Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Kategori: personligt (sida 2 av 7)

Bloggen fyller ett år!

1 yearIdag för ett år sedan hade jag precis blivit klar med utformningen av min egen hemsida, med portfolio och blogg. Det första blogginlägget lades upp samma kväll:

Nystartad sida kring mina projekt i olika gestaltningar. På bloggen kommer jag även att koncentrera mig på andras gestaltningar. Söker ett slags rum – ett inre mentalt rum att landa i. En sinnesnärvaro. Drivs av detta i flera av mina gestaltningsmedium. Nåväl, det är mycket man vill.

Men nu börjar simonhasselblom.com!

Med dessa ord började resan. Sedan dess har det blivit 188 inlägg kring i synnerhet arkitektur, skrivande, film och musik – dvs. mina starkaste intressen. Den särklast mest besökta sidan på hemsidan har varit portfolion, men jag har också förvånats över besöksantalet för blogginläggen. Detta är roligt och stärkande i fortsatt skrivande.

Därför vill jag ge alla ni som besöker min sida ett stort tack! Jag lovar att fortsätta min resa, och hoppeligen kommer det även bli ett tvåårsfirande.

Frigörelsen från TV-tablån

Blev så fundersam idag över hur lätt det är att gå in i en vana, och att sedan inte ha möjlighet att komma ur den. Jag har aldrig varit en TV-tittare såtillvida att jag inte slötittar på TV i timmar. Om det är så att jag tittar på TV via datorn blir det i så fall något jag söker aktivt, utan att gå igenom en massa utfyllnad såsom reklaminslag eller andra program som jag inte söker. Jag vill gå rätt på väsentligheterna. Samtidigt är det problematiskt att vänta in att ett program ska börja en viss tid och att inte ha möjlighet att kunna gå därifrån i pressen att missa något viktigt. Det sista momentet känner vi igen från TV för inte så många år sedan med TV-tablåns strikta ramar, om man inte aktivt spelade in varje program man såg, vill säga. Att nu kunna lösgöra programmen från strömmen av andra program blir därmed en otrolig frigörelse för att komma ifrån ett eventuellt slötittande. Man slår på videoklippet och tittar på det så länge det varar, med möjlighet att kunna pausa och gå tillbaka.

Hade under förra veckan väntat in nästa avsnitt av Alla är fotografer som gick på onsdagskvällen, och jag var också förberedd med mat innan programmet började. I lugn och ro satte jag mig med rykande tekopp för att se programmet i tid. Mitt i allt detta ser jag fotografer i programmet jag minns att jag sett förut. Jag måste därför genast Googla fram alternativa sökord för att finna motivet och fördjupa mig kring dem. Jag måste därför stänga av programmet för att göra en 10-minuters sökning, varpå jag sedan återvänder till programmet men inser att jag denna gång inte såg något inspelat. Visserligen blir programmet tillgängligt på SVTPlay i samma stund som det sänds, men känslan att faktiskt se det när det går bar med sig en sällsam känsla hos mig som nu med SVTPlay skulle gå förlorad.

Nästa vecka vill jag försöka hålla TV-tablån. Gör om, gör rätt.

Om ASMR för film

Kan film upplevas fysiskt? Detta har undersökts i en internetsubkultur som kallas ASMR. Med inriktning mot audiovisuella effekter stimuleras hjärnan att känna fysisk beröring. Med en viss skepsis kring fenomenet såg jag emellertid en video på Youtube när någon försöker nå fram till dessa effekter genom att viska nära och lysa med lampan mot kameran, och jag kände en kittling i bakhuvudet – samma kittling med gåshud jag får vid skör beröring. Fenomenet känns igen på andra platser, såsom när DN-reportern Hanna Fahl beskriver hur hon får likande reaktion när hon går hos frisören eller när någon sminkar henne. Det jag hörde och såg väckte ett kroppsminne som gav mig denna reaktion i form av kittling.

Det jag insåg efter att ha sett videoklipp och läst kring fenomenet är att detta är något jag försökt att nå inom filmmanus under flera år, att hävda och stärka sinnena inför vardagsbestyr, såsom att skära upp tomater eller att klippa naglarna. Det handlar helt enkelt om att stärka ljud och bild inför detaljer som annars går förlorat i vanans lunk. Det handlar om att väcka medvetenhet kring här och nu.

Fahl kallar i DN-artikeln fenomenet meningslöst, men jag vill tro att detta är meningsfullt, om inte annat som ett sätt att bli närvarande och släppa stress kring framtidsplaner. Precis som yoga helar kropp och själ kan ASMR göra det också. Det blir ett enormt här och nu som kan leda till njutning i den reaktion som kan väckas hos åskådaren. Att då dra detta ett steg längre och baka in detta i en berättelse skulle vara intressant, detta eftersom filmaren/författaren vill påverka åskådaren känslomässigt. Kreatören har därför en idé kring vad åskådaren ska känna i olika scener. Att då studera ASMR ytterligare kan också leda till att kreatören också kan påverka åskådaren fysiskt genom olika stimulanser. Självklart är inte detta nytt på något sätt, men det nya är att få syn på fenomenet och hävda det. Film som påverkat mig fysiskt är t.ex. Irreversible (2002), där en baston vibrerar i så långt ljudregister att det är svårt att höra den, men man känner den.

Bildkälla: Epcdn.net

En sårbar och kärleksfull karaktärsgestaltning på film

ParkerEfter att kortfilmen Betraktaren nu är avslutad – en film jag stått för regi, musik och ljudsättning i – är det underbart att känna att jag nu kan kasta mig in i ett nytt projekt. Vad ska då det vara? Jag har skissat på en historia ett tag, som egentligen är ett hopplock av flera av mina texter, skrivna under flera år. Jag pitchade idén för mitt filmkollektiv i söndags, och det slutade med att vi gemensamt associerade vidare på filmidén. Roligt att historien gav genklang i gruppen.

Något jag nu insett fungerar för mig i skrivandet med strävan att skriva vördnadsfullt, men samtidigt med viljan att få alla karaktärer så mångbottnade och identifierbara som möjligt, det är att faktiskt hitta vänner som kan vara skådespelare till var och en karaktär. Självklart behöver dessa inte vara med i en eventuell filmproduktion. Det viktiga är att du känner värme inför samtliga personer. Att då tvinga vännen att gestalta en alltför endimensionell karaktär är ett slöseri på talang, tid och pengar. Jag drivs därför att skildra alla så sårbart och så kärleksfullt som möjligt, detta för att ge mina vänner en så fin present att ta sig an som möjligt, ty varje roll ska vara utmanande men lockande att gestalta.

Jag skriver nu på något som ser ut att bli en novellfilm på 30 minuter, och att ha haft ovanstående metod med mig i processen har dels gjort filmen mer konkret för mig samtidigt som den också blir viktigare för mig att producera. Sen är det inte omöjligt att jag vid en eventuell filmproduktion också frågor åtminstone några av de vänner jag tänkt mig att gestalta karaktärerna.

Kopp utomhus

En lustig iakttagelse från dagen över rädslan att se utanför boxen, allt för att bli socialt accepterad.

Jag bor nära skolan, och har därför låtit det bli naturligt att ta med mig min tekopp mellan hemmet och skolan. Den har oftast stått i min ritsal i skolan, men efter sista föreläsningen för dagen har det blivit omständigt att springa bort till ritsalen med muggen. Jag har därför valt att ta med den på min promenad hem. På vägen hem har i mötet med andra min mugg upplevts som skojigt attribut på gående fot. Jag ställer mig frågan: Varför sådan uppståndelse över att bära kopp utomhus? Hade det varit lika märkligt att möta någon med pappmugg från Pressbyrån? Samma dryck, olika behållare. Den ena är socialt accepterad, den andra inte. En porslinskopp från IKEA med rykande te är inte det första man möter på torg eller i busskurer av en anledning.

Det är säkert ingen nyhet vilket ekonomiskt och miljömässigt slöseri det är att ständigt plocka nya pappmuggar varje gång man vill ha kaffe. Hur hållbart är det istället att ha med sin egen kopp? Istället för att sitta på sin, om man ens har någon, trånga balkong med morgonkaffe, varför inte koka upp den hemma och sen ta med den ut på en morgonpromenad? Jag slår härmed på trumman för ett hållbart och njutbart sätt att leva, ty vem vill gå miste om rykande kaffe i smällkalla vintern? Våga vinn, bär kopp!

Bildkälla: Enlagomdosgront.se

Postproduktion med ADR

processSå infinner sig den underbara känslan att man står nära slutet på kortfilmsproduktionen Betraktaren. En tiominutersfilm vi spelat in i somras, och där vi nu lägger sista handen på postproduktionen, med ljud- och musikläggning. En scen vi spelade in i ett trapphus gav usel ljudkvalitet, något vi var medvetna om redan under inspelningen. Då blev det därför naturligt för att spela in dialog (och allt annat ljud också för den delen) i efterhand. Fenomenet kallas ADR i det stora landet i väst. Trots bra mickar är det emellertid vanligt med detta sätt att skapa dialog på film, att helt enkelt som skådespelare besöka en studio och spela upp filmen där dialogen ska ersättas. I vårt filmkollektiv hade vi ingen studio till förfogande, bara mitt enkla hem med mick, hörlurar och skärm.

Överhuvudtaget har projektet varit intressant av flera skäl. Jag har fått möjlighet att regissera många nya bekantskaper, där utmaningen legat i att få alla skådespelare att bli bekväma med varandra. Vi har arbetat med tillit, trygghet och spontanitet. Den största utmaningen måste ha legat i att regissera 15 personer som samtidigt ska prata och ha förfest. Att få dem att verkligen ha roligt, att spänna av och bara ge sig hän åt varandra, det var berikande att jobba mot.

Nu blir det att söka in med filmen. Får se när den dyker upp för visning på nätet. Återstår att se. Jag anar också att abstinensen efter detta projektet inte kommer vara ihållande då jag snabbt vill kasta mig ut på nya kortfilmsupptåg.

Arbetet med en kortfilm: Ljudsättning

Har just avslutat en intensiv filmproduktionshelg bestående av en kortfilmsinspelning på lördagen och ljudsättning av en annan kortfilm under söndagen. Jag är en del av ett filmkollektiv som inte bara skriver manus utan också på senare tid börjat med filmproduktionen också.

Här har ljudsättningen blivit ett allt viktigare område för mig det senaste året. Anar att det har att göra med att jag sett en rad filmer som verkligen överraskat mig med otroligt ljudarbete. Helgens arbete var kantat av en del utmaningar såsom problematiken att skapa en fungerande rumsatmosfär. Det blev naturligt att börja med de realistiska ljuden, att identifiera de mest karaktäristiska ljudkällorna, såsom surrande frys och ventilation. Här fanns möjlighet att förstärka och förminska vissa ljud. Underbar kvalitet med ljuden är att de kan arbeta med små, nästan omärkliga medel för att skildra en karaktär eller miljö, och när sedan ljuden uppträder för andra gången känner publiken igen ljudet och drar ofta omedvetet koppling till karaktären, även om denna inte syns i bild. Även surrealistiska dimensioner kan användas i ljud, såsom när man filmar utifrån ett tydligt subjekt. Tydligt exempel på subjektivt ljudarbete går att se i Forrest Gump (1994), då Forrest som liten blir jagad av killar på cykel (se bild), och hur Forrest upplever hur benen känns tyngre, hur allt går långsamt. Allt gestaltas med en underbar ljudmässig precision.

Helgens mest underbara moment låg i hanteringen av regn, där vi hade en idé hur vi ville att regnet skulle upplevas när man sitter i biomörkret och ser filmen, att det ska vara ett dånande muller av regn, ett smattrande mellanregister samt ett diskant porlande och rinnande vatten – allt på en och samma gång som ett otroligt mättat och härligt sommarregn. Vi hade under en junidag i somras filmat ett häftigt regn, både närbilder och hela miljöbilder. Genom olika styrka, avstånd och underlag till duschvatten började vi spela in en rad varianter av regnartikulation. För att undvika den typiska reflekterande badrumsakustiken byggde vi in allt i en bädd av absorberande material. Resultatet blev över förväntan.

Skönt att känna hur ytterligare en pusselbit i filmprocessen är klar, och att man närmar sig resultatet.

Bildkälla: Popscreen.com

Främmandegöra rutinen

Slogs av hur beroende jag är av elektricitet, så till den grad att jag stod helt främmande inför det faktum att badrumslampan dog idag. Även femte gången jag gick in i badrummet efter att lampan dött tryckte jag ändå vant på strömbrytaren. Beteendet är så inpräntat i mig att kroppen vägrar släppa det, åtminstone inte i första taget.

Jag tände upp några värmeljus och lät sakta blicken vänja sig vid mörkret när jag denna afton tog en dusch. Intressant iakttagelse utifrån sig själv, att jag i det skedet kom tillbaka till ett närmast meditativt tillstånd av lugn och medvetenhet.

Minns tillbaka på hur jag i Visby, i studentrummet där, hade perioder där jag inte använde elektricitet för belysning alls, utan helt klarade mig på brinnande ljus – som mest uppemot 15 stycken samtidigt. På ett sånt litet utrymme som 13 kvm (inkl. badrum 19 kvm) torkade dessa snabbt ut luften och jag blev ständigt förkyld. Dock bar ljusen med sig ett tillstånd jag gärna söker mig tillbaka till, just detta lugn, denna medvetenhet och närvaro, när jag kunde sitta med brinnande ljus en hel kväll och skriva texter på datorn.

Jag tänker därför att det brinnande ljuset per automatik för med sig ett temperament i rummet som är annorlunda än om rummet är installerat med lysrör. Möjligheten att kunna utnyttja ljusets temperament arkitektoniskt tyckts mig gränslösa. Sen är det något speciellt med det brinnande ljuset som det levande, det som rör sig, fladdrar till och påverkas av en tryckande vind utanför som gör att fönstret skallrar till. Det är därför inte bara ljuset utan även det varierade rörliga skuggspel som uppstår som faller mig i smaken, får mig att bli nyfiken och stärka blicken.

Det blir då nödvändigt att med jämna mellanrum hamna i dessa ljusens temperament, som en portal till nya tankemönster och -rum inom mig. Ser därför det underbara i att det kalla badrumsljuset faktiskt dog så att jag kunde variera ljuset i ett rum man annars tar för givet. Det kan nämligen räcka att byta belysning i ett rum för att helt förvrida den relation man har till det. Att främmandegöra det man trodde sig känna igen. Går också att skapa det som inom psykologin kallas das unheimliche, dvs. en olustkänsla som infinner sig av att något främmande inkräktar på det familjära/bekanta. Det är som att se ett familjefoto med ett filter som förvrider proportionerna.

Funderar på att sätta mina reflexer i obalans genom att vänta med att byta lampa i badrummet till nästa vecka.

En trampolin in i rummen

Ända sedan jag som 9-åring satt och ritade planritningar över hus och drömde om att bli arkitekt har slott och herrgårdar varit min stora dröm att rita. Med åren har jag fått ett ambivalent förhållande till dessa enorma privatbostäder då jag blivit politiskt medveten om att det bara är en försvinnande liten grupp som har råd att leva i ett. Men på samma sätt som Marcel Proust menade att längtan inför ett klädesplagg kan bära större emotionell styrka än att faktiskt köpa plagget ser jag lika mycket själv fascinationen starkast i inlevelsen i att drömma mig runt i fotografier och framförallt planer.

Jag har länge haft för vana att samla på mig arkitekturreferenser, i över 10 års tid. Här har jag samlat på mig ett gediget galleri av alltifrån ruiner till intressanta fönster. Vanligt har varit att plocka referenser från filmer. Jag dök på filmen Hannibal (2001) och blev därifrån bekant med nyklassicistiska Biltmore Estate. Med sina 15 427 kvm i boyta, motsvarande 250 rum, blir det USA:s största privatägda hus. Genom mängder av bilder bestämde jag mig för att, som jag så ofta har känt behov av, rita en plan av huset, våning för våning. Fascinationen har legat i själva utgrävningsprocessen, att genom foton och film jämföra och tänka mig var varje rum kan tänkas ligga i byggnaden. Jag ritade sålunda en utförlig plan över hela Biltmore Estate, vilken nu ligger på vinden sedan länge. Dock dök jag idag på den, svart på vitt, den riktiga planen! Jag blev paff och varm inombords när jag insåg att min föreställning om herrgårdens inre rumsligheter stämde överens med verkligheten i de flesta fall. Faktum är att samtliga rum på hela markplanet stämde överrens till 85-90 %, utifrån referensbilder från Google samt utifrån filmen Hannibal.

Eftersom en planritning fortfarande är en representation av byggnaden tappar den inte min lust till byggnaden jag är rädd att tappa om jag faktiskt skulle gå runt och granska samtliga 250 rum. Jag skulle bli imponerad, men lika snart hade jag känt att jag var så mättad av intryck att de tog musten av all fantasi jag fyllt ut de tidigare luckorna med. Här skulle luckorna fyllas igen. Nu har jag däremot möjlighet att gå in i rummen i fantasin, nu med planen som trampolin in i rummen. Tacksam för den person som lagt upp detta!

Bildkälla: Biltmore-Floor-Plan.org

Angående distans till skrivandet

Jag påbörjade ett romanskrivande för fem år sedan som dessvärre avslutades abrupt. Av en anledning bestämde jag mig för att läsa texten i ett svep nu i veckan, vilket gav mig en enorm osäkerhet. Minnet av det jag skrivit stämde nämligen inte överrens med det jag faktiskt läste. Ännu märkligare var dessutom att det uppstod helt nya lager i berättelsen som för mig i skrivandet inte var något jag reflekterade över alls, som jag inte ens var medveten om. Dessa lager skulle förmodligen beskriva lika mycket den jag var då som det ämne jag valt att avhandla. Jag hade en medveten avsikt med texten, som visserligen föddes efter att jag hade skrivit av mig några sidor. Jag minns dock att det jag hade för avsikt att skriva och det jag faktiskt skrev gick mer och mer isär. Kanske var det också anledningen till att jag slutade skriva på romanen. Klyftan mellan det jag ville skriva och det jag skrev fick mig att tappa lusten.

Jag har flera gånger skrivit om saker som i skrivandets stund varit mig alltför blödande och nära. Distansen till det man väljer att skriva kan vara nyckeln till en mångfasetterad skildring. Att skriva om ett alltför nära tema kan göra att man inte ser det mest relevanta eller ha förmågan att växla perspektiv och berättare. Det jag skrev för fem år sedan som inte stämde överrens med det jag ville skriva var förmodligen en undermedveten gest att skriva om något jag faktiskt behövde blotta och bearbeta. Dock var väl problematiken alltför nära mig själv för att jag i det stadiet skulle upptäcka problematiken. Den tidsmässiga distans jag nu fått till problematiken jag skrivit om i den oavslutade romanen har kanske därför varit nödvändig för att jag ens ska bli medveten om berättelsens ytterligare lager.

En liknande företeelse uppträdde när jag läste en bok 2006 som jag aktivt markerade intressanta ord och meningar ur. När jag sedan läst om boken efter tre år har jag märkt att de markerade orden jag ansåg viktiga 2006 inte alls var de väsentliga uttrycken jag skulle markerat under omläsningen. Distans skapar perspektiv på tillvaron, och för att en berättelse ska bli så bra som möjligt bör den avhandlas utifrån åtminstone två synvinklar, anser jag.

Ett sätt att få flera synvinklar på ett blödande och nära ämne hos en kan vara att be en annan person beskriva en själv, för att ur det upptäcka aspekter man i närhetens mörker aldrig skulle kunnat medvetandegöra själv. Detta är en annan distans än den tidsmässiga. Via podcasten med Alex och Sigge hörde jag talas om ett program i Tv3 där Björn Kjellman klär ut sig till en kändis, där kändisen ställer privata frågor om sig själv till Kjellman, som alltså då spelar kändisen. Kanske finns det frågor som kan vara intressanta att ställa som andra kan se men som man inte märkt själv hos sig, såsom olika ticks och omedvetna beteenden som förmodligen bottnar i någonting djupt inom en, vilken i sig är förankrat i en händelse man sedan länge förträngt.

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑