Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Kategori: personligt (sida 1 av 7)

Tankar kring konstens attraktionskraft

När jag ser på film är det inte i första hand handlingen som intresserar mig utan stämningen och atmosfären. Här blir miljöerna och karaktärerna viktiga byggstenar i stämningsbygget.  Det blir då även tydligt när filmberättarna presenterar egna erfarenheter eller när det bara är slentrianmässiga klichéer, kort sagt, om berättelsen är ärlig eller inte. Det oärliga berättandet avslöjas just genom dess användning av klichéer medan det äkta per automatik bär med sig originalitet. Den ena skapas ur närvaro, den andra inte.

Av denna slutsats kring mitt eget filmintresse blir det också viktigt att föra över denna insikt i mitt eget filmarbete – det lilla filmarbete jag nu bedriver då jag förvisat filmskapandet till en inte alltför aktiv hobbyverksamhet. Märkligt nog ställer jag mig likgiltig eller närmast tvär till filmfestivaler och filmindustri som helhet. Det är istället – i likhet med den ryske regissören Tarkovskijs inställning – den äkta erfarenheten, som attraherar mig, eller egentligen ännu flyktigare, genuint berättade stämningar. Eftersom stämningar är som små beståndsdelar av en erfarenhet kan de också fungera som fria konstverk i sig, utan behovet av handlingens tillhörighet. Så resonerar åtminstone jag med spjärn från film som attraherat mig mest.

Emellertid kan en handling, dvs. den längre serien stämningar och expositioner, stärka filmupplevelsen, men det är alltid av sekundär betydelse. Detta står klart för mig då jag ofta återvänder till filmer, vilka jag kring handlingen ställer mig likgiltig, men vilka jag törstande fragmentariskt förnimmer genom utvalda avsnitt. Jag spolar fram till några få minuter eller sekunder där en viss stämning infinner sig. På samma fria och obundna sätt förhåller jag mig till musik – i synnerhet klassisk musik – då jag föredrar enskilda avsnitt snarare än ett helt verk.

Att jag konsumerar film och musik på det sättet gör därmed att mitt behov av att skapa ett helt verk, dvs. en hel berättelse, är överflödig. Utmaningen är istället att greppa stämningen genom snabb övertygelse, uppbyggt utifrån filmens eller musikens gestaltningskomponenter, vilka med perfektion i hammaren slår till stämgaffeln just i rätt ögonblick. Om två människor ska gräva var sin brunn på samma tid kommer den som gräver brunnen med minst omkrets att hinna djupare. På samma sätt kommer filmen eller musiken –  eller likväl avhandlingen som bildkonstverket – att nå djupare om dess avgränsning är så avsmalnad som möjligt, just i syfte att skildra en viss stämning så omfångsrikt och mångfasetterat som möjligt. Jag vill leva i övertygelsen att upplevelsen därmed blir tjockare, och att den kräver mer ansträngning av sin publik. En sådan tjock stämningsförnimmelse kan vara antingen kvävande eller syrerikare beroende på stämningens art.

Som fördjupning i ämnet bör nämnas att det just är temperamentet ur konstverkets rytm som på det medvetet tydligaste sättet fångar mitt intresse, om det så rör sig om film, musik, litteratur eller bildkonst. Genom ett djuplodat ämne går här att avskilja flera simultana röster, vilka rör sig obehindrat från varandra, men vilka tillsammans skapar en resonans.

Liksom ett träningspass ter sig konstprocessen tärande och mödosam. Inte sällan har konstteoretiker vittnat om hur skaparna upplevt hur existensen hotats i detta vaskande ur ens inre. Men när träningen avslutas och man står i duschen uppenbarar sig ett landskap av tyngdlöshet, hur man hägrande kisar med blicken i det starka, varma motljuset och vattnet.

Det är på den spelplanen jag vill ge mig hän då tiden för hobby infinner sig.

P.S. I samma stund som detta teoretiska bygge känns stabilt och övertygande förefaller det faktiska filmskapandet som än mer fjärran eftersom de teoretiska insikterna sällan är tillämpbara som metod i filmprocessen. Eller också har jag bara inte ansträngt mig tillräckligt. D.S.

A not so fair phone

0020-mobil2Kanske har slit och släng-samhället nått sin peak. Företaget Fairphone gör en radikal förändring i det resursslöseri som är standard idag. Ofta är det en bråkdel av alla komponenter i en telefon som är sönder när man byter ut den – detta eftersom alla delar sitter samman som en produkt. Fairphone vill istället låta brukaren reparera och uppgradera telefonen själv genom att kunna köpa till lösa komponenter som man likt pusselbitar byter ut. Om kameran inte fungerar byter man enbart ut den, inte hela telefonen.

Konceptet är genialt. Dock förvånas jag över hur lågt företaget spänner bågen. VD:n vill sikta på att kunderna ska ha sin telefon i fem år. Sikta på.

När jag köpte min Sony Ericsson P800 för 13 år sedan var det den första generationen smartphones. Den hade mp3-spelare, färgskärm, kamera, touchskärm, handskriftsigenkännare, röststyrning, E-post, riktigt Internet (mer än samtidens WAP) samt hantering av Excel- och Wordfiler. Det fanns dessutom möjlighet att helt ta bort knappsatsen för att få den eftertraktade helskärmen, som Apple med sin första iPhone fem år senare såg som banbrytande. Att den hade varit med i James Bond: Die Another Day från samma år gjorde den ju inte mindre åtråvärd.

I samma veva var jag lokalansvarig på Grön Ungdom i Varberg, där jag även deltog i evenemang i Göteborg, däribland en demonstration mot överkonsumtion. Som 15-åring var jag mycket väl medveten om det ironiska i att å ena sidan demonstrera i Nordstan mot överkonsumtion och å andra sidan köpa den kanske både dyraste och hetaste telefonen på marknaden.

Emellertid förändrades den bilden över tid. Det jag först fick höra vara en överklasstelefon gick till att bli en normal telefon. Efter bara fyra år av användning blev den till och med betraktad som ålderdomlig, detta trots att iPhone, med liknande helskärm inte hade släppts ännu. Kanske var detta för att livslängden på telefoner är så korta – normalt sätt. Min P800 var en ständig följeslagare. När batteriet krånglade år 2010 insåg jag hur otroligt svårt det var att hitta ett batteri som kunde fungera lika bra. Jag hittade ett och lyckats hålla telefonen fungerande i ytterligare två år. Men år 2012 dog telefonen.

Ett resursslöseri och överkonsumtion blev istället en relativ sparsmakad konsumtion. Det blev därför naturligt för mig att tänka att även nästa telefon skulle hålla lika länge, vilket dock inte var fallet.

Att satsa på utbytbara moduler i sin telefon är en smart och logisk reaktion mot överkonsumtion. Att dock begränsa telefonen till fem år, och under den tiden dessutom hinna byta ut komponenter, gör det svårt för mig att förstå att denna telefon faktiskt skulle vara mer miljösmart än gängse telefoner. Jag skulle snarare se att det stora problemet är livsstilen som bygger på att ägandet av andraklassens produkter därmed gör en till andraklassens medborgare.

En tredje aspekt är att teknikjättarna pressar undan produkter och deras attribut snabbare än behovet av ny telefon. Min nuvarande iPhone 5C behöver nytt skyddsglas, vilket efter september månad är enormt svår att nå eftersom Apple vill bereda plats åt enbart nya modeller.

Överkonsumtionen måste bekämpas på flera plan; med en annan livsstil, med långvarig service och med smartare produkter – som ger anspråk på längre hållbarhet än fem år.

Tillrättalagd miljö hämmar barnens utveckling

Curlingförälder är ett modeord som kanske är typisk för vår tid, den förälder som tillrättalägger mycket för sina barn. Ambitionen kan vara att skydda och värna om barnets bästa, men samtidigt kan det ibland slå slint i något som väcker bitterhet hos mig. På min nyligen uppritade joggingrutt springer jag igenom ett villaområde, där jag idag såg en otrolig välbyggd trädkoja som färdig från en byggsats. Det var ett finsnickeri av väl valda material och materialmöten, men känslan den väckte hos mig var stelhet och just tillrättalagdhet. Jag kunde nämligen i samma stund som jag såg kojan inse att barnen inflytande på den med all sannolikhet slutade vid idéfasen. Sen kunde föräldrarna realisera barnens dröm. För tänk vad fult det skulle se ut ifall barnen själva byggde sin egen koja i trädgården!

Forskning har entydigt visat att barn som själva får vara med att skapa sin närmiljö stimuleras mer och använder platsen oftare. Just när det gäller kojbygge är det extra viktigt att som barn själv få skapa eftersom kojan är ett sätt att skapa sitt eget revir, en egen plats i världen. Kojan blir därför lika mycket ett inre rum som ett konkret rum. Att då få en färdig byggsats, eller att någon förälder lagt ner sin helg åt att “snygga till kojan lite” kan bara vara hämmande för barnets utveckling. Och självklart är här både själva idéfasen och byggfasen lika viktig. I praktiken blir det att barnet får ta ett steg tillbaka för att föräldern ska lägga sig i deras frizon, deras inre bubbla. Jag minns själv min egen koja jag byggde som barn, hur jag skapade gränser mellan inne och ute genom att sätta väggarna på rätt plats. Det viktiga var inte skyddet i sig utan formandet av skyddet.

Här var också närheten till naturen viktig, ty motsvarigheten till curlingförälderns tillrättalagda kojbygge är kommunernas tillrättalagda, hårdgjorda och syntetiska lekplatser som totalt slår ut närheten till naturlig miljö för många barn. Fasta lekredskap ersätter barnens kontakt med kottar, träd, buskar och vattenpölar. Ej heller erbjuds samma rörelsefrihet i dessa karantänlika inrättningar. Så låt barnen få utrymme och frihet att leka på sina egna villkor.

Bildkälla: Pixabay.com

Att ta kontroll över vanans lunk

foto001När jag nu håller på att skriva ett filmmanus gäller det att ta kontroll över skrivandet. Dock finns prokrastineringen där hela tiden – förhalandet. För mig blir datorskrivandet svårare än att skriva förhand just för att datorn är portalen till så mycket annat som inte har med manusskrivandet att göra, såsom sociala medier, Youtube, etc.

När jag stänger av datorn, mobilen och surfplattan, så stänger jag också av standby-läget för ständigt okontrollerat informationsflöde. Jag sluter mig mentalt till en begränsad fokus och kan därför lättare koncentrera mig på skrivandet, som nu sker med papper och penna.

Att alltid vara tillgänglig, alltid vara standby, är stressande och distraherande just därför att det inte går att kontrollera dessa intryck. Tyvärr har dator, surfplatta, mobil och TV blivit ständiga sockerpiller mot tomrummet. När alla göromål är utredda och tomrum analkar, då går en signal till hjärnan som skriker: “Hjälp, det är risk för tristess här, ge mig ett sockerpiller.” På slentrian plockas tekniken fram som genast dämpar tomrummet med billig underhållning och nöjen.

Av egen tid hemma ägnar jag otroligt mycket tid vid datorn. Jag beslutade mig en kväll efter jobbet att inte använda datorn alls. Eftersom jag hade ätit tidig middag uppstod ett tomrum på flera timmar, innan det var dags att gå till sängs. Jag satte mig och läste vid fönstret. Och när mörkret lade sig tände jag ett brinnande ljus. Detta var inte ett nöje, som sockerpillren erbjuder – det var ren njutning, ty här öppnades ett tankerum kring en begränsad och kontrollerad grupp stimuli som jag fick vid läsningen. Jag kunde själv bestämma att pausa i texten, för att begrunda det jag just läst. För en gång skull hade jag trotsat vanans slentrianmässiga lunk och styrt upp kvällen. Detta gav en känsla av harmoni. Under den kvällen fick jag fler nya idéer än jag kommit på under hela veckan dessförinnan, något jag sedan kunde utnyttja i manusskrivandet.

Mihaly Csíkszentmihályi har forskat kring flow. I boken Flow: Den Optimala Upplevelsens Psykologi (2006) definierar han flow som en djup koncentration kring en avgränsad grupp av stimuli, eller sinnesinryck, som individen själv uppfattar som relevanta. Under njutning och koncentration blir tidsflöde och information i omgivning avgränsat, skriver han. Jag vill mena att den avgränsade informationen också innebär att vi kan stänga av den ström av information som ständigt omger oss, och som vi genom sociala medier inte kan ta kontroll över. Det är en ständigt öppen kanal.

Flow uppstår när man tar kontroll över sin psykiska energin, kontroll över sin uppmärksamhet, fortsätter Csíkszentmihályi. Det är först när man lyckats skapa ordning bland fysiska förnimmelser som en njutbar harmoni uppstår i medvetandet. Motsatsen till flow är att något upplevs långtråkigt, vilket uppstår ur att man ger psykisk energi åt en aktivitet som ändå inte förstärker självet. Då kommer känsla av ängslan och kontrollöshet. Den enorma tid man lägger på sociala medier eller TV-serier kanske inte är proportionerlig med vad man får tillbaka. Då blir ju självklart ängslan och kontrollöshet befogad som ett sätt att reagera mot vanans lunk. Csíkszentmihályi skriver också att vuxna amerikaner använder hälften av sin vakna tid utan plikter framför TV:n, där populära TV-serier är enahanda, att det inte krävs varken minne, tänkande eller vilja, där användandet av sinnet blir obefintligt.

Under en vistelse i Amsterdam för en vecka sedan flydde jag regnet som piskade asfalten. Under två timmar torkade jag och skrev på ett fik (se bild). Flow leder till känsla av upptäckt, en kreativ känsla, att sätta upplevelsen i en ny verklighet som får denne till en högre prestationsnivå, menar Csíkszentmihályi. Det är just detta jag själv erfor under aftonen med läsning och på fiket i Amsterdam. Tankar, intentioner, känslor och sinnen var fokuserade på samma mål. ”Och när vi en gång har smakat på denna glädje”, skriver  Csíkszentmihályi, “kommer vi att fördubbla våra ansträngningar för att få smaka på den igen.” (s. 65)

Eftertankens rum

Jag var där på stängningsdagen för två år sedan och tog en kaffe. Med vemod tågade jag ut ur byggnaden med vetskapen om att jag inte skulle få komma tillbaka förrän om två år. Och nu, om fem dagar är det dags att återvända till stadsbiblioteket på Götaplatsen i Göteborg! Öppningsceremonin består av en femdagars invigning med dans, poesi och annat. Erséus arkitekter AB har genom sitt uppdrag blåst nytt liv i den gamla 60-talsbyggnaden samt gett den en tillbyggnad. Stilig står byggnaden där med sitt sprödtunna tegel mot de väldiga glasytorna.

Att jag nu promotar biblioteket såhär gör det också nödvändigt för mig att förklara vad biblioteket har för värde hos mig i dagens informationssamhälle. Möjligheten att tillägna ett offentligt rum utrymme för eftertanke är unikt, en plats som inte har kommersiella intressen – med undantag för kaféverksamhet. En sådan plats behöver man vårda och värdesätta i en tid där så mycket privatiseras, och där det offentliga rummet enbart får kommersiell funktion. Bibliotekets lugn ställer sig också kritisk mot dagens snabba tillfredsställelse. Brådskan har tagit sig in i kulturen, och den tid som förut fanns till fördjupning har idag i mångt och mycket rationaliserats bort – såväl inom nyhetsjournalistik som underhållning. Men inte hos biblioteket. Här kvarstår tomrummet, det nödvändiga redskap vi har för att ringa in livets riktiga värden. Här ges plats och tid åt alla människor. Biblioteket blir här en trygg resonanslåda.

Bildkälla: Stadsbiblioteket.nu

En vandring genom staden

Det finns något fint med stadsvandringar, att verkligen se sin närmiljö. Det är lätt hänt att kameran följer med som jag på slentrian använder för att fånga en plats jag varit på, men risken är att jag därmed tror mig ha sett platsen. Att verkligen se sin stad kräver att ögonen är nyfikna på såväl helhet som detaljer, att mäta avstånden, att se människans skala i relation till husen och gatorna. Jag kastas fram och tillbaka mellan stor gatukaraktär och ner till fönsterspröjskaraktär.

Trotsa vindpinande kyla ägnar jag timme efter timme åt att titta och skissa. Tar en paus på ett fik med Cappuccino. Sen ut igen. När magen säger till att det är dags för mat avslutar jag skissandet tvärt och går hem.

Här är några skisser:

foto001 foto002 foto003 foto004 foto005

Snabbmatkedjornas matupplevelse

För en vecka sedan besökte jag en Max hamburgerrestaurang. Bord, bänkar och stolar som ska hinna torkas av. Stål, trä, klinkergolv och plast. Effektivitet, där kunder snabbt kommer dit och snabbt ger sig av. När jag kunde slå ihjäl mer tid än bara snabb utfodring insåg jag hur miljön närmast motverkade andakt och vila. Jag tänkte på den jäktade personalen vars arbete värderades efter kvantitet av beställningar på kort tid. Var spenderas deras pauser? Hur vilar de anställda upp sig mellan beställningarna?

Precis utanför Max ligger Le Pain Français, med sina varma textilier och fåtöljer. En plats att sjunka ner i, men av en anledning väljer jag ändå att stanna kvar i Max’ rusningstrafik. Kvar dröjer sig en tanke: Vad skulle hända om snabbmatskedjorna bytte profil mot den Le Pain Français har, med allt vad inredning och marknadsföring innebär? Kanske skulle detta helt gå emot snabbmatskedjeidén då matupplevelsen går från den snabba och effektiva måltiden till den livsberusande, sociala och kontemplativa måltiden. Det skulle bli färre gäster per timme, men gästerna skulle å andra sidan dröja kvar och uppskatta måltiden bättre. Det skulle också finnas möjlighet att hävda värdet i maten högre då den inte bara ska fungera som utfodring.

Saluhallarnas renässans är sprungen ur nyfunna värdet av närproducerad mat. En modefluga vars innebörd i folkligt sammanhang är samma som ekologiskt hållbart. Kvillebäckens nya saluhall i Göteborg är en kommersiell inrättning, vars arkitektur är lika inriktad på att bli en social plats där man kan strosa omkring även om man inte ska köpa något. Saluhallens matgäster äter säkerligen inte långsammare än snabbmatgäster, men värdet av matupplevelsen höjs avsevärt, åtminstone för mig.

Att vara begränsad kreativt

pianoUnder snart ett halvår har jag och en vän komponerat musik hemma hos mig. Musiken rör sig i huvudsak mellan atonal expressionism, böljande impressionism och 70-talsprogg, i ett projekt som går under namnet programmusik. Programmusik innebär instrumental, klassisk musik som avser skildra en historia. Detta innebär att vi tidigt skrev ett manus som vi nu, scen för scen, gestaltar instrumentalt.

Av tekniska skäl har vi varit oförmögna att kunna spela musik tillsammans. Vi har därför spelat in musiken en och en, där vi sedan bygger upp musiken lager på lager. Detta har dock hämmat oss stundom, när vi drivits av att improvisera ihop, och då kunna lyssna av varandra i spelandet. Dock har införskaffandet av nya högtalare gjort att denna mentala spärr nu kunnat släppa. I förrgår kväll kunde vi därför för första gången improvisera tillsammans, där vi spelade in de två instrumenten samtidigt och parallellt. Denna frihet resulterade i åtta minuter musik. Oerhört förlösande! Att inte vara begränsad kreativt ger mig känsla av tyngdlöshet, ty jag känner mig alltför ofta instängd i teknikens ofullkomligheter.

Jag började spela in egen musik år 2000. Musiken finns därför kategoriserad på min dator i årtal därifrån. Då var det enklare teknik, såsom audioinspelning direkt från mitt keyboard jag hade då – tiden innan jag upptäckte MIDI. Självklart var jag begränsad då med, men det var ju en del av lärandet att ta en sak i taget. Men när jag lyckades behärska tekniken blev jag låst då med. Efterklokt skulle jag kunna säga att de kulturstöd som skänkes till barn- och ungdomsverksamheter hade varit ett alternativ. Här finns utrustning och kunnande, och som en nyfiken 13-åring skulle ett sådant stöd vara guld värt.

Ehuru kulturstöd inte utnyttjats blir tyngdlösheten inte mindre av att jag nu, 14 år senare, tillslut lyckas få det klaustrofobiska rummet syrerikt, där kreativitet och teknik uppfyller varandra.

Konsten att läsa

För många är läsandet som rinnande vatten, där sidorna flyter fram i en jämn puls. För mig har läsandet över åren varit förknippat med ett, i nästan samtliga fall, visst mått av motstånd. En tröghet. Har precis läst ut Tatiana de Rosnays Sarahs nyckel (2007). När jag nu under kvällen läst 150 sidor som sängläsning har jag kommit i kontakt med tanken på hur denna tröghet upphört.  Jag vill inte bara lovorda boken, ty spänningslitteraturens dramaturgi har en lätthet i sig, med tydliga cliff hangers. Men jag vill hoppas och tro att även kärvare böcker skull te sig lika flödande för mig nu som Sarahs nyckel.

Hur kan detta komma sig? Innan  jag släckte lampan tänkte jag på den koncentrationssvårighet jag överlag haft kring litteratur – emellertid avfasad med tiden – präglad av ett slags hetsläsning, att aldrig riktigt sjunka in i texten – att sjunka in bakom texten. Jag har alltför många gånger stannat upp i en bok efter 50-100 sidor och känt: Jag orkar inte. Det kan ha med viljan att effektivisera att göra, att försöka plöja en bok så snabbt som möjligt, och att jag därför inte har tid att låta orden sjunka in i mig som stenar i älven. Paradoxalt nog är det kanske just dessa stenar som behöver sjunka till botten för att motivation ska finnas att ägna två timmar extra åt kvällsläsning.

Det är också med förnöjsamhet jag lägger ifrån mig boken, då jag känner hur jag trampar ny mark, hur jag faktiskt kanske kan bli den aktive och samtidigt djuplodande läsare jag så innerligt imponerades över att folk i min närhet – främst under gymnasietiden – kunde vara. Att ta första steget ut i träningssnåret gör det lättare att ge sig ut på nästa, som att utföra en mental plogning där alla hinder man byggt upp över tid plötsligt känns mindre och hanterbara. Därför ska det bli kul att ta sig an en ny bok imorgon.

Bildkälla: Agnesilund.se

Tecknandets nödvändighet i digital tidsålder

Bloggen har fått ett spontanuppehåll då jag fått lägga all min tid åt projektering av flerbostadshus, som nu går att se i min portfolio. Att återigen ge sig hän åt processandet har låtit mig komma i kontakt med tankar kring redskap och metodik som aldrig tycks bli uttjatade ämnen hos mig. Med vilka redskap skapar jag bäst? Vilken metodik passar bäst för mig?

Jag är en tecknande person, samtidigt som jag i det senaste projektet suttit största tiden i Revit. Läste för ett halvår sedan en artikel kring tecknandets betydelse i den digitala tidsåldern. Det starkaste argumentet för att behålla handritningen i den digitala tidsåldern tycks handla om dess effektiva kommunikationsförmåga, åtminstone om man vill tro, säger Arup Connect i artikeln. En snabbritat handteckning går snabbare att förstå i tidigt projekteringsstadium än med Revit.  Connects samarbete med Frank Gehry lät honom också inse att även de världskända arkitekterna tillämpar handritning och fysiska modeller långt in i skapandeprocessen.

Tecknandet kan vara ett nödvändigt redskap att kommunicera med, tydligast om språkförbistring uppstår mellan olika parter. Connect tar exempel på samarbete mellan arkitekt och ingenjör, där missförstånd lätt kan ske, men där arkitektens skissande under möten kan få alla att snabbt förstå och bidra.

Teckning för mig är ett sätt att tänka, precis på samma sätt som skrivandet är det – ett sätt att skapa dialog med mig själv. Det fungerar inte på samma sätt i CAD. Här blir allt genast för definitivt, med exakta mått och precision.

Däremot känns det nödvändigt att skaffa en digital ritplatta, ty för att använda teckningen som ett redskap i skapandet krävs massor av papper. Hundratals meter av papper på rulle går åt. Minns även hur krokin, som kräver åtminstone A2 som minsta pappersformat, slukade ett halvt block per kväll. Det är ekonomiskt och ekologiskt ohållbart. Självklart förbrukas mycket energi i tillverkningen av en Wacom också, men allt är relativt. Dessa digitala skisser går dessutom lätt att använda som underlag i CAD. Dessa digitala skisser tar dessutom mindre plats än fysiska.

Men lustigt är det ändå, att världens mest etablerade arkitektkontor fortfarande klipper, skär, klistrar och skissar i en tid med 3d-skrivare och BIM.

Bildkälla: Kikecalvoonline.blogspot.se

Äldre inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑