Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Kategori: musik (sida 2 av 2)

En stunds koncentration och uppfyllelse

Jag tål inte att vara för länge på stora varuhus, och Gekås i Ullared är inget undantag. Minns hur jag under sista Ullaredbesöket, efter fyra timmars kringflackande i affären, hade samlat på mig en tillräcklig huvudvärk för att efter kassorna i väntan på mina vänner helt okontrollerat sjunka ihop över mina plastpåsar med varor i kvala.

Jag blundade för en stund. Alla ljud tycktes mig strukturlösa och överväldigande, förmodligen därav huvudvärken. Men i den stund jag nu för en stund bestämde mig för att ge mig hän åt endast hörseln då synen för en stund fick vila, märkte jag plötsligt något intressant:

De frekventa pipen från kassaavläsaren, diskant kling från köksbestick som rasslade genom kassan, huggande harklingar i mellanregistret, dova släpningar av plastkassar som föstes fram över klinkergolvet, och stamp och klamp som en basmatta, där jag kunde urskilja sulor och läder.

Ljudbilden fyllde mig med häpnad och rysning samtidigt som jag kände den pulserande huvudvärken gav med sig – kanske för att ljuden för en stund blev hanterbara för mig. Jag kunde härbärgera – och än bättre var att jag kunde njuta!

En flyktig tanke då vännerna som nu gått igenom kassorna och ville ut, var att jag faktiskt kunde tänka mig att betala för denna underhållning.

Så länge jag ger mig tid åt att koncentrera mig på det.

Att närvara i musiken

 Arnold Schöenberg (1874-1951), den tidigt drivande i utvecklandet av den atonala musiken.

Arnold Schönberg (1874-1951), den tidigt drivande i utvecklandet av den atonala musiken.

Många säger sig ha svårt att lyssna på den atonala musiken, seriella musiken och/eller expressionismens musik. Det finns en allmän uppfattning om planlöshet och kaos i uttrycket. För er som inte är bekant av denna musik kan man enkelt se det som att de svarta och vita tangenterna har samma värde i melodin och behöver därför inte hämmas att användas lika flitigt. Däremot kan melodin vara friare i formen än vad traditionella treklanger och ackord förmår uttrycka. Den atonala musiken har lösgjort sig från styrande strukturer och behöver således inte hitta tillbaka till en grundton eller inställa sig i ackordens strama hållning.

För mig kan bara uppfattning om musiken som kaos hänga ihop med en sak, och det är att lyssnandet av musik ser olika ut. De som aktivt lyssnar på musik och de som har musik som bakgrundsmoment har olika perception av musik, vilket inte är så märkligt egentligen. Jag har länge undvikit att döma ut musik innan jag lyssnat på det, och då menar jag verkligen lyssna, att verkligen stänga av all annan aktivitet, isolera allt annat ljud och ge hundra procent fokus åt verket. Samma gäller med bildkonst, litteratur och film. Det uppstår en närvaro med aktivt lyssnande. Med denna närvaro har jag lättare att hantera den atonala musiken.

Den stora skillnaden mellan den atonala och den tonala musiken är att den förstnämnda kräver så mycket mer av lyssnaren, men när man väl ger sig tid åt musiken, då har det åtminstone för mig varit så att jag njuter starkare av den atonala än den tonala musiken, likväl som den polyfona gentemot den monofona musiken.

Att tidigt döma ut den atonala musiken genom att endast ha lyssnat på musiken i bakgrunden till annan aktivitet är ett trist utlåtande som jag tror att man ångrar när man verkligen lägger energi åt förnimmelsen.

Exempel på atonal musik av Iannis Xenakis:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=GXzRcsfDzBQ?rel=0&w=640&h=360]

Arrangemangens mångfald

Congress-Orchestra, Conductor: Paolo Gatto, Crtomir Siskovich And Victor Kulesho – Tabula Rasa, Concerto For Two Violins Prepared Piano And String Orchestra: Silentium (Spotifylänk)

Congress-Orchestras version av Arvo Pärts Silentium har falska och sviktande tongångar, men dessa ”fel” är inte sämre. Istället uppstår något nytt i upplevelsen av verket. Varje stråke löper trådstunn och skör, men kraftig och bastant på samma gång. Tillsammans i gruppen blir dessa barnsligt osäkra men fria. Det är underbart att lyssna till.

Detta är väl exempel på att teknisk renhet och exakthet inte alltid levererar den starkaste upplevelsen. De är helt olika områden. Annan upplevelse än exempelvis Pärts eget eller Jouko Laivuoris arrangemang. Därav inte en värdering vad som är bättre eller sämre, men olika effekt uppstår i alla fall, och verket ger mig plötsligt fler dimension. Härligt att upptäcka samma stycke om och om igen genom arrangemangens mångfald.

Den fria rösten

Har länge undrat över hur det kommer sig att jag attraheras av polyfonisk musik, dvs. där flera självständiga melodier/stämmor spelas simultant. Motsvarigheten är den monofona musiken. För att tydligt klargöra skillnaden: Populärmusik innehåller oftast en melodi som ackompanjeras av andra instrument, som endast slaviskt följer och lyfter grundmelodin. I den polyfona musiken finns däremot plats åt t.ex. fyra melodier som flätas samman. Exempel på enkel form av polyfoni är när man sjunger i kanon.

Här följer ett exempel på en enkelstämmig/monofon musik: Mozarts Turkisk marsch.

För mig kan man också lyfta verk genom att omforma dem till polyfoniska stycken. Ett känt exempel är Arcadi Volodos‘ version av ovanstående stycke.

Nu skiljer sig arrangemangen inte bara i kompositionsteknik utan även med det temperament de två styckena framförs på, men detta bortser jag från för tillfället. Istället gläds jag åt att kunna lyssna på ett och samma stycke och gång efter gång upptäcka nya dolda melodier i väven av samklang. Detta blir tydligast i t.ex. fugan, där vanligtvis fyra melodier spelar simultant. En större komplexitet. Sen är det självklart en samhällssyn jag hellre bejakar, att ha ett samklang av självständiga och fria röster än ett samhälle där alla ska följa och förhöja en enda röst.

Länge leve polyfonin!

Nyare inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑