Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Kategori: litteratur (sida 2 av 2)

Forskning om kulturens värde

Vilket värde har konsten? Och hur mäter man livskvalitet? Dessa frågor har forskaren John Armbrecht har vid Göteborgs universitet arbetat med i sin nya avhandling.

Genom att studera värdet av kulturupplevelser menar Armbrecht  att värdet av kulturen går att sätta efter hur stort belopp konsumenten är beredd att betala för upplevelsen. Kostar en biljett 100 kronor men kunden kan tänka sig att betala 300 kronor, då är värdet 300 kronor.

Frågan är om definitionen av kulturens värde är så enkel. Det är i denna bedömning viktigt att veta när kunden utfrågas om hur mycket denna kan tänka sig betala, om det sker innan upplevelsen, direkt efter eller långt efter. Jag vill mena att denna bedömning av kulturens värde blir säkrare att sätta enbart om utfrågning sker långt efter att upplevelsen har skett, ty det krävs distans till upplevelsen som medel för att verifiera upplevelsens slagkraft, dvs. att dess kvalitet fortfarande känns lika starkt. Ofta växer dessutom minnet av en kulturupplevelse efter en tid jag haft den, om den är riktigt bra. Jag kan alltså knyta av till den upplevelsen i efterhand och se dess värde genom att ställa det mot andra intryck. Ofta behöver också konsten tid att bearbetas under en tid efter att evenemanget äger rum. Då är det orättvist att bedöma verket direkt efter att det ägt rum. Det måste jäsa till sig, så att säga.

Armbrecht  komplicerar dock begreppet kulturvärde genom att även visa på att konsumenten kan se ett värde i kulturen även om denna inte besöker platsen för upplevelsen. Att kulturupplevelsen finns tillgänglig skapar ett värde i sig.

Här kan marknadsföringen kring upplevelsen vara både stärkande och försämrande, tänker jag. Kommer man dit med andra förväntningar än man möter kan det slå illa, men i bästa fall möter man något man inte visste att man sökte. I andra fall kan ens förväntningar störa ut perceptionen då man innerligt letar efter något som inte finns där.

Dessutom kan jag tänka mig att det är svårt att skapa generella värden kring kulturevenemang som ska bestämma priset, då variationen av kulturintressen skiljer sig så mycket. Det som faller utanför mainstream skulle dessutom marginaliseras eller suddas ut, då deras värde skulle bli så lång att verksamheterna inte skulle vara lönsamma för kulturarbetarna. Kanske skulle kulturen man inte visste att man behövde försvinna. Alternativt skulle varje besökare själv bestämma hur mycket denna ville ge för konstverket.

Från länken ovan kan avhandlingen läsas i sin helhet.

Förfluten rutschkana

Combray

Combray

Under en promenad i en skog jag intellektuellt sätt intalat mig att jag aldrig beträtt vandrar jag nu med en vän. Vi närmar oss en rutschkana: en lång metallcylinder som stupar flera meter ner längs en backe. Inte som en klichéblixt av återkallelse, men som en pulserande värme som inombords växer, känner jag hur jag varit här förut. Nu är landskapet snötäckt, men när jag var här sist hade löven rostat och låg som prasslig bädd. Som treåring hoppade jag in i cylindern och försvann ner. Fler bilder väcks till liv, såsom en jättelik målning av ett monster, målat på en klippvägg. Jag söker mig runt utan fler fynd.

Minnet är som träd: kan man väl finna en kvist förgrenar den sig gärna vidare, hoppeligen närmare stammen. Tänker på Marcel Prousts madeleinekaka doppad i lindblomste. Hans insikt var att en liten tugga med denna smakkombination öppnade upp en förfluten tid inom honom, men världen blev samtidigt dunklare ju mer han i iver åt av kakan. Förgätliga grenar kan skönjas genom ordspråket: För mycket och för lite skämmer allt.

Men sakta lyckades Proust genom kakan komma i kontakt med sin barndomsby Combray, som idag är en turistmagnet för alla Proustälskare.

Ett urtvättat föremål

Att skildra en soluppgång tenderar att bli klichéartad om man på slentrian tar till andras uttryck.

Att skildra en soluppgång tenderar att bli klichéartad om man på slentrian tar till andras uttryck.

Den viktigaste ingrediensen i ett skapande arbete är närvaro. Närvaro innebär att man är påverkbar av omvärlden för att därifrån känna vad som är vackert utan att andra konstnärer ska tala om det åt en. Sinnena måste vara koncentrerade!

Samma med ord.

En beskrivning av ett föremål är sprunget ur närvaro ifall den reflekterar upplevelsen av detta föremål. Och en sann upplevelse av föremålet kräver närvaro. Annars är risken att den beskrivning av omgivningen vi använder är sliten och förbrukad av andra. Ju mer en beskrivning används och blir gängse, desto längre ifrån dess ursprungliga upplevelse kommer den. Färgen bleknar sakta efter varje tvättning.

En mästare på att behålla färgen på ett föremål är Marcel Proust, ty hans förhållande till föremålet är föränderligt och färskt. Han uppmanade folk att öppna sina egna ögon (läs: sina egna sinnen) istället för att betrakta världen genom andras beskrivningar.

Beträffande novellen

Har i tonåren vad gäller litteratur i synnerhet dragits till novellen, dels för min otåliga hållning till att läsa och dels för den precisa men samtidigt dunkla skildringen som ofta förekommer i novellformen. Denna idé tar även Sören Bondeson upp i sin uppdelning mellan roman och novell i Konsten att döda (2011) då han skriver att romanen jobbar med fördjupning i karaktären medan novellen jobbar med antydan; djupet finns genom hänvisningar och undertext. Noveller av Stephen King påverkade mig som ung medan jag några år senare fattade intresse för framförallt Anton Tjechov.

Det jag ser som storartat är att med koncis mening skapa balansen mellan förutsägbarhet och förvirring. Dramatikern Mats Ödeen belyser den koncisa formen genom att citera Tjechov i Dramatiskt berättande: Om konsten att strukturera ett drama (1993):

Du förstår genast när jag skriver: ’Mannen satt i gräset’. Du förstår det därför att det är klart och inte gör anspråk på din uppmärksamhet. Å andra sidan är det svårare att begripa och frestar på uppfattningsförmågan om jag skriver: ’En lång man, av medellängd och med insjunken bröstkorg samt ett rött skägg satt på det gröna gräset som trampats ner av förbipasserande, satt tyst medan han såg sig omkring blygt och skräckslaget’. Detta uppfattas inte ögonblickligen av hjärnan, medan det väl skrivna ska fattas genast, sekundsnabbt.

Peter Bichsel har i sin En bok om att läsa och berätta (1985) sekunderats av Tjechovs iakttagelser. Bichsel framför den paradoxala synpunkten att ju specifikare detaljer vi får veta om en person, ju mer abstrakt framstår hen.

Jag söker också ett förtätat uttryck, där en så kort men samtidigt så djuplodande skildring kan avhandlas som möjligt. Där ser jag en storhet i att koncentrera och avgränsa ett ämne så mycket som möjlighet, detta eftersom tiden man har ger en möjlighet att djuploda i schaktet mer än om ämnet är större. Man kan jämföra detta med att man på samma tid kan gräva ett djupare hål i marken med en liten diameter gentemot en med större. Man kan dessutom berätta om mycket genom lite. Genom att konkret titta på en individs beteende och miljö kan man berätta om ett samhälle och en tid, men bara om förtätningen i historien är sovrad noga, så bara det renaste guldet vaskats fram. Konkret handlar det om att genom nog så många berättelser från en tid göra en förtätning av alla dessa, där t.ex. temat och tonen fortfarande bibehålls.

Miljöer, ambitioner och förfall

Eftersom jag sedan liten ålder fascinerats av arkitektur och konstnärer är det med lust jag på biblioteket skådar boken med titeln Hemma hos författare, konstnärer, kompositörer i Norden. Tomma och privata miljöer av sekretärer, väggklockor, flyglar, trasmattor och gökur visar sig. Kanske säger författarens frånvaro lika mycket, om inte mer, om författaren än om denne hade poserat på sin hemmaplan. Nu var visserligen de flera, om inte samtliga, författare döda, vilka bokens miljöer skildrar, men effekten blir ändock påtaglig även med nu levande personer. Risken hade varit att författarens närvaro visar ett representativt och därför förställt ”jag”, gentemot att skildra denne genom föremål. Det handlar om att återge en sannare bild.

Likafullt ser jag intresse i öde hus, en vän till mig nyligen visade nöje i att ha införskaffat en bok om. Häri finns avbildat miljöer där människan skapat något, såsom ett hus, som på något märkligt sätt övergetts och förfallit. Ett foto visar hur kaffekopparnas innehåll inte ens hunnits tömmas innan huset skulle lämnas för gott. Nästa steg blev självklart att naturen själv fick ta hand om det, i form av växtligheten som äter sig in i skrymslen och vrår, vilka sätter rot och tar över.

Eller vilka är det egentligen som tar över, människan eller naturen?

Tänker på konstnären Karin Mamma Andersson som i sitt arbete dras till bilden av det förfallna, där människan ambitiöst skapat ur drömmen om lycka och liv, men där ambitionen och drömmen kvävs då huset mot slutet ändå står tomt och förfallet. Vad gick snett? Och hur?

Drömkåken (1993) med Björn Skifs och Lorrygänget är ett komiskt exempel.

Den förseglade tiden

Har återvänt till Andrej Tarkovskijs Den förseglade tiden (Bonniers 2009). Jag läste den under sommaren 2010, men för mig blir återvändandet till en bok oftast en annan upplevelse då man är en annan människa, och därför sätter värde på olika saker ur en och samma text.

Tarkovskij reflekterar och visar upp de insikter han fått utifrån sitt filmskapande. En detalj jag tycker är oerhört laddad och intressant är det förhållningssätt Tarkovskij har till filmen som medium. För honom var det inte viktigt att förstå en historia, eller att som filmskapare försöka pressa på en idé, ett budskap. Istället handlade det för honom om att vara sann mot sina erfarenheter och det känsloliv han bar.

Han talade ofta om sanning, och min tolkning av den sanningen är att vara lyhörd och aktsam om den känslomässiga upplevelse man haft, och ju närmare den kärnan man kommer desto sannare är den bilden, bilden av skönhet. Han ifrågasätter ifall det linjära berättandet verkligen är det mest lämpade för filmmediet. Han förespråkade istället det associativa berättandet – att istället strukturera filmen utifrån ett slags inre logik. Då blir filmen inte så mycket en retorik utan snarare en uppenbarelse, vars katarsis man eventuellt upplever som betraktare absolut kan jämföras med religiös övertygelse.

Intuition inom konsten, liksom inom religionen, är likvärdig med övertygelse, tro. Det handlar om ett själstillstånd och inte om ett sätt att resonera.

Tarkovskij menade därför att den intellektuella idé som en film månne bära inte alls är betydelsefull eftersom detta resonemang känns överflödigt och möjligen störande i relation till den känslomässiga övertygelse verket kan bringa genom själva uppenbarelsen. (s. 52) ”Poeten för med andra ord inte bruk av ’beskrivningar’ av världen – han uppenbarar den för oss.”

Dessutom, som han uttryckte det, är det ju enfaldigt av ge anspråk på att filmskaparens intellekt, med det resonemang denne presenterar, ska vara högre och bättre än den betraktaren besitter.

Varför tycker jag då att boken är relevant i vår tid? Med så stark fokus på story i svensk film tror jag poetiserandet i filmmediet kan lyfta känsloupplevelsen kring en händelse. Tarkovskijs förtrogenhet för upplevelserna och erfarenheterna är anspråkslösa då det inte handlar om att kränga på betraktaren ett budskap eller ny världssyn. En skickligt skapad film gestaltar ett stycke känslomässigt upplevd verklighet som i sin tur speglar betraktaren. Eller som en kvinna från Novosibirsk skrev efter att ha sett Tarkovskijs film Spegeln (1975):

Jag har sett er film fyra gånger på en vecka. Och jag gick inte för att bara se den utan för att under ett par timmar få leva ett verkligt liv tillsammans med verkliga konstnärer och verkliga människor… Allt som plågar mig, allt som saknas mig och som jag längtar efter, allt som gör mig upprörd, som gör att jag mår dåligt eller känner mig instängd, allt som är ljust och värmer, som gör att jag lever, och som fördärvar mig – allt detta ser jag som i en spegel i er film. För första gången har en film blivit något verkligt för mig, och det är för att känna att jag lever som jag går och ser den och låter mig uppslukas av den.

Författarens digitala performancekonst

När jag nu börjat använda Googledokument, där jag kan dela ett dokument med andra och där vi simultant kan skriva i samma dokument, då slog det mig vilka möjligheter författare har att nå en ny arena genom en speciell typ av performancekonst.

Kanske har grävandet i skapelsens ursprung varit lite nördigt, men jag är beredd att ingå i den gruppen, som jag kan dra koppling till dadaisternas poesiskapelser, där man klippte ut ord på små lappar som man kastade omkring sig för att ur slumpen skapa konst. Detta blev inte bara en konstnärlig metod, det blev också ett uppträdande i sig.

Jag tänker mig att författare har möjlighet att utnyttja den digitala världen och sociala medier för att på vissa bestämda tider skriva i ett Googledokument som innan detta hunnit marknadsföra sig – dvs. långt innan verket ens hunnit påbörjas. Kort sagt, man kan sitta på åskådarplats hemma på sin egen dator och följa författaren skriva en roman i realtid. Här betonas process mer än verk, och när författaren skriver, gör ändringar, upprepas sig, osv., då uppstår denna alldeles säregna performancekonst som jag åtminstone tror skulle locka en visserligen smal krets, men ändock en krets av entusiaster.

Pianolärarinnan

Sedan föreställning Babel i Göteborgs Stadsteater 2010 har jag fått upp ögonen för Elfriede Jelinek. Elfriede Jelinek. Huggande ord, som liksom flödar på själv, utan att hon kontrollerar dem. Hon väljer ett ämne, och så spinner orden. I det här fallet väljer hon en person oerhört nära sig själv. Eller är det en självbiografi? Pianolärarinnan Erika hålls i järngrepp av sin överkontrollerade mor som stakar upp livet för henne. Modern egna misslyckade ambitioner blir ett outhärdligt fängelse för dottern, som nu måste ta på sig uppgiften att bli den framgångsrika pianisten. Men dottern har fyllt 40 år och sitter fortfarande och undervisar elever. Ur isoleringen lär Erika emellertid komma nära sin elev Walter, där en ömsesidig ömhet och närhet inte verkar vara det idealiska för lärarinnan i den nalkande kärleksrelationen. Det handlar om ett inre behov, då hennes sexuella drifter hållits igenbommade, ett behov kopplat till det järngrepp om makt hon hela livet tvingats underkuva sig.

HON sparkar en gammal kvinna på höga hälen. Varje fras kan hon koordinera med det på förhand bestämda stället. Bara HON kan flytta allt till dess rätta plats. Hon slår in okunnigheten hos dessa bräkande får i sitt förakt och straffar fåren med det. Hennes kropp är ett enda stort kylskåp, i vilket konsten håller sig frisk.

Pulsen känns, dvs. den rytm i vilket Jelinek lägger upp sina meningar. Hon har musiken med sig från barn- och ungdomen då hon fick en flygel som barn, övades in i dramatik, violin, piano och orgel. Men tillslut sa det stopp. Hon gick inte ut på ett år. Vägen ut blev genom skrivandet.

Ur teaterföreställningen från 2010 sades det att Jelinek inte gör genomskrivningar, åtminstone inte på senare tid. I detta färska flöde av ord, där rytmen finns med från början, skulle rättelser i efterhand te sig falskklingande. Varför rätta till något, då man ändå inte själv är den som styr texten? Hon säger själv att språket är fritt att uttrycks sig själv, där hon själv närmast släpas efter. Och vad är då detta ”släpas efter”? Förmodligen formeln för tankens hastighet genom skrivhastigheten, även om hon säger sig skriva i samma hastighet som hon tänker.

Och att låta språket få egen fart gör framförallt att censuren inte hinner med, dvs. självcensuren. Denna tror jag är den största fienden i dramat, om denna hela tiden lägger an på texten – girig nog att tro sig ha ensamrätt på innehållet. Men inte i Jelineks fall. Språket är rättframt, stramt, precist och skavande.

Mer Jelinek, helt klart!

Follow my blog with Bloglovin

Nyare inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑