Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Kategori: film, TV, teater (sida 2 av 5)

Friare form inom film för fritt tänkande

Intressant tillställning ikväll när jag var på Pusterviksteatern i Göteborg för att lyssna på bl a Ruben Östlund, som var mitt uppe i klippandet av sin nya långfilm Turist (eller möjlig titel: Avalanche). Vi i publiken blev också de första som fick se filmen, om än bara ett minutlångt klipp ur. För er som inte är bekanta med Östlunds filmer finns att se Play (2011), De ofrivilliga (2008) och Gitarrmongot (2004) samt kortfilmer som Händelse vid bank (2009) och Scen nr: 6882 ur mitt liv (2005). Han har redan i sin första långfilm Gitarrmongot undvikit att följa traditionell berättarstruktur och har snarare en formmässig än en berättarmässig avgränsning.

Det var därför inte överraskande att han under kvällen berättade om hur trött han var på hur begränsad och fokuserad dagens film är vid handlingen. Samtidigt kan jag känna att ett sådant ämne är värt att diskutera mer kring, ty det sker sällan och blir aldrig djuplodande reflektion. Film bör inte hela tiden kretsa kring handlingen, vad som händer sedan – att tro att detta är det enda sättet en åskådare kan känna spänning och intresse för en film. Istället kan filmen vara så mycket friare, menar Östlund. Han tar exempel ifrån teatern, där man om man sätter upp Hamlet börjar gräva i vilka frågeställningar i dramat som är relevant att behandla i vår tid idag vid en modern uppsättning. På motsvarande sätt har filmen möjlighet att provocera med en viss belyst och behandlad frågeställning som åskådaren därmed måste förhålla sig till och reflektera över. Filmen lutar snarare på åskådarens eget reflekterande rum än på sin egen nonstop-action.

Filmen kan lätt bli slav under sin egen industri, där man gör vad som helst för att inte tappa publiken, men att man till slut inte ser väsentligheterna bakom alla cliffhangers. Filmberättandet faller på sitt eget grepp, så att säga. Som motpol till det kan det vara intressant att, som Östlund gjort, titta på den enskilda bildrutan för att ur denna belysa en fråga, att provocera åskådaren med en obalans. Att då inte alltid ge åskådaren en hjälpande hand genom att retoriskt definiera rätt och fel gör det ännu obehagligare för åskådaren att hantera situationen. Kanske är det just där, med den verkliga känslan av frustration och obehag, som man mer eller mindre tvingas konfronteras sina fördomar, förutfattade meningar och moraliska beslut. Ifrågasättandet är ett sätt att utvecklas, och framförallt ett sätt att som åskådare kunna tänka själva, istället för att få premissen och den moraliska synen bestämd av filmens handling.

Bildkälla: Op.se

Min vision med svensk film

Jag känner allt större avsmak till film vars story måste förmedlas i så hög grad verbalt. Sist ut jag har sett Klassfesten (2002). Jag mår illa av att ens erfarenheter måste stöpas så sofistikerat och kontrollerat i en berättarstruktur med förutsägbar handlingsutveckling och karaktärer. Här finns en rädsla för att publiken inte hänger med, varför man övertydligt måste hävda berättelsens ståndpunkt genom att låta en karaktär berätta denna för huvudkaraktären så att denna kan byta riktning i sitt liv.

Tidskriften FLM har problematiserat kring orsaken bakom varför svensk film inte får större framgång internationellt och betonar svårigheten med att Svenska Filminstitutet ser fördelar med publiksuccé framför konstärlig experimentfilm. På något sätt kan jag känna att övertydligheten i berättandet och stampandet i samma verbala berättarstruktur grundar sig på en rädsla att inte få filmstöd, att inte få gehör.

För intresserade vill jag här tipsa om en essä jag skrev i början av förra året kring min vision med den svenska filmen (PDF-fil).

Jag anser att dagens svenska film saknar ett tillräckligt rikt visuellt och auditivt galleri, då karaktärerna istället nödsakas att använda repliker som den primära eller enda vägen till kommunikation. Utsagorna blir därför lätt pedagogiska, retoriska eller förklarande (för publiken). Istället för att som skådespelare bli avlöst med karaktärens flera dimensioner genom visuella eller auditiva uttryck tvingas denna bära hela det prestigefyllda lasset som tynger ner karaktären.

Den filmstil jag vill arbeta fram har en suddigare berättarstruktur, en som inte ger anspråk på att berätta något viktigt, utan en som bara får finnas i det tysta. Drama är personer i kris, och som August Stringberg säger: när folk har något viktigt att säga varandra nödsakas de att vara tysta. En film som vågar vara hänsynslös och rå, och med en rik miljöskildring med rymd, långt ifrån det pretentiösa svenska kammarspelet med två personer som springer runt och skriker på varandra i ett kök.

Saknar poesi i bilder och ljud. I boken Konsten att se (Brombergs 1982) tar John Berger exempel ur fotografen Paul Strands verk, där flera komponenter i bilden ger närvaro och utvidgad skildring av karaktärerna, mer än vad karaktärerna själva i sina kroppar förmår att visa.

[Paul Strands] bästa fotografier är ovanligt täta – inte så att de är överlastade eller oklara, utan i den meningen att de är fyllda med en ovanigt stor mängd substans per kvadratcentimeter. Och all denna substans bildar stoff till motivets liv. Ta det berömda porträttet av Mr Bennet från Vermont i New England. Hans jacka, hans skjorta, skäggstubben på hans haka, timret i huset bakom, luften omkring honom blir i denna bild till hans livs ansikte, vars innersta väsen är koncentrerat i hans faktiska ansiktsuttryck. Det är hela fotografiet som rynkar ögonbrynen åt oss. (Berger, s. 56)

Berger tar ett annat exempel med en ung rumänsk bonde och hans hustru som står lutade mot ett trästaket, där en dimmig äng dunkelt försvinner bort bakom deras ryggar.

Här är det inte ytornas substans som fyller varje kvadratcentimeter, utan en slavisk känsla av avstånd, en känsla av slätter eller höjder som fortsätter i det oändliga. Och återigen är det omöjligt att skilja denna egenskap från de två personernas närvaro; den finns där i mannens hatt på svaj, i armarnas långt utdragna rörelse, i de broderade blommorna på kvinnans väst, i hennes håruppsättning; den finns tvärsöver hela deras breda ansikten och munnar. Det som besjälar hela fotografiet – rymden – är en organisk del av deras liv. (Berger, ss. 56-57)

Såhär skulle film kunna vara, men ack så avlägset den svenska filmen idag.

Bildkälla: Wikimedia.org

Filmen Jobs

För er som vill se filmen Jobs (2013) rekommenderar jag att ni gör det innan ni läser detta, då jag lägger ut spoilers.

Det är självklart svårt att gestalta en livstid på två timmar, samtidigt finns det exempel tidigare där man lyckats såsom i filmen Amadeus (1984) – kanske trots att Wolfgang Amadeus Mozart inte själv är huvudkaraktär. Kanske kan en nyckel till framgången med Amadeus handla om att filmen är gjord så långt efter Mozarts död.

Att göra film på någonting allt för färskt blödande gör att man undviker ämnen som ligger allt för nära. Stevie Jobs dog för två år sedan i cancer. Han hade med åren magrat oerhört, men han höll ändå igång nog att kunna lansera såväl iPad som iPhone. Det kan väl inte gå att göra en film om Stevie Jobs utan att nämna hans kamp mot cancern samt hans oerhörda arbete bakom såväl iPod, iPad och iPhone? Ändå har vi här filmen Jobs som på ett skickligt sätt lyckas undvika alltför färska och svåra ämnen av säkerligen såväl moraliska som marknadsföringsmässiga skäl. Det är svårt att klandra någon; att börja rota i processen bakom iPhone kan göra hela filmen Jobs till en reklamkampanj för iPhone. Här väljer man istället att avsluta filmen i och med lanseringen av iPod år 2001. Jobs 10 sista år blir därför bortblåsta.

Jag skulle själv se fördel i film som kan vara brutalt ocensurerad och modig, en film som vågar avhandla ämnen på djupet. Istället får vi här se 30 år passera i rasslande fart, då ämnen som privatliv enbart solidariskt skymtas genom två enstaka scener. En scen där Jobs nekar sitt barn och en där barnet är närmare 15-20 år och sover i Jobs hus. Hur hamnade hon där, slås jag av. Ämnen såsom detta hinner inte avhandlas. Överhuvudtaget ges anslag på ett flertal ämnen som inte får någon upplösning eller ens behandling. Filmens anslag med iPodlanseringen år 2001 är en sådan lösryckt tråd. Så lösningen för att inte begränsa sig och censurera av etiska och juridiska skäl bör vara distansen – att det kan finnas fördel i att faktiskt vänta några år innan det är läge att göra film på Apples grundare.

Dock måste jag medge att filmen och i synnerhet  Ashton Kutcher, som spelar Stevie Jobs, levererar den otroliga excentriska gnista som Jobs bar med sig i hela sin karriär. Filmen bärs upp av denna energi, som skapar puls i varje scen.

Filmens olösta trådar gör dock att filmen inte får ett ordentligt avslut. Vi lämnar Stevie mitt i karriären, något som förmodligen är planerat, dock med en avhuggen osäkerhet. Vart tog han vägen, vad hände? Är det slut redan? Ja, kanske var det så många kände när Jobs gick bort för två år sedan.

Bildkälla: Salon.com

Att skala av oväsentligheter

Jag har sett en av de mest uppfriskande programmen på länge, nämligen Microtopia via SVT Play. Programmet handlar om compact living när den är som mest kompakt. Den tillhörighet vi känner i att vara hemmastadda, behöver det nödvändigtvis vara förknippat med vilket hemland vi har? Hur mycket yta behöver man för att tillgodose sina behov? Detta är några av de frågor som avhandlas.

Den arkitektur som lyfts fram är en reaktion mot konsumtionssamhället och det ekologiskt ohållbara system vi befinner oss i, i och med den byggstandard vi tvingas utgå från. Utvecklaren för den nya, ofta nomadvänliga byggnaden, ifrågasätter inte bara byggstandarden – hen omdefinierar även sättet att bo och leva på. En av dessa är Jay Shafer (se bild). Amerikanska regler omöjliggör kompakt boende eftersom ytan för ett sovrum måste vara en viss standard. Innovativt nog löste Shafer detta genom att sätta hjul på huset, för att på det sättet kringgå regelverket.

Det handlar om att leva enklare och mer avskalat, för att ur det skala av alla de lager av oväsentligheter som vi överöses av i vårt befintliga boende och samhälle. Genom att förminska boytan finns inte heller så mycket plats för den överkonsumtion som är så stark idag; det finns helt enkelt inte plats för något onödigt. Kompakt boende blir på det sättet lika mycket en filosofi som en politisk reaktion. Genom att skära bort allt oväsentligt uppstår ett uppvaknande kring de livskvaliteter som man tidigare förringat eller kringgått. Det handlar om att se och närvara.

Minns hur jag skrev en reflektion på ett engelskaprov i grundskolan kring hur man ska hantera den ohållbara livsstilen i samhället. Då skrev jag om hur vi går tillbaka till grottmänniskans primitiva levnadssätt, där vi inte sticker upp huvudet över andra livsformer eller tar mer yta i anspråk än vad vi faktiskt behöver. Självklart blev provet underkänt och hånat av lärare som en naiv utopi, men känslan jag kom i kontakt med under reflektionen har jag burit med mig sedan dess. En oerhört befriande och sällsam känsla. Den känslan väcktes inom mig vid anblicken av den underbara arkitektur som presenterades i programmet.

Konstnären och arkitekten Ion Sørvin beskriver sitt arkitektoniska skapande som att försöka göra något annorlunda, vilket lockar till sig folk. Om folk upplever något och kanske känner någon slags mening kring skapelsen, då kan det uppstå ett samtal där erfarenheter delas. Det är vad konst, arkitektur och design handlar om.

Bildkälla: Cityhomeconstructions.com

RED istället för 35-mmfilm

Så var den analoga tiden förbi, med en nedräkning innan allt filmmaterial går förlorat. 10 år har Svenska Filminstitutet på sig att överföra alla svenska filmer de senaste 100 åren till digital kopia. Ruta för ruta skannas filmen in och lagras på hårddisk. DN skriver om hur 40 miljoner kronor har getts för digitaliseringen, men det behövs hela 250 miljoner för att få de samtliga 2500 långfilmerna och 6000 kortfilmerna att överleva framtiden. Vd:n på Svenska Filminstitutet, Anna Serner, ser filmerna som en ovärderlig källa till lärdom om Sverige det senaste seklet, och visst har hon rätt. Det är dock bråttom då överföringstekniken slutade att tillverkas i samband med att film började spelas in med digitala kameror. Då har EU-kommissionen uppskattat att det tar 10 år innan utrustningen har tjänat ut och försvunnit helt, därav en nedräkning. I artikeln ifrågasätts också ifall alla dessa 2500 filmer är värda att överföra, vilket blir ett jobb för Svenska Filminstitutet att bedöma.

Den s.k. RED-kameran blev bekant för mig år 2007 första gången, när filmfotografen till Underbar och älskad av alla (2007) berättade storslaget om den digitala filmkameran han använt för filmen. I det skedet var det fortfarande 35-mmfilm som gällde. Under de samtal jag hade med folk i filmbranschen skrattades det fortfarande under denna tid åt den digitala kameran med hänvisning till den analoga skärpan och mjuka rörelsen i panoreringen som var oslagbar digitala alternativ. Men i rasslande fart har digitalkameran blivit gängse, så till den grad att nya biografer nu saknar installation av traditionella filmprojektorer för kilometervis med film per visning. Jag var själv med en tid som maskinist år 2007 och fick bekanta mig med lukten, rasslet av filmremsan, de varma filmprojektorerna och pressen inför att byta projektor under filmens gång då den ena filmrullen närmade sig sitt slut, då den andra skulle ta vid, omärkbart för publiken, 20 minuter in i filmen. Nu trycker man på Play, och filmen spelas upp. Vacker nostalgi men ändock så bekvämt att slippa kånka runt på kilovis med film.

Bildkälla: Red.com

En vägvisare ut i naturen

Så var man tillbaka till studierna efter sommarens praktik, och därmed också tillbaka till bloggen. Det har varit en innehållsrik, härlig och intensiv period. Nu börjar mitt andra år på Chalmers, och som inspirerande kick fann jag för några dagar sedan ett program i K-special på SvtPlay om modernismen inom arkitekturen och dess sätt att skapa byggnader utifrån känslan av sin omgivande natur. Här presenteras en rad villor från LA till Vancouver där interiören blivit en vägvisare ut i naturens mäktiga rumsligheter.

Ett exempel är Eppich House i Vancouver (se bild), där arkitekten Arthur Erickson först skapade trädgården innan han 1972 gav sig på att rita huset. Huset blir en vägledare genom trädgårdens olika rumsligheter, med sin tjocka och frodiga vegetation, där de inre rummen ger väl valda utblickar mot de yttre rummen, med bambu, näckrosor och damm. Byggnaden blir en läktare för naturens skönhet. Hela huset ligger lutad ner i en sluttning av grönska, och det är svårt att få överskådlighet. Detta skapar en rad överraskningar i planen, dels utifrån sin interiör och dels utifrån sin utblick mot den oöverskådliga trädgården, med sina avskärmande buskar och träd. Att dessutom arbeta med asymmetri bidrar till överraskningseffekten.

Men den stora effekten med de väldiga panoramafönstren ut i trädgården i samband med växtligheten på fasaden är hur definitionen inne och ute suddas ut. Droppande vatten en decimeter från fönstret blir lika påtagligt exteriört som interiört. På det sättet skapas ett hus som blir en resonanslåda för naturens rika liv och föränderlighet. Det är rent av en omöjlighet att inte påverkas av naturlivet utanför huset när man befinner sig i det, blir min kvarvarande känsla när jag ser programmet.

Bildkälla: Ounodesign.com

Den analoga världens renässans

Har ikväll sett ett tänkvärt program på Kobra på SVT om längtan efter den fysiska närheten, längtan till det analoga när den digitala världen allt mer håller på att utplåna sina analoga motsvarigheter. Avsnittet finns att se på SVT Play. Jag har tidigare skrivit om hur Svenska filminstitutet måste hinna digitalisera allt sitt material då det bara är en tidsfråga innan man snart inte längre kan utnyttja den analoga 35mm-filmen – över huvud taget.

I en rad inslag i programmet följer vi konstnärer som är analogfantaster. Programledaren Kristofer Lundström ställer tänkvärda frågor, som om den analoga retrokulturen är ett uttryck för snobbism? Eller om intresset för analoga världen är ett sätt att skilja proffs från amatörer, detta i en tid då den digitala världen underlättat såväl produktion som distribution och därmed demokratiserat hela kulturvärlden.

Men bevarandet av de analoga kvaliteterna är inte bara ett tecken på konservatism, ty det finns faktiskt värden som går förlorade i och med total digitalisering, och det är den fysiska närheten. Att som konstnär arbeta med digitala verktyg ger en brist på intuitiv känsla, det menar konstnären Chris Burden, som själv lever bland sina fysiska kreationer som tagit åratal att skapa. När man tillverkar fysiska föremål får man kunskap på intuitiv väg.

Jag kan själv relatera denna tanke med modellbyggandet i arkitekturutbildningen. För yrkesverksamma arkitekter, likväl som arkitektstudenter under de senare åren på utbildningen, nyttjas sällan arbetsmodellen som medel i skapandet; dock läggs stor vikt vid detta kunskapsbringande medium tidigt i utbildningen. Att fysiskt lära sig bekanta sig med byggnaden, och att möta praktisk hantering av det man tidigare bara hade en vag bild om, det är arbetsmodellens värde. Här blir det svart på vitt. Rasar modellen så fungerar det inte. Arbetsmodellen är dessutom i alla kulturer lätt att snabbt förstå, att vända och vrida på en liten låda som representerar något i större skala. Att däremot tolka ritningar och skisser kräver mer av betraktaren. För det handlar inte bara om att passivt betrakta något på ett papper eller en datorskärm, det handlar om att fysiskt vidröra –  vända och vrida. Detta är en annan typ av kunskap än den vi får via att siffrorna för en viss konstruktion inte stämmer, om vi skulle rita in modellen i datorn.

Men visst, 3D-skrivaren har nått långt i sin pilotverksamhet, och det är väl bara en tidsfråga innan byggnader printas ut, likväl arbetsmodeller av dem. Så kanske blir det snart inget större konflikt mellan det digitala och det analoga fältet, ty de brister man konfronteras med via en innovation löser man ofta i nästa.

Bildkälla: Historic Camera.

Från film till rörlig bild – om ens begränsande värderingar

Värderingar kring filmens räckvidd är mycket mer begränsade än kring bildkonsten. Bildkonsten är mycket friare än både film och teater. Där går det att vara mycket mer abstrakt och sökande än vad föreställningen om film och teater kan vara. Nu vill jag ändå mena att det går som i en skala, där bildkonsten är den friaste formen, vars mångfasetterade uttrycksmöjligheter är mer accepterade än teatern. Teatern däremot har breddat sitt uttryck och får lov att gå utanför den naturalistiska traditionen, vilket filmen fortfarande inte har samma möjlighet att göra, då publiken lätt skjuter upplevelsen ifrån sig när man överger vissa outtalade regler. Orsaken till detta är osäkert. Teatern har ju funnits lika länge som bildkonsten, så jag ser inte varför inte teatern skulle ha kunnat vara minst lika fri. Däremot är ju filmmediet i relation till sina kollegor oerhört ungt medium, vilket är en mer förstålig orsak till att ens värderingar kring begreppet film är mer begränsade.

Regissören Ruben Östlund (se bild) vill överge begreppet film, då det ofrånkomligen väcker en snedvriden bild av vad filmmediet kan åstadkomma och innebära. Film är ett ord som bär laddade värderingar, säger han. Han beskriver själv i en intervju hur han associerar film med röda mattan, namn i neon, en hjälte och en blond tjej – värderingar han själv medger är otroligt konstiga. Det farliga med detta är att de värderingar man har ligger i vägen för en då att man ska kunna få en ny filmupplevelse. När man möter ett nytt uttryck på film som inte stämmer överrens med ens värderingar om vad film är, då blir man förvirrad och skjuter upplevelsen ifrån sig. Han har själv fått kommentar till sina filmer att det här är inte film. Östlund tror därför själv att orsaken bakom en sådan kommentar bygger på sådana värderingar som krockar med nya uttryck som inte passar inom den ramen man skapat.

Kontentan är alltså: Vill man skapa en originalitet i filmuttrycket, då gör man bäst i att inte kalla filmen för film, i risken att publiken inte kan ta upplevelsen till sig då deras referensramar inte täcker in uttrycket. Att kalla film för rörlig bild ger en vidare uppfattning kring upplevelsen, vilket inte begränsar tittaren på samma sätt. Det är upp till var och en att fundera över om detta är fallet, men en sak är säker: Om filmen ska ha möjlighet att utvecklas, då måste man våga överge gängse värderingar om film.

Bildkälla: Wikipedia.

Att styras av arkitekturen

Arkitekturen påverkar folket som finns däri, såväl i värderingar, beteendemönster som känslomässigt. Här finns ett ansvar hos arkitekterna att arbeta fram en lyckad arkitektur som sätter människa och deras välmående i fokus.

Den 4 april visade SVT den tredje och sista delen av den brittiska serien Rummet formar dig. Här undersöks rummen människan dagligen vistas i sin vardag, hur dessa påverkar oss. Ofta uppstår en klyfta mellan de ambitioner en viss miljö är tänkt att väcka hos användarna och vad som faktiskt händer i mötet med ett rum.

Det vanliga sättet att arbeta på är att man visas till en viss arbetsplats, ett visst skrivbord, ensamma, oavsett vilken typ av arbete de ska uträtta. Men det finns de som tänker annorlunda. Arkitekten Erik Veldhoen arbetade med valmöjlighet och variation av olika arbetsytor, med olika ljus, volym, avskärmat och öppet. Att komma till arbetet och tänka vad man ska utföra under dagen för att därefter fundera över vilken miljö på kontoret som lämpar sig bäst för ett sådant arbete, det ökade produktiviteten i företaget med 20 %.

En annan viktig idé med denna typ av arkitektur är att den inte bygger på att cheferna ska kontrollera att de anställda arbetar ordentligt. Arkitekten Veldhoens koncept bygger på tillit i företaget. Dessutom är det omöjligt att som chef ha full kontroll på alla sina anställda hela tiden. Kontrollbehovet uttryck i arkitekturen vi känner till idag bottnar förmodligen, menar programledare Tom Dyckhoff, i 80-talets kapitalism.

Men det är inte bara de nybyggda kontorsytorna som kan öka produktiviteten. Även den mest gängse kontorsformen idag, med öppna beiga ytor, där icke valda distraktionsmoment är ett faktum, där prövades att låta de anställda välja ut en egen krukväxt till sitt skrivbord. Att ge de anställda möjlighet att välja stärkte de anställda då de fick känsla att ha kontroll, vilket också ökade produktiviteten.

Arkitekturen påverkar folk oerhört mycket i deras beteende och känslor, menar professor Fred Gage. Arkitekten som ritat byggnaden är dock inte medveten om hur hen påverkar användarna. Därför bör neuroforskare och arkitekter samarbeta, menar Gage, detta för att få folk att öka sin prestation, sin förmåga.

Det värmer mig att se ett program som detta, där makthierarkier och sociala barriärer kan lösas upp och skapa miljöer som ger användarna möjlighet att själva välja. När det gäller just arbetsplatsen blir det, anser jag, extra viktigt att visa på de valmöjligheter som finns hos de anställda, då de stärks av att gå till arbetet. Under programmet togs också exempel på arbetsplatser där de anställda faktiskt inte ville gå hem efter sin arbetsdag, utan där de satt i den gemensamma restaurangen bara för att de trivdes där. Men det handlar inte bara om ett rums utseende. Gamla strukturer och samhällsordningar är svåra att förändra över en natt, men att sätta den anställde på ett företag som huvudperson i byggnaden, det äventyrar också traditionen med kontrollbehov och statusskillnader mellan folk och folk. Här bejakas fritänkande, vilket är en fantastiskt idé. Att därför fortsätta rita iögonfallande exteriörer, men med en interiör som fortsätter dela upp folk och folk, det gör att användarna blir ostimulerade, men ännu viktigare är att de också påverkas i idén att bygga sociala barriärer mellan folk och folk.

(Bildkälla: Länk)

Kreativt skrivande nattetid

Det sägs väl att kreativiteten inte följer schemat, och det kan jag nog skriva under på efter nattens plötsliga skrivinfall. Jag hade planerat att gå tidigt till sängs, men så blev det att jag tänkte på ett gammalt oavslutat projekt jag arbetet med i mitt filmkollektiv. Som så ofta när man ska sova naglar sig tankar fast och vägrar att lossa sitt grepp. Men jag spelade upp bilder i mitt huvud kring olika situationer i filmen som jag kände förnöjelse inför. Här upplevde jag det ena glädjeruset efter det andra kring idéer som väckts. Så infall sig tanken, att om jag somnar nu, då kommer alla insikter jag fått inatt att vara försvunna imorgon. Jag bestämde mig därför att, utan att tända lampan, slå på min dator. Satt så och skrev ner ett relativt utförligt manus, eller kanske snarare en blandning mellan scenlista och filmmanus.

Det fantastiska med nattens mörka slöja som omslöt mig, med undantag från skärmens ljus, var att den fick tid och rum att lösas upp. Jag var heller inte den som styrde texten. Istället följde jag efter och iakttog händerna som smattrade ner ord på tangentbordet. Jag var fast, och jag visste att händerna inte skulle släppa tangentbordet förrän texten var färdigskriven. Sagt och gjort. Klockan tre på natten var jag färdig och totalt uppe i det blå. Men med en inställande känsla för morgondagens bestyr kunde jag emellertid somna utan problem.

Kanske är det natten som färgar texten med det som brukar kallas Kafkastämning, dvs. en blandning av realism och mardrömslik logik. Författaren Franz Kafka själv (se bild) arbetade ju med olycksfallsförsäkringar på dagtid och skrivande på nätterna. Det är en tid då mörkret fördunklar syn och psyke.  Kafkastämningen attraheras jag av, kanske för att den har potential att bära sannare bilder/situationer än realismen förmår porträttera, detta för jag bejakar känslans äkthet före realismens.

Texten är klar, och det är mycket möjligt att jag och mitt filmkollektiv börjar att – hemska tanke – producera min nattliga text till film.

(Bildkälla: Länk)

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑