performance or a [(5) room] by violating our innermost selves, searching for the things which can hurt us most deeply, but which at the same time give us a total feeling of purifying truth that finally brings peace, then we will inevitably end up with representations collectives.

(s. 42; Har ersatt 1: ” spectator” med “user”, 2: “actor” med “architecture”, 3: “theatre” med “architecture”, 4: “theatre” med “architecture”, 5: “role” med “room”)

Det sistnämnda stycket är särskilt intressant då det levererar en metod kring hur man skapar en arkitektur utifrån något som kan jämföras med kritisk regionalism i arkitekturteorin. Detta sätt att kombinera två vitt skilda traditioner, såsom teater- och arkitekturteori, ger nycklar till nya sätt att skapa som jag tror kan hjälpa såväl användare som arkitekt. P.S. Bilden är från en uppsättning av Grotowskijs Akropolis. D.S.

Bildkälla: Theatredublog.unblog.fr

Arbetet med en kortfilm: Ljudsättning

Har just avslutat en intensiv filmproduktionshelg bestående av en kortfilmsinspelning på lördagen och ljudsättning av en annan kortfilm under söndagen. Jag är en del av ett filmkollektiv som inte bara skriver manus utan också på senare tid börjat med filmproduktionen också.

Här har ljudsättningen blivit ett allt viktigare område för mig det senaste året. Anar att det har att göra med att jag sett en rad filmer som verkligen överraskat mig med otroligt ljudarbete. Helgens arbete var kantat av en del utmaningar såsom problematiken att skapa en fungerande rumsatmosfär. Det blev naturligt att börja med de realistiska ljuden, att identifiera de mest karaktäristiska ljudkällorna, såsom surrande frys och ventilation. Här fanns möjlighet att förstärka och förminska vissa ljud. Underbar kvalitet med ljuden är att de kan arbeta med små, nästan omärkliga medel för att skildra en karaktär eller miljö, och när sedan ljuden uppträder för andra gången känner publiken igen ljudet och drar ofta omedvetet koppling till karaktären, även om denna inte syns i bild. Även surrealistiska dimensioner kan användas i ljud, såsom när man filmar utifrån ett tydligt subjekt. Tydligt exempel på subjektivt ljudarbete går att se i Forrest Gump (1994), då Forrest som liten blir jagad av killar på cykel (se bild), och hur Forrest upplever hur benen känns tyngre, hur allt går långsamt. Allt gestaltas med en underbar ljudmässig precision.

Helgens mest underbara moment låg i hanteringen av regn, där vi hade en idé hur vi ville att regnet skulle upplevas när man sitter i biomörkret och ser filmen, att det ska vara ett dånande muller av regn, ett smattrande mellanregister samt ett diskant porlande och rinnande vatten – allt på en och samma gång som ett otroligt mättat och härligt sommarregn. Vi hade under en junidag i somras filmat ett häftigt regn, både närbilder och hela miljöbilder. Genom olika styrka, avstånd och underlag till duschvatten började vi spela in en rad varianter av regnartikulation. För att undvika den typiska reflekterande badrumsakustiken byggde vi in allt i en bädd av absorberande material. Resultatet blev över förväntan.

Skönt att känna hur ytterligare en pusselbit i filmprocessen är klar, och att man närmar sig resultatet.

Bildkälla: Popscreen.com

Äldre inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑