Simon Hasselblom

Stadsbyggnade och samhälle

Kategori: samhälle (sida 2 av 9)

Kollisionsstaden

kollisionI modern hantering av trafik i stan tycker jag mig se två skilda ideologier i planeringen. Den första talar för att separera olika trafikmedel från varandra, såsom gång och cykel i olika körfält, helst med olika fält per färdriktning. Sedan har vi den ideologin som talar för blandstaden som en plats där även alla trafikmedel ska dela på gemensam yta, där alltså cykel, bil och gående ska samsas på samma väg, i samma fält – demokratiskt och rättvist. Den senare ideologin har slagkraftiga argument, men jag har svårt att se hur detta ska fungera i praktiken. Folk kommer från alla håll och ska i detta gytter veta vem av de olika trafikmedlen som har företräde, vem som ska vänta, osv. Det blir en plats byggd för konflikter, osäkerhet och olyckor.

Dock tycker jag mig allt oftare i arkitekttävlingsförslag se tendens till den senare ideologin. Jag fotograferade därför av två exempel på roliga situationer, där bilden t.v. bör visa en ideal verklighet, men att motivet ändå svarar för en trafiksituation med kaos, där cykelsymbolen i marken till trots lockar gående att beträda ytan. I bild två blir det tydligt hur trafiklyckor lätt kan uppstå, när cyklister kommer åkande där folk aktivt korsar vägen på väg ner till älven.

Jag är glad att jag i min egen stad Göteborg sett hur uppdelning mellan gångtrafikanter och cyklister skett i stora delar av centrum – även med olika körfält för olika färdriktningar. Dock vittnar både empiri och teori om kaos ändå, och då handlar det om gångtrafikanternas inkompetens vad gäller trafikregler – kanske för att majoriteten inte uppfattar sig själva som del i stadstrafiken. Det fordras alltså även verifiering av trafikkunskap bland gående som för bilister. Men det är inte rättvist att smutskasta de gående med all kraft, ty jag har läst en bra artikel som även påvisar förståelsen för de gåendes agerande: uppdelningen mellan gång- och cykelbana är inte tillräckligt accentuerad, varför det är lätt att av misstag komma in på fel fält.

Med all den ambition kring lyckad stad som uttrycks i arkitekturrenderingar hoppas jag även att ambitionen förankrar sig i analys kring hur denna lyckade stad ska fungera trafikmässigt. Bara för att social kollision är bra behöver inte all kollision vara det.

Bildkälla: Bilder fotograferade ur tidningen Arkitektur nr 5 och 6 2013 (beskurna bilder).

Den öppna planlösningens baksida


Samhällssynen styr arkitekturen som byggs. 30-talet mörka, förkrympta kök med matplats i vardagsrummet kombinerades på 50-60-talet till ett gemensamt rum. Köket har fått större plats med tiden och kom från 90-talet att även kombineras i den öppna planlösningen mellan kök, matplats och vardagsrum. Arkitekterna triumferade med kvaliteter som rymlighet, ljushet och kostnadseffektivitet. Idag är denna plantyp standard i Sverige och världen. Men frågan är, hur välfungerande är detta levnadssätt?

Journal of Environmental Psychology har nyligen publicerat en rapport från forskarna Jungsoo Kim och Richard de Dear kring bristerna i den öppna planlösningen, såsom ljudintegritet men kanske framförallt kommunikation. I en undersökning visade det sig att mer än hälften av de utfrågade kände sig distraherade när de skulle koncentrera sig på något i en öppen plan, vilket inte är så märkligt då distraktionsmomenten är fler ju fler som vistas i rummet. Samma koncentrationssvårigheter gäller kontorslandskapens öppenhet, vilket självklart påverkar produktiviteten i rum som dessa, för att inte tala om den transparens och “plats för möten” som genomljuder mentaliteten för kontorsbygge idag.

Självklart kan det säkert vara en fördel med hybridutrymmen som både erbjuder öppenhet och slutenhet, men detta tas dessvärre inte med i studien. På samma sätt kan jag själv se fördel i planer som inte är så svartvita i levnadssättet, vare sig 30-talets slutenhet eller 90-talets öppenhet. Att ha möjlighet att kunna stänga om sig när vissa vill se på teve medan andra vill prata är ju självklart en kvalitet på samma sätt som det kan vara trevligt att med gäster kunna mötas i samma rum tillsammans. Sedan ska ju inte de trånga utrymmena underskattas då dessa gör det lätt för folk att ofrånkomligen mötas och komma fysiskt nära varandra, vilket kan vara en fin sak såväl i hemmet som på kontoret. Att göra mat tillsammans i ett trångt kök kan öka livsglädjen.

Bildkälla: Kvinnopartaj.wordpress.com

Kopp utomhus

En lustig iakttagelse från dagen över rädslan att se utanför boxen, allt för att bli socialt accepterad.

Jag bor nära skolan, och har därför låtit det bli naturligt att ta med mig min tekopp mellan hemmet och skolan. Den har oftast stått i min ritsal i skolan, men efter sista föreläsningen för dagen har det blivit omständigt att springa bort till ritsalen med muggen. Jag har därför valt att ta med den på min promenad hem. På vägen hem har i mötet med andra min mugg upplevts som skojigt attribut på gående fot. Jag ställer mig frågan: Varför sådan uppståndelse över att bära kopp utomhus? Hade det varit lika märkligt att möta någon med pappmugg från Pressbyrån? Samma dryck, olika behållare. Den ena är socialt accepterad, den andra inte. En porslinskopp från IKEA med rykande te är inte det första man möter på torg eller i busskurer av en anledning.

Det är säkert ingen nyhet vilket ekonomiskt och miljömässigt slöseri det är att ständigt plocka nya pappmuggar varje gång man vill ha kaffe. Hur hållbart är det istället att ha med sin egen kopp? Istället för att sitta på sin, om man ens har någon, trånga balkong med morgonkaffe, varför inte koka upp den hemma och sen ta med den ut på en morgonpromenad? Jag slår härmed på trumman för ett hållbart och njutbart sätt att leva, ty vem vill gå miste om rykande kaffe i smällkalla vintern? Våga vinn, bär kopp!

Bildkälla: Enlagomdosgront.se

Omprioriteringar i stadsplaneringen

Uppfriskande inslag i en alltför svårrubbad samhällssyn, där bilen styr stadsplaneringen och där privata jättar sätter agendan för framtidens stad, är Park(ing) Day:s evenemang. I september togs en parkeringsplats i besittning i centrala Malmö för att påvisa det värde parkeringsplatsen kan få, nu inrett med sittplatser, grödor, frukter och blommor. Staden behöver förtätas, och det blir viktigt att medborgarna själva inser de omprioriteringar som kan göras då ytan är begränsad. Tänk bara vad många bostäder och vad mycket jordbruksmark till odling som kan anläggas på outnyttjade centralt belägna ytor.

Eventet Park(ing) Day, ursprungligen från San Fransisco, har lett till över 1000 projekt över hela världen, däribland på Möllevångstorget i Malmö. Underbart att folk som landskapsarkitekt Hanna Centercall och arkitektpraktikant Louise Hansson, vilka var med under evenemanget, har driv att väcka debatt från medborgarhåll på detta sätt. Reaktionerna de fick var alla positiva, berättade de i tidningen Arkitekten (10-2013).

Bilen och privatiseringar styr stadigt stadsplaneringen i dagsläget, därför krävs att opinionen kan växa genom att aktionerna blir större än den gräsrotsnivå som de i nuvarande läge befinner sig på. Debatten måste få större utrymme, inte minst hos från medborgarhåll. För det enda sättet att låta medborgarna få tillbaka makten i samhällsplaneringen är att de själva inser hur odemokratiska nuvarande beslutsprocesser ser ut. Staden bör byggas för människan, för medborgaren snarare än enskilda kunder.

Emellertid tycks det finnas ambition att väcka opinion från kommunalt håll nu när Karlstad skapat stadskonst som betonar att en bilparkering ger 10 cykelparkeringar. Detta tror jag är en vinst, att skapa  starka reaktioner genom slagkraftiga visuella jämförelser, detta i takt med att städerna måste förtätas, och att varje kvadratmeter därför måste utnyttjas till fullo – frågan är bara,  till vad?

Bildkälla: Sveriges Arkitekter (Foto: Adam Haglund)

Det goda medborgarhemmet

Har vi en stad för alla? Vad händer när en grupp exkluderas i staden? En bostadssocial katastrof, varnar forskarna. Jag har precis läst en övertygande artikel ur förra numret av Arkitektur (5-2013) av forskaren Nazem Tahvilzadeh kring orättvis fördelning av stadsutvecklingspolitiken. Upplopp i förorterna bottnar i en maktlöshet, där endast en homogen politisk, administrativ och ekonomisk elit sätter agendan för stadsutvecklingen, med tillväxten framför allt… och alla. De flesta nyinflyttade i städerna är resurssvaga, och när näringslivets ekonomiska intressen sätts i första rummet stängs denna majoritet ute.

Tahvilzadeh betonar vikten av en demokratisk styrning av stadsplaneringen, vilken förutsätter att offentliga och privata organisationer underställs de demokratiskt valda politikerna. Bygg- och planeringskedjan ska då utgå från hela befolkningen, där förortens utveckling blir del av stadspolitiken. “[M]en vågar politiker, planerare och arkitekter bli utmanade av medborgarnas perspektiv och intressen?” avslutar Tahvilzadeh sin artikel.

Att lyssna till medborgarnas intressen bör vara en självklarhet, att designa samhället efter deras villkor och önskningar. Däremot blir det problematiskt där kapitalismen härjar, och där människovärdet blir underlägset. Att vi sitter och behandlar dessa ämnen idag, 2013, är skrämmande, då Per-Albin Hanssons folkhemstal i riksdagens andra kammare är lika aktuell idag som år 1928. Hans tal ledde till välfärdssamhället, men under 90-talet försvann denna bostadspolitik. Kanske är det därför läge att väcka Hanssons anförande igen:

Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. [—] Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. [—] Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olikheterna äro stundom skriande; medan några bo i palats betraktar många det som en lycka om de får bo kvar i sina kolonistugor även under den kalla vintern; medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få en beta bröd, och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar. Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt.

Bildkälla: Wikimedia.org

Att peka ut fina och fula elever

Resultatskillnader har ökat i och med skolvalen som trädde i kraft för 20 år sedan. Skolan har blivit som vilken produkt som helst – man väljer och värderar efter vad som är fint och fult. Jag har precis sett ett upprörande avsnitt av Uppdrag granskning, där skolan avhandlas utifrån att fler skolor blir avstängningshotade. Tydligt är att det fria skolvalen bidrar till segregation, där folk och folk separeras, vilket blir problematiskt då det uppstår ett vi och de, och att man tvingas leva med låg status av att gå på en skola som anses ful.

Höja kvaliteten på alla skolor, det är utmaningen Jan Björklund har framför sig, men hur är det möjligt med segregationen i botten? Hela betygssystemet är ett tillräcklig ok att få på sina axlar som elev, man ska inte behöva bli bedömd utifrån vilken skola man går på också. Problemet är att Alliansen inte inser att det fria skolvalet faktiskt innebär en statuskamp mellan skolorna som drabbar studenter och lärare hårdast, som tvingas leva i en oattraktiv miljö där mindervärdeskomplex är djupt rotat. Den känslan av utanförskap leder naturligt till antingen apati eller aggression, ty vem känner motivation i en skola som betraktas som usel?

Så vad är problemet med nuvarande situation? Jan Björklund har rätt såtillvida att det handlar om det segregerade boendeförhållandet, men han menar att det fria skolvalet inte har mer än en marginaliserad påverkan på segregationen, där man värderar skolan och deras elever som fina och fula. De fina ska ha råd att vara avskurna från de fula eleverna. Rika ska gå på en skola och de fattiga på en annan. Vad är inte segregation om inte att dela upp folk och folk på detta sätt? Alla har nämligen inte möjlighet att kunna välja, hur mycket de än velat. Detta kan jämföras med att få ett dåligt betyg utan att ha möjlighet att kunna jobba upp det. Skolan med sina elever får en stämpel de inte kan göra upp med, mer än att skrika ut sin ilska.

Lösningen tycks mig mer och mer självklar, att det handlar om att skapa bostadsområden där alla samhällsskikt lever i samliv, där direktören och arbetaren lever i samma trappuppgång. Här ska folk oavsett ekonomi, etnicitet, ålder och sexualitet kunna leva nära varandra. Sociala klyftor uppstår av fysiska klyftor mellan folk och folk. Att föra folk nära varandra är en insats som alla tjänar på, ty vi är alla människor som behöver varandra.

Bibliotekets värde

Går med spänning förbi ombyggnationen av biblioteket på Götaplatsen med tankar på hur det kommer att se ut när portarna öppnas under våren nästa år. Spänningen övergår till tanken på vilket värde ett bibliotek har i dagens informationssamhälle. Ordet bibliotek kanske kan menas som mediacenter, där alltifrån kaféer, konstgallerier och teatrar kan inhysas. Ett kulturhus, helt enkelt. Finns det en nackdel i att biblioteket inte längre får vara bara bibliotek?

En nyutgiven bok av James WP Campbell och fotografen Will Pryce med namnet The Library : A World History (Thames & Hudson 2013 ) undersöker bibliotekens utveckling i olika kulturer och i alla tider. Här problematiseras också hur de tekniska innovationer och förändrade kulturella attityder har präglat biblioteksutformningen mot dagens multifunktionella mediecenter. Intressant är också att boken avhandlar den status ett bibliotek i historien burit med sig, där även arkitekturen måste återspegla denna storhet och rikedom, men att detta arkitektoniska uttryck också ändrats över tid, kanske i takt med att biblioteken blivit tillgänglig för alla samhällsklasser.

Kanske går det att dra paralleller med en annan verksamhet vars behov svalnat då det kunnat tillfredsställas på hemmaplan, nämligen bioupplevelsen. Kommer biograferna att klara sig över en 15-årsperiod? Intressant iakttagelse när jag förra veckan var och såg Lukas Moodyssons nya film Vi är bäst var hur biopopulariteten verkar peka uppåt snarare än nedåt, ty det var otroligt tjockt med folk. Trots att man via sin hemmadator kan nå världens information, med filmer inräknat, blir det ändå något exklusivt att göra någonting tillsammans med andra utanför hemmet. Varför finns pubbar om man bara kan köpa hem dricka och träffas där? Butikshandeln har förändrats, när så mycket försäljning sker via nätet. Alltfler väljer att få mat hemskickad. Samhällsvanorna förändras.  Men behovet av offentliga rum där folk kan träffas på lika villkor, där alla är välkomna, det värdet tror jag kommer behövas och bestå.

Bildkälla: Philosophyofscienceportal.blogspot.se

Kopplingar mellan teater och arkitektur

Har stundom känt en avsaknad på liv och närvaro i den arkitektur jag arbetar fram under utbildningen. Gestaltningen kan ha fötts ur förnuftsmässiga avvägningar, som visserligen är logiska, men som tycks mig fullständigt kallsinniga. Den kalla materian står där stadigt för beslutets skull, men den besjälas inte med mänsklig värme och friskhet. Inte heller blåser arkitekturen liv i den miljö som står där platt som ett kalhygge.

Det är en enorm begränsning att enbart gestalta ur medvetenhet i allmänhet och förnuft i synnerhet. För att frigöra mig i skapandeprocessen för arkitektur har jag utgått från teaterteori från Jerzy Grotowskij, Towards a poor theatre (Methuen Drama), och genom att byta ut teatertermer och -kontext med arkitekturtermer och -kontext uppstår insikter som jag finner användbara i kommande projekt. Såhär står det:

The important thing is to use the [environment] as a trampoline, an instrument with which to study what is hidden behind our everyday mask – the innermost core of our personality – in order to sacrifice it, expose it.

(s. 37; Har ersatt “role” med “environment”)

There is only one element of which film and television cannot rob the [architecture]: the closeness of the living organism.

(s. 41; Har ersatt “theatre” med “architecture”)

In order that the [(1) user] may be stimulated into self-analysis when confronted with the [(2) architecture], there must be some common ground already existing in both of them, something they can either dismiss in one gesture of jointly worship. Therefore the [(3) architecture] must attack what might be called the collective complexes of society, the core of the collective subconscious or perhaps super conscious (it does not matter what we call it), the myths which are not an invention of the mind but are, so to speak, inherited through one’s blood, religion, culture and climate. I am thinking of things that are so elementary and so intimately associated that would be difficult for us to submit them to a rational analysis.” [—] If we start working on a [(4) architecture] performance or a [(5) room] by violating our innermost selves, searching for the things which can hurt us most deeply, but which at the same time give us a total feeling of purifying truth that finally brings peace, then we will inevitably end up with representations collectives.

(s. 42; Har ersatt 1: ” spectator” med “user”, 2: “actor” med “architecture”, 3: “theatre” med “architecture”, 4: “theatre” med “architecture”, 5: “role” med “room”)

Det sistnämnda stycket är särskilt intressant då det levererar en metod kring hur man skapar en arkitektur utifrån något som kan jämföras med kritisk regionalism i arkitekturteorin. Detta sätt att kombinera två vitt skilda traditioner, såsom teater- och arkitekturteori, ger nycklar till nya sätt att skapa som jag tror kan hjälpa såväl användare som arkitekt. P.S. Bilden är från en uppsättning av Grotowskijs Akropolis. D.S.

Bildkälla: Theatredublog.unblog.fr

Metoder för att frigöra kreativitet

Jag har intresserat mig mycket kring metodik i skapandeprocessen under min studietid, i synnerhet för filmmanus och arkitektur, hur vägen till resultatet ser ut och varför resultatet ser ut som det gör i relation till var man ville nå. Läser i sista numret av Arkitekten (9-2013) att forskare på Handelshögskolan i Stockholm är med i en studie kring Kreativitet och kapital på arkitektkontoret där  svenska, engelska, holländska och kinesiska arkitekter beskriver sin kreativa verksamhet. För det första undersökt hur arkitekternas kreativa processer leds och organiseras. För det andra undersökt hur arkitektkontoren gör för att göra affärer på resultatet. Detta blir sedan ett kapitel i boken Kreativt kapital. Hur de som grupp organiserar sig och sitt arbete.

I artikeln lyfts det fram fyra metoder för skapande: genimodellen, skolmodellen, metodmodellen och stilmodellen. Genimodellen kan svara för sig själv, skolmodellen med sin överproduktion för att generera kunskap och frigöra kreativitet, metodmodellen med sitt väldefinierade arbetssätt och stilmodellen med sin igenkännbara estetik.

Kan själv tänka mig att det ovanliga ligger i att enbart bemästra en metod av dessa fyra, utan snarare att det är en blandning. Självklart marknadsför man sig säkert med en av dessa metoder, såsom Zaha Hadid Architects parametriska formspråk men i praktiken lär vara svårt att undvika skolmodellens överproduktion eller varför inte metodmodellens steg för steg i processen. Att definiera dessa fyra modeller är bra, även om jag söker en problematisering av de hårda distinktionerna. Jag kan dessutom ana att det finns fler tillvägagångssätt än så.

Det går även att tänka sig att dessa modeller är gångbara för all kreativ verksamhet, även om genimodellen är svår att se som en tydlig modell. Studien visar att denna modell snarare är en stereotyp som fortsätter att hänga kvar, mest av media. Man söker den stora hjärnan bakom skapandet även om det i praktiken är av en arbetsgrupp. Beställare och media vill träffa Zaha Hadid och inga övriga från hennes kontor, kanske som ett sett att hålla uppe sin föreställning av henne som ensam kreatör.

Även genimodellen bör problematiseras, då den skulle kunna tillskrivas en grupp och inte enbart en individ. Dessutom kan genimodellen vara ett samlingsnamn på de andra metoderna, att dessa genererar innovativa lösningar, kanske dock inte per definition.  Hursomhelst är de intressant att det dyker upp mer forskning kring kreativitet och skapande – ett fält som verkligen kastar ut folk på djupt vatten.

Att skala av oväsentligheter

Jag har sett en av de mest uppfriskande programmen på länge, nämligen Microtopia via SVT Play. Programmet handlar om compact living när den är som mest kompakt. Den tillhörighet vi känner i att vara hemmastadda, behöver det nödvändigtvis vara förknippat med vilket hemland vi har? Hur mycket yta behöver man för att tillgodose sina behov? Detta är några av de frågor som avhandlas.

Den arkitektur som lyfts fram är en reaktion mot konsumtionssamhället och det ekologiskt ohållbara system vi befinner oss i, i och med den byggstandard vi tvingas utgå från. Utvecklaren för den nya, ofta nomadvänliga byggnaden, ifrågasätter inte bara byggstandarden – hen omdefinierar även sättet att bo och leva på. En av dessa är Jay Shafer (se bild). Amerikanska regler omöjliggör kompakt boende eftersom ytan för ett sovrum måste vara en viss standard. Innovativt nog löste Shafer detta genom att sätta hjul på huset, för att på det sättet kringgå regelverket.

Det handlar om att leva enklare och mer avskalat, för att ur det skala av alla de lager av oväsentligheter som vi överöses av i vårt befintliga boende och samhälle. Genom att förminska boytan finns inte heller så mycket plats för den överkonsumtion som är så stark idag; det finns helt enkelt inte plats för något onödigt. Kompakt boende blir på det sättet lika mycket en filosofi som en politisk reaktion. Genom att skära bort allt oväsentligt uppstår ett uppvaknande kring de livskvaliteter som man tidigare förringat eller kringgått. Det handlar om att se och närvara.

Minns hur jag skrev en reflektion på ett engelskaprov i grundskolan kring hur man ska hantera den ohållbara livsstilen i samhället. Då skrev jag om hur vi går tillbaka till grottmänniskans primitiva levnadssätt, där vi inte sticker upp huvudet över andra livsformer eller tar mer yta i anspråk än vad vi faktiskt behöver. Självklart blev provet underkänt och hånat av lärare som en naiv utopi, men känslan jag kom i kontakt med under reflektionen har jag burit med mig sedan dess. En oerhört befriande och sällsam känsla. Den känslan väcktes inom mig vid anblicken av den underbara arkitektur som presenterades i programmet.

Konstnären och arkitekten Ion Sørvin beskriver sitt arkitektoniska skapande som att försöka göra något annorlunda, vilket lockar till sig folk. Om folk upplever något och kanske känner någon slags mening kring skapelsen, då kan det uppstå ett samtal där erfarenheter delas. Det är vad konst, arkitektur och design handlar om.

Bildkälla: Cityhomeconstructions.com

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2017 Simon Hasselblom

Tema av Anders NorenUpp ↑