Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Kategori: filosofi (sida 1 av 3)

Tankar kring konstens attraktionskraft

När jag ser på film är det inte i första hand handlingen som intresserar mig utan stämningen och atmosfären. Här blir miljöerna och karaktärerna viktiga byggstenar i stämningsbygget.  Det blir då även tydligt när filmberättarna presenterar egna erfarenheter eller när det bara är slentrianmässiga klichéer, kort sagt, om berättelsen är ärlig eller inte. Det oärliga berättandet avslöjas just genom dess användning av klichéer medan det äkta per automatik bär med sig originalitet. Den ena skapas ur närvaro, den andra inte.

Av denna slutsats kring mitt eget filmintresse blir det också viktigt att föra över denna insikt i mitt eget filmarbete – det lilla filmarbete jag nu bedriver då jag förvisat filmskapandet till en inte alltför aktiv hobbyverksamhet. Märkligt nog ställer jag mig likgiltig eller närmast tvär till filmfestivaler och filmindustri som helhet. Det är istället – i likhet med den ryske regissören Tarkovskijs inställning – den äkta erfarenheten, som attraherar mig, eller egentligen ännu flyktigare, genuint berättade stämningar. Eftersom stämningar är som små beståndsdelar av en erfarenhet kan de också fungera som fria konstverk i sig, utan behovet av handlingens tillhörighet. Så resonerar åtminstone jag med spjärn från film som attraherat mig mest.

Emellertid kan en handling, dvs. den längre serien stämningar och expositioner, stärka filmupplevelsen, men det är alltid av sekundär betydelse. Detta står klart för mig då jag ofta återvänder till filmer, vilka jag kring handlingen ställer mig likgiltig, men vilka jag törstande fragmentariskt förnimmer genom utvalda avsnitt. Jag spolar fram till några få minuter eller sekunder där en viss stämning infinner sig. På samma fria och obundna sätt förhåller jag mig till musik – i synnerhet klassisk musik – då jag föredrar enskilda avsnitt snarare än ett helt verk.

Att jag konsumerar film och musik på det sättet gör därmed att mitt behov av att skapa ett helt verk, dvs. en hel berättelse, är överflödig. Utmaningen är istället att greppa stämningen genom snabb övertygelse, uppbyggt utifrån filmens eller musikens gestaltningskomponenter, vilka med perfektion i hammaren slår till stämgaffeln just i rätt ögonblick. Om två människor ska gräva var sin brunn på samma tid kommer den som gräver brunnen med minst omkrets att hinna djupare. På samma sätt kommer filmen eller musiken –  eller likväl avhandlingen som bildkonstverket – att nå djupare om dess avgränsning är så avsmalnad som möjligt, just i syfte att skildra en viss stämning så omfångsrikt och mångfasetterat som möjligt. Jag vill leva i övertygelsen att upplevelsen därmed blir tjockare, och att den kräver mer ansträngning av sin publik. En sådan tjock stämningsförnimmelse kan vara antingen kvävande eller syrerikare beroende på stämningens art.

Som fördjupning i ämnet bör nämnas att det just är temperamentet ur konstverkets rytm som på det medvetet tydligaste sättet fångar mitt intresse, om det så rör sig om film, musik, litteratur eller bildkonst. Genom ett djuplodat ämne går här att avskilja flera simultana röster, vilka rör sig obehindrat från varandra, men vilka tillsammans skapar en resonans.

Liksom ett träningspass ter sig konstprocessen tärande och mödosam. Inte sällan har konstteoretiker vittnat om hur skaparna upplevt hur existensen hotats i detta vaskande ur ens inre. Men när träningen avslutas och man står i duschen uppenbarar sig ett landskap av tyngdlöshet, hur man hägrande kisar med blicken i det starka, varma motljuset och vattnet.

Det är på den spelplanen jag vill ge mig hän då tiden för hobby infinner sig.

P.S. I samma stund som detta teoretiska bygge känns stabilt och övertygande förefaller det faktiska filmskapandet som än mer fjärran eftersom de teoretiska insikterna sällan är tillämpbara som metod i filmprocessen. Eller också har jag bara inte ansträngt mig tillräckligt. D.S.

Tillrättalagd miljö hämmar barnens utveckling

Curlingförälder är ett modeord som kanske är typisk för vår tid, den förälder som tillrättalägger mycket för sina barn. Ambitionen kan vara att skydda och värna om barnets bästa, men samtidigt kan det ibland slå slint i något som väcker bitterhet hos mig. På min nyligen uppritade joggingrutt springer jag igenom ett villaområde, där jag idag såg en otrolig välbyggd trädkoja som färdig från en byggsats. Det var ett finsnickeri av väl valda material och materialmöten, men känslan den väckte hos mig var stelhet och just tillrättalagdhet. Jag kunde nämligen i samma stund som jag såg kojan inse att barnen inflytande på den med all sannolikhet slutade vid idéfasen. Sen kunde föräldrarna realisera barnens dröm. För tänk vad fult det skulle se ut ifall barnen själva byggde sin egen koja i trädgården!

Forskning har entydigt visat att barn som själva får vara med att skapa sin närmiljö stimuleras mer och använder platsen oftare. Just när det gäller kojbygge är det extra viktigt att som barn själv få skapa eftersom kojan är ett sätt att skapa sitt eget revir, en egen plats i världen. Kojan blir därför lika mycket ett inre rum som ett konkret rum. Att då få en färdig byggsats, eller att någon förälder lagt ner sin helg åt att “snygga till kojan lite” kan bara vara hämmande för barnets utveckling. Och självklart är här både själva idéfasen och byggfasen lika viktig. I praktiken blir det att barnet får ta ett steg tillbaka för att föräldern ska lägga sig i deras frizon, deras inre bubbla. Jag minns själv min egen koja jag byggde som barn, hur jag skapade gränser mellan inne och ute genom att sätta väggarna på rätt plats. Det viktiga var inte skyddet i sig utan formandet av skyddet.

Här var också närheten till naturen viktig, ty motsvarigheten till curlingförälderns tillrättalagda kojbygge är kommunernas tillrättalagda, hårdgjorda och syntetiska lekplatser som totalt slår ut närheten till naturlig miljö för många barn. Fasta lekredskap ersätter barnens kontakt med kottar, träd, buskar och vattenpölar. Ej heller erbjuds samma rörelsefrihet i dessa karantänlika inrättningar. Så låt barnen få utrymme och frihet att leka på sina egna villkor.

Bildkälla: Pixabay.com

Författares nedstigningar i sig själva

Elfriede Jelinek, som fick Nobelpriset i litteratur 2004, fångade mig totalt efter att jag sett föreställningen Babel på Stadsteatern i Göteborg 2010. Jag hade närmat mig hennes författarskap, och indirekt henne själv, genom att se Michael Hanekes filmatisering av hennes bok Pianolärarinnan. Denna berättelse ligger oerhört nära henne själv. För mer info om denna, läs mitt tidigare inlägg här. Efter att också ha läst den boken förstod jag hennes storhet. Hon skriver lika snabbt som hon tänker och gör i många av sina verk inga omskrivningar.

Genom en dokumentär om henne på SVTPlay har jag fått en djupare bild av henne, även om programmet bara är en halvtimme långt. Det mest intresseväckande ur programmet var hur Jelinek berättade om sitt skrivande.

Jag kan i skrivandet se en tudelning mellan författares kontrollerande av den text de skriver, och det djuplodande och intuitiva skrivandet där författaren är i sådant flow att tankarna spinner snabbare än medvetandet. Att ha fått igång detta snabbt spinnande tankemaskineri fodrar en snabbhet i dokumenterandet av dessa infall. Flyktiga och obearbetade tankar är rena, men om skrivandet släpar efter är risken att tankarna går en förlorade.

För Jelinek flödar texten fram i skrivandet. Hon berättar i programmet hur språket börjar tala för sig själv och ibland får för sig att vända henne ryggen. Språket får henne att släpa efter. Vid dessa stunder är det språket, inte Jelinek, som talar. Det kan vara lätt att förringa betydelsen av språkets dominans i skrivandet, detta då det är så lätt att tänka att skrivna texter är sprungna ur författarens medvetenhet och insikt, men det förekommer också i många fall dessa undermedvetna tankemönster som projiceras på författaren, och där denna slaviskt måste hinna med att fånga de förgängliga ordfraserna.

Denna närhet till språket påminner om psykoanalytikern Clarence Crafoords skildring av Selma Lagerlöfs skrivande. Han menade att Lagerlöf hade gjort självanalys genom sitt aktiva dagboksskrivande och att hon genom romanen Gösta Berlings saga hade gjort sig tillräckligt bekant med sitt undermedvetna att hon i sitt fortsatta skrivande med lätthet kunde ösa ur sig av sitt fördolda stoff. Kanske låg storheten här i släppa kontrollen över sitt skrivande, vill jag tro. Även Ingmar Bergman, vill jag mena, lyckades djuploda som mest i två av sina filmer. Dessa två filmer var också sprungna ur en medveten vilja att inte lägga sig i själv, utan att helt låta sig dikteras av sina föreställningar. Om han tänkte på ett ord eller en bild var han därför tvungen att lägga in denna i filmen.

Varför vill man då nå dessa undermedvetna bilder? För det första är det en bedrift att släppa överjagets tuktande av tabubelagda ämnen inom en själv, det är ett hälsotecken att inte kuvas av rädslan att våga uttrycka sig. För det andra är det, också till följd av självcensurens upphävelse, uppriktigare och djärvare bilder som kommer fram. Brutaliteten och rättframheten som många refererar till i Jelineks litterära uttryck orsakas förmodligen av hennes förkastade självcensur. För det tredje menar t.ex. Freud att det undermedvetna besitter ett djupare intellekt än det medvetna, vilket självklart gör det lockande att leverera bilder som är sprungna ur detta djupare plan av en själv. Den dramaturgiska kvalitet som det undermedvetna besitter kan vi beskåda varje natt genom drömmarnas intensitet, ty det är svårt att uppleva en dröm utan engagemang och närvaro.

Det står för mig allt klarare att skickliga författare har förmåga att dels kunna göra dessa s.k. nedstigningar i sig själva och dels kunna översätta dessa till en konstnärlig produkt. Det finns dock många exempel på försök till författarskap som slutat olyckligt, där man utfört en nedstigning men hamnat i psykisk sjukdom som omöjliggjort ett avslutande av ett litterärt verk. Psykoanalytiker Johan Cullberg har i boken Skaparkriser jämfört August Strindbergs skaparkris mot Stig Dagermans. Intressant diskussion kan uppstå kring varför Strindberg klarade sig ur krisen och publicera sitt inferno i bokform medan Dagerman gick förlorad i nedstigningen och tog sitt liv i 31 års ålder.

Bildkälla: Manuelrico.blogspot.se

Snabbmatkedjornas matupplevelse

För en vecka sedan besökte jag en Max hamburgerrestaurang. Bord, bänkar och stolar som ska hinna torkas av. Stål, trä, klinkergolv och plast. Effektivitet, där kunder snabbt kommer dit och snabbt ger sig av. När jag kunde slå ihjäl mer tid än bara snabb utfodring insåg jag hur miljön närmast motverkade andakt och vila. Jag tänkte på den jäktade personalen vars arbete värderades efter kvantitet av beställningar på kort tid. Var spenderas deras pauser? Hur vilar de anställda upp sig mellan beställningarna?

Precis utanför Max ligger Le Pain Français, med sina varma textilier och fåtöljer. En plats att sjunka ner i, men av en anledning väljer jag ändå att stanna kvar i Max’ rusningstrafik. Kvar dröjer sig en tanke: Vad skulle hända om snabbmatskedjorna bytte profil mot den Le Pain Français har, med allt vad inredning och marknadsföring innebär? Kanske skulle detta helt gå emot snabbmatskedjeidén då matupplevelsen går från den snabba och effektiva måltiden till den livsberusande, sociala och kontemplativa måltiden. Det skulle bli färre gäster per timme, men gästerna skulle å andra sidan dröja kvar och uppskatta måltiden bättre. Det skulle också finnas möjlighet att hävda värdet i maten högre då den inte bara ska fungera som utfodring.

Saluhallarnas renässans är sprungen ur nyfunna värdet av närproducerad mat. En modefluga vars innebörd i folkligt sammanhang är samma som ekologiskt hållbart. Kvillebäckens nya saluhall i Göteborg är en kommersiell inrättning, vars arkitektur är lika inriktad på att bli en social plats där man kan strosa omkring även om man inte ska köpa något. Saluhallens matgäster äter säkerligen inte långsammare än snabbmatgäster, men värdet av matupplevelsen höjs avsevärt, åtminstone för mig.

Kopplingar mellan teater och arkitektur

Har stundom känt en avsaknad på liv och närvaro i den arkitektur jag arbetar fram under utbildningen. Gestaltningen kan ha fötts ur förnuftsmässiga avvägningar, som visserligen är logiska, men som tycks mig fullständigt kallsinniga. Den kalla materian står där stadigt för beslutets skull, men den besjälas inte med mänsklig värme och friskhet. Inte heller blåser arkitekturen liv i den miljö som står där platt som ett kalhygge.

Det är en enorm begränsning att enbart gestalta ur medvetenhet i allmänhet och förnuft i synnerhet. För att frigöra mig i skapandeprocessen för arkitektur har jag utgått från teaterteori från Jerzy Grotowskij, Towards a poor theatre (Methuen Drama), och genom att byta ut teatertermer och -kontext med arkitekturtermer och -kontext uppstår insikter som jag finner användbara i kommande projekt. Såhär står det:

The important thing is to use the [environment] as a trampoline, an instrument with which to study what is hidden behind our everyday mask – the innermost core of our personality – in order to sacrifice it, expose it.

(s. 37; Har ersatt “role” med “environment”)

There is only one element of which film and television cannot rob the [architecture]: the closeness of the living organism.

(s. 41; Har ersatt “theatre” med “architecture”)

In order that the [(1) user] may be stimulated into self-analysis when confronted with the [(2) architecture], there must be some common ground already existing in both of them, something they can either dismiss in one gesture of jointly worship. Therefore the [(3) architecture] must attack what might be called the collective complexes of society, the core of the collective subconscious or perhaps super conscious (it does not matter what we call it), the myths which are not an invention of the mind but are, so to speak, inherited through one’s blood, religion, culture and climate. I am thinking of things that are so elementary and so intimately associated that would be difficult for us to submit them to a rational analysis.” [—] If we start working on a [(4) architecture] performance or a [(5) room] by violating our innermost selves, searching for the things which can hurt us most deeply, but which at the same time give us a total feeling of purifying truth that finally brings peace, then we will inevitably end up with representations collectives.

(s. 42; Har ersatt 1: ” spectator” med “user”, 2: “actor” med “architecture”, 3: “theatre” med “architecture”, 4: “theatre” med “architecture”, 5: “role” med “room”)

Det sistnämnda stycket är särskilt intressant då det levererar en metod kring hur man skapar en arkitektur utifrån något som kan jämföras med kritisk regionalism i arkitekturteorin. Detta sätt att kombinera två vitt skilda traditioner, såsom teater- och arkitekturteori, ger nycklar till nya sätt att skapa som jag tror kan hjälpa såväl användare som arkitekt. P.S. Bilden är från en uppsättning av Grotowskijs Akropolis. D.S.

Bildkälla: Theatredublog.unblog.fr

Främmandegöra rutinen

Slogs av hur beroende jag är av elektricitet, så till den grad att jag stod helt främmande inför det faktum att badrumslampan dog idag. Även femte gången jag gick in i badrummet efter att lampan dött tryckte jag ändå vant på strömbrytaren. Beteendet är så inpräntat i mig att kroppen vägrar släppa det, åtminstone inte i första taget.

Jag tände upp några värmeljus och lät sakta blicken vänja sig vid mörkret när jag denna afton tog en dusch. Intressant iakttagelse utifrån sig själv, att jag i det skedet kom tillbaka till ett närmast meditativt tillstånd av lugn och medvetenhet.

Minns tillbaka på hur jag i Visby, i studentrummet där, hade perioder där jag inte använde elektricitet för belysning alls, utan helt klarade mig på brinnande ljus – som mest uppemot 15 stycken samtidigt. På ett sånt litet utrymme som 13 kvm (inkl. badrum 19 kvm) torkade dessa snabbt ut luften och jag blev ständigt förkyld. Dock bar ljusen med sig ett tillstånd jag gärna söker mig tillbaka till, just detta lugn, denna medvetenhet och närvaro, när jag kunde sitta med brinnande ljus en hel kväll och skriva texter på datorn.

Jag tänker därför att det brinnande ljuset per automatik för med sig ett temperament i rummet som är annorlunda än om rummet är installerat med lysrör. Möjligheten att kunna utnyttja ljusets temperament arkitektoniskt tyckts mig gränslösa. Sen är det något speciellt med det brinnande ljuset som det levande, det som rör sig, fladdrar till och påverkas av en tryckande vind utanför som gör att fönstret skallrar till. Det är därför inte bara ljuset utan även det varierade rörliga skuggspel som uppstår som faller mig i smaken, får mig att bli nyfiken och stärka blicken.

Det blir då nödvändigt att med jämna mellanrum hamna i dessa ljusens temperament, som en portal till nya tankemönster och -rum inom mig. Ser därför det underbara i att det kalla badrumsljuset faktiskt dog så att jag kunde variera ljuset i ett rum man annars tar för givet. Det kan nämligen räcka att byta belysning i ett rum för att helt förvrida den relation man har till det. Att främmandegöra det man trodde sig känna igen. Går också att skapa det som inom psykologin kallas das unheimliche, dvs. en olustkänsla som infinner sig av att något främmande inkräktar på det familjära/bekanta. Det är som att se ett familjefoto med ett filter som förvrider proportionerna.

Funderar på att sätta mina reflexer i obalans genom att vänta med att byta lampa i badrummet till nästa vecka.

Att skala av oväsentligheter

Jag har sett en av de mest uppfriskande programmen på länge, nämligen Microtopia via SVT Play. Programmet handlar om compact living när den är som mest kompakt. Den tillhörighet vi känner i att vara hemmastadda, behöver det nödvändigtvis vara förknippat med vilket hemland vi har? Hur mycket yta behöver man för att tillgodose sina behov? Detta är några av de frågor som avhandlas.

Den arkitektur som lyfts fram är en reaktion mot konsumtionssamhället och det ekologiskt ohållbara system vi befinner oss i, i och med den byggstandard vi tvingas utgå från. Utvecklaren för den nya, ofta nomadvänliga byggnaden, ifrågasätter inte bara byggstandarden – hen omdefinierar även sättet att bo och leva på. En av dessa är Jay Shafer (se bild). Amerikanska regler omöjliggör kompakt boende eftersom ytan för ett sovrum måste vara en viss standard. Innovativt nog löste Shafer detta genom att sätta hjul på huset, för att på det sättet kringgå regelverket.

Det handlar om att leva enklare och mer avskalat, för att ur det skala av alla de lager av oväsentligheter som vi överöses av i vårt befintliga boende och samhälle. Genom att förminska boytan finns inte heller så mycket plats för den överkonsumtion som är så stark idag; det finns helt enkelt inte plats för något onödigt. Kompakt boende blir på det sättet lika mycket en filosofi som en politisk reaktion. Genom att skära bort allt oväsentligt uppstår ett uppvaknande kring de livskvaliteter som man tidigare förringat eller kringgått. Det handlar om att se och närvara.

Minns hur jag skrev en reflektion på ett engelskaprov i grundskolan kring hur man ska hantera den ohållbara livsstilen i samhället. Då skrev jag om hur vi går tillbaka till grottmänniskans primitiva levnadssätt, där vi inte sticker upp huvudet över andra livsformer eller tar mer yta i anspråk än vad vi faktiskt behöver. Självklart blev provet underkänt och hånat av lärare som en naiv utopi, men känslan jag kom i kontakt med under reflektionen har jag burit med mig sedan dess. En oerhört befriande och sällsam känsla. Den känslan väcktes inom mig vid anblicken av den underbara arkitektur som presenterades i programmet.

Konstnären och arkitekten Ion Sørvin beskriver sitt arkitektoniska skapande som att försöka göra något annorlunda, vilket lockar till sig folk. Om folk upplever något och kanske känner någon slags mening kring skapelsen, då kan det uppstå ett samtal där erfarenheter delas. Det är vad konst, arkitektur och design handlar om.

Bildkälla: Cityhomeconstructions.com

Mellanrummet – platsen för liv och kreativitet

Hur skapas arbetsmiljöer som ökar kreativiteten på ett företag? När skyskraporna är normen för ett företag, vad händer med folket däri? Jag har precis läst andra delen av artikelserien Can Architecture Make Us More Creative?. Här ligger fokus på arbetsplatsen. Artikelförfattern Jonathan C. Molloy påvisar här att navet för den kreativa miljön är i korridoren, såsom likt trottoaren i stadsplaneringen blir platsen mellan byggnaderna, mellan rummen. Dessa mellanrum blir utrymmet för det spontana mötet där kreativiteten får sin fulla potential. Korridoren är nämligen inte bara en transportsträcka, menar Molloy, utan en plats där folk är utan egentligt syfte annat än att komma till en annan plats. Här sker informella interaktioner mellan folk på ett företag, då folk ofrånkomligen stöter på varandra, börjar samtala och låter sina idéer kollidera.

I artikeln tas Google upp som exempel på en prestigelös arbetsmiljö, med pingpongbord och där de anställda får anpassa sin arbetsplats själva. (I första delen av artikelserien togs värdet av anpassningsbarhet och valmöjlighet upp i utformningen av en kreativ miljö.) Detta företag arbetar hela tiden med att ligga i framkant för originella idéer, och idéerna ska genereras på kontoret. Utformningen av kontorets miljö är därför avgörande för företagets framtid. Molloy skriver att Google är väl medvetna om att kunskap endast uppstår om det finns en yta, såsom hur konst kan uppstå från en tavelduk. Här gäller det att ge de anställa möjlighet att arbeta enskilt, men också interaktivt. Om man möts i en korridor för en snabb ordväxling krävs också att man snabbt kan ta sig till en plats för djupare diskussion. Googles konversationspunkter på kontoren ligger därför aldrig långt ifrån samlingslokaler. (Bilden visar Googles kontor i Zurich.)

Nackdelen kan då ligga i miljöer som skapar tydlig separering och hierarki, såsom skyskrapor, där folk på 23 våningen sällan möter folk på 26 våningen. Här kolliderar inte lika många människor. Detta är orsaken till att företag som främjar kreativitet och samarbete inte bygger vertikalt, fortsätter Molloy.

Att se mellanrummet som genererande av kreativa idéer påminner mig om hur Peter Emsheimer skriver i boken Den svårfångade reflektionen (2005) kring reflektion:

Var ska vi reflektera? I rummet – i den situationen vi just befinner oss i – eller mellan rummen – dvs. när vi är på väg ur en situation in i en annan? Rummet är slutet och avgränsat. Rummet utgör i sig en begräsning av möjligheter till kombinationer. “Mellan rummen” eller i mellanrummen ges andra möjligheter till reflektion. Vad betyder det då att reflektera mellan rummen? Det betyder att vi på ett annat sätt spränger de ramar som är uppsatta och i mellanrummet skapar ett nytt rum. (s. 8)

I sin bok Barndomens återkomst (1993) lyfter psykoanalytikern Clarence Crafoord fram Storr som  menar att en kreativ människa har förmågan att på ett känsligt sätt kunna länka samman en inre och en yttre värld. Mellan dessa världar, i ett mellanområde, finns religion, symboler, kulturellt liv och konstnärligt skapande. På denna plats leker barnen och de vuxna dagdrömmer. Det tycks mig vara en filosofisk plats att vara emellan platser. Søren Kierkegaard fördjupar denna filosofiska infallsvinkel:

Människan existerar som i en inter-esse, ett upptaget-vara-mellan de ändliga förhållandena och det oändliga, den tidsliga bundenheten till ögonblicket mellan dåtid och framtid och den eviga horisonten för alla ens handlingar. (Kierkegaard, S. i Per Zetterfalks Inter esse 2008, s. 44)

Bildkälla: ArchDaily.

Att skildra erfarenhetens sanningar

Att skriva poesi och prosa handlar om att delge erfarenheter. Här finns en möjlighet att skildra detta så rent och sant som möjligt. Sanningen behöver dock inte vara knuten till en riktig situation från livet, men dess känsla ikläder sig en dräkt som är minst lika sann. Men hur kommer man i kontakt med dessa erfarenhetens sanningar? Jag kom i kontakt med ett underbart skrivtips av surrealistförfattaren André Breton (se bild). Uppmaningen lyder:

Ta fram ett papper och penna och slå er ner på en plats där ni kan koncentrera er så bra som möjligt. Sätt er tillrätta i den mest avslappnande eller mottagliga ställningen ni kan. Bry er inte om det där med geni och talang hos er själv och andra. Glöm inte att litteraturen är en av de mest urtråkiga, till allt ledande vägar man kan gå. Skriv snabbt och utan något i förväg formulerat ämne, snabbt nog för att ingenting ska fastna och ni inte ska frestas läsa om. Den första meningen kommer alldeles av sig själv, så sant som det i varje sekund finns för vår medvetna tanke en främmande sats som bara väntar på att få bryta fram, dvs. exteriorisera sig. Det är ganska svårt att uttala sig om hur det ligger till med den meningen som följer på den första; den har otvivelaktigt att göra både med den medvetna aktiviteten och den andra, om man nämligen medger att nedskrivandet av den första skedde med ett aldrig så litet mått av varseblivning. Men detta är saker som ni föga ska bekymra er om – och att inte göra det ligger i högsta grad i surrealismens intresse. Skiljetecken tycks alltid stå i motsättning till den absoluta kontinuiteten hos det utflöde som tar oss i anspråk, fast de verkar lika naturgivna som noterna på en tonande sträng. Håll på så länge ni tycker det är trevligt. Förlita er på det outtömliga sorlet. Men om detta hotar att tystna, om ni med andra ord råkar göra fel på något sätt kanske felet att inte lystra riktigt, då ska ni inte tveka att klippa av med ett klart och tydligt streck. Efter det ord vars ursprung verkar misstänkt sätter ni nu en valfri bokstav, t.ex. I, ja sätt alltid ett I, så återställer ni det godtyckliga genom att låta nästa ord börja på I. (Den surrealistiska magins hemligeter – Surrealistisk skrivakt, eller första utkastet också sista)

Breton försöker upphäva censuren och kontrollen i skrivandet, och söker snarare det undermedvetna sorl av röster som alltjämt finns där. “Förlita er på det outtömliga sorlet”, är alltså en uppmaning att våga tro på att den fritt associativa strömmen av ord från ens inre. Det är alltså tre saker som krävs i en sådan här övning, att först komma i kontakt med den inre strömmen, att sedan skriva så pennan glöder utan att ändra eller censurera innehållet och till sist att inte ge upp att bli dikterad av det outtömliga sorlet.

Varför är då diktering av detta inre sorl bättre än medvetet kontrollerade texter? Författaren och konstnären Kimberly Wilson menar att sann och rå skönhet uppstår ur olyckshändelserna i skapandet. (Ur Teri A. Martins The meditation artist grasping 2010, s. 23) Att släppa självcensuren och kontrollen öppnar upp för dessa olyckshändelser i texten som kan vara vägen till denna erfarenhetens råa sanningen. Psykoanalytikern Clarence Crafoord skriver i Barndomens återkomst (1993) om Selma Lagerlöfs författarskap, och han beskriver hennes kreativa arbete som nedstigningar, vilket innebär att undersöka sitt djupa inre ur ens undermedvetna, för att hämta fram material. Selma Lagerlöfs framgångsrika självanalys, menar Crafoord, är orsaken till hennes förmåga att stiga ner i sitt inre. Crafoord nämner det farliga i detta, att blotta saker som psykiskt sjuka och svårt självskakade får i form av hallucinationer och vanföreställningar. (s. 251) Så självklart finns det risker med denna typ av skrivande, men det material som kommer fram är ärligt och okonstlat – helt orört av det förnuftiga medvetna planet inom oss.

Bildkälla: Wikimedia.

Det representativa privata

Läser idag i senaste numret av Arkitektur (1-2013) om hur det privata blir alltmer offentligt. Exempel tas i hur privata bostäder blir offentliga anläggningar som konferens och museum. Men kanske är det alltid ett visst mått av offentligt i alla privata bostäder. Här tar Arkitektur ett konkret exempel på hur konsten träder in i det privata och liksom gröper ur det privata så att det enbart är konsten som återstår, där ens hemmiljö är en representation som slutar i att bli ett museum. Hur pass mycket representation ska ens bostad bestå av, som om man ställer en skala mellan av verka och att vara?

Och vad består representation av? Många har under den digitala åldern blivit besvikna över att alla ens samlingar hamnar digitalt. Man kan inte lika enkelt skylta i sitt vardagsrum om sina favoritalbum eller sina böcker, då LP-skivor och böcker ersatts av Spotify och E-böcker. Därför är det klart att det uppstått en retrokultur för LP-skivor, som jag inte bara anar handlar om förbättrad ljudkvalitet.

Men varför måste det representativa vara offentligt? Det representativa handlar visserligen om att skylta med något om sig själv och sina val, och därigenom blir ju vardagsrummet ett showrum som indirekt skildrar den som bor där genom att exponera den konst denna attraheras av. Men om det handlar om offentlighet är tänker jag att konsten inte står i syfte att lyfta fram en enskild individ. Om jag bjuds hem till en för mig ny bekantskap har jag för vana att just strosa runt i vardagsrummet hos denna för att få en bild av person. Det syftet söker jag ju inte i en offentlig byggnad. Den konst jag ser där handlar ju snarare om att skapa kopplingar med mig själv. Syftet med konsten blir därav annorlunda. Min relation till konsten ser därför annorlunda ut ifall jag besöker en ny bekantskaps vardagsrum gentemot att se konsten på Louvren.

Äldre inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑