Jag har länge tyckt att det undermedvetna är den skickligaste dramatikern, som varje natt iscensätter ett skådespel genom drömmen. Sigmund Freud menar i Drömtydning (1900) att drömmen bearbetar olösta konflikter från barndomen genom stoff från de tre sista dagarnas händelser och iakttagelser. Och vari ligger då skickligheten, i min mening? Trots postmodernismens ifrågasättanden finns ändå en gängse uppfattning i konstvärlden att tala om sanning, och att mäta kvaliteten i ett konstverk mot hur pass sant det är. Definitionen av sanning är säkert lika olikartad som det finns människor. Vad jag menar med sanning i drömmen är en känslomässigt uppriktig smärtpunkt som iscensatts med brinnande precision. En skickligt iscensatt dröm är därför en dröm som med precision organiserat ett material för att blotta en känslomässigt ärlig problematik.

Freud talade också om förtätning. Minnet och drömmen jobbar med förtätning. Psykoanalytikern Clarence Crafoord skriver i Barndomens återkomst (1993) om hur minnet ideligen efterkonstrueras. Om man t.ex. har flera upplevelser av att känna sig utfryst av sin omgivning kan minnet, för att enklare lagra materialet förtäta det till en specifik händelse. Denna förtätning leder till en specifik händelse som möjligen aldrig har hänt, men den har skapats ur flera uppriktiga upplevelser som har samma tema, nämligen tema utfrysning. Minnet och drömmen jobbar båda med att förtäta ens upplevelser till en specifik händelse som bär alla de samlade upplevelsernas känslomässiga styrka.

Jag vill tro att man kan ha hjälp som författare, filmare eller konstnär av drömmens metodik och iscensättning för att själv skapa de skarpaste förtätade sanningarna. Man kan nämligen göra en insamling av material medvetet, till det ämne man ämnar gestalta konstnärligt, för att behandla materialet omedvetet. Avslutningsvis plockar man upp den omedvetet bearbetade förtätningen av materialet och paketerar det som en konstnärlig produkt.

I praktiken ser det ut såhär:

Under de tre senaste dagarna har jag medvetet iakttagit en person som är oerhört rädd att göra bort sig, en rädsla som hämmat honom att koncentrera sig på uppgifter, varför en ond cirkel uppstår där han därför enklare gör bort sig genom att sitta låst i sitt huvud, att s.a.s. sitta på sin egen axel och kontrollera sig själv in i minsta rörelse. Min bild av den alltmer skygga, skuldtyngda, infantila och impotenta individen gav en förtätad bild i en dröm om denne: På en klassfest finner jag plötsligt att en ring av folk som skingras kring den vuxne personen, som sitter storgråtande på golvet för att han råkat kissa på sig.

Mitt omedvetna har skapat en förtätad gestaltning av mina medvetna iakttagelser av personens problematik, där iscensättningen går ut på att utsätta honom för det han är mest rädd för, nämligen att tappa ansiktet inför folk. Jag kan ur detta låta drömmen diktera mig, där jag helt enkelt skriver ner drömmens gestaltning.

Vipps så har det medvetna och det omedvetna skapat ett grupparbete.