Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Kategori: musik (sida 1 av 2)

Tankar kring konstens attraktionskraft

När jag ser på film är det inte i första hand handlingen som intresserar mig utan stämningen och atmosfären. Här blir miljöerna och karaktärerna viktiga byggstenar i stämningsbygget.  Det blir då även tydligt när filmberättarna presenterar egna erfarenheter eller när det bara är slentrianmässiga klichéer, kort sagt, om berättelsen är ärlig eller inte. Det oärliga berättandet avslöjas just genom dess användning av klichéer medan det äkta per automatik bär med sig originalitet. Den ena skapas ur närvaro, den andra inte.

Av denna slutsats kring mitt eget filmintresse blir det också viktigt att föra över denna insikt i mitt eget filmarbete – det lilla filmarbete jag nu bedriver då jag förvisat filmskapandet till en inte alltför aktiv hobbyverksamhet. Märkligt nog ställer jag mig likgiltig eller närmast tvär till filmfestivaler och filmindustri som helhet. Det är istället – i likhet med den ryske regissören Tarkovskijs inställning – den äkta erfarenheten, som attraherar mig, eller egentligen ännu flyktigare, genuint berättade stämningar. Eftersom stämningar är som små beståndsdelar av en erfarenhet kan de också fungera som fria konstverk i sig, utan behovet av handlingens tillhörighet. Så resonerar åtminstone jag med spjärn från film som attraherat mig mest.

Emellertid kan en handling, dvs. den längre serien stämningar och expositioner, stärka filmupplevelsen, men det är alltid av sekundär betydelse. Detta står klart för mig då jag ofta återvänder till filmer, vilka jag kring handlingen ställer mig likgiltig, men vilka jag törstande fragmentariskt förnimmer genom utvalda avsnitt. Jag spolar fram till några få minuter eller sekunder där en viss stämning infinner sig. På samma fria och obundna sätt förhåller jag mig till musik – i synnerhet klassisk musik – då jag föredrar enskilda avsnitt snarare än ett helt verk.

Att jag konsumerar film och musik på det sättet gör därmed att mitt behov av att skapa ett helt verk, dvs. en hel berättelse, är överflödig. Utmaningen är istället att greppa stämningen genom snabb övertygelse, uppbyggt utifrån filmens eller musikens gestaltningskomponenter, vilka med perfektion i hammaren slår till stämgaffeln just i rätt ögonblick. Om två människor ska gräva var sin brunn på samma tid kommer den som gräver brunnen med minst omkrets att hinna djupare. På samma sätt kommer filmen eller musiken –  eller likväl avhandlingen som bildkonstverket – att nå djupare om dess avgränsning är så avsmalnad som möjligt, just i syfte att skildra en viss stämning så omfångsrikt och mångfasetterat som möjligt. Jag vill leva i övertygelsen att upplevelsen därmed blir tjockare, och att den kräver mer ansträngning av sin publik. En sådan tjock stämningsförnimmelse kan vara antingen kvävande eller syrerikare beroende på stämningens art.

Som fördjupning i ämnet bör nämnas att det just är temperamentet ur konstverkets rytm som på det medvetet tydligaste sättet fångar mitt intresse, om det så rör sig om film, musik, litteratur eller bildkonst. Genom ett djuplodat ämne går här att avskilja flera simultana röster, vilka rör sig obehindrat från varandra, men vilka tillsammans skapar en resonans.

Liksom ett träningspass ter sig konstprocessen tärande och mödosam. Inte sällan har konstteoretiker vittnat om hur skaparna upplevt hur existensen hotats i detta vaskande ur ens inre. Men när träningen avslutas och man står i duschen uppenbarar sig ett landskap av tyngdlöshet, hur man hägrande kisar med blicken i det starka, varma motljuset och vattnet.

Det är på den spelplanen jag vill ge mig hän då tiden för hobby infinner sig.

P.S. I samma stund som detta teoretiska bygge känns stabilt och övertygande förefaller det faktiska filmskapandet som än mer fjärran eftersom de teoretiska insikterna sällan är tillämpbara som metod i filmprocessen. Eller också har jag bara inte ansträngt mig tillräckligt. D.S.

Utan eko

 

Effektivt sökande av att bli färdig, att slutföra, är något som driver många i ett skapande. Däremot vill jag mena på att ett avslutat verk inte alls skulle vara starkare och viktigare än det oavslutade, detta har Bach visat oss med sitt ofullbordade verk Art of Fugue (Fugakonsten). Flera variationer på ett tema spelas, men det avslutas aldrig, för under 14:e stycket hinner han dö. Någon av hans söner ville istället fylla igen tomrummet med ambitionen att göra sin fars verk fullständigt.

Men vad är meningen med det?

Istället tittar jag tillbaka på Johann Sebastian Bachs tomrum, där jag känner att skapandeprocessen och närheten till denna blir så bärande. Det slutliga verket är inte allt! Jag återkommer ofta till detta verk, och i synnerhet detta sista stycke, i synnerhet för att uppleva tomrummet. En gestaltning av Bachs död, gestaltad av Bach själv.

De sista sekunderna (stort tack till Glenn Goulds osentimentala och rättframma spelande) är hårda polyfoniska toner i sakta puls som hackas ur led, ett chockerat snabbt avslut utan avtoning med pedal. Ett slaganfall!

Och sedan kommer…

…den kompakta tystnaden, så koncentrerad att man skulle kunna skära rakt igenom den.

Det som ter sig ännu märkligare är det faktum att det sista stycket i verket är en fuga, skriven utifrån hans namn: B, A, C och H. Det var som om han visste att han inte skulle förmå eller hinna skriva mer. Han valde därför att sätta punkt för sitt komponerande och signerade istället verket med sitt namn.

Men varför återkommer jag till tomrummet i verket, till de där sista sekunderna av Contrapunctus 14? Vi är idag vana att kändisar delar sitt privatliv genom sociala medier, eller åtminstone den nakna persona de framställer sig själva som, vilket ger en känsla av kontakt och närhet till kändisen. På samma sätt blir kontakten och närheten till Bach tydlig då hans skapandeprocess blottas i det oavslutade. Det blir ofrånkomligt att tolka in hans känslor i de spröda men hårda tonernas temperament de sista sekunderna för att få syn på något av kompositören.

Ett stycke skört liv.

Glenn Gould – Contrapunctus XIV (Fuga a 3 Soggetti) unfinished from The Art of the Fugue, BWV 1080 – Excerpt

Bildkälla: The Compass Rose

 

Att vara begränsad kreativt

pianoUnder snart ett halvår har jag och en vän komponerat musik hemma hos mig. Musiken rör sig i huvudsak mellan atonal expressionism, böljande impressionism och 70-talsprogg, i ett projekt som går under namnet programmusik. Programmusik innebär instrumental, klassisk musik som avser skildra en historia. Detta innebär att vi tidigt skrev ett manus som vi nu, scen för scen, gestaltar instrumentalt.

Av tekniska skäl har vi varit oförmögna att kunna spela musik tillsammans. Vi har därför spelat in musiken en och en, där vi sedan bygger upp musiken lager på lager. Detta har dock hämmat oss stundom, när vi drivits av att improvisera ihop, och då kunna lyssna av varandra i spelandet. Dock har införskaffandet av nya högtalare gjort att denna mentala spärr nu kunnat släppa. I förrgår kväll kunde vi därför för första gången improvisera tillsammans, där vi spelade in de två instrumenten samtidigt och parallellt. Denna frihet resulterade i åtta minuter musik. Oerhört förlösande! Att inte vara begränsad kreativt ger mig känsla av tyngdlöshet, ty jag känner mig alltför ofta instängd i teknikens ofullkomligheter.

Jag började spela in egen musik år 2000. Musiken finns därför kategoriserad på min dator i årtal därifrån. Då var det enklare teknik, såsom audioinspelning direkt från mitt keyboard jag hade då – tiden innan jag upptäckte MIDI. Självklart var jag begränsad då med, men det var ju en del av lärandet att ta en sak i taget. Men när jag lyckades behärska tekniken blev jag låst då med. Efterklokt skulle jag kunna säga att de kulturstöd som skänkes till barn- och ungdomsverksamheter hade varit ett alternativ. Här finns utrustning och kunnande, och som en nyfiken 13-åring skulle ett sådant stöd vara guld värt.

Ehuru kulturstöd inte utnyttjats blir tyngdlösheten inte mindre av att jag nu, 14 år senare, tillslut lyckas få det klaustrofobiska rummet syrerikt, där kreativitet och teknik uppfyller varandra.

En behövlig musikyoga

Jag har precis satt i gång med ett projekt med en vän där vi komponerar s.k. programmusik, dvs. musik där man har för avsikt att skildra en berättelse. Innan vi satt oss med instrument har vi därför skrivit ett manus som vi nu sedan har låtit gestalta instrumentellt, scen för scen. Det intressanta blir i slutskedet, då vi faktiskt kommer ta bort all text kring berättelsen för att enbart låta lyssnaren ha musiken som bärare av berättelsen. Här är det självklart ingen som kommer att kunna uppleva precis den berättelse vi har skrivit, däremot har jag ambitionen att den logik vi arbetar efter kommer avkännas i musiken, för att lyssnaren därför enklare kan applicera sin berättelse på verket. Det handlar om att skapa en musik med en viss struktur, en viss dramaturgi. Musiken kan säkert inte vara den lättaste att ta till sig, och absolut inte som mainstream på en radio i bakgrunden. Med sin episka karaktär som hoppar mellan impressionism, 70-talsprogg och atonala partier à la Penderecki kommer det krävas att lyssnaren uppoffrar både tid och uppmärksamhet för att som belöning kunna nå ett reflekterande rum som uppstår i mötet med musiken. Tjusiga ambitioner, men en annan sak att verkligen kunna manifestera. Men det återstår att se när vi sen väljer att trycka upp den på LP-skiva.

Idag är vi invaderade av ständiga intryck i informations- och konsumtionssamhälle vilken lett till en rastlöshet kring musik, där man snabbt ska kunna konsumera saker. Kanske är det just där man behöver musik som liksom yoga kan få en att hamna i en annan rytm, där man också tillåter sig att ta tid på sig, att kunna sjunka in. I en era av banal och slätstruken popmusik, såväl musikaliskt som textmässigt, vore väl idén med genuin erfarenhet något som ger musiken en tyngd och friskhet. Exempel på detta är Stravinskijs (se bild) modernistiska balett Våroffer, där han utgått från att musikaliskt gestalta en stark barndomsupplevelse. Här är hans egen beskrivning av verket:

Den våldsamma ryska våren som tycktes komma igång under en timme och som gav intryck av att hela jorden sprack. Det var den mest underbara händelsen varje år av min barndom. (Malmös symfoniorkester)

Här kommer början av Våroffer:

Bildkälla: Wikipedia.org

Ny musikkomposition

Precis som tecknandet är en aktivitet jag har ambition att hålla så aktiv som möjligt är pianospelandet och i synnerhet komponerandet lika angelägen att hålla vid liv för mig. Dock är tiden begränsad, så tillfällena man verkligen sitter med dessa typ av aktiviteter blir alltför sällan. Men därför blir också de få tillfällen man väl sitter där oerhört spännande och stimulerande. Tiden går snabbt och intresset är på topp. Efter en dags musicerande har vi resultatet här.

Jag känner mig mest trygg med piano, men har för några melodier sedan gett mig ut på djupt vatten i viljan att pröva orkester. Principen har varit att lägga lager på lager av samplade instrument.  Flöjter, engelskt horn, stråkar, osv. Det ger också en sån kick att hålla på med musik när man kommer på sig själv med att arbeta fram ett sound som man inte alls hade planerat, som kommer spontant i mötet med instrumentet. Att sedan lägga på lager av instrument skapar också intressanta möten som jag tycker är en av de stora fördelarna med att komponera musik; det är omöjligt i början av processen att se hur resultatet kommer att se ut. I samtliga fall kring musiken har jag fastnat för ett tema som jag sedan kunnat variera och utveckla till ett helt stycke.

Sliten, svettig och euforisk samlar man sedan ihop alla sladdar, ställer in elpianot mot väggen och stänger av datorn. Aktionen är utförd.

Den förlorade genren

Kompositören Stockhausen 1994, en musiker som trots sina elektroniska ljud hamnat i den klassiska musikens fålla.

Kompositören Stockhausen 1994, en musiker som trots sina elektroniska ljud hamnat i den klassiska musikens fålla.

Jag har svårt för klassisk musik, kanske för att jag inte kan finna konsekvent karaktärisering av genren. Den är så bred, vag och nedvärderad. Wikipedia skriver:

Given the extremely broad variety of forms, styles, genres, and historical periods generally perceived as being described by the term “classical music,” it is difficult to list characteristics that can be attributed to all works of that type. Vague descriptions are plentiful, such as describing classical music as anything that “lasts a long time,” a statement made rather moot when one considers contemporary composers who are described as classical; or music that has certain instruments like violins, which are also found in other genres. However, there are characteristics that classical music contains that few or no other genres of music contain.

Något ännu svårare att förhålla sig till är den klassiska musikens underkategorier såsom 1900-talsmusik, där det är tal om så många stilar, i förhållande till likartade undergenrer såsom Romantik, Wienerklassicism och Barock. Varför inte lyfta ut genrer såsom avant-gard, minimalism, expressionism, impressionism som huvudkategorier? Ej heller premieras den klassiska musiken av att stora musikdatabaser som Spotify kringgår möjligheten att visa kompositörsfält i spårlistan.

När vi börjar titta på den enorma variation som uttrycks i västvärldens musikarv från 500-tal till modern tid bör en respektfullare och precisare definiering göras, mer än att säga att det är av klassisk art. Och så har vi några sidogenrer på 18-, 19- och 2000-talet som ska vara dominantare, såsom pop, rock, rap, jazz, osv. Varför det? Jag vill dock lovorda appen i Spotify som heter Classify, där just denna variation kan belysas. Här finns många sätt att närma sig musik genom såväl tidsepoker, kompositörers namn, musikstilar och musikinstrument. Annars riskerar den klassiska musiken att begränsas till ett och annat stjärnskott som Beethoven eller Mozart i folkliga sammanhang.

Den gängse kategoriseringen är inkonsekvent, vag och nedvärderande den potential och bredd som finns genom historien. Om det nu hade varit så enkelt som att kategorisera efter arrangemang och val av instrument hade det varit förståligt, men det finns fall med klassisk musik med elgitarr som jag lika gärna hade velat kalla rock, eller elektronisk musik. Ändå ska den in i samma fålla.

Varifrån kommer dessa vedertagna begrepp och grupperingar sinsemellan?

(Bildkälla: Länk)

Olikartade skapandeprocesser

skapandeprocess_musikInsåg idag en markant skillnad i skapandeprocess ur olika medium jag jobbat med. Under helgen har jag arbetat vidare med att komponera musik, där jag arbetar fram musiken genom att ur lusten finna melodier som lägger sig som en kontrapunkt, lager på lager. Sedan kan jag självklart reducera, men generellt sätt gäller regeln lagt kort ligger. Resultatet blir ett komplext nät av självständiga och fristående melodier som ändå fungerar tillsammans i syftet att skapa en genomgående harmoni. Dessutom uppstår en ny melodi ur nätet av melodier som samverkar, vilket kan jämföras med det färgmönster i en stickad tröja som uppstår när man stickar i olika färger. För mig är detta helhetsmönster aldrig förbestämt. Det uppstår ofrånkomligen när verket är färdigt.

De få men intensiva arkitektprojekt jag arbetat med under utbildningen har däremot kretsat kring en tidigt definierad utgångspunkt. Denna har varit otroligt välformulerad, koncis och ren i sin karaktär. Processen har då snarare handlat om att vända och vrida på denna utgångspunkt för att blotta så många olika perspektiv på den som möjligt. Här undersöker jag varje perspektiv jag finner. I slutändan har jag högar med skisser och uppslag som aldrig blir av, utan det blir istället en isbergsteknik där det stora isberget jag grävt fram i processen enbart resulterar i toppen på isberget. Men för att hitta toppen på isberget behövs hela berget arbetas fram, bit för bit.

Visserligen kan musiken ha ett musikaliskt tema som utgångspunkt, men denna är jag fri att gå runt och ifrån, allt för att finna intressanta tongångar. Det är lätt att säga att den ena processen har en större disciplin än den andra, men även musiken fordrar en disciplin å harmonins vägnar. Bägge processernas urval drivs av lusten, även om arkitekturen även kan ha rationella argument som lägger sig i. Men då krävs att denna rationella fördel även innefattar lusten. Här måste därför aspekter av fördelen utrönas i sökandet efter energipunkter att arbeta ifrån.

Jag vill aldrig bli låst i en arbetsmetod, men att tydliggöra för en själv ens tidigare omedvetna beteendemönster kan väcka impulser att utveckla ett förfinat, rutinerat arbetsmönster. Här tror jag även de tydligt egenartade skapandeprocesserna kan hjälpas åt.

Att skriva för musikvideo

InkadonJag har ingen tidigare erfarenhet av att skriva för musikvideo, men eftersom jag idag ska spela in en låt i bandet Inkadon och eftersom jag är utbildad inom filmmanus söker jag något nytt i formen musikvideo. Vad skiljer en musikvideo från en film. Eller också: Vad tillför musikvideon själva musiken?

Det som varit enormt njutbart i arbetet i skrivandet har varit att utgå från sångtexten i låten för att komplettera dess associationer och förnimmelser visuellt. Något jag aktivt undvikit är att berätta samma sak visuellt som berättas i sångtexten – att t.ex. visa en bild på en strand bara för att stranden finns med i sångtexten. Här har jag associerat fritt kring vad sångtexten väcker hos mig, för ur detta har jag vidgat mina associationer kring innehållet och skrivit ner dessa nya associationer som blivit ledmotiv i byggandet av musikvideo.

Och det handlar inte lika mycket om att berätta en historia som att förmedla stämningar, känslolägen, tonfall, rörelser, förnimmelser som smaker, dofter och beröring. Ofta känns dessa associationer fel i förhållande till sångtexten, men de kommer intuitivt, och det är en metod jag renderar material ur. När jag sedan gör ett urval av alla associationer, slår ihop dem och sorterar om dem, då kan jag stryka de som verkligen inte passar in. Eller att de byter skepnad men ändå bär med samma stämning eller förnimmelser.

Formen kan liknas vid konstfilmen, dvs. en mycket friare gestaltning, bort från förnuft och genomgående handling, men så lätt skulle jag inte kalla det. Ty för mig finns en genomgående handlingslinje av förnimmelser, en smak av längtan och en insikt om förgänglighet. För att skildra detta följer vi en serie bilder kopplade till musik, samt instick av bilder från temperament med instrument som trappas upp mot ett crescendo. Tydlig efterklang. Sen är det flyktiga totalt vakuumtryckt och förgängligt.

Forskning om kulturens värde

Vilket värde har konsten? Och hur mäter man livskvalitet? Dessa frågor har forskaren John Armbrecht har vid Göteborgs universitet arbetat med i sin nya avhandling.

Genom att studera värdet av kulturupplevelser menar Armbrecht  att värdet av kulturen går att sätta efter hur stort belopp konsumenten är beredd att betala för upplevelsen. Kostar en biljett 100 kronor men kunden kan tänka sig att betala 300 kronor, då är värdet 300 kronor.

Frågan är om definitionen av kulturens värde är så enkel. Det är i denna bedömning viktigt att veta när kunden utfrågas om hur mycket denna kan tänka sig betala, om det sker innan upplevelsen, direkt efter eller långt efter. Jag vill mena att denna bedömning av kulturens värde blir säkrare att sätta enbart om utfrågning sker långt efter att upplevelsen har skett, ty det krävs distans till upplevelsen som medel för att verifiera upplevelsens slagkraft, dvs. att dess kvalitet fortfarande känns lika starkt. Ofta växer dessutom minnet av en kulturupplevelse efter en tid jag haft den, om den är riktigt bra. Jag kan alltså knyta av till den upplevelsen i efterhand och se dess värde genom att ställa det mot andra intryck. Ofta behöver också konsten tid att bearbetas under en tid efter att evenemanget äger rum. Då är det orättvist att bedöma verket direkt efter att det ägt rum. Det måste jäsa till sig, så att säga.

Armbrecht  komplicerar dock begreppet kulturvärde genom att även visa på att konsumenten kan se ett värde i kulturen även om denna inte besöker platsen för upplevelsen. Att kulturupplevelsen finns tillgänglig skapar ett värde i sig.

Här kan marknadsföringen kring upplevelsen vara både stärkande och försämrande, tänker jag. Kommer man dit med andra förväntningar än man möter kan det slå illa, men i bästa fall möter man något man inte visste att man sökte. I andra fall kan ens förväntningar störa ut perceptionen då man innerligt letar efter något som inte finns där.

Dessutom kan jag tänka mig att det är svårt att skapa generella värden kring kulturevenemang som ska bestämma priset, då variationen av kulturintressen skiljer sig så mycket. Det som faller utanför mainstream skulle dessutom marginaliseras eller suddas ut, då deras värde skulle bli så lång att verksamheterna inte skulle vara lönsamma för kulturarbetarna. Kanske skulle kulturen man inte visste att man behövde försvinna. Alternativt skulle varje besökare själv bestämma hur mycket denna ville ge för konstverket.

Från länken ovan kan avhandlingen läsas i sin helhet.

Musiken och tekniken

Glenn Gould

Glenn Gould

Pianisten Glenn Gould har länge inspirerat mig. Hans väntade länge innan han en dag visade prov på sin skicklighet, vilket ledde till att han genast fick kontrakt hos Colombia Records. Han blev konsertpianist, men endast några år, innan han tog beslutet som fick stora massan att dra på ögonbrynen: han lämnade konsertsalen för att helt uteslutande skapa musik genom studioinspelning.

Gould komponerade egen musik, men även i arrangemang av andra kompositörers verk (Bach, Beethoven, Mozart, Schönberg, Scriabin, m.fl.) blev hans engagemang och hans unika uttryckssätt så utstuderat att han blev en slags kompositör även där.

Kanske var just detta haken vad gäller hans avsky till konsertsalen; han ville jobba med millimeterprecision för varje verk och kände att konsertmiljön snarare gav publiken tjusning genom tankar på ifall pianisten skulle spela fel. Kanske blev pressen för hög, men hans starkaste argument var att musiken i hemmet enklare skulle öppna möjligheten för åskådaren att engageras. Jag tänker att detta argument handlar om att överge det representativa jaget, vilket möjligen publiken i konsertsalen måste hålla uppe för sina medmänniskor i lokalen.

Glenn Gould var banbrytande att genom tekniken skapa nya kanaler att nå sin publik med. Han använde sig av TV, skivinspelning och radio. Jag skulle starkare känna för hans argument för 30-50 år sedan, då han språkade för detta. Tyvärr känner jag att dagens överkonsumering och frosseri av media mot oss har gjort att jag stänger av denna öppenhet inför konsten. Den mask som tidigare fanns i konsertsalen sitter nu som spärr även i hemmet.

Det handlar om en slags sinnesnärvaro, en slags öppenhet. Att fritt ta till sig konsten utan att tänka på annat. Att stänga ute omvärldens rationella punkter om morgondagens göromål, etc. Dvs. att helt uppslukas av konsten. Försöker därför undvika all ”bakgrundsmusik” – den jag inte upptar all koncentration på – precis som jag koncentrat mig på musiken till fullo på en konsert. Allt för att undvika det intetsägande sorlet: mainstream.

Möjligheterna att nå konsten är fler idag än för 50 år sedan, men är vi då bättre på att ta till oss den?

Äldre inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑