Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Kategori: filosofi (sida 2 av 3)

Människans rum

Streijfferts rum

Har börjat följa Oklar – en podcast om arkitektur. I första avsnittet intervjuas inredningsarkitekten Carouschka Streijffert som genom att en bred yrkesbana som inredningsarkitekt, konstnär, scenograf och pedagog ändå följer den röda tråden att skapa rum.

Hon pratar i podcasten om att det yttre rummet är till för förpliktelser medans det inre rummet är till för kreativiteten. Hon konkretiserar idén med att förpliktelserna är de praktiska delarna, att t.ex. skapa en så billig, enkelt och effektiv skola som möjligt. Det inre rummet är i det rum där människan finns, kan verka och vara kreativ. I detta rum kan man födas och dö. Samtidigt kan detta inre rum också vara det mentala rummet.

Jag kan tänka att man på ett sätt kan säga att det inre rummet och det yttre, fysiska rummet man som arkitekt skapar är samma rum eftersom detta fysiska rum faktiskt är en del av det inre rummet, likt barnet som fysiskt rum ur livmodern som mentalt rum. Dessutom sker ju växelverkningar hela tiden, mellan att i en skapandeprocess bolla referenser observerade ur yttre, fysiska rum och bearbetning i det inre. En insikt sprungen ur något man observerat leder en in till att besöka ett annat rum.

Och hela tiden i denna skapandeprocess handlar det om, som Streijffert också menar, det som händer hos människorna då de vistas i rummen. Hur människan tänker och beter sig står i fokus för hennes skapande, och flera gånger i podcasten betonar hon vikten av att skapa rum för människor.

Mycket riktigt sätter hon därför värde i det hon kallar för den fjärde dimensionen inom arkitekturen, nämligen psykologin. Även om psykologi inte ingår i arkitekturutbildningarna ser hon ändå en stor vikt i att applicera detta i arkitekturen, just eftersom skapandeprocessen annars ofta bara kan tendera att handla om trendiga material och snygga lampor, dvs. där rummens användbarhet inte diskuteras.

För mig är ens inre rum så starkt förknippat med den inre dialog man håller med sig själv, dvs. det tankerum som uppstår. Med rätt yttre rum kan man hamna i vibration eller eftertanke. Ur rätt miljö slås rätt klanger igång inom en som länkar samman det yttre och inre rummet, där det faktiskt finns en kommunikation. Exempel på detta kan vara religiösa byggnader, som verkligen är ämnade för reflektion och eftertanke. Att då tydliggöra för sig själv sambandet mellan dessa olika rum tror jag underlättar hur arkitekturen ska utformas för att bäst skapa möte mellan de olika rummen.

Då uppstår en resonans i mellanrummen.

Spåret efter myggan och flickan

antikvariatJag kan inte annat än att förundras över den extrema fysiska (och därav psykiska) närhet som finns bevarad i handskrivna texter. Författarinnan Kerstin Strandberg skriver i sin roman En obeskrivlig människa (2005) hur hon en gång köpte en handskriven dagbok från ett dunkelt antikvariat. Boken var skriven av en 11-årig flicka som levde för sådär 100 år sedan. I dagboken hade flickan dragit en pil och skrivit ”Här dödade jag en mygga”. Ovanför pilen låg en brunröd fläck fastklibbad i det sträva men fint grängade arket. (s. 19)

Jag läste en gång en bok vari en liten lapp låg fastklistrad på insidan bokbandet. Boken var tryck runt 1870, och på lappen stod regler för hur boken ska användas … och inte användas. Exempel, dock utan citat: Om sjukdom förekommer i släkten, var god ge genast tillbaka boken till det bibliotek där boken lånats ifrån.

Vad är det som känns så lockande med historiska föremål? Kanske är det just viljan att förnimma en svunnen tid, att genom känsel likväl som lukt nå något bakåt i tiden. Men detta bakåt i tiden tror jag bara är ett fantasisprång in i oss själva, att komma i kontakt med sidor av oss själva som hamnat i slummer. Att söka upp något i oss själva med de föremål vi lockas av, där en till synes ny sida av oss själva öppnas. Detta påminner om något jag läst ur Låt Proust förändra ditt liv (1997) av Alain de Bottom: ”På samma sätt tror vi [intellektuellt sätt] att vi inte längre älskar de döda, men om vi råkar hitta en gammal handske brister vi i gråt.” (ss. 162-163)

Det frivilliga minnet är inte lika skarpt som det ofrivilliga, som kommer av plötsliga erinringar. Genom plötslig förnimmelse kommer vi i kontakt med sidor som behöver bearbetas – vissa med mer akut behov än andra, vilket styrkan i känsloreaktionen vittnar om.

Vi lockas så in genom klädskåpet för att kliva in i vår egen Narniavärld.

Att återskapa historien

Det är synd att de historiska skeenden vi bevittnar via film ofta rör sig kring de stora krigen, med de mäktiga aktörerna. Inte sällan med moralisk övertydlighet genom onda och goda makter i strid. Vad händer med publiken som nästa gång associerar med sin historia? Vad händer med publikens syn på sina medmänniskor från den ”onda” sidan? Vad händer med den vanliga människans nakna erfarenhet? Enda sedan 1800-talets storslagna melodram med enorma slag på teaterscenen där stråkorkestern klämde i, har filmen vid historiska återskapelser, varit bunden till denna romantisering, idealisering och förhöjning.

Är filmskaparna så rädda att tappa publikens intresse om den vanliga människans erfarenheter ageras ut, att de istället måste pressa sig blåa för att berätta? Eller handlar det om publikens begär efter spektakulära effekter på scen och film? Hur våra förfäder porträtteras på film ger åtminstone för mig en förljugenhet och en förvriden uppfattning om ett skeende. Här har filmskaparna en balansgång mellan konstnärlig frihet men också ett ansvar att fånga personers handlingar under en viss tidsepok.

För vissa målgrupper i samhället får historieböckerna ge vika för Hollywoodfilmerna, för byggandet av uppfattningen av en viss tid. Då krävs att man tar detta berättande på allvar.

Ska man dessutom tala om ett kulturarv är det för mig viktigt att känna att detta är betydande och levande, varför ska det annars skyddas?

Forskning om kulturens värde

Vilket värde har konsten? Och hur mäter man livskvalitet? Dessa frågor har forskaren John Armbrecht har vid Göteborgs universitet arbetat med i sin nya avhandling.

Genom att studera värdet av kulturupplevelser menar Armbrecht  att värdet av kulturen går att sätta efter hur stort belopp konsumenten är beredd att betala för upplevelsen. Kostar en biljett 100 kronor men kunden kan tänka sig att betala 300 kronor, då är värdet 300 kronor.

Frågan är om definitionen av kulturens värde är så enkel. Det är i denna bedömning viktigt att veta när kunden utfrågas om hur mycket denna kan tänka sig betala, om det sker innan upplevelsen, direkt efter eller långt efter. Jag vill mena att denna bedömning av kulturens värde blir säkrare att sätta enbart om utfrågning sker långt efter att upplevelsen har skett, ty det krävs distans till upplevelsen som medel för att verifiera upplevelsens slagkraft, dvs. att dess kvalitet fortfarande känns lika starkt. Ofta växer dessutom minnet av en kulturupplevelse efter en tid jag haft den, om den är riktigt bra. Jag kan alltså knyta av till den upplevelsen i efterhand och se dess värde genom att ställa det mot andra intryck. Ofta behöver också konsten tid att bearbetas under en tid efter att evenemanget äger rum. Då är det orättvist att bedöma verket direkt efter att det ägt rum. Det måste jäsa till sig, så att säga.

Armbrecht  komplicerar dock begreppet kulturvärde genom att även visa på att konsumenten kan se ett värde i kulturen även om denna inte besöker platsen för upplevelsen. Att kulturupplevelsen finns tillgänglig skapar ett värde i sig.

Här kan marknadsföringen kring upplevelsen vara både stärkande och försämrande, tänker jag. Kommer man dit med andra förväntningar än man möter kan det slå illa, men i bästa fall möter man något man inte visste att man sökte. I andra fall kan ens förväntningar störa ut perceptionen då man innerligt letar efter något som inte finns där.

Dessutom kan jag tänka mig att det är svårt att skapa generella värden kring kulturevenemang som ska bestämma priset, då variationen av kulturintressen skiljer sig så mycket. Det som faller utanför mainstream skulle dessutom marginaliseras eller suddas ut, då deras värde skulle bli så lång att verksamheterna inte skulle vara lönsamma för kulturarbetarna. Kanske skulle kulturen man inte visste att man behövde försvinna. Alternativt skulle varje besökare själv bestämma hur mycket denna ville ge för konstverket.

Från länken ovan kan avhandlingen läsas i sin helhet.

Miljöer, ambitioner och förfall

Eftersom jag sedan liten ålder fascinerats av arkitektur och konstnärer är det med lust jag på biblioteket skådar boken med titeln Hemma hos författare, konstnärer, kompositörer i Norden. Tomma och privata miljöer av sekretärer, väggklockor, flyglar, trasmattor och gökur visar sig. Kanske säger författarens frånvaro lika mycket, om inte mer, om författaren än om denne hade poserat på sin hemmaplan. Nu var visserligen de flera, om inte samtliga, författare döda, vilka bokens miljöer skildrar, men effekten blir ändock påtaglig även med nu levande personer. Risken hade varit att författarens närvaro visar ett representativt och därför förställt ”jag”, gentemot att skildra denne genom föremål. Det handlar om att återge en sannare bild.

Likafullt ser jag intresse i öde hus, en vän till mig nyligen visade nöje i att ha införskaffat en bok om. Häri finns avbildat miljöer där människan skapat något, såsom ett hus, som på något märkligt sätt övergetts och förfallit. Ett foto visar hur kaffekopparnas innehåll inte ens hunnits tömmas innan huset skulle lämnas för gott. Nästa steg blev självklart att naturen själv fick ta hand om det, i form av växtligheten som äter sig in i skrymslen och vrår, vilka sätter rot och tar över.

Eller vilka är det egentligen som tar över, människan eller naturen?

Tänker på konstnären Karin Mamma Andersson som i sitt arbete dras till bilden av det förfallna, där människan ambitiöst skapat ur drömmen om lycka och liv, men där ambitionen och drömmen kvävs då huset mot slutet ändå står tomt och förfallet. Vad gick snett? Och hur?

Drömkåken (1993) med Björn Skifs och Lorrygänget är ett komiskt exempel.

Pseudomodernistisk kultur

Alan Kirby skriver i sin artikel The Death of Postmodernism And Beyond  (2006), såsom titeln antyder, att Postmodernismen är utdöd. Kulturen, vars innehåll styrs eller enbart påverkas av lyssnaren/åhöraren, visar på en förändring från den postmodernistiska andan. Konsten kan så att säga inte bäras upp av sig själv, utan är beroende av yttre inverkan. Pseudomodernismen är det nya. Han menar på att bloggar, TV, radio och även film allt oftare bärs upp av dessa principer.

Han menar att konsumenten/lyssnaren/åhöraren tar för givet datorns sätt att låta oss fritt vara texten (som vi kan distribuera enkelt och brett), såsom genom bloggar, inlägg i TV-debatter via SMS, interaktiv konst och spel, etc. Sen hans artikel har vi även Twitter och kanske framförallt Facebook.

En tanke uppstår Twitter, men det är först efter ett tag som tanken blir tillräckligt komplex och fördjupad då andra gått in och startat diskussion kring fenomenet. På det sättet uppstår en sofistikerad metod att arbeta fram slagkraftiga reflektioner genom en kollektiv skapelse.

Men så kommer haken, som jag också undrar över: ifall denna kultur ska vara värd att ta på allvar, att denna konst, som är så svår att nå originalet av, ska vara värkbar och betydande även om sådär 50 till 100 år, hur ska då dessa strömmar av masskonst hanteras för eftervärlden? Precis som vi går tillbaka till Strindbergs texter idag, hur ska vi hantera kulturen från idag en mindre bestämd avsändare, såsom medlemmarna ur Kanal 5:s Färjan – eller för att inte tala om alla miljarder kommentarer på Internet!

“Internet pages are not ’authored’ in the sense that anyone knows who wrote them, or cares.”

Detta, menar Kirby, är anledningen till att vi bara är i Pseudomodernismens begynnelse, för mycket av dagens kultur bygger på endast ett ”nu”, där varken dåtid eller framtid spelar någon roll.

Och verkligen, hur ska allt detta hanteras? Alltfler institutioner och organisationer världen över har som uppdrag att lagra information på nätet, där kanske Google är den starkaste i högen. Har även hört för ett tag sen att en amerikanskt företag lagrar alla Twittermeddelanden.

Jag tycker inte att denna utveckling är fel. Det finns en enorm möjlighet att låta alla få sin röst distribuerad och hörd – att man känner att man kan påverka, men då fordras ett ansvar. Dessutom känner jag sällan de aktiviteter där jag som publik är involverad att påverka inte bär ambitionen att vara ett konstverk, vilket jag tycker borde finnas där, och i det läget bör materialet hanteras och struktureras. Men regeln är enkel: Är jag publicerad på Internet deltar jag i konstverket och kulturen.

Bild med fel text

Händelse från verkligheten:

En fotograf publicerar en bild på ett träd i en dagstidning med rubriken ”En liten fågel”. Telefonen hålls aktiv där bland andra en äldre dam ringer in med klagomål att hon letar och letar i bilden efter fågeln, men den fanns ju inte! Hur kan fotografen skriva en sådan vilseledande bildtext?

Publiceringen är ett experiment/ett ifrågasättande med en tes som understryks av damens reaktion: att vi ofta är beroende att tolka något visuellt med ledande text. Varför kan en tidningsartikel inte berättas av endast bilder? Är vi i vår tid så beroende av skriften? Och kanske än viktigare: Om en bildtext ska finnas där ska den inte tautologiskt upprepa det som det visuella visar på, istället finns en storhet i att kunna komplettera bilden, anser jag.

Handlar förhindret om rädsla att inte veta hur man ska tolka en bild? En text har en början och ett slut, medan en bild har många komponenter utan den vägledningen. Jag anser därför att bilden medför större frihet för betraktaren. Kanske förlamas vi i vårt skriftberoende.

Ur vår aristoteliska tradition i västvärlden vill vi ofta tro att text och repliker är det primära och kanske enda sättet att röja något genom, detta eftersom Aristoteles’ tankar kring epiken bygger på dramer som endast kommunicerat via repliker. I de fall där handlingen ska röjas återberättas endast denna, såsom i Kung Oidipus (författad c:a 427 f. Kr.).

Den mentala reningen

Har man försummat städningen under längre tid blir den mentala reningen desto större när golvmoppen väl åker fram. Under gårdagen har jag köpt ytterligare hårddisk och säkerhetskopierat allt mitt digitala material. Har dessutom städat i ordning i mitt musikbibliotek. Och nu, avslutningsvis städning av källare och lägenhet.

Jag slänger med lätthet saker för att kunna hantera tillvaron, i motsats till de som är samlare. En triumf för mig är att min glädje över att slänga saker överträffar glädjen att köpa saker. Söker genom renheten en översikt och hanterbarhet. En oöverskådlig källare blir hanterbar och lugnar därför mitt sinne. En annan insikt jag fått kring städning är att jag blir mer målinriktad efter att ha städat. Det uppstår en klarhet, ett flow i flera aktiviteter, bara genom det enkla knepet att ta till dammsugaren först. Jag antar att jag håller en splittriad och kaosartad skapandeprocess i schack genom att stå fast vid tydliga ramar, disciplin och pedantisk ordning omkring mig.

Med vandringen som metod

Har läst en intressant artikel ur förra numret av Arkitektur (7-2012) om stadsvandringen som en politisk handling. Stadens utopier uttrycks genom avstånden i stadsrummet, vilket blir tydligt först när man upplever den tillfots. Att gå i de delar av staden som inte är avsedda att gå i är ett ställningstagande, att tillåta sig att se alla områden i staden som just stad.

Jag som har haft svårt för kollektivtrafiken ser snarare vandringen genom staden som ett sätt att bli både bekväm i den och känna identifikation för den. Jag har haft det lättare tidigare då gåstaden Visby var min studieort, men på senare tid har jag på samma sätt försökt att närma mig Göteborg. En tanke som slagit mig är att behärska hela Göteborg genom att vandra runt överallt, även ut i samtliga förorter och skogsområden däremellan. Göteborg kan möjligen ha förstärkt den uppdelade staden i sin tradition, då fabriker och industrier skapar småsamhällen runtomkring, då det uppstått öar med tomrum emellan.

Keith Bassetts skriver i sin artikel Walking as an Aesthetic Practice and a Critical Tool: Some Psychogeographic Experiments (2004) om vandring i Paris som psykogeografiskt experiment. Han lyfter här fram att den urbana traditionen att interagera med omgivningen genom att vandra omkring i den kommer från övningar av 1900-talets avantgardrörelser, såsom dadaismen, surrealismen och situationismen.

Överklassafari

Situationisterna, såsom Bassett beskriver dem, var några politiskt aktiva avantgardkonstnärer som var aktiva under Paris’ 50- och 60-tal och hade vandringsövningar genom staden som ett utforskande och medvetandehöjande med samhällsomstörtande avsikter.

Paralleller finns med dagens bussturer genom Göteborg som tydliggör segregationen. Fenomenet går även igen i bussturer på Solsidan med titeln Överklassafari. Dock har jag svårt att se hur en sådan upplevelse, med syfte att väcka hat, ska skapa ett bättre samhälle. Hat är ingen motivation av humana slag, ty den är ute efter att skapa ett vi och ett de som i min mening bara brer på samhällsklyftorna.

När agendan för vandringen däremot är fri från fördomar och förutfattade meningar, där ödmjukhet och värme styr strosandet, där uppstår ett undersökande där jag anar att de rikaste insikterna av politisk, social, filosofisk och arkitektonisk art skulle uppstå.

Moralen i arkitekturen

OmklädningsrumArkitektur är moral, det är något jag mer och mer börjat inse när en vän till mig nu försöker inkorporera genusperspektiv mer markant i utbildningen på arkitektur. Att leda besökaren genom olika rum innebär att man försätter denna inför olika val, där det krävs moraliskt beslut. Ta omklädningsrum till exempel. Arkitekten ritar upp ett kapprum där man tar av sig skor och jacka, sen uppstår ett val, att antingen gå in genom den högra eller vänstra dörren, som leder in till två separata omklädningsrum. Något tredje alternativ ges ej möjlighet. Fenomenet går att läsa av enda bak i antikens arkitektur, i de offentliga badanläggningarna, fast med skillnaden att kvinnorna hänvisades till en separat del, gravt nedförminskad och undanknuffad i relation till männens gedigna ytor.

Jag vill med detta exempel inte slå fast att omklädning ska ske i samma rum – ett slags henrum, istället vill jag fokusera på själva valet, att man tvingar in personen i den ena eller andra fållan, för att genom uppdelningen betona åtskillnad mellan folk och folk. I det fall personen känner sig vilja ha avskildhet mot andra bör inte en arkitekten ta för givet i vilken grupp man ska förvisas till. Det bör alltså ges större respekt och givmildhet i alternativa möjligheter hos den som använder anläggningen.

Förslagsvis kan alla få ett eget avskilt bås. Förslagsvis kan gruppuppdelning ske, fast med mer eller mindre öppen plan där ändå möjlighet för möte kan ske – även, hemska tanke, mellan könen och åldrarna. Här får arkitekten helt enkelt balansera mellan integriteten, öppenheten och slutenheten. Kort sagt, det bör finnas fler alternativ att ta ställning till än att på slentrian bara slänga upp två omklädningsrum.

Ty när arkitekten tar ställning, då öppnar det också ögonen för användaren att se nya möjligheter än vad de tidigare trodde var möjligt, något man förenklat kan kalla look outside the box.

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑