Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Kategori: Ämnen (sida 2 av 22)

Tillrättalagd miljö hämmar barnens utveckling

Curlingförälder är ett modeord som kanske är typisk för vår tid, den förälder som tillrättalägger mycket för sina barn. Ambitionen kan vara att skydda och värna om barnets bästa, men samtidigt kan det ibland slå slint i något som väcker bitterhet hos mig. På min nyligen uppritade joggingrutt springer jag igenom ett villaområde, där jag idag såg en otrolig välbyggd trädkoja som färdig från en byggsats. Det var ett finsnickeri av väl valda material och materialmöten, men känslan den väckte hos mig var stelhet och just tillrättalagdhet. Jag kunde nämligen i samma stund som jag såg kojan inse att barnen inflytande på den med all sannolikhet slutade vid idéfasen. Sen kunde föräldrarna realisera barnens dröm. För tänk vad fult det skulle se ut ifall barnen själva byggde sin egen koja i trädgården!

Forskning har entydigt visat att barn som själva får vara med att skapa sin närmiljö stimuleras mer och använder platsen oftare. Just när det gäller kojbygge är det extra viktigt att som barn själv få skapa eftersom kojan är ett sätt att skapa sitt eget revir, en egen plats i världen. Kojan blir därför lika mycket ett inre rum som ett konkret rum. Att då få en färdig byggsats, eller att någon förälder lagt ner sin helg åt att “snygga till kojan lite” kan bara vara hämmande för barnets utveckling. Och självklart är här både själva idéfasen och byggfasen lika viktig. I praktiken blir det att barnet får ta ett steg tillbaka för att föräldern ska lägga sig i deras frizon, deras inre bubbla. Jag minns själv min egen koja jag byggde som barn, hur jag skapade gränser mellan inne och ute genom att sätta väggarna på rätt plats. Det viktiga var inte skyddet i sig utan formandet av skyddet.

Här var också närheten till naturen viktig, ty motsvarigheten till curlingförälderns tillrättalagda kojbygge är kommunernas tillrättalagda, hårdgjorda och syntetiska lekplatser som totalt slår ut närheten till naturlig miljö för många barn. Fasta lekredskap ersätter barnens kontakt med kottar, träd, buskar och vattenpölar. Ej heller erbjuds samma rörelsefrihet i dessa karantänlika inrättningar. Så låt barnen få utrymme och frihet att leka på sina egna villkor.

Bildkälla: Pixabay.com

Den föråldrade nischen

I gamla borgar var det inte ovanligt att man utnyttjade de djupa nischerna vid fönstren, som uppkom av de tjocka murarna, som sittplats. Detta var en smart lösning innan elektriciteten kom, och att det lilla ljus som fortfarande lyste utomhus var värdefullt att utnyttja maximalt, även inne i byggnaden. En utveckling av sittgrupper runt fönstren utnyttjades senare i burspråk. Bildexemplet nedan är hämtat från Tjolöholms slott utanför Kungsbacka, där arkitekten Lars Israel Wahlman tagit vara på morgonljuset då det vetter åt nordost. Samtidigt kanske inte alltid direktljus är önskvärt, vilket ju gör burspråket attraktivt även senare på dagen.

Tråkigt nog tycks denna typ av sociala fönsternisch markant ha minskat i antal i och med elektricitetens intåg i hemmen, ehuru Tjolöholm alltid haft elektriskt ljus. Mörker präglar inte längre våra hem kvällstid. Samtidigt är vi idag måna om stora glaspartier för generösa ljusinsläpp. Det kan lätt uppfattas som motsägelsefullt att å ena sidan medge generöst med dagsljus och å andra sidan minska husets värmeförlust genom att minska fönsterarean. Samtidigt kan fönsternischen bli en bra lösning på detta, att fönstren kan bli mindre av att man placerar sig närmare det.

Kvaliteten med att inte bara komma nära burspråket utan verkligen sitta i det är ju att ljus medges från flera håll. Bristen är att denna sitthörna historiskt varit fast inredning, vilket försvårar ommöblering. Kanske vill man senare ersätta sitthörnan med ett skrivbord, vilket ju således försvåras.

Att ge fönsternischen renässans kan minska energibehovet, både av att elektrisk ljus inte blir lika nödvändigt och att den minskade fönsterstorleken minskar värmeförlusten, som i sin tur minskar behovet av uppvärmning.

En lika intressant idé med fönsternischen är att samlas tätare inpå varandra. Här är inte den rent ytmässigt effektiva fördelen viktigast utan snarare möjligheten till det intima samtalet. Soffgrupper har med tiden blivit allt större, vilket ju också kräver större yta, men lika mycket handlar det om att avståndet ökar mellan människor. Innan elektriskt ljus fanns blev det naturligt att alla i hushållet samlades intill ett enda brinnande ljus. Motsvarigheten idag hade varit att i häftigt regn försöka stå torrskodda genom att samlas under ett litet paraply. Här är det inte bara närheten till varandra som är påtaglig, med den värme som uppstår, utan framförallt den kontrast som kommer utav denna värme och stillhet mot det vilda, kalla regnet runtomkring.

Fönstret är ett membran mellan det varma och det kalla, och att komma närmare det gör att man också kommer närmare kontrasten mellan dessa poler. Att kura ihop sig i en fönsternisch kan därför ge samma upplevelse som den med paraplyet.

armand.pdfIntimiteten erbjuder därför taktila och sociala kvaliteter som kan vara viktiga att upprätthålla, ty uppslutningen som kurar ihop sig i fönsternischen kvällstid har en bubbla som omsluter dem alla. Sök därför vidare själva på fönsternischer. Inspireras och förundras, hur ett sådant pragmatiskt ursprung som att utnyttja borgens tjocka mur kan ge så många sinnliga kvaliteter.

Bildkälla 1: Wikipedia. Bildkälla 2: Ur Wahlmans planförslag till Tjolöholms slott. Bildkälla 3: Armand Björkmans skiss över lägenhet på Lindholmen. Ur Ola Nylanders “Bostadens formlära”.

Att ta kontroll över vanans lunk

foto001När jag nu håller på att skriva ett filmmanus gäller det att ta kontroll över skrivandet. Dock finns prokrastineringen där hela tiden – förhalandet. För mig blir datorskrivandet svårare än att skriva förhand just för att datorn är portalen till så mycket annat som inte har med manusskrivandet att göra, såsom sociala medier, Youtube, etc.

När jag stänger av datorn, mobilen och surfplattan, så stänger jag också av standby-läget för ständigt okontrollerat informationsflöde. Jag sluter mig mentalt till en begränsad fokus och kan därför lättare koncentrera mig på skrivandet, som nu sker med papper och penna.

Att alltid vara tillgänglig, alltid vara standby, är stressande och distraherande just därför att det inte går att kontrollera dessa intryck. Tyvärr har dator, surfplatta, mobil och TV blivit ständiga sockerpiller mot tomrummet. När alla göromål är utredda och tomrum analkar, då går en signal till hjärnan som skriker: “Hjälp, det är risk för tristess här, ge mig ett sockerpiller.” På slentrian plockas tekniken fram som genast dämpar tomrummet med billig underhållning och nöjen.

Av egen tid hemma ägnar jag otroligt mycket tid vid datorn. Jag beslutade mig en kväll efter jobbet att inte använda datorn alls. Eftersom jag hade ätit tidig middag uppstod ett tomrum på flera timmar, innan det var dags att gå till sängs. Jag satte mig och läste vid fönstret. Och när mörkret lade sig tände jag ett brinnande ljus. Detta var inte ett nöje, som sockerpillren erbjuder – det var ren njutning, ty här öppnades ett tankerum kring en begränsad och kontrollerad grupp stimuli som jag fick vid läsningen. Jag kunde själv bestämma att pausa i texten, för att begrunda det jag just läst. För en gång skull hade jag trotsat vanans slentrianmässiga lunk och styrt upp kvällen. Detta gav en känsla av harmoni. Under den kvällen fick jag fler nya idéer än jag kommit på under hela veckan dessförinnan, något jag sedan kunde utnyttja i manusskrivandet.

Mihaly Csíkszentmihályi har forskat kring flow. I boken Flow: Den Optimala Upplevelsens Psykologi (2006) definierar han flow som en djup koncentration kring en avgränsad grupp av stimuli, eller sinnesinryck, som individen själv uppfattar som relevanta. Under njutning och koncentration blir tidsflöde och information i omgivning avgränsat, skriver han. Jag vill mena att den avgränsade informationen också innebär att vi kan stänga av den ström av information som ständigt omger oss, och som vi genom sociala medier inte kan ta kontroll över. Det är en ständigt öppen kanal.

Flow uppstår när man tar kontroll över sin psykiska energin, kontroll över sin uppmärksamhet, fortsätter Csíkszentmihályi. Det är först när man lyckats skapa ordning bland fysiska förnimmelser som en njutbar harmoni uppstår i medvetandet. Motsatsen till flow är att något upplevs långtråkigt, vilket uppstår ur att man ger psykisk energi åt en aktivitet som ändå inte förstärker självet. Då kommer känsla av ängslan och kontrollöshet. Den enorma tid man lägger på sociala medier eller TV-serier kanske inte är proportionerlig med vad man får tillbaka. Då blir ju självklart ängslan och kontrollöshet befogad som ett sätt att reagera mot vanans lunk. Csíkszentmihályi skriver också att vuxna amerikaner använder hälften av sin vakna tid utan plikter framför TV:n, där populära TV-serier är enahanda, att det inte krävs varken minne, tänkande eller vilja, där användandet av sinnet blir obefintligt.

Under en vistelse i Amsterdam för en vecka sedan flydde jag regnet som piskade asfalten. Under två timmar torkade jag och skrev på ett fik (se bild). Flow leder till känsla av upptäckt, en kreativ känsla, att sätta upplevelsen i en ny verklighet som får denne till en högre prestationsnivå, menar Csíkszentmihályi. Det är just detta jag själv erfor under aftonen med läsning och på fiket i Amsterdam. Tankar, intentioner, känslor och sinnen var fokuserade på samma mål. ”Och när vi en gång har smakat på denna glädje”, skriver  Csíkszentmihályi, “kommer vi att fördubbla våra ansträngningar för att få smaka på den igen.” (s. 65)

Eftertankens rum

Jag var där på stängningsdagen för två år sedan och tog en kaffe. Med vemod tågade jag ut ur byggnaden med vetskapen om att jag inte skulle få komma tillbaka förrän om två år. Och nu, om fem dagar är det dags att återvända till stadsbiblioteket på Götaplatsen i Göteborg! Öppningsceremonin består av en femdagars invigning med dans, poesi och annat. Erséus arkitekter AB har genom sitt uppdrag blåst nytt liv i den gamla 60-talsbyggnaden samt gett den en tillbyggnad. Stilig står byggnaden där med sitt sprödtunna tegel mot de väldiga glasytorna.

Att jag nu promotar biblioteket såhär gör det också nödvändigt för mig att förklara vad biblioteket har för värde hos mig i dagens informationssamhälle. Möjligheten att tillägna ett offentligt rum utrymme för eftertanke är unikt, en plats som inte har kommersiella intressen – med undantag för kaféverksamhet. En sådan plats behöver man vårda och värdesätta i en tid där så mycket privatiseras, och där det offentliga rummet enbart får kommersiell funktion. Bibliotekets lugn ställer sig också kritisk mot dagens snabba tillfredsställelse. Brådskan har tagit sig in i kulturen, och den tid som förut fanns till fördjupning har idag i mångt och mycket rationaliserats bort – såväl inom nyhetsjournalistik som underhållning. Men inte hos biblioteket. Här kvarstår tomrummet, det nödvändiga redskap vi har för att ringa in livets riktiga värden. Här ges plats och tid åt alla människor. Biblioteket blir här en trygg resonanslåda.

Bildkälla: Stadsbiblioteket.nu

Hållbart byggande ur förfall

Ur fattigdom och förfall föds något som kan vara stilbildande för andra kulturer och samhällen. Ur programmet Kultur i farozonen blir det tydligt att Detroits cykelkultur är ett sådant fenomen. Vi har i historien sett många rörelser och kulturer födas fram i förfallna områden som samhället prioriterat bort, såsom skatearkultur och punken.

Detroit var industristaden nummer ett, först inriktad mot cykeltillverkning, men när väl bilen fick fotfäste tog den över hela industrin. Infrastrukturen byggdes för bilen, inget annat. Men efter andra världskriget vände framgången. Industrierna flyttade till andra städer eller försvann, vilket ledde till att staden avbefolkades. I det långvariga förfallet grodde segregation, rasism, kriminalitet och fattigdom. År 2013 förklarades staden bankrutt.

I programmet följer vi cykelentusiasten Kyle Wiswall som lever i Detroit. Han arbetar huvudsakligen som cykelreparatör och är även en av grundarna till den cykelkultur som vuxit fram i staden, med gemensamma cykelturer. Här möts massor av människor i en härlig mix av ålder, kön och etnicitet. Ambitionen att skapa något nytt tillsammans finns hos alla samhällsklasser. 30 % av befolkningen lever i fattigdom, så här blir cykeln ett bra alternativ, men det är inte bara av ekonomiska skäl. Fler och fler ser hur bilindustrins förfall kräver radikala, ekologiskt och socialt hållbara förändringar.

Detroit blir en kreativ plats då samhället övergett förvaltningen. Om gatan saknar belysning måste man fixa den själv, menar Wiswall. Om man vill ha färska grönsaker måste man odla själv. Att hela tiden luta sig mot sin eget uppfinningsrikedom skapar innovativa lösningar som inte bara blir en långsam återhämtning av staden utan också ett föredömligt exempel för andra städer.

Programmet öppnade för många tankar. Att bygga någonting nytt får lättare rotfäste utanför etablissemanget. Det krävs också att man nödsakas att skapa nya system för hur samhället ska fungera. I de trygga samhällena riskerar de radikala, innovativa och hållbara lösningarna att överröstas av de konservativa. Att bygga ett samhälle för bilen förutsätter att alla har bil. Ett sådant stadsplaneringsarbete är i grunden odemokratiskt emedan bilisterna och bilarna tillägnas större plats än andra. Att rubba invanda mönster sätter tryggheten på spel, men invanda mönster kan också bli en tvångströja. I fallet med Detroit måste man börja från grunden, där tryggheten och stabiliteten är på 0. Här kan det föredömliga samhället skapas.

Bildkälla: Crainsdetroit.com

En vandring genom staden

Det finns något fint med stadsvandringar, att verkligen se sin närmiljö. Det är lätt hänt att kameran följer med som jag på slentrian använder för att fånga en plats jag varit på, men risken är att jag därmed tror mig ha sett platsen. Att verkligen se sin stad kräver att ögonen är nyfikna på såväl helhet som detaljer, att mäta avstånden, att se människans skala i relation till husen och gatorna. Jag kastas fram och tillbaka mellan stor gatukaraktär och ner till fönsterspröjskaraktär.

Trotsa vindpinande kyla ägnar jag timme efter timme åt att titta och skissa. Tar en paus på ett fik med Cappuccino. Sen ut igen. När magen säger till att det är dags för mat avslutar jag skissandet tvärt och går hem.

Här är några skisser:

foto001 foto002 foto003 foto004 foto005

Författares nedstigningar i sig själva

Elfriede Jelinek, som fick Nobelpriset i litteratur 2004, fångade mig totalt efter att jag sett föreställningen Babel på Stadsteatern i Göteborg 2010. Jag hade närmat mig hennes författarskap, och indirekt henne själv, genom att se Michael Hanekes filmatisering av hennes bok Pianolärarinnan. Denna berättelse ligger oerhört nära henne själv. För mer info om denna, läs mitt tidigare inlägg här. Efter att också ha läst den boken förstod jag hennes storhet. Hon skriver lika snabbt som hon tänker och gör i många av sina verk inga omskrivningar.

Genom en dokumentär om henne på SVTPlay har jag fått en djupare bild av henne, även om programmet bara är en halvtimme långt. Det mest intresseväckande ur programmet var hur Jelinek berättade om sitt skrivande.

Jag kan i skrivandet se en tudelning mellan författares kontrollerande av den text de skriver, och det djuplodande och intuitiva skrivandet där författaren är i sådant flow att tankarna spinner snabbare än medvetandet. Att ha fått igång detta snabbt spinnande tankemaskineri fodrar en snabbhet i dokumenterandet av dessa infall. Flyktiga och obearbetade tankar är rena, men om skrivandet släpar efter är risken att tankarna går en förlorade.

För Jelinek flödar texten fram i skrivandet. Hon berättar i programmet hur språket börjar tala för sig själv och ibland får för sig att vända henne ryggen. Språket får henne att släpa efter. Vid dessa stunder är det språket, inte Jelinek, som talar. Det kan vara lätt att förringa betydelsen av språkets dominans i skrivandet, detta då det är så lätt att tänka att skrivna texter är sprungna ur författarens medvetenhet och insikt, men det förekommer också i många fall dessa undermedvetna tankemönster som projiceras på författaren, och där denna slaviskt måste hinna med att fånga de förgängliga ordfraserna.

Denna närhet till språket påminner om psykoanalytikern Clarence Crafoords skildring av Selma Lagerlöfs skrivande. Han menade att Lagerlöf hade gjort självanalys genom sitt aktiva dagboksskrivande och att hon genom romanen Gösta Berlings saga hade gjort sig tillräckligt bekant med sitt undermedvetna att hon i sitt fortsatta skrivande med lätthet kunde ösa ur sig av sitt fördolda stoff. Kanske låg storheten här i släppa kontrollen över sitt skrivande, vill jag tro. Även Ingmar Bergman, vill jag mena, lyckades djuploda som mest i två av sina filmer. Dessa två filmer var också sprungna ur en medveten vilja att inte lägga sig i själv, utan att helt låta sig dikteras av sina föreställningar. Om han tänkte på ett ord eller en bild var han därför tvungen att lägga in denna i filmen.

Varför vill man då nå dessa undermedvetna bilder? För det första är det en bedrift att släppa överjagets tuktande av tabubelagda ämnen inom en själv, det är ett hälsotecken att inte kuvas av rädslan att våga uttrycka sig. För det andra är det, också till följd av självcensurens upphävelse, uppriktigare och djärvare bilder som kommer fram. Brutaliteten och rättframheten som många refererar till i Jelineks litterära uttryck orsakas förmodligen av hennes förkastade självcensur. För det tredje menar t.ex. Freud att det undermedvetna besitter ett djupare intellekt än det medvetna, vilket självklart gör det lockande att leverera bilder som är sprungna ur detta djupare plan av en själv. Den dramaturgiska kvalitet som det undermedvetna besitter kan vi beskåda varje natt genom drömmarnas intensitet, ty det är svårt att uppleva en dröm utan engagemang och närvaro.

Det står för mig allt klarare att skickliga författare har förmåga att dels kunna göra dessa s.k. nedstigningar i sig själva och dels kunna översätta dessa till en konstnärlig produkt. Det finns dock många exempel på försök till författarskap som slutat olyckligt, där man utfört en nedstigning men hamnat i psykisk sjukdom som omöjliggjort ett avslutande av ett litterärt verk. Psykoanalytiker Johan Cullberg har i boken Skaparkriser jämfört August Strindbergs skaparkris mot Stig Dagermans. Intressant diskussion kan uppstå kring varför Strindberg klarade sig ur krisen och publicera sitt inferno i bokform medan Dagerman gick förlorad i nedstigningen och tog sitt liv i 31 års ålder.

Bildkälla: Manuelrico.blogspot.se

Snabbmatkedjornas matupplevelse

För en vecka sedan besökte jag en Max hamburgerrestaurang. Bord, bänkar och stolar som ska hinna torkas av. Stål, trä, klinkergolv och plast. Effektivitet, där kunder snabbt kommer dit och snabbt ger sig av. När jag kunde slå ihjäl mer tid än bara snabb utfodring insåg jag hur miljön närmast motverkade andakt och vila. Jag tänkte på den jäktade personalen vars arbete värderades efter kvantitet av beställningar på kort tid. Var spenderas deras pauser? Hur vilar de anställda upp sig mellan beställningarna?

Precis utanför Max ligger Le Pain Français, med sina varma textilier och fåtöljer. En plats att sjunka ner i, men av en anledning väljer jag ändå att stanna kvar i Max’ rusningstrafik. Kvar dröjer sig en tanke: Vad skulle hända om snabbmatskedjorna bytte profil mot den Le Pain Français har, med allt vad inredning och marknadsföring innebär? Kanske skulle detta helt gå emot snabbmatskedjeidén då matupplevelsen går från den snabba och effektiva måltiden till den livsberusande, sociala och kontemplativa måltiden. Det skulle bli färre gäster per timme, men gästerna skulle å andra sidan dröja kvar och uppskatta måltiden bättre. Det skulle också finnas möjlighet att hävda värdet i maten högre då den inte bara ska fungera som utfodring.

Saluhallarnas renässans är sprungen ur nyfunna värdet av närproducerad mat. En modefluga vars innebörd i folkligt sammanhang är samma som ekologiskt hållbart. Kvillebäckens nya saluhall i Göteborg är en kommersiell inrättning, vars arkitektur är lika inriktad på att bli en social plats där man kan strosa omkring även om man inte ska köpa något. Saluhallens matgäster äter säkerligen inte långsammare än snabbmatgäster, men värdet av matupplevelsen höjs avsevärt, åtminstone för mig.

Den aktiva spelaren

Intressant ter sig möten av traditioner och professioner som inte knutit relation i mitt huvud tidigare. Det blir som två olika universum vars essenser lyser klarare av att de uppfyller varandra. Uppfylld blev jag därför av det plötsliga infall i undervisningen och studierna som, vid sidan av arkitekturprojektering, kretsar kring spelutveckling. Jag bör tidigt klargöra, att betydelsen av speldesign här åsyftar brädspel och inte dator- eller TV-spel. Den koppling jag inte dragit tidigare är inte mellan spel och arkitektur, men mellan spel och film.

Plot-drivna filmer, där karaktärens hot och problem enbart skapas utanför dennes påverkan, kräver inte lika emotionell uppoffring och erbjuder sällan katharsis såsom de karaktärsdrivna filmerna, där karaktärens  egna beslut leder till påtagliga hot för denne och dess omgivning. På samma sätt är det spelarens egna val i brädspelet, med de påföljande förlusterna eller vinsterna, som skapar en intressantare utveckling än att enbart drivas av slumpen. Det handlar om att blåsa liv i spelarens egna val och beslut, att inte enbart ledas genom spelet av tärningens slumpmässiga utfall. Brädspel på den svenska marknaden är alltför ofta begränsade till denna kärnmekanik, där spelaren passiviseras till fördel för tärningen som aktiv motor.

Spelet ska i bästa fall följa dramaturgins grundprinciper med en stegrande upptrappning i spänning som leder till ett klimax. Här ligger utmaningen främst riktad mot sig själv, där man tydliggör sina egna brister utifrån de mediokra utfall man fått av sina beslut under spelets gång, men där motivationen finns i att våga ompröva sina val – och det ligger i brädspelets natur att man har många turer på sig. För att höja intresset och engagemanget för brädspelet är det av betydelse att utveckla ett spel som verkligen får spelarna att förverkliga sig själva på ett djupare plan än enbart hoppet om högt nummer på en tärning.

Bildkälla: Wikimedia.org

Den dunkla skogen som avbildning

För två veckor sedan startade jag ett landskapsfotoprojekt med en grupp. Uppgiften är att träna att tolka en plats och sedan försöka utifrån analys översätta denna till en konstärlig produkt. Vi kommer koncentrera oss på Göteborgs utkanter. Hittills har vi ägnat oss åt att bekanta oss med kamerateknik samt skapa de ramar ur vilket vi sedan ska arbeta konstärligt. Jag har själv fotograferat manuellt i flera år, men det är först när jag nu visar andra som jag får en lust att utvecklas själv, att ta ett steg längre.

Kanske var det därför jag aktivt letade efter fotografers verk, men också deras olika approach till fotograferandet som konstform. Här blev Mats Andersson mest intressant, i synnerhet för att känslan han vill få fram i bilden går före behovet av skarpa och dokumenterande foton på djur. Hans fotografier är ofta gryniga, med djur i långa slutartider. Det finns en dimension utanför det redovisande. Snarare handlar det om att fånga stämningen i platsen, där djuren som lever där, inte får huvudrollen. De blir en del av dunklet.

När jag lyssnar på hur Andersson resonerar visar han på sitt självklara sätt helt nya värdegrunder än de jag hittills byggt mitt eget sätt att värdera fotografiet på. Det finns något underbart förlösande i att se flera sidor av samma mynt.

En abstrakt målning får lov att vara ickefigurativ, och Anderssons ingång i fotandet handlade år 2009, när han började fotografera på allvar, om att se fotograferandet lika fritt. Om fotografierna inte behöver vara figurativa behöver de heller inte vara skarpa. Att bryta dessa elementära ramar för fotot vittnar om hur ungt fotohistorien är, att det fortfarande finns så mycket att ompröva och upptäcka i fotografiets natur.

Andersson skapar ibland så diffusa gestalter i bilden att det inte går att säga vad det faktiskt är, och kanske är det just hans poäng. Börjar man att hamna i definitioner av konsten rör man sig också sakta men säkert från högerhjärnans lekfullhet till vänsterhjärnans behov av att sätta ord på allting. På det sättet försvinner också energin med bilden. De associationsrika och mångbottnade fotografierna blir enormt tyglade och banaliserade av en förenklad epitet. Friheten ligger just i luckorna, det diffusa, det suddiga. Det dunkla och gryniga blir ett sätt att frigöra fotografiet från det enbart redovisande. Det expressiva i bilderna tar modigt överhanden.

En sådan mental kalldusch innan jag själv ger mig ut på fältet med kameran kan vara berikande.

Bildkälla: Basetool.se

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2018 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑