Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Kategori: psykologi (sida 1 av 2)

Att ta kontroll över vanans lunk

foto001När jag nu håller på att skriva ett filmmanus gäller det att ta kontroll över skrivandet. Dock finns prokrastineringen där hela tiden – förhalandet. För mig blir datorskrivandet svårare än att skriva förhand just för att datorn är portalen till så mycket annat som inte har med manusskrivandet att göra, såsom sociala medier, Youtube, etc.

När jag stänger av datorn, mobilen och surfplattan, så stänger jag också av standby-läget för ständigt okontrollerat informationsflöde. Jag sluter mig mentalt till en begränsad fokus och kan därför lättare koncentrera mig på skrivandet, som nu sker med papper och penna.

Att alltid vara tillgänglig, alltid vara standby, är stressande och distraherande just därför att det inte går att kontrollera dessa intryck. Tyvärr har dator, surfplatta, mobil och TV blivit ständiga sockerpiller mot tomrummet. När alla göromål är utredda och tomrum analkar, då går en signal till hjärnan som skriker: “Hjälp, det är risk för tristess här, ge mig ett sockerpiller.” På slentrian plockas tekniken fram som genast dämpar tomrummet med billig underhållning och nöjen.

Av egen tid hemma ägnar jag otroligt mycket tid vid datorn. Jag beslutade mig en kväll efter jobbet att inte använda datorn alls. Eftersom jag hade ätit tidig middag uppstod ett tomrum på flera timmar, innan det var dags att gå till sängs. Jag satte mig och läste vid fönstret. Och när mörkret lade sig tände jag ett brinnande ljus. Detta var inte ett nöje, som sockerpillren erbjuder – det var ren njutning, ty här öppnades ett tankerum kring en begränsad och kontrollerad grupp stimuli som jag fick vid läsningen. Jag kunde själv bestämma att pausa i texten, för att begrunda det jag just läst. För en gång skull hade jag trotsat vanans slentrianmässiga lunk och styrt upp kvällen. Detta gav en känsla av harmoni. Under den kvällen fick jag fler nya idéer än jag kommit på under hela veckan dessförinnan, något jag sedan kunde utnyttja i manusskrivandet.

Mihaly Csíkszentmihályi har forskat kring flow. I boken Flow: Den Optimala Upplevelsens Psykologi (2006) definierar han flow som en djup koncentration kring en avgränsad grupp av stimuli, eller sinnesinryck, som individen själv uppfattar som relevanta. Under njutning och koncentration blir tidsflöde och information i omgivning avgränsat, skriver han. Jag vill mena att den avgränsade informationen också innebär att vi kan stänga av den ström av information som ständigt omger oss, och som vi genom sociala medier inte kan ta kontroll över. Det är en ständigt öppen kanal.

Flow uppstår när man tar kontroll över sin psykiska energin, kontroll över sin uppmärksamhet, fortsätter Csíkszentmihályi. Det är först när man lyckats skapa ordning bland fysiska förnimmelser som en njutbar harmoni uppstår i medvetandet. Motsatsen till flow är att något upplevs långtråkigt, vilket uppstår ur att man ger psykisk energi åt en aktivitet som ändå inte förstärker självet. Då kommer känsla av ängslan och kontrollöshet. Den enorma tid man lägger på sociala medier eller TV-serier kanske inte är proportionerlig med vad man får tillbaka. Då blir ju självklart ängslan och kontrollöshet befogad som ett sätt att reagera mot vanans lunk. Csíkszentmihályi skriver också att vuxna amerikaner använder hälften av sin vakna tid utan plikter framför TV:n, där populära TV-serier är enahanda, att det inte krävs varken minne, tänkande eller vilja, där användandet av sinnet blir obefintligt.

Under en vistelse i Amsterdam för en vecka sedan flydde jag regnet som piskade asfalten. Under två timmar torkade jag och skrev på ett fik (se bild). Flow leder till känsla av upptäckt, en kreativ känsla, att sätta upplevelsen i en ny verklighet som får denne till en högre prestationsnivå, menar Csíkszentmihályi. Det är just detta jag själv erfor under aftonen med läsning och på fiket i Amsterdam. Tankar, intentioner, känslor och sinnen var fokuserade på samma mål. ”Och när vi en gång har smakat på denna glädje”, skriver  Csíkszentmihályi, “kommer vi att fördubbla våra ansträngningar för att få smaka på den igen.” (s. 65)

Författares nedstigningar i sig själva

Elfriede Jelinek, som fick Nobelpriset i litteratur 2004, fångade mig totalt efter att jag sett föreställningen Babel på Stadsteatern i Göteborg 2010. Jag hade närmat mig hennes författarskap, och indirekt henne själv, genom att se Michael Hanekes filmatisering av hennes bok Pianolärarinnan. Denna berättelse ligger oerhört nära henne själv. För mer info om denna, läs mitt tidigare inlägg här. Efter att också ha läst den boken förstod jag hennes storhet. Hon skriver lika snabbt som hon tänker och gör i många av sina verk inga omskrivningar.

Genom en dokumentär om henne på SVTPlay har jag fått en djupare bild av henne, även om programmet bara är en halvtimme långt. Det mest intresseväckande ur programmet var hur Jelinek berättade om sitt skrivande.

Jag kan i skrivandet se en tudelning mellan författares kontrollerande av den text de skriver, och det djuplodande och intuitiva skrivandet där författaren är i sådant flow att tankarna spinner snabbare än medvetandet. Att ha fått igång detta snabbt spinnande tankemaskineri fodrar en snabbhet i dokumenterandet av dessa infall. Flyktiga och obearbetade tankar är rena, men om skrivandet släpar efter är risken att tankarna går en förlorade.

För Jelinek flödar texten fram i skrivandet. Hon berättar i programmet hur språket börjar tala för sig själv och ibland får för sig att vända henne ryggen. Språket får henne att släpa efter. Vid dessa stunder är det språket, inte Jelinek, som talar. Det kan vara lätt att förringa betydelsen av språkets dominans i skrivandet, detta då det är så lätt att tänka att skrivna texter är sprungna ur författarens medvetenhet och insikt, men det förekommer också i många fall dessa undermedvetna tankemönster som projiceras på författaren, och där denna slaviskt måste hinna med att fånga de förgängliga ordfraserna.

Denna närhet till språket påminner om psykoanalytikern Clarence Crafoords skildring av Selma Lagerlöfs skrivande. Han menade att Lagerlöf hade gjort självanalys genom sitt aktiva dagboksskrivande och att hon genom romanen Gösta Berlings saga hade gjort sig tillräckligt bekant med sitt undermedvetna att hon i sitt fortsatta skrivande med lätthet kunde ösa ur sig av sitt fördolda stoff. Kanske låg storheten här i släppa kontrollen över sitt skrivande, vill jag tro. Även Ingmar Bergman, vill jag mena, lyckades djuploda som mest i två av sina filmer. Dessa två filmer var också sprungna ur en medveten vilja att inte lägga sig i själv, utan att helt låta sig dikteras av sina föreställningar. Om han tänkte på ett ord eller en bild var han därför tvungen att lägga in denna i filmen.

Varför vill man då nå dessa undermedvetna bilder? För det första är det en bedrift att släppa överjagets tuktande av tabubelagda ämnen inom en själv, det är ett hälsotecken att inte kuvas av rädslan att våga uttrycka sig. För det andra är det, också till följd av självcensurens upphävelse, uppriktigare och djärvare bilder som kommer fram. Brutaliteten och rättframheten som många refererar till i Jelineks litterära uttryck orsakas förmodligen av hennes förkastade självcensur. För det tredje menar t.ex. Freud att det undermedvetna besitter ett djupare intellekt än det medvetna, vilket självklart gör det lockande att leverera bilder som är sprungna ur detta djupare plan av en själv. Den dramaturgiska kvalitet som det undermedvetna besitter kan vi beskåda varje natt genom drömmarnas intensitet, ty det är svårt att uppleva en dröm utan engagemang och närvaro.

Det står för mig allt klarare att skickliga författare har förmåga att dels kunna göra dessa s.k. nedstigningar i sig själva och dels kunna översätta dessa till en konstnärlig produkt. Det finns dock många exempel på försök till författarskap som slutat olyckligt, där man utfört en nedstigning men hamnat i psykisk sjukdom som omöjliggjort ett avslutande av ett litterärt verk. Psykoanalytiker Johan Cullberg har i boken Skaparkriser jämfört August Strindbergs skaparkris mot Stig Dagermans. Intressant diskussion kan uppstå kring varför Strindberg klarade sig ur krisen och publicera sitt inferno i bokform medan Dagerman gick förlorad i nedstigningen och tog sitt liv i 31 års ålder.

Bildkälla: Manuelrico.blogspot.se

Främmandegöra rutinen

Slogs av hur beroende jag är av elektricitet, så till den grad att jag stod helt främmande inför det faktum att badrumslampan dog idag. Även femte gången jag gick in i badrummet efter att lampan dött tryckte jag ändå vant på strömbrytaren. Beteendet är så inpräntat i mig att kroppen vägrar släppa det, åtminstone inte i första taget.

Jag tände upp några värmeljus och lät sakta blicken vänja sig vid mörkret när jag denna afton tog en dusch. Intressant iakttagelse utifrån sig själv, att jag i det skedet kom tillbaka till ett närmast meditativt tillstånd av lugn och medvetenhet.

Minns tillbaka på hur jag i Visby, i studentrummet där, hade perioder där jag inte använde elektricitet för belysning alls, utan helt klarade mig på brinnande ljus – som mest uppemot 15 stycken samtidigt. På ett sånt litet utrymme som 13 kvm (inkl. badrum 19 kvm) torkade dessa snabbt ut luften och jag blev ständigt förkyld. Dock bar ljusen med sig ett tillstånd jag gärna söker mig tillbaka till, just detta lugn, denna medvetenhet och närvaro, när jag kunde sitta med brinnande ljus en hel kväll och skriva texter på datorn.

Jag tänker därför att det brinnande ljuset per automatik för med sig ett temperament i rummet som är annorlunda än om rummet är installerat med lysrör. Möjligheten att kunna utnyttja ljusets temperament arkitektoniskt tyckts mig gränslösa. Sen är det något speciellt med det brinnande ljuset som det levande, det som rör sig, fladdrar till och påverkas av en tryckande vind utanför som gör att fönstret skallrar till. Det är därför inte bara ljuset utan även det varierade rörliga skuggspel som uppstår som faller mig i smaken, får mig att bli nyfiken och stärka blicken.

Det blir då nödvändigt att med jämna mellanrum hamna i dessa ljusens temperament, som en portal till nya tankemönster och -rum inom mig. Ser därför det underbara i att det kalla badrumsljuset faktiskt dog så att jag kunde variera ljuset i ett rum man annars tar för givet. Det kan nämligen räcka att byta belysning i ett rum för att helt förvrida den relation man har till det. Att främmandegöra det man trodde sig känna igen. Går också att skapa det som inom psykologin kallas das unheimliche, dvs. en olustkänsla som infinner sig av att något främmande inkräktar på det familjära/bekanta. Det är som att se ett familjefoto med ett filter som förvrider proportionerna.

Funderar på att sätta mina reflexer i obalans genom att vänta med att byta lampa i badrummet till nästa vecka.

Mellanrummet – platsen för liv och kreativitet

Hur skapas arbetsmiljöer som ökar kreativiteten på ett företag? När skyskraporna är normen för ett företag, vad händer med folket däri? Jag har precis läst andra delen av artikelserien Can Architecture Make Us More Creative?. Här ligger fokus på arbetsplatsen. Artikelförfattern Jonathan C. Molloy påvisar här att navet för den kreativa miljön är i korridoren, såsom likt trottoaren i stadsplaneringen blir platsen mellan byggnaderna, mellan rummen. Dessa mellanrum blir utrymmet för det spontana mötet där kreativiteten får sin fulla potential. Korridoren är nämligen inte bara en transportsträcka, menar Molloy, utan en plats där folk är utan egentligt syfte annat än att komma till en annan plats. Här sker informella interaktioner mellan folk på ett företag, då folk ofrånkomligen stöter på varandra, börjar samtala och låter sina idéer kollidera.

I artikeln tas Google upp som exempel på en prestigelös arbetsmiljö, med pingpongbord och där de anställda får anpassa sin arbetsplats själva. (I första delen av artikelserien togs värdet av anpassningsbarhet och valmöjlighet upp i utformningen av en kreativ miljö.) Detta företag arbetar hela tiden med att ligga i framkant för originella idéer, och idéerna ska genereras på kontoret. Utformningen av kontorets miljö är därför avgörande för företagets framtid. Molloy skriver att Google är väl medvetna om att kunskap endast uppstår om det finns en yta, såsom hur konst kan uppstå från en tavelduk. Här gäller det att ge de anställa möjlighet att arbeta enskilt, men också interaktivt. Om man möts i en korridor för en snabb ordväxling krävs också att man snabbt kan ta sig till en plats för djupare diskussion. Googles konversationspunkter på kontoren ligger därför aldrig långt ifrån samlingslokaler. (Bilden visar Googles kontor i Zurich.)

Nackdelen kan då ligga i miljöer som skapar tydlig separering och hierarki, såsom skyskrapor, där folk på 23 våningen sällan möter folk på 26 våningen. Här kolliderar inte lika många människor. Detta är orsaken till att företag som främjar kreativitet och samarbete inte bygger vertikalt, fortsätter Molloy.

Att se mellanrummet som genererande av kreativa idéer påminner mig om hur Peter Emsheimer skriver i boken Den svårfångade reflektionen (2005) kring reflektion:

Var ska vi reflektera? I rummet – i den situationen vi just befinner oss i – eller mellan rummen – dvs. när vi är på väg ur en situation in i en annan? Rummet är slutet och avgränsat. Rummet utgör i sig en begräsning av möjligheter till kombinationer. “Mellan rummen” eller i mellanrummen ges andra möjligheter till reflektion. Vad betyder det då att reflektera mellan rummen? Det betyder att vi på ett annat sätt spränger de ramar som är uppsatta och i mellanrummet skapar ett nytt rum. (s. 8)

I sin bok Barndomens återkomst (1993) lyfter psykoanalytikern Clarence Crafoord fram Storr som  menar att en kreativ människa har förmågan att på ett känsligt sätt kunna länka samman en inre och en yttre värld. Mellan dessa världar, i ett mellanområde, finns religion, symboler, kulturellt liv och konstnärligt skapande. På denna plats leker barnen och de vuxna dagdrömmer. Det tycks mig vara en filosofisk plats att vara emellan platser. Søren Kierkegaard fördjupar denna filosofiska infallsvinkel:

Människan existerar som i en inter-esse, ett upptaget-vara-mellan de ändliga förhållandena och det oändliga, den tidsliga bundenheten till ögonblicket mellan dåtid och framtid och den eviga horisonten för alla ens handlingar. (Kierkegaard, S. i Per Zetterfalks Inter esse 2008, s. 44)

Bildkälla: ArchDaily.

Att skildra erfarenhetens sanningar

Att skriva poesi och prosa handlar om att delge erfarenheter. Här finns en möjlighet att skildra detta så rent och sant som möjligt. Sanningen behöver dock inte vara knuten till en riktig situation från livet, men dess känsla ikläder sig en dräkt som är minst lika sann. Men hur kommer man i kontakt med dessa erfarenhetens sanningar? Jag kom i kontakt med ett underbart skrivtips av surrealistförfattaren André Breton (se bild). Uppmaningen lyder:

Ta fram ett papper och penna och slå er ner på en plats där ni kan koncentrera er så bra som möjligt. Sätt er tillrätta i den mest avslappnande eller mottagliga ställningen ni kan. Bry er inte om det där med geni och talang hos er själv och andra. Glöm inte att litteraturen är en av de mest urtråkiga, till allt ledande vägar man kan gå. Skriv snabbt och utan något i förväg formulerat ämne, snabbt nog för att ingenting ska fastna och ni inte ska frestas läsa om. Den första meningen kommer alldeles av sig själv, så sant som det i varje sekund finns för vår medvetna tanke en främmande sats som bara väntar på att få bryta fram, dvs. exteriorisera sig. Det är ganska svårt att uttala sig om hur det ligger till med den meningen som följer på den första; den har otvivelaktigt att göra både med den medvetna aktiviteten och den andra, om man nämligen medger att nedskrivandet av den första skedde med ett aldrig så litet mått av varseblivning. Men detta är saker som ni föga ska bekymra er om – och att inte göra det ligger i högsta grad i surrealismens intresse. Skiljetecken tycks alltid stå i motsättning till den absoluta kontinuiteten hos det utflöde som tar oss i anspråk, fast de verkar lika naturgivna som noterna på en tonande sträng. Håll på så länge ni tycker det är trevligt. Förlita er på det outtömliga sorlet. Men om detta hotar att tystna, om ni med andra ord råkar göra fel på något sätt kanske felet att inte lystra riktigt, då ska ni inte tveka att klippa av med ett klart och tydligt streck. Efter det ord vars ursprung verkar misstänkt sätter ni nu en valfri bokstav, t.ex. I, ja sätt alltid ett I, så återställer ni det godtyckliga genom att låta nästa ord börja på I. (Den surrealistiska magins hemligeter – Surrealistisk skrivakt, eller första utkastet också sista)

Breton försöker upphäva censuren och kontrollen i skrivandet, och söker snarare det undermedvetna sorl av röster som alltjämt finns där. “Förlita er på det outtömliga sorlet”, är alltså en uppmaning att våga tro på att den fritt associativa strömmen av ord från ens inre. Det är alltså tre saker som krävs i en sådan här övning, att först komma i kontakt med den inre strömmen, att sedan skriva så pennan glöder utan att ändra eller censurera innehållet och till sist att inte ge upp att bli dikterad av det outtömliga sorlet.

Varför är då diktering av detta inre sorl bättre än medvetet kontrollerade texter? Författaren och konstnären Kimberly Wilson menar att sann och rå skönhet uppstår ur olyckshändelserna i skapandet. (Ur Teri A. Martins The meditation artist grasping 2010, s. 23) Att släppa självcensuren och kontrollen öppnar upp för dessa olyckshändelser i texten som kan vara vägen till denna erfarenhetens råa sanningen. Psykoanalytikern Clarence Crafoord skriver i Barndomens återkomst (1993) om Selma Lagerlöfs författarskap, och han beskriver hennes kreativa arbete som nedstigningar, vilket innebär att undersöka sitt djupa inre ur ens undermedvetna, för att hämta fram material. Selma Lagerlöfs framgångsrika självanalys, menar Crafoord, är orsaken till hennes förmåga att stiga ner i sitt inre. Crafoord nämner det farliga i detta, att blotta saker som psykiskt sjuka och svårt självskakade får i form av hallucinationer och vanföreställningar. (s. 251) Så självklart finns det risker med denna typ av skrivande, men det material som kommer fram är ärligt och okonstlat – helt orört av det förnuftiga medvetna planet inom oss.

Bildkälla: Wikimedia.

En helande arkitektur

Sjukhuset La Salpêtrière i Paris blev med sin neurologiska forskning på psykiskt sjuka känt över hela Europa.

Det finns arkitektur som kan hjälpa människor mentalt. Sveriges radio berättade i december om arkitekter som jobbade bort aggressionen på psykiatriska avdelningar. Det största skillnaden i bytet av lokaler tycktes enligt vårdarna handla om ljudnivån: Avdelningarna var plötsligt tysta, detta i relation till de tidigare lokalerna, då miljön var våldsam och aggressiv bland patienterna. Bältesläggning och tvångsinjektioner har minskar med 21 respektive 44 %. Varje patient har fått eget rum. Från de förra lokalernas långa korridorer har den nya byggnaden delats upp i mindre grupper med ljuddämpare. Dessutom har alla tillgång till dagsljus och trädgårdar.

Jag har tidigare arbetat som lokalvårdare på sjukhus, och för mig har jag märkt en stor skillnad på avdelningar som fått in frisk luft samt växtlighet i lokalerna. Från kritvita och kallblanka korridorer och salar kunde det räcka med en växt i ett hörn för att stämningen skulle kännas trevligare, både av mig, övrig personal och patienter. Ljusa rum med stora fönster gav samma verkan.

Mitt intryck därifrån låter mig tänka på hur Le Corbusier vetenskapligt försökte påvisa att grönska, ljus och rymd är positivt laddade erfarenheter hos människan. Huruvida han vetenskapligt kunde bevisa detta eller om det uteslutande grundades i hans subjektiva upplevelser, det vet jag inte.

I tidningen Arkitektur från förra året (7-2012) med tema vård och straff skriver Per Magnus Johansson och Johan Linton följande:

Det yttre rummet kan skapa möjligheter för den psykiskt lidande att få tillgång till ett inre rum. Men för att det inre rummet skall få utrymme krävs det en annan människa som är beredd att lyssna. En människa som dessutom har förutsättningar att förstå någonting hos den som lider som fram till nu inte har blivit förstått.

Intressant är då att arkitekturen kan lugna individerna och få dem att komma i kontakt med sig själva och sina känslor. Där tror jag intimitetskänslan i de små grupperna samt ljuddämpningen gör en stor inverkan. Även naturen och ljuset självklart. Men för att verkligen hantera det inre rummet/den mentala obalansen, då krävs närvarande och lyssnande människor med kompetens.

(Bildkälla: Länk)

Fri association i skapandeprocesser

Den fritt associativa skapandeprocessen blir jag gång på gång mäkta imponerad av, ty den slutar aldrig att överraska. Idag arbetade jag kollektivt med ett filmmanus jag själv stirrat mig blind på, men som jag genom att muntligt presentera projektet för mitt filmkollektiv fick nya uppslag till.

Regissören Judith Weston definierar fri association i boken A film director’s intuition (2003) som ett fritt, ocensurerat skapande av associationer. Denna skapandemetod för mig tankarna till ett annat projekt vi arbetat med, den gången helt kollektivt, där alla i vårt lilla filmkollektiv var delförfattare. Vi arbetade uteslutande med fri association, utan behov av att förstå eller känna behov av att se orsaken till en viss verkan.

Utifrån ett tema valde vi ut bilder som vi associerade kring. En av oss föreslog att hår hänger ner ifrån vardagsrumstaket. En annan sa att om man drar i håret, då skriker en bäbis utanför fönstret. Detta var bilder som alla kunde föreställa sig och känna energi inför. Här var det ingen av oss som kände behov av att förstå varför vi kände energi för situationerna eller inte. Det faktum att alla var på banan, det gav tillräcklig bäring för att skriva ner situationen i manus. När vi hade väl så många situationer kunde vi se utvecklingen i handlingen.

Det märkliga var bara att alla dessa situationer kändes totalt självklara för oss, såsom att någon drar i håret från taket för att få bäbisen utanför fönstret att skrika. Kanske hade vi blivit tillräckligt lyhörda inför varandra och vårt projekt att vi nått en gemensam logik, som utifrån sett skulle te sig tagen från luften och svårgripbar. Men när vi blev alltmer angelägna om att behålla och vårda vissa situationer mer än andra, då märkte vi hur denna till synes lösryckta och svårfångade logik trampade på områden i oss som var både känslomässigt hjärtskärande och humoristiska.

Genom att inte censurera bilder som dyker upp inom oss, då tror jag universella och arketypiska sanningar kommer fram som personer med olika bakgrund och referenser kan identifiera sig med. Vissa forskare och konstnärer talar också om en inre logik som är nåbar just genom ett flöde av ocensurerade associationer.

Inlevelse och omtanke – föreläsning med Arne Branzell

Hade en underbar föreläsning av arkitekten och formgivaren Arne Branzell i veckan. På hans hemsida beskriver han även sin forskning, som är inriktad på hur arkitektens skissande kan leda till den bästa lösningen. Här ligger tyngd i ord som rumsupplevelser, att med alla sinnen ta till sig ett rum.

Arkitektur strävar alltid efter att förhärliga, att skapa poesi i vardagen. Frusen musik, kallar Goethe det. Branzell fortsätter i samma spår och menade under föreläsningen att inlevelse och omtanke är arkitektens främsta förmågor, att sätta sig in i användaren av byggnaden och förhöja dennes kvaliteter genom arkitekturen.

Hur är detta möjligt? I mötet med ett rum med mörker, massiva material, lätta material, mönstrade tapeter skapar allihopa krafter och spänningar som hos användaren kan uttrycka sig som oro och lätthet. Dessa spänningar är en mental hinna eller bubbla av rymd, ett kraftfält, som uppstår runt användaren i dennes upplevelse av ett rum. Med alla sinnen närmar man sig rummet och skapar därför ett luktens rum och ett synens rum. Branzell jämför här hinnan eller bubblan med fosterhinnan som en gång omgav en, och som enligt Branzell fortfarande är närvarande hos användaren.

Jag tolkar Branzells jämförelse med fosterhinnan med följande: Den chock man upplevde över att komma ut ur den varma fosterbädden tvingar personen att upprätthålla en trygg mental bubbla även senare i livet. När vi vistas i fysiska rum blir det viktigt att upprätta den mentala bubblan, det inre rummet. Kanske har detta att göra med att behärska sin miljö för att känna sig trygg i det, att s.a.s. upprätta ett revir.

Jag minns min praktik på en teater i Göteborg för ett och ett halvt år sedan där teaterkreatörernas uppgift var att skapa denna bubbla hos åskådaren, som skulle vandra runt i olika rum. Här iscensattes varseblivningar  för åskådaren. Intressant här var att det krävdes att det skapades spänningar mellan olika saker i rummet för att få åskådaren att uppleva detta spänningsfält. För att översätta detta till arkitekturen hjälper det inte att enbart skapa hus – för att det ska bli arkitektur krävs ett finkänsligt inkännande för användaren av den tänkta byggnaden. Eller snarare utgår arkitekten från att själv vara i rummet, ty som Gunnar Ekelöf skriver i sin lyrik, det som är botten i dig är botten i andra.

Människans rum

Streijfferts rum

Har börjat följa Oklar – en podcast om arkitektur. I första avsnittet intervjuas inredningsarkitekten Carouschka Streijffert som genom att en bred yrkesbana som inredningsarkitekt, konstnär, scenograf och pedagog ändå följer den röda tråden att skapa rum.

Hon pratar i podcasten om att det yttre rummet är till för förpliktelser medans det inre rummet är till för kreativiteten. Hon konkretiserar idén med att förpliktelserna är de praktiska delarna, att t.ex. skapa en så billig, enkelt och effektiv skola som möjligt. Det inre rummet är i det rum där människan finns, kan verka och vara kreativ. I detta rum kan man födas och dö. Samtidigt kan detta inre rum också vara det mentala rummet.

Jag kan tänka att man på ett sätt kan säga att det inre rummet och det yttre, fysiska rummet man som arkitekt skapar är samma rum eftersom detta fysiska rum faktiskt är en del av det inre rummet, likt barnet som fysiskt rum ur livmodern som mentalt rum. Dessutom sker ju växelverkningar hela tiden, mellan att i en skapandeprocess bolla referenser observerade ur yttre, fysiska rum och bearbetning i det inre. En insikt sprungen ur något man observerat leder en in till att besöka ett annat rum.

Och hela tiden i denna skapandeprocess handlar det om, som Streijffert också menar, det som händer hos människorna då de vistas i rummen. Hur människan tänker och beter sig står i fokus för hennes skapande, och flera gånger i podcasten betonar hon vikten av att skapa rum för människor.

Mycket riktigt sätter hon därför värde i det hon kallar för den fjärde dimensionen inom arkitekturen, nämligen psykologin. Även om psykologi inte ingår i arkitekturutbildningarna ser hon ändå en stor vikt i att applicera detta i arkitekturen, just eftersom skapandeprocessen annars ofta bara kan tendera att handla om trendiga material och snygga lampor, dvs. där rummens användbarhet inte diskuteras.

För mig är ens inre rum så starkt förknippat med den inre dialog man håller med sig själv, dvs. det tankerum som uppstår. Med rätt yttre rum kan man hamna i vibration eller eftertanke. Ur rätt miljö slås rätt klanger igång inom en som länkar samman det yttre och inre rummet, där det faktiskt finns en kommunikation. Exempel på detta kan vara religiösa byggnader, som verkligen är ämnade för reflektion och eftertanke. Att då tydliggöra för sig själv sambandet mellan dessa olika rum tror jag underlättar hur arkitekturen ska utformas för att bäst skapa möte mellan de olika rummen.

Då uppstår en resonans i mellanrummen.

Spåret efter myggan och flickan

antikvariatJag kan inte annat än att förundras över den extrema fysiska (och därav psykiska) närhet som finns bevarad i handskrivna texter. Författarinnan Kerstin Strandberg skriver i sin roman En obeskrivlig människa (2005) hur hon en gång köpte en handskriven dagbok från ett dunkelt antikvariat. Boken var skriven av en 11-årig flicka som levde för sådär 100 år sedan. I dagboken hade flickan dragit en pil och skrivit ”Här dödade jag en mygga”. Ovanför pilen låg en brunröd fläck fastklibbad i det sträva men fint grängade arket. (s. 19)

Jag läste en gång en bok vari en liten lapp låg fastklistrad på insidan bokbandet. Boken var tryck runt 1870, och på lappen stod regler för hur boken ska användas … och inte användas. Exempel, dock utan citat: Om sjukdom förekommer i släkten, var god ge genast tillbaka boken till det bibliotek där boken lånats ifrån.

Vad är det som känns så lockande med historiska föremål? Kanske är det just viljan att förnimma en svunnen tid, att genom känsel likväl som lukt nå något bakåt i tiden. Men detta bakåt i tiden tror jag bara är ett fantasisprång in i oss själva, att komma i kontakt med sidor av oss själva som hamnat i slummer. Att söka upp något i oss själva med de föremål vi lockas av, där en till synes ny sida av oss själva öppnas. Detta påminner om något jag läst ur Låt Proust förändra ditt liv (1997) av Alain de Bottom: ”På samma sätt tror vi [intellektuellt sätt] att vi inte längre älskar de döda, men om vi råkar hitta en gammal handske brister vi i gråt.” (ss. 162-163)

Det frivilliga minnet är inte lika skarpt som det ofrivilliga, som kommer av plötsliga erinringar. Genom plötslig förnimmelse kommer vi i kontakt med sidor som behöver bearbetas – vissa med mer akut behov än andra, vilket styrkan i känsloreaktionen vittnar om.

Vi lockas så in genom klädskåpet för att kliva in i vår egen Narniavärld.

Äldre inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑