Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Kategori: litteratur (sida 1 av 2)

Författares nedstigningar i sig själva

Elfriede Jelinek, som fick Nobelpriset i litteratur 2004, fångade mig totalt efter att jag sett föreställningen Babel på Stadsteatern i Göteborg 2010. Jag hade närmat mig hennes författarskap, och indirekt henne själv, genom att se Michael Hanekes filmatisering av hennes bok Pianolärarinnan. Denna berättelse ligger oerhört nära henne själv. För mer info om denna, läs mitt tidigare inlägg här. Efter att också ha läst den boken förstod jag hennes storhet. Hon skriver lika snabbt som hon tänker och gör i många av sina verk inga omskrivningar.

Genom en dokumentär om henne på SVTPlay har jag fått en djupare bild av henne, även om programmet bara är en halvtimme långt. Det mest intresseväckande ur programmet var hur Jelinek berättade om sitt skrivande.

Jag kan i skrivandet se en tudelning mellan författares kontrollerande av den text de skriver, och det djuplodande och intuitiva skrivandet där författaren är i sådant flow att tankarna spinner snabbare än medvetandet. Att ha fått igång detta snabbt spinnande tankemaskineri fodrar en snabbhet i dokumenterandet av dessa infall. Flyktiga och obearbetade tankar är rena, men om skrivandet släpar efter är risken att tankarna går en förlorade.

För Jelinek flödar texten fram i skrivandet. Hon berättar i programmet hur språket börjar tala för sig själv och ibland får för sig att vända henne ryggen. Språket får henne att släpa efter. Vid dessa stunder är det språket, inte Jelinek, som talar. Det kan vara lätt att förringa betydelsen av språkets dominans i skrivandet, detta då det är så lätt att tänka att skrivna texter är sprungna ur författarens medvetenhet och insikt, men det förekommer också i många fall dessa undermedvetna tankemönster som projiceras på författaren, och där denna slaviskt måste hinna med att fånga de förgängliga ordfraserna.

Denna närhet till språket påminner om psykoanalytikern Clarence Crafoords skildring av Selma Lagerlöfs skrivande. Han menade att Lagerlöf hade gjort självanalys genom sitt aktiva dagboksskrivande och att hon genom romanen Gösta Berlings saga hade gjort sig tillräckligt bekant med sitt undermedvetna att hon i sitt fortsatta skrivande med lätthet kunde ösa ur sig av sitt fördolda stoff. Kanske låg storheten här i släppa kontrollen över sitt skrivande, vill jag tro. Även Ingmar Bergman, vill jag mena, lyckades djuploda som mest i två av sina filmer. Dessa två filmer var också sprungna ur en medveten vilja att inte lägga sig i själv, utan att helt låta sig dikteras av sina föreställningar. Om han tänkte på ett ord eller en bild var han därför tvungen att lägga in denna i filmen.

Varför vill man då nå dessa undermedvetna bilder? För det första är det en bedrift att släppa överjagets tuktande av tabubelagda ämnen inom en själv, det är ett hälsotecken att inte kuvas av rädslan att våga uttrycka sig. För det andra är det, också till följd av självcensurens upphävelse, uppriktigare och djärvare bilder som kommer fram. Brutaliteten och rättframheten som många refererar till i Jelineks litterära uttryck orsakas förmodligen av hennes förkastade självcensur. För det tredje menar t.ex. Freud att det undermedvetna besitter ett djupare intellekt än det medvetna, vilket självklart gör det lockande att leverera bilder som är sprungna ur detta djupare plan av en själv. Den dramaturgiska kvalitet som det undermedvetna besitter kan vi beskåda varje natt genom drömmarnas intensitet, ty det är svårt att uppleva en dröm utan engagemang och närvaro.

Det står för mig allt klarare att skickliga författare har förmåga att dels kunna göra dessa s.k. nedstigningar i sig själva och dels kunna översätta dessa till en konstnärlig produkt. Det finns dock många exempel på försök till författarskap som slutat olyckligt, där man utfört en nedstigning men hamnat i psykisk sjukdom som omöjliggjort ett avslutande av ett litterärt verk. Psykoanalytiker Johan Cullberg har i boken Skaparkriser jämfört August Strindbergs skaparkris mot Stig Dagermans. Intressant diskussion kan uppstå kring varför Strindberg klarade sig ur krisen och publicera sitt inferno i bokform medan Dagerman gick förlorad i nedstigningen och tog sitt liv i 31 års ålder.

Bildkälla: Manuelrico.blogspot.se

Konsten att läsa

För många är läsandet som rinnande vatten, där sidorna flyter fram i en jämn puls. För mig har läsandet över åren varit förknippat med ett, i nästan samtliga fall, visst mått av motstånd. En tröghet. Har precis läst ut Tatiana de Rosnays Sarahs nyckel (2007). När jag nu under kvällen läst 150 sidor som sängläsning har jag kommit i kontakt med tanken på hur denna tröghet upphört.  Jag vill inte bara lovorda boken, ty spänningslitteraturens dramaturgi har en lätthet i sig, med tydliga cliff hangers. Men jag vill hoppas och tro att även kärvare böcker skull te sig lika flödande för mig nu som Sarahs nyckel.

Hur kan detta komma sig? Innan  jag släckte lampan tänkte jag på den koncentrationssvårighet jag överlag haft kring litteratur – emellertid avfasad med tiden – präglad av ett slags hetsläsning, att aldrig riktigt sjunka in i texten – att sjunka in bakom texten. Jag har alltför många gånger stannat upp i en bok efter 50-100 sidor och känt: Jag orkar inte. Det kan ha med viljan att effektivisera att göra, att försöka plöja en bok så snabbt som möjligt, och att jag därför inte har tid att låta orden sjunka in i mig som stenar i älven. Paradoxalt nog är det kanske just dessa stenar som behöver sjunka till botten för att motivation ska finnas att ägna två timmar extra åt kvällsläsning.

Det är också med förnöjsamhet jag lägger ifrån mig boken, då jag känner hur jag trampar ny mark, hur jag faktiskt kanske kan bli den aktive och samtidigt djuplodande läsare jag så innerligt imponerades över att folk i min närhet – främst under gymnasietiden – kunde vara. Att ta första steget ut i träningssnåret gör det lättare att ge sig ut på nästa, som att utföra en mental plogning där alla hinder man byggt upp över tid plötsligt känns mindre och hanterbara. Därför ska det bli kul att ta sig an en ny bok imorgon.

Bildkälla: Agnesilund.se

En sann historia

Benny Holmberg skriver i Tidningen Kulturen huruvida Lars Noréns En dramatikers dagbok är autentisk eller ej. Artikeln gav mig en tankeställare. År 2009 blommade debatt kring vad som innebär en dokumentär roman efter att Liza Marklund kallat sin roman Gömda (1995) för “en sann historia”. När hon senare tog tillbaka sanningshalten i historien slog det hus i helvete av upprörda läsare. Är det lögn att kalla sin berättelse för sann om den bär fiktiva element? Jag har läst mängder av självbiografiska texter, där jag självklart utgår från sanningshalten, såsom i Franz Kafkas, Selma Lagerlöfs och Virginia Woolfs dagböcker, Nils Claessons Blåbärsmaskinen (2009), August Strindbergs Tjänstekvinnans son (1886) och Inferno (1897), Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt (1913-1927) och sist men inte minst Lars Noréns En dramatikers dagbok 20002005 (2008) och En dramatikers dagbok 20052012 (2013). Vad har alla dessa gemensamt? Jo, det skildrar författarens egna upplevelser.

Nils Claesson berättade under en föreläsning i samband med boksläpp av Blåbärsmaskinen (2009) om hur hans använda fiktiva element i mindre grad, så länge känslan och erfarenheten var sann. Han gav sin bild av sin far, den folkkäre författaren Stig Claesson. Att vara trogen sanningen var här lika stark, även om man kunde tumma på vissa konkreta detaljer.

Man kan dra det ett steg längre, såsom Lars Norén har gjort i pjäsen Natten är dagens mor (premiär 1982), där Noréns gestaltning hamnar i ett gränsland mellan realism och fantasi. Hans argument med de fantasiska inslagen sades i en intervju (som jag dock saknar referens till) förhöja den sanningshalt som erfarenheten hade, ty vid starka trauman nödsakas man att tillämpa fantasin för att stå ut. Är dessa fantasiinslag därmed mindre sanna än de realistiska, om man upplevt bägge lika starkt?

Man kan vända på situationen och fråga: Varför är det så viktigt för folk att veta om någonting är sant eller ej? Har det med identifikationen att göra? Har det med tiden att göra, att vi idag omges av så mycket information och så många intryck att vi måste sorla bort det onödiga, och att selektionen blir enklast genom kategorierna sant/falskt? Dock simmar begreppen in i varandra. Ingenting är svart och vitt. Jag känner själv hur fiktionen gärna får äta sig in i sanningsbegreppet så länge just man känner sig trogen mot upplevelsen, känslan och alltså erfarenheten. Dessutom kan fiktionen hjälpa sanningen på traven. Genom att kasta om karaktärernas namn, miljön och tiden kanske det verkligen blir en sann historia så till vida att författaren kan släppa krav på förtal och andra juridiska och moraliska knivigheter. Känslan framför allt!

Bildkälla: Bloggproffs.se

Föråldrade sätt att sprida nyheter på

Jag har mött några problem med etablerade nyhetskanaler och deras digitala prenumerationsmöjligheter. Att kunna läsa tidskrifter och tidningar via läsplatta och mobil är en miljömedveten insats, med undantaget för den energi som går åt till att tillverka hårdvarorna. Här gäller det att hänga med i tekniken och satsa fullt ut på alternativa prenumerationsmöjligheter. Det blir smidigare och framförallt billigare för alla parter, då tryckpressar snart är ett minne blott om all information kan skridas digitalt.

Det första problemet är att flera etablerade tidningar och tidskrifter i Sverige har inte följt utvecklingen kring digital läsning. Det går att prenumerera digitalt, men då krävs det att man använder webbläsare för att varje dag logga in på en användare där man kan nå en PDF-fil. Detta är ett krångligt, föråldrat och tidskrävande sätt att läsa en tidning på, istället för att bara ha tillgång till dagens tidning genom en app. Tillgänglighet och enkelhet är A och O.

Vid prenumeration väljer dock flera tidskrifter och tidningar att ge en digital kopia för läsplatta och mobil, men priserna är samma som pappersversionen. Orsaken är oklar, då det för mig är självklart att priset lär sjunka markant om hela tryck- och distributionsmomentet försvinner.

En sista intressant företeelse är att flera nyhetskanaler väljer att erbjuda en digital version om man redan prenumererar på pappersversionen. Vad är poängen med det om man har papperstidningen, ställer jag mig frågan.

Dock finns det utantag, där tidskrifter som National Geographic verkligen förstått kvaliteterna med digital prenumeration och dess särställning mot pappersversionen. På läsplattan går det nämligen att interagera i artiklarna, att kunna vända och vrida på föremål, att kunna zooma in och ut i kartor, att kunna gå runt i ett virtuellt landskap som avhandlas, se videor, osv. Möjligheterna är oändliga.

Det krävs ett krafttag för att nå ut, ty idag ser läsvanorna helt annorlunda ut gentemot för tre år sedan. Om syftet är att nå ut till så många läsare som möjligt utan att omkostnaderna ska höjas är den digitala eran en gyllene tid.

Bildkälla: Foxnews.com

Kreativt skrivande nattetid

Det sägs väl att kreativiteten inte följer schemat, och det kan jag nog skriva under på efter nattens plötsliga skrivinfall. Jag hade planerat att gå tidigt till sängs, men så blev det att jag tänkte på ett gammalt oavslutat projekt jag arbetet med i mitt filmkollektiv. Som så ofta när man ska sova naglar sig tankar fast och vägrar att lossa sitt grepp. Men jag spelade upp bilder i mitt huvud kring olika situationer i filmen som jag kände förnöjelse inför. Här upplevde jag det ena glädjeruset efter det andra kring idéer som väckts. Så infall sig tanken, att om jag somnar nu, då kommer alla insikter jag fått inatt att vara försvunna imorgon. Jag bestämde mig därför att, utan att tända lampan, slå på min dator. Satt så och skrev ner ett relativt utförligt manus, eller kanske snarare en blandning mellan scenlista och filmmanus.

Det fantastiska med nattens mörka slöja som omslöt mig, med undantag från skärmens ljus, var att den fick tid och rum att lösas upp. Jag var heller inte den som styrde texten. Istället följde jag efter och iakttog händerna som smattrade ner ord på tangentbordet. Jag var fast, och jag visste att händerna inte skulle släppa tangentbordet förrän texten var färdigskriven. Sagt och gjort. Klockan tre på natten var jag färdig och totalt uppe i det blå. Men med en inställande känsla för morgondagens bestyr kunde jag emellertid somna utan problem.

Kanske är det natten som färgar texten med det som brukar kallas Kafkastämning, dvs. en blandning av realism och mardrömslik logik. Författaren Franz Kafka själv (se bild) arbetade ju med olycksfallsförsäkringar på dagtid och skrivande på nätterna. Det är en tid då mörkret fördunklar syn och psyke.  Kafkastämningen attraheras jag av, kanske för att den har potential att bära sannare bilder/situationer än realismen förmår porträttera, detta för jag bejakar känslans äkthet före realismens.

Texten är klar, och det är mycket möjligt att jag och mitt filmkollektiv börjar att – hemska tanke – producera min nattliga text till film.

(Bildkälla: Länk)

Ett läsande inåt

Denna afton satte jag mig med en bok jag läste för några år sedan, ur vilken jag byggt upp en hel föreställningsvärld kring miljöer runt franska slätter kontrat med stadsliv i ett mindre samhälle där jag bor i en lägenhet av sådant föråldrat skicka att golv och reglar knarrar då jag går över dem. Jag började efter att ha läst boken få återkommande drömmar med stark attraktionskraft kring just ovannämnda motiv. Jag förstod aldrig orsaken till denna lust. Ej heller hade jag efter nog så många drömmar kommit vidare. Drömmarna och dagdrömmarna grävde ur samma samling som tidigare.

Därför var det mig av större vikt att åter beträda källan bakom denna mentala uppståndelse, boken. Och jag satte mig med rykande te i hand och började från början av boken, med förhoppningar som lätt skulle få teet i koppen att skålla min hand. Men jag höll ställningen sida efter sida. Jag kunde visserligen känna igen beskrivningarna som jag tidigare läst, men mina reaktioner var mig dolda. Jag lät orden sjukna in, men de tedde sig likgiltiga. Det tycktes inte bara handla om en annan känsla än den jag haft när jag första gången läste boken, jag tycktes läsa en helt annan historia. Hur kunde detta komma sig? Situationen förehöll så radikal, att om jag hade läst boken för första gången idag hade jag aldrig kunnat få syn på de bilder och miljöer som träffade mig så brännande då.

Det tycktes bara handla om en sak, att bokens explicita skildringar gav mig såpass mycket näring att mitt undermedvetna lockades att leta efter associationer, som en nyckel utan dörr, men som i mötet med den tid jag läste boken måste ha burit den låsta dörren själv. Men när jag idag återvände till boken fanns nyckeln kvar, men dörren var försvunnen.

Att läsa sig till inspiration för skrivande

Författaren Nathalie Goldberg, mest känd för sina texter kring att skriva.

Författaren Nathalie Goldberg, mest känd för sina texter kring att skriva.

Jag har funnit intresse i mängder av böcker om att skriva, och det har kretsat kring alltifrån struktur, att sälja in sin idé, psykologi och inte minst att komma igång med skrivandet. Den sistnämnda är en kick att läsa då den verkligen tenderar att inspirera till att fatta pennan. Exempel på denna fann jag på en bokblogg igår, där Jonna Lindberg tipsar om Skrivarbok – om konsten att skriva prosa, poesi och journalistik (2010) av Siewert Carlsson. Här kommer ett utdrag:

Beskriv…
– En apelsin. Hur känns det att skala den, att dofta på den, att äta den?
– Ett minne. Minnet av en doft, en smak, en god måltid, ett sorgligt avsked, en god människa.
– Din omgivning. Gör en skiss i ord som beskriver ett rum, eller annan lokal med detaljer, som berättar om atmosfären i lokalen.
– Naturen runtomkring dig. Berätta om vad som sker, bladen som tyngs av insekternas klängande, den tungt doftande myllan.
– Stämningar och känslor du upplevt. Beskriv sorg, hat, upprymdhet, fridfullhet. Vad tänker du? Berätta.
– När du skulle börja skolan. Berätta fritt utan krav på “sanning” om upplevelser i din barndom, fantisera om hur det kändes, hur det var att vara barn.

För mig föds idéer för skrivandet just ur små iakttagelser, och då är det alltså inte bara tal om iakttagelser via ögonen. Den omfångsrika skildringen av ett föremål, en företeelse, en person eller en miljö uppkommer ur lyssnandet av flera sinnens perception av motivet. Här är böcker som Skriv med kropp och själ av Nathalie Goldberg (2007) värd att nämna, som också belyser vikten av avlyssning av den sinnliga perceptionen.

Spåret efter myggan och flickan

antikvariatJag kan inte annat än att förundras över den extrema fysiska (och därav psykiska) närhet som finns bevarad i handskrivna texter. Författarinnan Kerstin Strandberg skriver i sin roman En obeskrivlig människa (2005) hur hon en gång köpte en handskriven dagbok från ett dunkelt antikvariat. Boken var skriven av en 11-årig flicka som levde för sådär 100 år sedan. I dagboken hade flickan dragit en pil och skrivit ”Här dödade jag en mygga”. Ovanför pilen låg en brunröd fläck fastklibbad i det sträva men fint grängade arket. (s. 19)

Jag läste en gång en bok vari en liten lapp låg fastklistrad på insidan bokbandet. Boken var tryck runt 1870, och på lappen stod regler för hur boken ska användas … och inte användas. Exempel, dock utan citat: Om sjukdom förekommer i släkten, var god ge genast tillbaka boken till det bibliotek där boken lånats ifrån.

Vad är det som känns så lockande med historiska föremål? Kanske är det just viljan att förnimma en svunnen tid, att genom känsel likväl som lukt nå något bakåt i tiden. Men detta bakåt i tiden tror jag bara är ett fantasisprång in i oss själva, att komma i kontakt med sidor av oss själva som hamnat i slummer. Att söka upp något i oss själva med de föremål vi lockas av, där en till synes ny sida av oss själva öppnas. Detta påminner om något jag läst ur Låt Proust förändra ditt liv (1997) av Alain de Bottom: ”På samma sätt tror vi [intellektuellt sätt] att vi inte längre älskar de döda, men om vi råkar hitta en gammal handske brister vi i gråt.” (ss. 162-163)

Det frivilliga minnet är inte lika skarpt som det ofrivilliga, som kommer av plötsliga erinringar. Genom plötslig förnimmelse kommer vi i kontakt med sidor som behöver bearbetas – vissa med mer akut behov än andra, vilket styrkan i känsloreaktionen vittnar om.

Vi lockas så in genom klädskåpet för att kliva in i vår egen Narniavärld.

På spaning efter den tid som flytt: Combray

Återkommer i minnet av när jag lyssnade på ouvertyren av På spaning efter den tid som flytt, Combray (1913), av Marcel Proust. Även om strukturen skiljer sig från den traditionella romanen följer Proust en högre prioritet och vördnad för att beskriva minnen av förnimmelser och händelser, och minnet följer inte den traditionella strukturen.

Boken är därför inte bara gestaltad, utan också berättad, av Proust själv, eller av möjligen hans alter ego. Vi kastas in i hans sovrum som barn, när han innerligt efter middag gått tidigt upp till säng i väntan på att hans moder ska komma upp och ge honom en godnattkyss. Svek, gränslös sorg och längtan slås an när det under festlig tillställning blir svårt för modern att hinna med denna hans livsnödvändiga ritual, vilket ger honom dessa känsloreaktioner som sedan håller mig andan flera gånger under berättelsen, ty även då berättaren går vidare med att beskriva andra fragment av sitt förflutna är det ändå präglat av dessa tunga känslospel, som en ständig andnöd.

Berättaren har ett öga utåt, ett extremt närvarande spel på sin omgivning, att i detalj observera smaker, dofter, färgkulörer och röster, och har därigenom möjligheten att få större klarhet om sitt inre.

Den dunkla fragmentariska stämning som präglar bokens innehåll ter mig därför viktigare emedan jag själv blir en sökande, liksom berättaren själv. Därför är det med ett drömskt rus jag avslutar berättelsen, ett tillstånd ur vilket jag möjligen sakteligen kan skönja någonting – att ett frö satts i jorden, och att jag nu efter berättelsens slut väntar på att det ska gro.

En kamp att fånga det inre

Har sett ett intressant reportage i K-special om Karl-Ove Knausgård, året efter hans sista bok ur serien Min Kamp (2009-2010) – detta oerhörda självbiografiska verk som kan jämföras med Marcel Proust svit kring ens självutlämnande.

Jag ser något storartat i den uppgift som vissa författare tar på sig, att berätta något oerhört utelämnande, närmast pikant privat – det är storartat för att dessa författare tycks denna sårbara närhet till sitt ämne trots det tycks behandla det som redan stelnat och kallt stearin, inte det mjukt, brännande och klibbiga det bör vara. Jag tänker likväl på Nils Claessons bok om sin pappa Slas, Stig Claesson, Blåbärsmaskinen (2009). I denna bok uppstår distansen till skildringen av pappan också mycket av det avhuggna språk som Claesson använder – där meningarna är så korta, och där luckorna mellan orden är så stora att jag drar paralleller med lyriken. Även styckeindelningens form påminner om detta, där stycket oftast bryts varje rad. Och när jag nu tar mig an Knausgårds privata skildringar kommer jag också att tänka på Marcel Proust, också då Knausgård i TV-intervju från tidigare medverkan i Babel berättade att han ville göra ett litterärt självmord, dvs. att beta av allt i sitt förflutna tills det tillslut inte finns någonting kvar.

Vad händer då sen, frågan programledaren, och Knausgård verkar trots detta ha mycket kvar som i planeringsstadiet efter “självmordet” – något som dessvärre inte Proust hade då han efter den sista tiden av sitt liv isolerade sig och skrev. När han skrev “slut” upphörde också livet. Reportaget om Knausgård skildrar alltså detta efter.

Något jag fastnar för i under reportaget är den metod Knausgård berättar att han använde i sin kamp att nå det blödande inom sig. Han skriver en text som river upp smärtsamma blödande minnen inom honom, och han beskriver hur tårarna sprutar när han skriver ett visst skeende, med tanken att han gått över gränsen för vad som kan publiceras av privata, pikanta detaljer, men när han i efterhand läser texten är den inte alls så farligt smärtsam som han trott. Han berättar då hur han försöker komma tillbaka till samma emotionella helvete, att åter trampa dessa smärtsamma upplevelsers stigar för att även leverera detta smärtsamma i texten. Vad berodde då hans egen känsloreaktion på? Förmodligen handlade det om hans egna associationer och konfrontation med minnet, inte vad han faktiskt skrev ner. Kring denna givna smärtsamma upplevelse återvände han gång på gång; skrev, läste, slängde, skrev om, läste, osv. Tillslut kändes hans egna reaktioner orsak till texten, inte till hans privata minne.

Även tanken på minnet, och att fritt kunna hoppa i tiden mellan den vuxne Knausgård och den åttaårige pojken Knausgård ger spännande aspekter, i synnerhet då hans pappa är yngre än honom själv då han skildrar situationen, dvs. att den vuxne Knausgård är sju år äldre än den far han beskriver i tillbakablicken. Här betonas minnet, tiden, döden, och han betar verkligen av fältet med sådan precision och sådan nyansering att det är mig en gåta hur skildringen kan ha flödat med sådan iskall distans och samtidigt närvaro. Är det möjligt att leva och samtidigt studera sitt liv utifrån? Är det möjligt att så att säga sitta på två stolar? Kanske om man tydligt växlar mellan vilket läge man går in i. Knausgård lyckas, och det ska bli en belöning att få ta till mig resten av hans digra texter – med en kvantitet som också kan ställas mot Prousts opus På spaning efter den tid som flytt (1913–1927).

Äldre inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑